Källa: Lars Elam: Med rötter i medeltid. Ramströms tryckeri i Sunne Tryckt i 2000 ex 1998. Omslagsfoto: Edgar Amén.

Med rötter ner i medeltid

Dalby kyrkas 70-års jubileum

1998

Innehåll:

MED RÖTTER NER I MEDELTID

"utan och innan ett sannskyldigt konstverk"

Fädernas kyrka

Nya kyrkan

Målningarna

DE SJUTTIO ÅREN

Musiken

Prästerna

FÖREGÅNGARNA

Översikt

Källor

 

MED RÖTTER NER I MEDELTID

I den djupa dalgångens botten ligger bebyggelsen, nertryckt och kurande under de skogsklädda bergväggarna. Det är bara de nybyggda höghusen nedanför Branäsbackarna som, lite främmande och högfärdigt, sträcker på sig för att synas. Och Guds finger i Långav förstås! Som ett långt, smalt pekfinger sticker kyrkans sextio meter höga spira mot skyn, så majestätiskt att det syns lång väg.

Så har det gjort i sjuttio år. Målat i ljusgrått liksom övriga kyrkan, för att minna om den byggnad av sten som bygdens folk så länge drömt om, kan man tänka. Men som pengarna aldrig hade räckt till. Något intryck av simpel nödlösning ger kyrkan dock inte. Tvärtom finns det ett drag av stolthet över den. Stolt kanske för att den, när det begav sig, avlöste en kyrka som förvandlats till fulhet. Stolt kanske för att den ligger där den ligger, efter mansåldrars tvister om byggplatsen. Eller kanske för tornets klockor och korets gamla inventarier som vittnar om kyrkoliv i vår bygd långt ner i grå medeltid.

 Upp

"Utan och innan ett sannskyldigt konstverk"

I oktober 1928 invigdes Dalby församlings nybyggda kyrka i Långav. Den ligger ungefär mitt i den långsmala socknen som numera ingår i Torsby storkommun. Kommer man söderifrån, har man i förväg sett det smäckra tornet och väl framme kan man förstå att invigningsdeltagare då för sjuttio år sedan talade om byggnadens "ädla resning". Sedan man varit inne i kyrkan, kanske man också kan svälja, att någon vid samma tillfälle sagt att "det nya templet är utan och innan ett sannskyldigt konstverk".

Därinne fastnar måhända blicken först på takmålningarna av Tor Hörlin, som också tecknat glasfönstret i korets sydvägg. Denne Stockholmsmålare med teknisk utbildning i botten sägs i Nordisk Familjebok ha en stil som "är enkel och organisk samt bygger framför allt på en frisk och lyrisk färgverkan". Dessa dekorationer, möjliggjorda genom donationer av dåvarande provinsialläkaren och hans maka, måste ha tett sig skriande olika dem som en gång fanns i den gamla kyrkan.De ursprungliga målningarna i gamla kyrkan var från år 1739, gjorda av Linköpingsmålaren Daniel Hjulström, i dag inte värdig en plats i uppslagsboken. Hans målningar täckte både väggar och tak med bilder i sprudlande, stundom nästan skrämmande färger. Där stod exempelvis vår Herre med utsträckta armar. På hans högra sida var paradiset och på den vänstra helvetet som ett gallerspärrat rum, fyllt av eld och osaliga själar med djävulen som eldvakt. På altartavlan hängde Kristus på sitt kors och altarringen, predikstolen och läktaren hade ett trettiotal bilder. Däröver svävade musicerande änglar i taket.

All denna härlighet var målad med särdeles hållbara färger, äggtempera måhända. En präst lär förgäves ha försökt att tvätta bort det otäcka helvetet. Idag finns endast det gamla läktarskranket kvar. Det återfanns på kyrkvinden vid restaureringen 1981 och hänger nu på väggarna till brudkammaren och kapprummet längst ner i kyrkan.

Hjulströms måleri hade ingalunda varit problemfritt. Mitt i arbetet dök några fordringsägare ifrån Karlstad upp och tog med sig färger och målarverktyg, medan målaren själv flydde till Norge. Nu var det emellertid så att färgerna köpts av församlingen som sänt eget folk med Hjulström till Kristiania (Oslo). Det tog sockenborna ett och ett halvt år att med landshövdingens och Karlstadstingets hjälp få färgerna och målaren tillbaka.

Besökarblicken vandrar sakta ner från taket och stannar inför den dubbla raden ljuskronor som bildar en allé fram mot koret. Fyra av dem är gåvor till den nya kyrkan från en gammal lärarinna i Uppgården, ett sterbhus i Likenäs, Ovansjöfamiljer och syföreningen. Två takkronor härstammar från gamla kyrkan, den ena rentav från kapellet i Likenäs. Gåvor i samband med invigningen är också pengar till den stenportal värdig den kyrkomur som byggts samt en del textilier och ljusstakar.

Framme vid koret finner vi spåren av medeltida kyrkoliv. Där står dopfunten i täljsten från 1200-talet, en lika gammal madonnabild, där Maria har barnet i sitt knä, en mittdel av ett pietàskåp från 1400-talet där Maria bär sin döde son och ett cirka hundra år äldre krucifix. Från efterkatolsk tid är altartavlan och den äldsta prästskruden, närmare bestämt 1680-talet. De flesta av dessa inventarier kommer ursprungligen från sockenkyrkan i Stommen som revs - liksom kapellet i Likenäs - efter det att första kyrkan i Långav tagits i bruk i augusti 1726.

Från de två ursprungliga kyrkorna härstammar också kyrkklockorna. Den äldsta, kallad munkklockan eller hedningsklockan, är från medeltiden och hade sin ursprungliga plats i kyrkan vid Stommen. En andra klocka i samma kyrka lär enligt sägnen ha funnits men råkat ut för Gustav Vasas klockskatt. Längre än till Vingängsjöns is sägs den dock inte ha kommit, för där gled den av släden, brakade genom isen och försvann i sjöbottnens dy. Där ligger den än - om historien verkligen skulle vara sann.

Mellanklockan är från Gustav II Adolfs dagar. Hur den hamnat i Likenäs kapell är oklart. Församlingen tycks inte ha beställt eller betalt den.

Storklockan gjöts också för Likenäskapellet efter lång tids planerande, sparande, bidragstiggande och klockmalmslånande. Av drottning Kristina hade man fått två tunnor spannmål att sälja och löfte om koppar från Falugruvan. Av detta blev inte mycket. Koppargåvobrevet slarvades bort och annan hjälp fick år 1655 bero till "bekvämare tid" för kronan. Nio år senare fick man dock 30 daler silvermynt. Efter lån av två små klockor från Norra Ny kunde småningom klockan gjutas - för att småningom hamna i Långavkyrkan. Vid själaringningen efter kung Adolf Fredrik sprack storklockan och ersattes efter några år av en ny, gjuten i Örebro, då Gustav III var kung.

Foto: Arne Bergquist

Långt ovanför klockorna, där den vackra, skifferklädda spiran smalnar och sträcker sig upp mot det höga, sitter små fönster, som man knappast lägger märke till. Utom i adventstidens vintermörker. Då lyser nämligen ett svagt sken därifrån. Från advent till tjugondagknut är en lampa tänd. Traditionen sägs vara i det närmaste lika gammal som tornet. Men vem som kom på att de små fönstren kunde bli som adventsstjärnor är numera glömt. I nutid sägs ljusskenet vara landningsfyr för jultomten, men det är förvisso en efterkonstruktion.




Foto: Ove Jonsson

En annan tradition knuten till kyrktornet var att man vid begravning viftade med vita dukar från klocköppningama, då följet närmade sig kyrkan. Var den döda en kvinna hölls duken i vänster hand, hjärtats sida. För en man viftades det med högerhanden. Denna sed var ganska självklar under den gamla kyrkans tid. Om seden levde kvar också efter 1928 är oklart. Numera är traditionen glömd.

Upp 

Fädernas kyrka

Fanns månntro drömmar om en framtida stenkyrka kvar någonstans vid byggstarten av 1928 års kyrka ? Alltnog fick den en imponerande stabil stengrund att stå på, sedan man först skottat upp en terass för att få kyrkan ur den svacka där föregångaren legat. Men låt oss kasta en översiktlig blick tillbaka på Dalbys kyrkor genom tiderna, innan vi låter den nuvarande växa fram.

Det blir en tidsmässigt ganska lång blick, om vi vågar tro de uppgifter som står till buds om äldsta tiden. Platsen för första kyrkan var sannolikt Stommen, i nuvarande Sysslebäcks samhälle. Eller rättare sagt en plats i hemmanet Stommen som nu inte längre finns utan grävts bort av Klarälvens meanderlopp. Just älvens tålmodiga gnagande på älvbrinken gjorde det nödvändigt till slut att planera ny kyrka på annan, tryggare plats. Ursprunget till denna första kyrka sägs vara byggd redan i tidigt tiohundratal och därmed en av de allra äldsta kyrkplatsema i Värmland. Ändå finns små rester av rykten om tidigare kyrkplatser vid Kyrkheden på vägen mot Ransby och vid Persby. Dem kan man nog avfärda som skrönor, kanske byggda på pilgrimers viloplatser. Hemmansnamnet Stommen pekar mot ett kyrkligt förflutet. I fornsvenskan fanns "praestastompn" som beteckning på prästens jordstump, jordstycke. I hemmanet finns vidare Ögården utan att någonsin ha haft någon ö i sin närhet. Däremot har vi det gamla ordet "öd", lika med egendom, som ofta användes på gårdar under kyrkan.

Tidigt trettonhundratal fick se den lilla kyrkan på älvbrinken ombyggd. När man mer än fyrahundra år senare rev den, hittade man en stock märkt 1311. Utanför kyrkan fanns också en offerkista och ett Olavskors i trä. Sådana kors restes här och var utmed pilgrimsstråken upp mot Nidaros och Trondheim.

Kyrkan i Stommen sägs ha varit rik på målningar, bland annat både norska och svenska vapnet. Kanske en markering av den internationella pilgrimstrafiken förbi kyrkan eller måhända en helgardering i en gränsbygd där överhögheten ofta upplevdes oklar. Av målningarna finns ingenting kvar, men en del av ursprungskyrkans inventarier har vi redan mött nere i Långav. För socknens folk längst ner i söder var vägen lång till kyrkan norr om Vingängsjön, - trakten kallades kort och gott "Ovansjön". Därför byggdes omkring 1640 Likenäs kapell utan egen präst och utan att socknen delades. "Det lilla förfallna kapellet" revs nästan hundra år senare efter en sista gudstjänst år 1726. Vid en biskopsvisitation i bygden år 1698 hade förslag om en ny gemensam kyrka någonstans mitt i socknen aktualiserats. Därefter tycks intresset för Likenäskapellet ha så sakteliga svalnat, men värdefulla inventarier togs omhand i den nya Långavskyrkan.

Särdeles märkligt är att befolkningen snart glömde bort den gamla kapellplatsen med sin kyrkogård. Vid storskiftet år 1802 togs marken med sina gravar med i den allmänna jordfördelningen. När man på nittonhundratalet drog fram vattenledning, dök emellertid rester av begravda fram ur mullen. Ändå dröjde det till århundradets senare del innan den gamla kyrkplatsen blev skyddad. Den märklige arkitekten Lars Bäckvall, bosatt i Stockholm efter några år i USA men barnfödd i Dalby, fängslades på äldre dar alltmer av jakt på Nordvärmlandsfakta i gamla arkiv. Han har berättat om osämjan inom socknen efter biskopsbesöket år 1698 med kvartssekellång kamp om var mitt i socknen borde vara; i Långav eller i Uggenäs. Finnskogens folk räknade man härvidlag inte alls med. Bäckvall vurmade också för den gamla kapellplatsen i Likenäs, skall vi småningom se.

Dragkampen tycktes till slut luta mot seger för Långavalternativet, även om Långavbönderna själva underligt nog sa nej till att få kyrkan som granne. Det har antytts att de var rädda för att älvens vårflod skulle spola upp lik på deras åkrar....

Några Branäsbor med lite mark i Långav erbjöd kyrktomt som gåva. Inkallade bedömare utifrån fann jordmånen i Uggenäs mer vattensjuk och svår för gravsättning och slutligen dök några skogsfinnar upp och påpekade att deras kyrkväg skulle bli ännu längre om kyrkan byggdes i Uggenäs. - Prästen Bergenhem var nöjd och skrev:

"Två kyrkor här voro, till en jag dem drev.
Den skingrade hjorden församlad då blev."

Åren 1725 - 1726 växte kyrkan fram. Den inre målningen av Hjulström - med allt extra besvär - genomfördes först åren 1737 - 1739. Men redan år 1764 krävdes en rejäl renovering av byggnaden. 1800 konstaterade man att ny- eller i varje fall ombyggnad egentligen skulle behövas men "rådande dyrtid" hindrade sådana insatser.

År 1844 bränner det dock till. Den "lilla forntida träkyrkan" höll på att bli alltför trång för den växande befolkningen. Då hade man ändå blivit av med de nybildade Finnskogssocknarnas folk. En "ny och ljus stenkyrka" borde det bli enligt prästen Setterlund, kyrkoherde i Älvdals pastorat, där Ny och Dalby församlingar hörde hemma. Och pengar fanns det minsann! En ansenlig kyrkokassa förstärkt året innan genom virkesförsäljning ur "den betydande kronoskogen" gjorde Dalby församling till rikast i stiftet.

Uttrycket kronoskog låter ana att åtskillnaden mellan statens och den statliga kyrkans skogar inte var alldeles tydlig. Ekshäradsprosten Krooks mångåriga kamp om Laggåsskogen skulle visa detta under mitten av 1900-talet. När skogen slutligen vanns åt kyrkan, var det dock de norra älvdalsförsamlingarna som kammade hem den. Kyrkoskogarna i Dalby är ganska omfattande. Den ekonomiska kartan från slutet av 1800-talet, hembygdskartan kallad, visar flera skiften markerade "till kyrkoherdebostället". De avsågs bidra till prästlönen. Dessutom finns skiftet "Näckåna" upp mot Långberget. På kartan anges det höra "till Dalby Kyrka ". Om denna äganderätt finns inga dokument, bara sägner från medeltiden. Inte ens Lars Bäckvall kunde hitta något skrivet därom. Skogen, som sannolikt kom från Sysslebäcks hemman, sägs vara skänkt av en kvinna i Hole som burit sig mäkta bedrövligt åt i kyrkan. Gåvan skulle vara hennes ångerfulla botgöring. Enligt traditionen skall skogens avkastning användas för kyrkobyggnadens underhåll och prydande.

En sak tog man omedelbart tag i under året 1844. Församlingsbor hjälptes åt att plantera lövträd runt kyrkogården. När de ett drygt halvsekel senare sågades ner, tyckte en del äldre att kyrkogården vandaliserats. - Men själva kykobygget strulade till sig genom att prästen föreslog bygge på annan plats, nämligen "den vackraste plats Elfdalen kan erbjuda". Det är naturligtvis den gamla kapellplatsen i Likenäs som dyker upp igen.

Äntligen kom ombyggnad av den befintliga träkyrkan igång år 1858. Drömmen om en stenkyrka får ligga till sig. Fyra år senare är renoveringen klar - men till vilket resultat! Den först anlitade byggmästaren dog men hans måg byggmästare Svanström fick ta över. Det blev en korskyrka med reverterade väggar både ute och inne, - där rök Hjulströms målningar! - och belgisk zink på taket. När det hela var klart, var kyrkokassan tom sånär som på några färska skuldsedlar.

Svanberg hade visserligen fått sparken under byggets gång, men även efterträdaren, en löjtnant Adelsköld, fick pengarna att rulla.

Det fanns de som tyckte att den ombyggda kyrkan var vacker och självaste biskop Sundberg kallade den välvilligt "hvit som en brud". Men sanningen var nog att man hade förstört en intressant 1700-tals kyrka och fått en byggnad om vilken riksantikvarien ett drygt halvsekel senare skulle säga:

"Med alltför stora fönster, sin tarvligt utförda takpanel av smala pärlspontade bräder och sin banala väggbehandling var kyrkan efter 1860-talets restaurering helt och hållet berövad sin ursprungliga karaktär. Utan tvekan kan sägas, att den så förändrade kyrkan saknade egentligt kulturhistoriskt intresse."

Sockenfolket hade gått på en ordentlig nit. Till råga på allt var drömmen om stenkyrkan spolierad tillsammans med kyrkokassan för lång tid framöver. Och kanske mest bekymmersamt: Restaureringen visade sig snart vara kvalitativt betänklig.

Inte ens orgelbygget var lyckosamt. Själva orgeln var det nog inte något fel på, men kostnaden blev en obehaglig överraskning. En välbärgad hemmansägare och riksdagsman i Möre hade testamenterat pengar till orgeln. Men när hans bouppteckning, efter långa och många om och men blev klar, fanns där inga pengar för kyrkan att hämta.

Detär frestande att spekulera över vad det hade inneburit om den lilla 1700-tals kyrkan med sina sprakande målningar funnits kvar i våra dagar. Att det varit en turistattraktion av stora mått är ofrånkomligt, en attraktion som gjort hela bygden känd. Det hade inte skadat i en bekymmersam tid då en befolkningstillväxt ingalunda är aktuell.

Upp

Nya kyrkan

År 1916 - mitt under brinnande världskrig - tar sockenfolket på allvar upp kyrkofrågan igen. Som tidigare i församlingens historia står frågan om reparation eller nybygge i centrum. Nybygge i sten i så fall, kan man tänka. Den här gången tar man sakkunskap till hjälp från början. Stockholmsarkitekten B Almquist och Karlstadsbyggmästaren E Forsgren får räkna på dels en reparation , dels en ny stenkyrka. Dåvarande prästen Widing får majoriteten med sig på stenkyrkodrömmen. Men krigstiden och Widings sjukdom och död gör att planerna läggs på is till år 1923. Då är det så illa ställt med den befintliga kyrkan att gudstjänsterna vintertid måste flyttas till sockenstugan. En pojke sitter faktiskt och förfryser fötterna i kyrkan en kall söndag!

Samma experter kallas in. Nu finner de att reparationsalternativet knappast är ekonomiskt försvarbart. Almquist får uppdraget att göra byggnadsritningar för den nya kyrkan men också - märkligt nog - för en mindre träkyrka Ovan sjön! Arkitekten Almquist hade mycket att stå i här i Värmland. Vid den här tiden, där Dalbykyrkorna var ganska små uppgifter, stod också den av honom ritade Betlehemskyrkan i Karlstad klar och den ståtliga seminariebyggnaden där kom också från hans ritbord.

Man anar en medveten taktik bakom denna tilläggsbeställning, kanske initierad av den hembygdsälskande Bäckvall. Han hade förgäves ivrat för en upprustning av den befintliga kyrkan och när det inte vann gehör hade han aktualiserat den gamla tanken på en ny kyrka på den gamla kapellplatsen i Likenäs. Men Ovansjöboma skulle aldrig gå med på sådana planer - om inte de hade egen kyrka på hemmaplan.

Tanken på två kyrkor avfärdades dock i december samma år. Men då hade funderingar på kyrkbygge i Ransby kommit istället. Även här låg en viss taktik bakom. Gamla prästgården Lillbergsgården i Sysslebäck hade avvecklats på 1870-talet och nytt prästboställe hade ordnats i Ransby. Ett kyrkbygge kunde räkna med ekonomiskt stöd utifrån, men en prästgård fick socknen ordna av egen kraft. Blev nu kyrkan slutgiltigt kvar i Långav, riskerade man att förr eller senare få bygga en prästgård i kyrkans närhet för egna pengar. Ransbyaltemativet röstades dock bort ganska snabbt.

Nu skulle väl äntligen allt vara klart för start av kyrkobygget! Men icke. När anbuden öppnades, visade det sig att stenkyrkan skulle bli alltför dyr. Arkitekten Almquist fick än en gång rycka ut och snabbt ta fram ritningar till en träkyrka, sedan man anhållit om att få ändra byggnadsplanerna. Och så, i december 1925, kunde äntligen ett anbud antas. Det var en Arvikabyggmästare som fick uppdraget. I augusti 1926 var grunden klar och i oktober 1928 kunde kyrkan invigas med pompa och ståt. Det första av de sjuttio år som därefter flutit förbi kunde ta sin början.

Upp

Målningarna

Helge Kjellin var den dominerande kulturpersonen i Värmland i många år. I hans hem i Karlstad stod bokhyllorna tätt som i en lagerlokal, fyllda av böcker och arkivkartonger. Han var särdeles intresserad av stiftets kyrkobyggnader och har i skrifter berättat om många av dem. Dock inte om Dalby. Men i hans stora arkiv, som efter hans död skänktes till Föreningen för Värmlandslitteratur och nu förvaltas av Värmlandsarkiv, finns i en av de många kartongerna en mapp med anteckningar om konstnären Tor Hörlins takmålningar.

I en handfull kyrkor inom stiftet har Hörlin varit verksam med sina penslar och temperafärger. Hos oss hade han hjälp av Arvikamålaren Jerome Zetterquist och dennes blivande maka Märtha. Ett kuvert med Hörlins egna fotografier av Dalbymålningama finns också i mappen.

Inkomna i kyrkorummet ser vi rakt fram över altaret en rund glasmålning med Guds allseende öga. I korets sydfönster skildras Kristi himmelsfärd.

Går vi fram till koret, vänder oss om och granskar takmålningarna, har vi på högra sidan - mot söder - tre motiv ur Gamla testamentet.

Bildtext: Det första föreställer Gud Fader svävande över djupen.

Bildtext: Därefter möter vi Moses och Israels tolv äldste.

Bildtext: Vid Babels älvar är det tredje motivet.

Till vänster - mot norr - finner vi tre episoder ur Nya testamentets evangelier.

Bildtext: Först möter vi den heliga familjen.

Bildtext: Bilden nummer två föreställer Jesu intåg i Jerusalem.

Bildtext: Jesu tillfångatagande avslutar bildserien ur Nya testamentet.

Över orgeln ser vi två basunblåsande änglar, i triumfbågen fyra svävande änglar och i det blå kortaket en vit duva omgiven av vita strålar.

Upp

DE SJUTTIO ÅREN

Sjuttio år är bara en mansålder. Men de år som vår kyrka stått med sitt höga torn mot skyn har varit särdeles innehållsrika för vår skogsbygd. Dalbyfolket levde då ganska isolerat och fattigt bortsett från de markägare som behållit sin skog och en och annan av de överraskande många som slagit sig på köpenskap.

Skogen var den dominerande arbetsplatsen, där bolagstorpare, skogsägare och bondetorpare konkurrerade, tills det moderna skogsbruket undan för undan gjorde stora flertalet av dem överflödiga. Den tusenåriga traditionen med en kombination av boskapsskötsel och jordbruk, fiske och jakt som huvudnäring tynade sakta bort utan att sörjas av någon. Rester av jakt och fiske är i dag fritidssysselsättningar. Rader av ladugårdar, "fugges", har förvandlats till förråd och garage. Torparnas stugor blev egna hem, fritidshus eller ved.

Det moderna samhällets välfärd kom smygande upp genom dalen och fick en märklig extraskjuts under de stora kraftverksbyggenas tid kring seklets mitt. Då fick fattigdomen vika. Den borgerliga kommunens offentliga sektor lät skola, omsorg och vård breda ut sig och sysselsätta allt fler. I mitten av sjuttioårsperioden nådde bygdens utveckling sin topp.

Men sedan gled bygdens liv och leverne utför. Kraftverksjobben försvann, skogsbruksrationaliseringen minskade skogsarbetarkåren alltmer, butiker och skolor lades ner. Då kyrkan var ung fanns här mer än ett tjugotal affärer, idag har vi bara en handfull jämte några varuförsedda bensinmackar. Det nytillskott till näringslivet som turismen på senare år har gett, är än så länge en ringa ersättning. Dalby blev ett utvandrarland. Kyrkans verksamhet har ingalunda varit opåverkad av denna mäktiga förändring. För Dalbyborna har kyrkan inte längre någon dominerande roll helt enkelt. Kyrkobesökarnas skara har glesnat utom i juletid. Präst och kyrkoråd, som förr kunde påverka barna- och åldringsvård, skolverksamhet och fattigvård på ett avgörande sätt, har för länge sedan fått lämna  ifrån sig sådant ansvar till den borgerliga kommunen.

Till och med ansvaret för den egna kyrkan och dess ledning har församlingsborna på 1980-talet frivilligt lämnat från sig till en kyrklig samfällighet med närliggande socknar. För Dalbybon i gemen ter sig resultatet härav tveksamt. De finns som ser paralleller till 1800-talets ruinerande kyrkoombyggnad, då en av stiftets rikaste församlingar småningom satt med en tom kyrkokassa, och dagens situation.

Nåja, dagens kassa fick också sina djupa hål under de sjuttio åren genom församlingens egna satsningar. Tanken på ny prästgård kom fram redan 1928 och förverkligades under femtiotalet. Gamla sockenstugan brann i slutet av trettiotalet och ersattes tre decennier senare av ett nybyggt församlingshem, sedan man under mellantiden hyrt in sig i Pollackgården. Inför jubileumsåret växer planer på en om- och tillbyggnad av församlingshemmet fram.

Kyrkobyggnaden fick en grundlig - alltför dyr enligt somliga -ansiktslyftning på åttiotalet med invändig tvättning (!) och både in- och utvändig målning samt modernisering av varm-luftsuppvärmningen under koret. Drömmen om en ny orgel har däremot inte förverkligats och skötseln av kyrkogården har under senare år upplevts som ett problem.

Upp 

Musiken

Kyrkan invigdes med sång och musik. Självaste biskopen hade skrivit en kantat som tonsattes av Transtrandsläraren Ivar Ekblom, vars far varit både klockare och lärare. I kantaten svarade statens folkskoleinspektör, Ekshäradsprästen Krook och församlingens egen kyrkoherde Alf Norbäck för solosångerna.

1929 kom Thure Bengtsson till Likenäs skola som lärare och kantor. Första gudstjänsten han spelade på var nyårsafton 1928. Under imponerande många år satt han vid kyrkorgeln, då förrättningar var på gång. Efter pensionen fortsatte han att spela vid gudstjänster och förrättningar tills kantorstjänsten blev tillsatt igen 1977. Han spelade bl.a. på femtio julottor i rad, ett rekord som måste vara svårt att slå! Körsången kom emellertid att blomstra ut först på sextiotalet genom den kommunala musikskolans pionjär Lennart Bryngelsson, som vid sidan av sin verksamhet i skolorna startade musikensembler, en ungdomsorkester - och en bygdekör som kom att fungera som kyrkokör.

Senare kom en kantor och en organist med utländsk bakgrund att spela stor roll för sången och musiken i kyrkan. Det var den tyskfödde organisten Frank Grzeskowiak (verksam 1977-1980, samt som vikarie 1995-1996), allmänt kallad bara Frank för det svåruttalade efternamnets skuld, och kantor Zoltan Erdeleyi (1984-1988), bördig från Ungern. Båda var verkligen saknade, då de drog söderut.

Upp

Prästerna

Kyrkoherden Alf Norbäck (verksam här åren 1923-1935 och en tid som pastorsadjunkt 1920) var den som allt skulle bestyra kring den nya kyrkans tillkomst. Enligt en gammal församlingsbo var han den enda präst som höll gamlingen vaken hela julottan, ett gott betyg över Norbäcks talarförmåga. Hans intresse för stadsmission fick honom att ta ett drygt års ledighet (1931-1932) för tjänstgöring i Stockholm, dit han definitivt flyttade 1935. Sedermera blev han kyrkoherde i Sunne.

Efterträdaren hette Anton Tronelius (1936-1943), bördig från Dalsland. Hans väg från ett fattigt hemman till tjänsten i Dalby blev strapatsrik och lång, han var 52 år då han kom hit. Han talade ur hjärtat om sin levande tro, sades det sedermera om honom. Föreningar och fester förstod han sig däremot inte på.

Hans Fredriksson (1943-1964) sades också vara en god predikare. Sista tjänsteåret fick han Helge Björkman som medhjälpande komminister. Björkman blev sedan vår kyrkoherde (1964-1980). Han fick en fördystrad avslutning på sin tjänst här. För att locka kvar den populäre organisten "Frank" skapade Björkman en assistenttjänst åt hans sambo. Hennes barnverksamhet blev verkligen framgångsrik, men i kyrkorådet reagerade somliga över att rådet körts över, då tjänsten inrättades och tillsattes. Formella besvär och fräna insändare för eller emot prästens agerande gav en högst obehaglig stämning i församlingen, som ledde till att såväl präst och kantor som två kyrkvärdar avgick. Björkman blev kyrkoherde i Ludvika.

Därefter har kyrkoherdar kommit och gått med vakanstider däremellan. Deras verk i församlingen blev mestadels så kortvariga och ligger dessutom så nära i tiden att församlingsborna knappast hunnit fästa sig vid dem djupare. Det var Hans Väpnargård (1982-1983), Johan Blix (1984-1988) en gotlänning med god anpassningsförmåga till nordvärmlänningarna, Nils Tomas Pejok (1989-1993), med hjärtat i sitt Lappland, samt Margaretha Jendeberg (1996- ), även hon med norrländsk bakgrund.

Nog har åtskilligt fler präster tjänstgjort i Dalby under de sjuttio åren. De har varit vikarier eller hjälppräster av skilda slag, men de finns inte samlat redovisade i stiftets herdaminnen eller församlingens alster.

En av dem kan dock vara värd att nämna. Inte därför att han som vicepastor hann lämna outplånliga spår efter sig - han tjänstgjorde bara några veckor här, innan han inkallades till militärtjänst - utan därför att han småningom blev vår ärkebiskop. Hans namn var Olof Sundby och hans tid som Dalbypräst var under krigssommaren 1943.

I "Semper Ardens", en hyllningsbok till Erik Elinder 1992, har Sundby berättat att som "ung präst i Värmland" ha sin första tjänst som präst här hos oss.

Från senare år kan dessutom nämnas vice pastor Alf Dalberg (1980-1981), då kyrkan renoverades och inte minst vice pastor Torvild Evensson, komminister i Norra Finnskoga som under åttio- och nittiotalen återkommande också fått verka i Dalby.

Upp

FÖREGÅNGARNA

Dalby socken fick inte egen kyrkoherde i eget pastorat förrän 1878. Dessförinnan ingick socknen i ett vida större pastorat som, när det var som störst, täckte mer än en fjärdedel av det värmländska landskapets yta. Det hade Ekshärad som moderförsamling men hade dessutom redan under medeltiden kyrkor i Dalby, Ny och Råda socknar. Det kallades Elfdals pastorat.

Det väldiga pastoratet bestod ända till 1820 med en kort tids uppdelning på 1600-talet. Den norra delen fick 1820 behålla namnet Älvdals pastorat, där Dalby förgäves kämpade för att bli moderförsamling. Senare kom det att kallas Ny pastorat. Av de fyra älvdalsförsamlingarna var Dalby ytmässigt störst. Den "sträcker sig emellan berg, fjäll och moras i längden till 7 och i bredden till 4 à 5 milar" skrev komminister Håkan (Haquinus) Bergenhem, när han i början av 1740-talet ville härifrån. Han fortsatte sin beskrivning: Den består "till hälften av enfaldiga finnar, som här och där kringströdda i skogsmarken behöva åtminstone 2 gånger om året hemma i deras torp och hybblen (gammalt ord för koja och ruckel) till deras kristendomsundervisning besökta varda, vilket ger enom själasörjare många, långa, tröttsamma och hasarderliga resor". Dessutom är "dryckenskapen å denna orten outsägeligt gångbar ... med allehanda synder i släptåg".

Ända sedan medeltiden fanns rimligen präster bosatta vid de fyra sockenkyrkorna, men först vid den tillfälliga delningen av det ursprungliga Elfdalspastoratet 1635-1689 dyker prästnamn i Dalby upp i stiftets herdaminnen (del II, 1965) sammanställda av Anders Edestam. Här återfinner vi enbart officiellt utsedda präster, men runt kyrkoherdar och komministrar har funnits en hord av mer eller mindre anonyma hjälppräster som tillkallats av de fast anställda befattningshavarna. Ofta var det prästens son, som oavlönad blev faderns biträde.

Om de äldsta finns inte värst mycket att berätta. Som exempel kan vi ta kyrkoherden Sveno Haquino Rudeen (verksam här 1694-1699). Om honom är inte stort mer noterat än att han senare blev kyrkoherde i Brunskog och klarade av fyra äktenskap.

Låt oss dock göra ett litet svep över Dalbyprästernas skara. I det ursprungliga Elfdals pastorat finns namngivna präster från 1400-talet, men i vilken utsträckning de vistades i Dalby är okänt. Boende här var de uppenbarligen inte. Den förste i Dalby bosatte är kyrkoherden Andreas Svenonis (verksam här 1630-1655), gift med dottern till kyrkoherden i Ekshärad Benedictus Erici, som på gamla dar (1636) gör sina två mågar till hjälpande kyrkoherdar. Den äldste sonen vistas då utomlands för studier. Svenonis sägs bo på egen gård i Stommen, ett gammalt kyrkohemman som blir kronoägt (genom Gustav Vasas reformation kanhända) men friköpt 1629. Stommen blir dock inte gammal som prästgård. De två efterträdarna bosätter sig i Stöllet. Men komministern Nicolaus Laurentius Helsbeckius (1656-1676) odlar upp en del av kronomarken Strandås, som han får rätt att bebo. "Han hafwer av öde och stubberot upptagit 1/8 cronohemman, Strandås benämnt", står det i en skrivelse från Karl XII. Prästerna var förr också jordbrukare, må vi besinna. Efter hans död tar dottern och hennes man över gården och friköper den. Prästgård var den sålunda bara i drygt tio år. Småningom går gården ur släkten och köps av löjtnanten Wilhelm Edgren på Vingäng. Men då är vi framme i sent 1800-tal.

På våren 1686 skall Dalby och Ny åter ingå i Elfdals pastorat, vars kyrkoherde Benedictus Aurenius - sonson till kyrkoherden Erici som åstadkom delningen - verkligen inte är välkommen i vare sig Dalby eller Ny. Nästan hela församlingen i Stommens kyrka "löper ut" under högmässan, då den får höra vad som nu skall gälla. När Aurenius tre veckor senare återkommer, är kyrkan tom. Hela menigheten har gett sig av till kyrkan i Ny!

Komminister i Dalby var denna tid Johannes Hamnius (1678-1694). För honom slutar det illa. Han anklagas för liderlighet och otidighet mot biskopen, blir avsatt och som svagsint förd till Daneviks hospital i Stockholm. Knappt åttio år senare blir dåvarande prästen i Dalby också avsatt. Spriten blev hans fördärv. Han hette Lars Thyberg (1743-1773). Bekymmer med den starka varan skulle även en del senare präster få, i synnerhet komministrarna Erik Mattsson Brand (1837-1844) och Johan Petersson (1844-1875).

Andra bekymmer hade Jacobus Bergenhem (1685-1726) med återkommande mässfall på grund av "opasslighet", alltför få katekesförhör och nattvardsgångar. Han ser emellertid till att hans gård, Nedre Svabacken, inte förblir prästgård sedan han blivit komminister 1699. Då medverkar han till att socknen småningom bidrar till ett fast prästboställe i Lillbergsgården (urspr. Lilliebiörnsgården), där nio Dalbypräster efter varandra kom att regera fram till 1875. Den ursprungliga byggnaden revs 1841 och ersattes av den som nu står kvar. Timret från den gamla byggnaden blev uppbyggt på Gubbgården i Sysslebäck, som i sin tur revs 1938.

Äldste sonen Håkan (Haquin, Haquinius) Bergenhem (1715- 1743) blev faderns hjälppräst i många år innan han 1726 fick överta komministertjänsten.

Han var den ihärdige kämpen mot den "sedliga förruttnelsen i det våldsamma superiets spår", för att låna kyrkoherden Edvin Widings (1907-1921) uttryck i en uppsats (stiftets julbok 1912). Bergenhems beskrivning av sin stora socken har vi redan mött. Uppgiften var inte lätt. "Att inte låta folk opåtalt få supa ifred, det var precis som att vilja förmena dem deras dagliga bröd." Orden är ånyo Widings som också berättar hur Bergenhem krävde och fick allmänt stöd för att få stopp på ungdomens "hoopöhl", en sedvänja i bygden där ungdomarna småstal spannmål, gjorde brännvin och söp sig plakatfulla.

Håkan Bergenhems andra stora insats var bygget av ny kyrka, där han med envishet lyckades ena församlingen kring ett kyrkbygge i Långav som ersättning för de gamla, ruffiga i Stommen och Likenäs. 1725 kom man igång och med prästen som ständig pådrivare stod kyrkan klar redan året därpå. En tredje gigantisk uppgift gällde - som vi sett i hans sockenbeskrivning - skogsfinnama, som sedan ett drygt halvsekel befolkade skogarna i norr och väster. De var tidigare inte upptagna i vare sig mantalslängd eller kyrkobok. Bergenhem vandrade från rökstuga till rökstuga; antecknade och spred Guds ord. Han fick dessutom igång språk- och läsundervisning med anställd schole-Mästare.

Att han, gammal och trött och fattig, sökte sig till den välavlönade kyrkoherdetjänsten i Kila kan man förstå. Men han klarade inte flytten dit utan ett lån ur Dalby kyrkokassa.

Det sägs att han i Kila själv föll för flaskan, som han så ihärdigt fördömt. Det var Dalby-finnarnas trolldom som satt eländet på honom som straff för att han övergett dem, ville ryktet berätta. Och lånet behövde han aldrig betala tillbaka med hänvisning till hans insatser i Dalby socken.

Håkan Bergenhem är otvivelaktigt en av de för bygden betydelsefullaste i raden av Dalbypräster, hans yngre bror Bengt likaså som eldsjälen bakom Letafors (urspr. Gunneby) bruk.

Vi bör törhända besinna hur svårt det kunde vara att komma som präst hit upp i obygdens strida brännvinsströmmar. Orkade man inte vandra som ensam, stark nykterist var naturligtvis risken stor att man - till en början sannolikt lite försiktigt - tog seden dit man kommit för att bli accepterad och flyta in i församlingsgemenskapen. Det måste dessutom varit lockande för somliga av bygdens män att truga och fresta sin präst till ett glas, och ännu ett.

Fattigdomen drabbade också en komminister ett sekel senare. Han hette Olof Johan Lilljebjörn (1828-1836), svåger till den omtalade kapellpredikanten i Finnskogarna Emanuel Branzell. Lilljebjörn var emellertid först välbärgad och rentav rik men under sin efterföljande prästtid i Nyed förlorade han på äldre dar sin förmögenhet. Under sin tid i Dalby gjorde han en annan förlust. Större delen av sockenmarken försvann, då de två Finnskoga-socknama bildades.

Ett bekymmer av annan art hade den förste kyrkoherden, sedan Dalby blivit eget pastorat. Han hette Karl Ludvig Grund (1878-1891). Som många andra av våra präster hade han dålig ordning på sin ekonomi och gjorde rentav konkurs. Men mat unnade han sig. Det tycks ha varit hans största problem. Han var "stor och ståtlig till växten, ganska korpulent" sägs det i herdaminnet, men i en mindre hänsynsfull beskrivning heter det att han "var så tjock att han med möda kunde pressa sig igenom vanliga dörröppningar, han måste lirka sig igenom. Då han satt måste han alltid begagna två stolar, en förslog ej att bära upp hans ofantliga stofthydda." Under Grunds tid levde en särling i Likenäs som gick under namnet Bock-Per, han gjorde många tillfällighetsrim men inte många finns bevarade. Så här diktade han en gång om Dalbys kyrkoherde:

(Ur: Rim och ramsor från Dalby, av Ingvar Larsson)

Han åt alltså gränslöst mycket; "tre famnar korv och en skottkärra full med rotmos var ett ordinärt middagsmål. Efter döden sprack han." - Men han levde i 61 år.

I sakristian står en väldig stubbstol kvar, som sägs vara från Grunds tid. Han sägs också vara den enda som helt fyllt ut den stolen. Han var den förste som bodde i det 1880 nyanskaffade prästbostället i Ransby (urspr. Ben-Olsgården). Magnus Piscator (1777-1784) och den redan nämnde Edvard Widing var välkända för sin musikalitet. Anders Lagerkvist (1781-1825) framstår med ett ogrumlat gott förhållande till sin församling under fyrtiofyra år nästan som ett unikum. Även Lagerkvists föregångare Dionysius Chenon (1786-1806) får goda vitsord för sina tjugo år i Dalby. Hans änka som lever mer än tjugo år efter hans död får av sockenstämman som erkänsla underhåll med en halv tunna havre från varje hemman. Sin "gamla prästmor" kände de aktning för, kanske delvis för att hon fött nio barn.

August Lindström (1894-1906) hade däremot sin främsta livsgärning bakom sig, när han som sextioåring kom hit. Han hade i Stockholm byggt upp israelmissionen och drivit skola för judiska pojkar. Att på gamla dar ställa om sig till Dalbymiljön var inte helt lätt och kyrkan blev småningom ganska tom på söndagarna. Men den gamle prästens drömmar om barnhem och ålderdomshem förverkligades till slut, sedan församlingen insett att institutionerna inte var avsedda för inflyttande judar. Sedan han blivit nästan blind, begärde han avsked. Församlingens sorg över att mista honom var då "uppriktig", meddelar herdaminnet.

Upp 

ÖVERSIKT:

	hjälppräst	komminister	kyrkoherde
Andreas Svenonis		1630-1636
N L Helsbeckius		1655-1676
Johannes Hamnius		1678-1694
S H Rudeen		1694-1699
Jacobus Bergenhem	1685-1699	1699-1726
Håkan Bergenhem	1715-1726	1726-1743
Lars Thyberg		1743-1773
Magnus Piscator		1777-1784
Dionysius Chenon	(1775-1786)	1786-1806
Anders Lagerkvist	1785-1807	1807-1825
O J Lilliebjörn		1828-1836
Erik Mattsson Brand		1837-1844
Johan Petersson		1844-1875
Carl Ludvig Grund			1875-1891
August Lindström			1894-1906
Edvard Widing	1878		1907-1921
Alf Norbäck			1923-1935
Anton Tronelius			1936-1943
Hans Fredriksson			1943-1964
Helge Björkman		1962-1964	1964-1980
Hans Väpnargård		1982-1983
Johan Blix			1984-1987
Nils Tomas Pejok			1989-1994
Margaretha Jendeberg			1996-

Upp 

Källor:

Lars Bäckvall: "Om övre Klarälvdalen i gångna tider",
Dalby hembygdsförening, 1978.

G Dalin, E Nordqvist, B Persson: "Från Finnskogsbygder och pilgrimsstråk". Finnskoga-Dalby skolstyrelse, 1968.

Elsa Lindskog: "Pilgrimsleden vid Klarälven",
Press, 1985.

Alf Norbäck: "Ur Dalby kyrkokrönika".
Karlstads stifts julbok 1929.

Nordvärmlands jakt och fiskemuseum:
"Pilgrimstapeten", Ransby, 1997.

Anders Edestam: Karlstads stifts herdaminnen, del II, 1965.

Nordisk kultur: Övre Älvdalen, del 2, 1950.

Karlstads stifts julbok: 1912 och 1964.

Dalby kyrkoarkiv.

Upp

Källa: Lars Elam, Med rötter i medeltid. Ramströms tryckeri i Sunne Tryckt i 2000 ex 1998. Omslagsfoto: Edgar Amén.