Källa: Elam, Lars, Kungabrevens galne präst, Kulturkoppra, 2003

KUNGABREVENS GALNE PRÄST

* Berättelsen om en måhända misstolkad värmlandspräst *

FRÅN SLOTT OCH KOJA

Han vandrade runt på de värmländska vägarna under många år. Trasig och sjaskig och försupen kom han inte så sällan och dök upp hos någon släkting eller bekant med hopp om att få stanna en tid. När han sedermera drog vidare, kunde man finna honom i den gästade värdens avlagda men hela och rena kläder. Då påminde han faktiskt en aning om den ståtliga sockenpräst som han varit i sin ungdom. Den tid då han med sin lilla familj försökt bo i en prästgård så usel att den påminde om en koja.

Utan att veta om det var vandringsmannen indirekt orsak till en rad kungabeslut under några år. Besluten, som har formen av brev till biskopen i Karlstad, är märkliga för dagens läsare. De har ett snirkligt och gammaldags byråkratspråk som är tungsamt att läsa. De avslöjar en överraskande god kännedom om de kyrkliga förhållandena i Värmlands nordligaste delar, en bygd man skulle tro vara närmast bortglömd utanför sockengränserna. Och i synnerhet ett av breven innehåller ett beslut som ter sig för oss ganska säreget.

Kungen som undertecknade breven hette Karl Johan, och vandringsmannen, som liknats vid Selma Lagerlöfs Gösta Berling, hette Emanuel Branzell. Han var i unga år den förste prästen i Norra och Södra Finnskogas kapellförsamlingar.

Det är om breven och vandringsmannen den här berättelsen handlar.

Linköping, våren 2003
Lars Elam

INNEHÅLL:

DELTAGARNA
PÅ SLOTTET
     Många finnskogabrev
INTELLIGENS-BLADET
     Brevens form
DEN UNGE PRÄSTEN
     De aktiva åren
     Pionjärarbetet
     Bostället
FÖRFALLET
     Kulturkrocken
VANDRINGSÅREN
     Bara små skärvor
GÖSTA BERLING

DELTAGARNA

Min berättelse låter oss möta en mängd personer, somliga skymtar bara förbi, andra är återkommande. Här följer en liten presentation av dem i bokstavsordning.

Agardh, Carl Adolph (1785-1859), biskop i Karlstad under berättelsens första del med en i våra ögon märklig meritering för en prästman.

Alsterlind, Frej (1910-1999), prästman, hembygdsforskare och författare i Kil.

Björkstam, Harald (1908-1989), min gamle lektor i svenska vid läroverket i Karlstad. Han var expert på isländska prepositioner, lärde vi oss att förstå. Att han ävenså forskat i bakgrunden till Ekebykavaljererna upptäckte jag först många år senare.

Branzell, Bengt (1758-1821), bergmekanikus och far till nio barn, varav yngste sonen Emanuel (1805-1888) är ena huvudpersonen i min berättelse, och Matilda (1809-1891) var Emanuels hustru.

Brodin, Linus (1889-1963), i Värmland välkänd skriftställare, ofta kring lokalhistoriska ämnen.

Bromander, Carl Vilhelm (1865-1963), började sin prästbana i Södra Finnskoga och avslutade den som stiftets domprost. Aktiv lokalhistoriker, kulturfrämjare och forskare.
Desideria (1777-1860), köpmansdotter från Marseille, Sveriges drottning.

Djurklou, Nils Gabriel (1829-1904), friherre och antikvitetsintendent i Örebro med långa utforskningsresor i Värmland.

Ekström, Edvard Emil (1814-1858), skön ung präst i Kil och Östra Ämtervik med ett sorgligt slut.

Frychius, Maria (1780-1846), prästdotter i Östmark, hela bygdens allt-i-allo och känd som "Stormamsella" i hela Värmland.

Fröding, Gustaf (1860-1911), Värmlands skald nummer ett, släkting till Emanuel Branzell, som fick ge stoff till en av Frödings paschaser.

Gottlund, Carl Axel (1796-1875), finländsk student, uppvuxen i Savolax, studerande i Uppsala, vandrande i värmländska finnbygder med drömmar om ett finskt härad på båda sidor om den nordvärmländska gränsen mot Norge. Fick småningom snöpligen ge sig iväg tillbaka till storfurstendömet Finland.

Hammarin, Johan (1786-1850), skrivare av stiftets herdaminnen.

von Hartmansdorff, August (1792-1856), adlig chefstjänsteman, kunglig sekreterare och politiker på hög nivå.

Jansson, Holger (1907-1976), präst i Södra Finnskoga.

Karl XIV Johan (1764-1844), jämte Emanuel Branzell huvudperson i berättelsen som ansvarig för diverse kungabrev om Branzells prästtjänst, dock utan att den senare nämns vid namn.

Lagerlöf, Selma (1858-1940), sagoberätterskan från Mårbacka.

Lampén, Ernst (1865-1938), finländsk forskare inriktad bland annat mot finnars bosättningar i Sverige.

Larsson, Oscar (1893-1954), kommunalman, skald och hembygdsskildrare i Norra Finnskoga.

Lignell, Axel (1787-1863), prost i Kila, samlande på lokalhistoriska dokument.
Lindberg, Gunnar (1929), präst, lokalhistoriker och författare i Ekshärad.

Martling, Carl Henrik (1925), teolog, forskare, författare till bland annat essäsamlingen om "Den leende madonnan", där "svinhårsprästen" Branzell har ett eget kapitel.

Nordmann, Petrus (1858-1923), finländsk forskare med en avhandling om finsk invandring till egentliga Sverige, där han som bilaga tagit med Emanuel Branzells berättelse om de två finnskogarna i norra Värmland.

Otterborg, Rudolf (1849-1934), brukspatronson från Letafors som sjuttioårig skrev ner sina barndomsminnen med reservationen att de inte fick publiceras förrän efter ytterligare sjuttio år.

Tjeder, Carl Johan (1796-1852), brukspatron på Letafors under Emanuel Branzells prästtid, flyttade till Björkefors bruk i Fryksdalen 1848, då Rudolf Otterborgs far tog över Letafors.

(Det finns egentligen en tredje huvudperson, även om hon inte är nämnd i berättelsen. Bibliotekarien Karin Lindkvist i Torsby förde mig till de för mig tidigare okända Carlstads Stifts-Tidningar. Tacksamhet känner jag också mot Karlstadsbibliotekets ständigt välvillige Bengt Åkerblom, som hjälpt mig med vissa deltagardata.)

Upp

PÅ SLOTTET

Han blev nog en aning betänksam, den gamle monarken på Stockholms slott, när han tog del av det senaste brevet från Karlstadsbiskopen om kyrkoförhållandena i norra delen av stiftet. Man översatte det kanske till franska, för kungen lärde sig aldrig att helt behärska sitt nya fosterlands tungomål. Än värre var det förstås med hans hustru, köpmansdottern från Marseille, som inte ens försökte att lära sig svenska. Inom ett år efter ankomsten lämnade hon förresten det kyliga Sverige och gav sig tillbaka till Paris - och närheten till hennes förra fästman Napoelon Bonaparte, kan man möjligen tänka. Det gick många år innan hon återkom till det land, där hon under tiden blivit drottning Desideria.

På den tiden var det emellertid vanligt att man i så kallade finare kretsar talade franska. Kungaparets bristfälliga svenska spelade måhända inte så stor roll.

Men nu gällde det alltså biskopsbrevet som gått från Karlstad redan i september 1836 och först överlämnats till ärkebiskopen för yttrande. "Underdånigt utlåtande" hette det på den tiden. Sådant tog tid och först under senare delen av april 1837 var kungen beredd att fatta beslut. Ett beslut som rimligen borde ha fått honom att skaka på huvudet, såvida något av hans ungdoms ideal om folkmakt i stället för adelsvälde och envåldskung levde kvar inom honom.

Sommaren 1836 visiterade biskop Carl Adolph Agardh de båda finnskogsförsamlingarna uppe i norra Värmland. Han hade som femtioåring kommit tillbiskopsstolen i Värmland och Dal året innan, med en för en kyrkans man anmärkningsvärd bakgrund i våra ögon: matematiker, naturvetare, nationalekonom, professor och riksdagsman! Vid visitationen hade sockenborna enhälligt önskat befrielse från sin rätt att själva välja ny präst, sedan den första finnskogsprästen fått begärt avsked från den tjänst som biskopen beskrev som "besvärlig och maktpåliggande". Man ville att biskopen skulle ta på sig ansvaret att få fram en efterträdare. Bara "den ende inom berörda socken boende Ståndspersonen", brukspatronen på Letafors, C J Tjeder, hade reserverat sig för att församlingarna skulle utnyttja sin rätt att själva utse sin präst.

Sedan ärkebiskopen yttrat sig, beslutade kung Karl Johan sålunda att "så länge Wermländske Finnskogaförsamlingarnes närvarande belägenhet icke undergått någon väsentlig förändring" ge biskopen rätt att utnämna församlingarnas nya präst.

Biskopen hade tillstyrkt församlingarnas bön om befrielse från sin rätt till inflytande och därvid anfört som stöd att församlingsborna "högst obetydligt" bidragit till kostnaderna för prästlön och kyrkobyggen. Vidare påpekades att "kapellboerne, i allmänhet mindre bildade, icke förstode att iakttaga valformerne". Denna prästtjänst var, enligt biskopen, av "en så egen och besvärlig beskaffenhet, att hon snarare fordrade en Missionärs kraft, nit och öfriga egenskaper". Skulle tjänsten utlysas i vanlig ordning, blev sökande äldre präster med lång tjänstgöring placerade överst i ranglistan, men en till åren kommen skulle knappast orka med det krävande arbetet i de närmast väglösa finnskogarna. Den förste prästen där, utsedd av Agardhs företrädare, var bara tjugofem år när han tillträdde - men hade likväl gått bet. Det var Branzell.

Detta att medborgare enhälligt - med ett enda undantag - bad att få slippa utöva sitt medinflytande, är det som får mig att tro att kungen möjligen skakade bekymrat på huvudet. I unga år hade han som revolutionär aktivt kämpat för folkets frihet från adelsvälde och envåldskung, en framgångsrik kamp som gjort det möjligt för honom själv att utan adelsblod stiga från fransk underofficer till general och marskalk, furste av Pontecorvo och kung i Sverige och Norge. Han borde haft svårt att glömma ungdomsdrömmarna. Det har nämligen sagts, att han på ena armen hade revolutionsslagorden om frihet - jämlikhet - broderskap tatuerade. Med tillägget "död åt konungen" dessutom. Jag kan tänka mig att kungen ogärna kavlade upp skjortärmarna hur varma sommardagarna än var, även om tatueringen var på franska.

Upp

Många finnskogabrev

Att kungen kände till den avlägsna finnskogstrakten i utkanten av ett av hans två riken, en trakt vars befolkning levde nästan utanför det svenska samhället, var faktiskt troligt. Han hade påmints om denna bygd upprepade gånger de senaste tio åren.

Det hade börjat med att en grupp värmlandsfinska skogsbönder dykt upp i Stockholm och begärt att deras bygd i norra Värmland och det norska grannskapet skulle få egen finsk kyrka och präst. Deras ledare var den unge finländske studenten Carl Axel Gottlund, småningom kallad finnskogens apostel. Efter omfattande utredningar och diskussioner hade Karl XIV Johan 1826 beslutat att två finnskogasocknar skulle skapas som kapellförsamlingar under Dalby - men ingalunda med finsk präst, som Gottlund och hans gubbar hade tänkt sig. Gottlund själv fick förresten ge sig tillbaka hem till det då ryska Finland.

Några år senare lämnade ett kungabeslut pengar för inköp och renovering av ett prästboställe i nuvarande Bograngen i Södra Finnskoga. Senare kom en framställning om ännu en prästtjänst med hänvisning till arbetets besvärligheter. Karl Johan gick med även på detta, om bara riksdagen beviljade lönemedel. Men det gjorde riksdagen inte ...

Behovet av väg mellan de två kapellen kom också på kungens bord och fick en positiv behandling. Men vägen blev dåligt byggd och förblev dålig i många år. Vintertid var den helt ofarbar. Prästen föredrog att rida från Bograngen till Letafors och därifrån till Klarälvdalen och vidare upp till den andra kapellplatsen i Höljes.

Kungen hade också vid flera tillfällen besvarat önskemål om bättre ekonomiska villkor för finnskogaprästen. Kapellförsamlingarnas magra "tionden" gick företrädesvis till moderförsamlingens präster. När det 1837 gällde att få tag i en ny präst till finnskogssocknarna ville biskopen dessutom kunna locka med en garanti för den blivande tjänsteinnehavaren att efter tio år få förflyttning till "en mindre mödosam och mera sorgfri verkningskrets". Kungen var i allmänhet positiv till biskopens olika önskemål. Det kan man dock inte säga om riksdagen, när den förväntades släppa till extra pengar.

Citaten är hämtade ur N:o 2, 3, 4/1837
" 6/1838
" 2/1842

Upp

INTELLIGENS-BLADET

Kungabreven om kyrkoförhållandena i norra Värmland återgavs i Carlstads Stifts-Tidningar, som under förra delen av artonhundratalet kom en gång i månaden. Flertalsformen av tidning beror på, att ordet ursprungligen stod för nyhet eller underrättelse. Eftersom varje nummer innehöll flertalet meddelanden var pluralformen naturlig. (Det är sannerligen inte enda gången som språket i de gamla kungabreven och deras omgivning ger mig lite bekymmer. Då och då får jag ta ordböcker och uppslagsverk till hjälp.)

Carlstads Stifts-Tidningar fick småningom ett tillägg till namnet som ter sig förvånande för oss, nämligen Intelligens-Bladet. Man kan undra om biskopen eller domkapitlet gripits av hybris och menade att tidningen var avsedd endast för kyrkans toppar. Förklaringen är dock enkel. Intelligens betydde också underrättelseverksamhet förr i tiden. Den betydelsen har svenska språket slängt bort, men i engelskan finns den kvar, exempelvis i nordamerikanarnas spionorganisation Central Intelligence Agency (CIA).

Intelligens-Bladet upphörde 1844, samma år som kung Karl Johan gick ur tiden. Efterföljare till bladet blev Johan Hammarins herdaminnen, som han arbetat med i trettio år. Att ge ut resultatet i bokform skulle bli för dyrt. Därför tänkte sig Hammarin komma med ett häfte i månaden liknande utgivningen av Intelligens-Bladet.

Även om kungens långa och märkligt ordrika brev gärna dominerade Carlstads Stifts-Tidningar under här aktuell tid, redovisades alltså även annat nytt såsom lediga tjänster samt prästers och vissa lärares tillsättningar, ledigheter och avgångar. Prästänkor kunde läsa hur de skulle bära sig åt för att få ut sin "enkehjelp". Läsarna fick också tips om lämpliga bokinköp.

Upp

Brevens form

Kungabreven står under rubriken Jurisprudentia Ecclesiastica, ett av många exempel på det finordsbelastade språk som förr användes i offentlig skrift. Det så kallade kanslispråket har varit vida mer svårläst än i våra dagar. Jurisprudentia betyder rättsvetande och ecclesiastica var samlingsnamn för kyrkans värld, dit också undervisning hörde. Det kungen skrev om kyrkoförhållanden hade alltså närmast laglig tyngd.

Karaktäristiskt för kanslispråket är dess långa och invecklade meningar. Man går nästan vilse, innan man utmattad kommer till punkt. I det brev som här står i blickpunkten möter vi redan i början en mening med fyrahundratrettionio ord - om jag räknat rätt. Det kräver en förmåga av sällsam art att åstadkomma någonting sådant.

Måhända är det inte så underligt om kung Karl Johan aldrig lärde sig att behärska vårt språk, när han i sitt vardagsarbete mötte så säreget snirklad ordbehandling. Den föredragande August von Hartmansdorff fick sannolikt redovisa på franska vad han totat ihop, innan kungen skrev under.

Denne Hartmansdorff var en typisk byråkratkarriärist. Han hade handlagt betydligt större ärenden än dem från Värmlands finnskogar, minsann, och skulle sedermera spela en central roll i Sveriges inrikespolitik som ledare inom adeln.

Kungabesluten formades efter ett bestämt schema. Det började med att ange avsändaren: "Carl Johan, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes konung". Därefter följde presentation av brevmottagaren, i vårt fall biskopen i
Karlstad. Han sägs vara "wår ynnest och nådiga benägenhet, med Gud allsmäktig, Troman och Tjänare, biskopp, Kommendör af wår Nordstjerne-Orden, en af de Aderton i Svenska Akademien, så ock Consistorialis". Det sistnämnda innebär medlem av konsistoriet, det vill säga domkapitlet.

Därefter beskrivs bakgrunden till beslutet, det avsnitt av breven som ofta ger den lokalhistoriskt sökande läsaren i vår tid mest. Sedan berättas om de remissinstanser, som vi skulle säga i dag, vilka yttrat sig i ärendet. Förutsättningarna för beslutets genomförande, vanligen de ekonomiska, fångas också in, innan kungen anger sitt ställningstagande och avrundar med en uppmaning till mottagaren att vara "Gud allsmäktig nådeligen".

Den gamle kungen blev med åren alltmer konservativ, kan man tänka, även om han i unga år varit en hängiven revolutionär, om ock en karriärsugen sådan. Vidare talar mycket för att han var intelligent i ordets nuvarande betydelse i svenskan. Måhända hade han sett att vägen till framgång därför var att spela med det etablerade samhällets formella spelregler, åtminstone då det gällde språket.

- * -

Några tunga kommunalmän och skogsarbetare i Södra Finnskoga berättade vid ett tillfälle på 1960-talet, att de i ungdomens studiecirklar läst den grekiska antikens historia, minsann. Min förundran dämpade de genom att säga, att de haft behov av att bättre förstå sig på hur motparten på andra sidan förhandlingsbordet tänkte och talade. Att tala med bönder på bönders vis kunde de förstås, men att likt Karlfeldts Fridolin tala med lärde män på latin var något de ville lära sig. Jag anar en tänkbar parallell med kung Karl Johan.

Upp

DEN UNGE PRÄSTEN

Någon samlad bild av Emanuel Branzells intensiva men korta tillvaro uppe i norra Värmland har jag inte kunnat finna. Efter hans sammanbrott gav han vid ett tillfälle en egen "Beskrifning öfver Nora et Södra Finnskoga nya kapellförsamlingar uti Carlstads stift". Det är en dyster skildring av väglöst land och okunnigt folk, sannolikt färgad av hans besvikelse över sitt förspillda liv. Varför han skrev är oklart. Måhända ville han urskulda sig. Eller var det rentav domkapitlet som bett honom skriva för att understödja biskopens strävan efter ännu en prästtjänst i Finnskogarna?

Originalet lär finnas i prosten Anders Lignells skriftsamling i det tidigare Kristinehamnsläroverkets bibliotek. En kopia överlämnade friherren N G Djurklou i Örebro till den finländske forskaren Petrus Nordmann, som fogade den till sin avhandling om "Finnarne i mellersta Sverige", framlagd i Helsingfors 1888. Branzells beskrivning, som hänvisar till kung Karl Johan, måste ha sett dagens ljus före kungens död 1844 men efter Branzells sammanbrott och avsked 1836. Branzells yngste son, som föddes i Nyed i augusti 1843, låter ana att "den galne prästen", som Branzell kom att kallas, försökte sig på ett mer ordnat familjeliv under en tid.

Emanuel Branzell dyker upp här och där i berättelser om värmländskt artonhundratal. Den fylligaste skildringen av hans leverne finner jag hos Carl Henrik Martling. Branzells släkting Gustaf Fröding skrev en av sina paschaser om prästen Bodenius i Bogen, men förebilden var Branzell i Bograngen. Fröding hade träffat honom i Mangskog. Berättelsen om Bodenius trycktes första gången i Karlstads-tidningen 1892.

Finnskogaprästen dyker också upp i C V Bromanders redovisning av Branzellsläkten i "Värmland Förr och Nu" (1938), i Oscar Larssons "Från Finnbygden" (1954) och i brukspatronsonen Rudolf Otterborgs barndomsminnen från Letafors i "Wermlandica" (1989). Prästerna Holger Jansson och Gunnar Lindberg nämner honom i "Karlstads stifts julbok" (1964). Skriftställaren Linus Brodin skrev historiespelet "Stormamsella" till Mariebergsskogens tioårsjubileum 1935. Där finns Branzell med - men på ett tvivelaktigt sätt. Slutligen har vi frågan om Branzell var förebild för Selma Lagerlöfs försupne präst Gösta Berling. Men det är också tvivelaktigt.

Emanuel Branzell föddes 1805 i Alster som nummer åtta i en niobarnsskara hos bergmekanikus Bengt och hans hustru, rådmansdotter från Karlstad. För syskonen tycks det ha gått väl; en blev länsman, en annan inspektor, en gift med en präst, som förresten efterträdde Branzell som adjunkt i Dalby församling, en annan syster gift med en handelsman och bonde, en tredje gift med fänrik Fröding (vars sonson var skalden Gustaf). Tre av syskonen förblev ogifta.

Modern var släkt med Esaias Tegnér och på Letafors fanns under 1830-talet en brukspatronessa Tjeder ur Frödingsläkten. Alldeles okänd var sålunda inte Emanuel Branzell. Släkt och fränder hade han att besöka lite varstans i Värmland under sina vandringsår. Han dog i Brunskog 1888.

Emanuel Branzell kom bara tjugofem år gammal hösten 1830 till Dalby för att biträda komministern där. Redan några månader senare fick han tjänsten som kapellpredikant i de nya församlingarna i Norra och Södra Finnskoga. Han hänvisades vad det led till ett uselt prästboställe i Bograngen. Det var ett gammalt tullhus, öde sedan ett decennium, som staten storståtligt ställt till förfogande.

Ett år efter tillträdet gifte han sig med Matilda från Nyed och fick två barn, varav det förstfödda dog tidigt, innan hustrun övergav honom och flyttade hem till Nyed, där barn nummer tre såg dagens ljus. Ett fjärde barn kom, som nämnts, till världen långt senare, då Branzell sedan länge blivit den galne prästen. Dessa tre barn klarade sig bra, faderns bittra öde till trots. En flicka blev gift med en tullkontrollör i Arvika, en pojke blev urmakare och bonde i Nyed, och den yngste sonen blev ingenjör.

- * -

Historien om Emanuel Branzell faller naturligt isär i tre delar; de aktiva åren, förfallet och de många vandringsåren. Det man berättat om är förfallet och i någon mån vandringsåren. För att få en någorlunda hyfsad bild av hans aktiva prästtid i finnskogssocknarna är jag främst hänvisad till kungabrevens målande lägesbeskrivningar. En härlig lokalhistorisk källa som hittills varit fördold för mig.

Upp

De aktiva åren

Emanuel Branzells tillvaro som kapellpredikant innehöll mycket mer än de löpande tjänsteplikterna. Den fylldes ut av ett imponerande pionjärarbete för att få ordning på de nya socknarnas kyrkoliv och späddes på med bekymmer för det egna hushållet.

En god predikant var han, har det sagts. Det bör ha krävt omsorgsfulla förberedelser för att få Guds ord begripliga för församlingsborna, som ofta hade brist fälliga språkkunskaper i svenska. Fröding gör honom till en kraftfull straffpredikant:

"Sômma ble som stôlli tå skräck för hällvett, di kröp ihop som sparkate hunner, å di are ble åg iffrå vete, men dä va tå ilskenhet imot prästen, sôm vell gär dôm te tam husdjur i ställ för di villdjura di va ...

Han predickt å rest ikring å slogs mä finnan för te få dôm te bli fôlk."

I Klarälvdalen fanns ett fåtal gamla svenska bosättningar, i
skogarna många små finnbyar (och hundratals torp).
Nya kyrkvägen och gamla handelsvägen Dalarna - Norge.

Kapellpredikantens arbete sammanfattades 1838 - i samband med frågan om bättre lönevillkor för Branzells efterträdare - som att "växelvis predika i 2:ne kyrkor, ha tillsyn över barnundervisningen samt bestrida alla övriga prästerliga förrättningar i dessa vidsträckta församlingar". Drygt ett år tidigare hade i ett annat kungabrev arbetet mer detaljerat beskrivits:

Predikantens "utomordentliga besvärlighet" förorsakade att den "nära överstege en mans krafter, dels för socknarnes vidsträckthet, kännbar såväl vid socknebud som husförhörs anställande, dels för brist på farbar väg även emellan själva kyrkorna, sedan den, som för statens medel blivit på nådig befallning anlagd, numera vore, under uppkommen rättegång om underhållandet, alldeles förfallen och redan under sommaren samt ännu mer under höst- och vårtiden befunnes nästan ofarbar och farlig, samt under vintern, efter fallen snö, icke ens möjlig att begagna, så att predikanten vore tvungen att färdas på omvägar genom skogtrakter, antingen till häst eller till fots men aldrig med hjuldon". (Ett sannerligen härligt exempel på det dåvarande kanslispråkets långa meningar!)

För en sådan tjänst krävs en präst "av ovanlig hälsa och kroppskraft samt ihärdighet och sinnesstyrka", konstaterades i brevet. Den förste tjänsteinnehavaren hade dessvärre inte levt upp till dessa förväntningar.

Branzell ger själv i sin sockenbeskrivning en antydan om arbetets besvärligheter:

"Med förbigående av de kroppsliga mödor jag i dessa vildmarker måste uthärda, där oftast himlen var mitt tak och stockelden var min sängvärmare, mötte mig de värsta svårigheter uti folkets okunnighet uti kyrkans minsta fordringar."

I kungabreven nämns inte finnskogaprästens vitsordade insatser mot svälten, som under de första åren drabbade flera finnbyar. Han samverkade därvid med Stormamsella. Hon hette Maria Frychius, var dotter till den första prästen i Östmark och blev vida känd - och småningom försedd med kungamedalj – för sitt arbete som fältskär och postiljon, barnmorska och skolmästare, jordbrukare och kommunalpolitiker i sin hembygd.

I Norra Finnskogas tidiga kyrkoprotokoll berättas att prästen, då han kom ridande upp till Höljes, fick gå bakom ett busksnår för att byta sina ridkläder mot prästkappan. Förgäves bad han om ett utrymme där han kunde klä om. Tids nog skulle det ordnas, lovade man, om man kom igång med att bygga en sockenstuga.

Efter Branzells tid kunde man officiellt instämma i att tjänsten egentligen behövde fördubblas. Då var ändå det tyngsta pionjärarbetet till icke ringa del gjort. I december 1836 konstaterade man sålunda att "förenämnda kapellpredikanttjänst befunnes vara förbunden med så stora besvärligheter, att den svårligen kunde av en enda prästman bestridas". I februari 1842 meddelar man att dåvarande prästen anmält "omöjligheten att, såsom han önskade och lagen fordrade, ensam bestrida själavården i båda församlingarna".

Upp

Pionjärarbetet

Utöver de löpande prästuppgifterna lade Emanuel Branzell ner ett kraftfullt arbete på att ordna kyrkoförhållandena i de nybildade socknarna. "Han hade stor framgång i sitt pionjärarbete i denna väglösa skogsbygd", skriver Martling. "Han byggde kyrkorna, organiserade upp församlingarna, lärde finnarna hyfs och kyrkoskick, bekämpade dryckenskap, införde vaccination och organiserade fattigvården." Dessutom hade han uppsikt över barnundervisningen, lägger Bromander till.

Egentligen var det mesta som Branzell företog sig ett pionjärarbete, om man jämför med kollegors arbete i gamla väl etablerade socknar. Två kyrkobyggnader med omgivande gravplatser skulle han försöka få till stånd med fattiga församlingsbors bistånd, församlingsbor som var tröga för att inte säga rent ovilliga att ställa upp med egna insatser. I gång kom byggena men sakta gick det. Kyrkorna blev faktiskt inte klara för invigning förrän flera decennier gått, sedan Branzell försvunnit.

Upp

Bostället

Hur hann den unge prästen med allt som vilade på hans axlar, frågar jag mig lite matt, när jag kommit så här långt i mitt försök att fånga Branzells arbetsdagar. Ändå har jag ännu inte fått med hans stora bekymmer med det egna boendet.

Brukspatron Tjeder på Letafors sade sig villig att sälja lite mark med en förfallen och öde tullbostad - ett 18:dels mantal Djekneliden - som prästgård i Bograngen. Kungen beslöt acceptera erbjudandet, staten betalade 1 000 riksdaler till Tjeder och anslog ytterligaren 668 riksdaler och 16 skilling till boställets "iståndsättande". Många år senare framkommer det dock att "husen å bostället icke vore satta i brukbart stånd", så prästen "måste betala hushyra, gå för betalning till annans bord samt betala lega för underhållet av en häst". "Prästgården var obeboelig", konstaterar Martling helt kort.

Det visade sig att prästbostället inte innehöll värst mycket skog men en del myrmark som gav merdelen av höskörden åt "häst och ko". Häst var ju prästen tvungen att ha för sitt arbete. Men höskörden var för knapp och åkerjord och slåtteräng räckte inte till "brödföda åt predikantens hushåll", sägs det i ett brev vid juletid 1936.

En sockenprästs boställe var på den tiden som en större eller mindre bondgård, och prästen skulle sålunda också vara bonde, om inte gården gav så stort överskott att en rättare kunde anställas. Avkastningen sågs som en del av prästlönen. Men en 18:dels mantal Djekneliden gav predikanten "ingen behållning och af kapellförsamlingarne hade (han) intet att påräkna, så länge dem ålåge avlöna både kyrkoherden och komministern" i moderförsamlingen.

Selma Lagerlöfs sagopräst hade inte haft det för beviljat, han heller. "Hade någon sett prästgården, där han skulle leva", frågade hon. "Granskogen stod mörk och dyster tätt inpå fönstren. Fukten dröp genom de svarta taken utför de mögliga väggarna." Prästbostället i Södra Finnskoga såg uppenbarligen inte bättre ut.

- * -

Vad hade den unge prästen hoppats på, när han började sitt verk uppe i skogarna? Det vet vi ingenting om. Drömde han om att småningom få godmodiga och tillgivna församlingsbor, villiga till goda insatser för sin kyrka och sin präst? Drömde han om två vackra små kyrkor och en nyrenoverad prästgård, där en ljuv hustru skulle sprida trygghet och värme omkring sig? Drömmar som i så fall sakta tynade bort.

Livet i Bograngen blev tvärtom till slut för hårt för Matilda, hans hustru, och det överlevande barnet, då maken dessutom började förfalla. De flyttade till hustruns föräldrar i Nyed. Den ensamme prästen gick mot sitt sammanbrott.

Upp

FÖRFALLET

Branzells prästtid i Finnskogarna blev alltså kort. Redan femte året tvingades han ta ledigt en tid, klagomål och varningsord från domkapitlet blev allt talrikare. Han avgick i augusti 1836 men begärde först tretton år senare avsked som präst. Brännvinet slog omkull hans liv.

Det verkar i förstone särdeles svårförståeligt hur en begåvad och hängiven präst på några år kunde förvandlas till en hopplös drinkare.

Skogsfinnarnas rykte som trollkunniga fick fritt spelrum. Än var det en berusad finngummas hämnd, än ett råd att bota besvärlig tandvärk, än en annan finngummas ilska över att prästen inte gjorde hennes dotter till prästfru, som förde honom på fall. Sades det.

Den finske forskaren Ernst Lampén, som skrivit en hel del om våra skogsfinnar, gav dock - i Svenska Turistföreningens årsskrift 1928 - följande generella förklaring:

"Många pastorer i finnskogarna - - - voro mycket begivna på starka drycker. Man kan lätt tänka sig, att det enformiga livet i skogarna, bristen på bildat umgänge, de dåliga kommunikationerna, möjligen även den främmande befolkningen (!) verkade nedslående för sinnet. För att i någon mån få omväxling i det enformiga livet, tryggade de sig till flaskan och söpo i kapp med finnarna."

Fröding använder sig av ryktet att en finnkäring, som hamnat i stocken utanför kyrkan för sitt fylleri, satte spritbegäret på prästen som hämnd. I den första versionen av berättelsen låter det så här:

"... i däsamm han geck ut, feck han se en finnkäring långt ôpp iffrå noläen på finnmarka stå å knyt näven imot'en. Ho stog i stocken ve kyrkdôra, för prästen hadd lätt sätt dit'a för dä att ho had vôr söpen å fört väsen i körka.

Bodenius, Bodenius, skrek ho - här ska du få hör, Bodenius - den som dömmer han ska bli dömd - like ilänni sôm ja står här, like ilänni ska du bli en dag."

I Linus Brodins spel om Stormamsella kommer Branzell in på hennes gård och får sig en avhyvling i stället för mat. "Å detta brännvin, detta förbannade brännvin. Hur har han inte levt däruppe i Finnskoga, Emanuel. Full har han varit hemma, full har han kommit utefter vägarna, onykter i kyrkan, - han hör, att jag känner honom."

Branzell försvarar sig dock: "Ånej, hon känner mig inte, hon vet inte hur våra dagar äro. Vet hon, vad det vill säga att leva däruppe i skogarna, ensam med allt det som smyger efter en i hälarna: olust, fattigdom, människornas okunnighet, ensamheten ..." (Värmland Förr och Nu 1935)

Naturligtvis är förklaringar att besvikna finngummor eller tandvärk skulle ha fått finnskogsprästen på fall alltför enkla. Lampéns analys är däremot sannolik. Martling nämner dessutom ett drag av svårmod som låg i släkten. För mig ter det sig näraliggande, sedan jag anat hans orimliga levnadsförhållanden, att ta till vår tids modediagnos utbrändhet. Karlen orkade inte med den arbetsbörda som hans egen ambition måhända varit med att forma. Det fanns inga psykologer eller terapeuter på Branzells tid. Yrkena var knappast påtänkta. Det fanns inte ens en läkare i norra Värmland. En sådan fick bygden vänta på i flera decennier. Men det fanns brännvin.

Upp

Kulturkrocken

Källorna ser gärna den värmlandsfinska befolkningen som okunnig och obildad med undantag för Lampén, som också påpekar att den måhända var främmande. Hos Fröding är skogsfinnarna rentav vilda. Dessa värderingar marknadsfördes av deras svenska grannar så effektivt att finnarna ännu ett sekel efter Branzells prästår ofta förnekade sitt ursprung för att slippa skämmas för det. Men det handlade egentligen om någonting annat än efterblivenhet.

De östfinska Savolaxfinnarna som under 1600-talet blev bofasta uppe i norra Värmland hade med sig en kultur som i långa stycken var annorlunda än den traditionella svenska allmogekulturen. De kände sig tillhöra den natur som omgav dem, vara en integrerad del av den. Genom sekler hade de lärt sig förstå naturen på ett sätt som var deras grannar oförståeligt och skrämmande. Svenskarnas vidskeplighet såg det ofta som magi. Det fick en skogsfinne i Höljestrakten att flera decennier efter Branzell-åren förtrytsamt säga, att det inte handlade om trolldom utan om vetskap. Och en granne till honom konstaterade, att seklers natur- och miljökunskap, som i dagligt umgänge förts över från vuxna till växande, nu var på väg att försvinna. Barnen lär sig tyvärr ingenting nu för tiden, för de måste gå i skola, var hans ord.

Bland syd- och mellaneuropeiska tänkare växte runt sekelskiftet 1500 fram åsikter om att naturen bara kan förstås om man lever sig in i den. Att bara iaktta den är inte tillräckligt. Men åsikterna fick aldrig någon riktig förankring hos gemene man. Hos svedjebonden fanns emellertid en likartad men omedveten syn framsprungen ur flersekellång bister erfarenhet av att lyckas eller misslyckas med ett svedjeland.

Först gällde det att finna lämplig skog, vildvuxen och gärna i en svag sluttning mot sydväst, där solvärmen fångades bäst. I sommartid samlade man en imponerande skara för att fälla träden på rätt sätt och komma tillbaka året därpå för att bränna dem, när de var tillräckligt torra. I den varma askan såddes de små svedjerågkornen. En fots avstånd skulle det vara mellan kornen, annars kvävde de frodiga tuvorna varandra. Sådden borde ske någon dag före ett regn för att kornen skulle gro. Resten av sommaren och den efterföljande vintern, våren och sommaren fick inte bjuda på vare sig torka, ymnigt regn eller frost om skörden skulle lyckas. Gick allt väl kom ur varje tuva ända upp till tjugo stycken två meter höga axbärande stänglar. Skörden kunde ett lyckoår bli häpnadsväckande stor och delvis försäljas på marknader i Sunne, Karlstad eller Borlänge. Men resultatet blev oftare klent. Då väntade hunger och tiggarvandring söderut den kommande vintern.

Vad Branzell och hans närmaste efterföljare råkade ut för var ingalunda möte med vilda och okunniga människor uppe i skogarna utan människor med annat kunnande och annan livssyn än de svenska församlingsbornas. Det var vad vi idag brukar kalla kulturkrock. Men det förstod varken präst eller svenska församlingsbor. Först i vår tid har uttrycket vuxit fram och dess innebörd börjat anas.

Det bör emellertid sägas, att där fanns en viss skillnad mellan de två finnskogarnas invånare på Branzells tid. Den södra socknens befolkning var - bortsett från herrskap och smeder på Letafors bruk - genuint östfinsk med torftig kunskap i svenska språket. I Norra Finnskoga fanns däremot sedan gammalt ursvensk bosättning i några små byar utmed Klarälven, som bidragit till en högre grad av försvenskning bland socknens finnar. Branzell konstaterade själv, att hans svårigheter i arbetet var stora: "särdeles uti de södra trakterna". Detta låg sannolikt bakom brukspatron Tjeders begäran att få Letafors förd tillbaka till Dalby församling. Men hans begäran bifölls inte.

Bland forskare har det sagts, att ett invandrarfolk - även när det kommer som erövrare - kan under så där hundratjugo år bevara sina kulturella särdrag, innan dessa bleknar och blandas med ursprungsbefolkningens. Det var nog vad som hände i Norra Finnskoga, men i Södra Finnskoga fanns ingen ursprungsbefolkning då finnarna kom. Där behöll de särdragen i högre grad. Ännu på Branzells tid sade man att man skulle "gå till Sverige", då man hade ärende ner till Fryksdalen eller Klarälvdalen. Så annorlunda ansåg man sig vara.

- * -

Kanske hade tillvaron för den första finnskogsprästen och hans familj blivit något lättare, om prästbostället placerats i Höljes i stället för i Bograngen ...

Upp

VANDRINGSÅREN

Frödings skildring av Bodenius efter brännvinets intåg stämmer sannolikt ganska väl med den bild han hade av Branzell från deras enda möte:

"Dä fanns int en i hel Varmlann, sôm int känd prästen Bodenius, för han geck å geck år ut å år in iffrå socken te socken, iffrå gål te gål. Å var han kom bjö han ut sine snusdoser tå nävver å sine bôrster tå svinbôrst å taggel. Å var han kom, vell'en ha brännvin - iblann feck han, iblann int, allt ätter sôm folk va te. Men go ol å mat dä feck'en, ifall han int va för ill söpen, för dä va en beskeli å morosam kär, sôm int gjord nôa förtret. Hällers kunn'en nock se fali bekömra ut iblann, men så sträv och slet han, tess han feck ett kvarter brännvin i sä å da geck dä övver."

Martling berättar att Branzell kallades svinhårsprästen. Var grisslakt på gång i en gård, kunde han dyka upp och be att få ta hand om det slaktade djurets borst, som han gjorde borstar av och sålde. Men då svinhårsprästen - eller galne prästen, som han ju också kallades - var i supartagen, kunde han enligt vad som sagts, vara antingen påstridig eller på predikarhumör. Som nykter var han däremot försynt och nästan omtyckt.

Den siste brukspatronen på Letafors hade en son, Rudolf Otterborg, som på gamla dar skrev ner sina barndomsminnen från 1850-talet. Där träffar vi på Emanuel Branzell, som nästan årligen kom vandrande till Letafors och stannade någon vecka. Fadern tycks sedan länge ha varit bekant med den före detta prästen, som ibland kom ganska väl klädd och ren, ibland kom i paltor men då snabbt blev uppklädd ur faderns garderob. Sitt drickande visade Branzell inte under dessa besök, så den unga pojken blev mäkta överraskad, då han senare fick höra om finnprästens sorgliga öde. I slutet av 1860-talet stötte Otterborg under ett resuppehåll vid en gästgivargård på Branzell än en gång. I en liten folksamlings mitt stod Branzell och predikade. Det sades att han var full. Men Otterborg fann honom "rätt snygg och gav ej intryck av något djupare förfall".

I synnerhet barnen gladdes åt hans besök, berättar Martling. De fick dansa till Branzells musik på sälgpipa. Han tycks, när han var proper, ha sett förvånansvärt bra ut även uppe i ålderdomen. Som ung var han en ovanligt vacker man, sade en sentida betraktare av Branzells porträtt från början av hans tid som kapellpredikant. En "man med ett ädelt och karaktärsfullt format huvud. Över en klar och öppen skaldepanna är ett virrvarr av mörka lockar, ansiktsovalen är fint skuren, näsan är aristokratisk och munnen välbildad och känslig". En systersons änka beskrev honom i ett rimmat brev:

"Hans blåa ögon, pannan, växt, fasoner,
ja, allt erinrar om förfluten tid,
hans lugna hållning, själva röstens toner
beveka mig; jag bliver mjuk och blid."

Det är inte utan att man kommer att tänka på beskrivningen av Gösta Berling:

"Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.

Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv."

Men av den en gång sköne prästmannen Branzell blev det till slut "en kort, väl rundad man med stort huvud, högröd ansiktsfärg och stort, svart, krullrigt hår", har det berättats.

Frödings bild av den åldrige Bodenius är heller inte alldeles hänsynsfull. Sedan skalden berättat att det inte var många år sedan den försupne prästen "geck ikring mä pôsen på ryggen å käppen i näven å tocken hadd'en fäll gått i femti år", fortsätter Fröding: "Att han hadd vôr präst dä kunn da inga männisch se.

Nock kunn en förstå att'en hadd hatt ett vackert å fint ansekt å ett bra målföre, men når ja såg'en va'n ôppsvôllen å rö tå brännvin å hes å skrôvli va'n i halsen."

Branzell dog i Brunskog 1888 några och åttio år gammal. Han skulle läggas i en fattigmansgrav, berättar Martling, men kyrkvaktarn tyckte att någon ordning fick det väl ändå vara, - Branzell hade ju varit präst en gång. Han fick sin sista viloplats uppe vid kyrkväggen. Och hundra år senare reste man minsann en sten på hans grav.

Upp

Bara små skärvor

Det som jag hittills kunnat berätta om Emanuel Branzells halvsekellånga lösdrivartid är bara ynkliga små skärvor. Fröding låter oss förstå att Bodenius/ Branzell ständigt var på vandring, försökte sälja sina borstar och komma över brännvin. Men vi har också sett, hur han en tid kunde samla sig för att beskriva sina två finnskogssocknar och hur han kunde stanna en längre tid utan fylla hos någon släkt eller bekant. Den siste brukspatronen på Letafors var en av dem.

Även två gästfria systersöner skymtar. Den ene, Bengt Johan Varodell, var präst i Mangskog, den andre, Ferdinand Fröding, huserade på Slorudsborg i Brunskog. Där, hos den senares nyvordna änka, dök den sjuttiofemårige Branzell upp 1881 på väg till "Varodellen" i Brunskog. Där, i Brunskog, dog han 1888, nästan åttiotre år gammal.

Då hade den före detta prästens alla syskon för länge sedan gått till skuggornas värld. Föräldrarna hade dött redan då han var tonåring. Hustrun Matilda, som överlevde honom några år, bodde hos yngste sonen nere i Motala, en dotter bodde i Arvika och en son i Nyed, men om hans närmaste över huvud hade någon kontakt med maken och pappan är ovisst.

Längtade Emanuel Branzell under alla vandringsåren efter sin familj? Grubblade han över sitt bortslarvade kall? Drömde han - åtminstone till en början - efter att åter få stå i en predikstol? Han begärde avsked från kapellpredikanttjänsten redan 1836 efter en del anmärkningar från domkapitlet, har vi redan konstaterat. Men han behöll själva prästämbetet tretton år till. Var det med hopp om att återkomma eller av ren oföretagsamhet som han undvek att begära avsked? Kanske var det påstötningar från höga vederbörande i Karlstad som fick honom att avstå från prästtiteln?

Jag har inte hittat svar på sådana frågor, trots att de varit fantasieggande. Men det som i första hand fångat mig är orsakerna till hans sammanbrott och förfall. Jag tycker mig ha anat att de är fler och mer komplicerade än vad samtiden och eftervärlden nöjde sig med.

Upp

GÖSTA BERLING

Låt oss till slut bena ut om Emanuel Branzell verkligen var förebild för Selma Lagerlöfs Gösta Berling. Denne hade ju, enligt sagan, varit präst norrut i skogarna, innan fylleriet tog överhand.

Känner man något de två kyrkorna i Branzells kapellförsamlingar i Norra och Södra Finnskoga och tittar lite närmare på Gösta Berlings kyrka, så som Selma Lagerlöf skissar den, finner man dock att de inte överensstämmer. Sagoprästens kyrka sägs ligga västerut från Ekeby (Rottneros), där Berling var i tjänst på 1820-talet. Branzell tjänstgjorde först tio år senare och hade till en början inga kyrkor. I Berlings kyrka sitter "herrskaperna på läktaren", där också orgeln finns. Branzells hemmakyrka i Bograngen fick läktare och orgel först 1895, och mer än herrskapet på Letafors fanns inte i kyrkan. Överste Beerencreutz och kapten Bergh är sagoprästens supbröder på gästgivargården. I Bograngen har inga höga officerare någonsin haft sitt viste förrän tillfälligtvis under andra världskriget.

I gången tid var det, som vi sett, inte alldeles ovanligt att landsbygdspräster i Värmland blev glada i flaskan. Branzell var ingalunda den enda tänkbara förebilden. Att gissningar och funderingar florerade, berodde på Selma Lagerlöfs förtegenhet. Envist undvek hon frågan vem Gösta Berling egentligen var. Tvärtom ledde hon forskare och journalister på villospår. Hon hade sina välgrundade skäl.

Selma Lagerlöfs faster hade i sin ungdom förälskat sig varmt i en ung, vacker präst från Kil. Han hette Edvard Emil Ekström. Ett par år tjänstgjorde han också i Östra Ämtervik, gården Mårbackas hemsocken. Tyvärr var han drinkare, och den unga flickans far satte stopp för kärleksaffären. Fastern blev småningom präktig prostinna i Karlskoga och ville för allt i världen inte påminnas om sin ungdoms förvillelser. Så enkelt var det. Av hänsyn till fastern teg författarinnan. Ekströms öde blev tragiskt. Han hamnade inte ute på vägarna utan på Vadstena hospital som sinnessjuk. Där dog han några och fyrtio år gammal.

Avslöjandet fann man i en marginalanteckning av författarinnans hand. Det var efter hennes död. I en forskarartikel av Harald Björkstam kartläggs en hel bunt försupna Värmlandspräster, dock inte Ekström. Detta har författarinnan kommenterat. Frågan om sagoprästens identitet har klarlagts av Frej Alsterlind i "Fårbenet nr 38" (1986), en tidskrift från kamratföreningen vid läroverket i Karlstad. Alsterlind hänvisar till läroverkets svensklektor Björkstams studier av Ekebykavaljererna i "Värmland Förr och Nu" (1933).

På en punkt var Selma Lagerlöf ganska tydlig genom åren. Vid flera tillfällen hade hon klart sagt ifrån, att finnprästen Branzell ingenting hade med Gösta Berling att göra. Hon sade sig inte ens känna till Branzell. Men han var trots allt välkänd i de värmländska bygderna. Och han var faktiskt släkt med författarinnan.

Egentligen är jakten efter en enda modell till Gösta Berling diskutabel, tycks det mig. Jag tror inte att en skönlitterär författare har en enda förebild till en romanfigur. Den engelska författarinnan Fay Weldon (f. 1933) har träffande skrivit att "personer i romaner är sammansmältningar eller abstraktioner, både till personlighet och utseende". Även om Selma Lagerlöf slutligen angav prästen Ekström som inspirationskälla för Gösta Berling, fick sannolikt den sistnämnde drag från flera av artonhundratalets försupna Värmlandspräster - och
från författarinnans fantasi.

Att koppla samman Berling och Branzell har emellertid varit av värde för finnskogsbygdens marknadsföring och turism. Därför har ryktet formats om till något som påminner om sanning. Eftersom bygden behöver all intressant publicitet den kan få, är det min förhoppning att läsaren glömmer vad jag här
avslutningsvis berättat.

Källa: Elam, Lars, Kungabrevens galne präst, Kulturkoppra, 2003