Källa:

INDUSTRIEN.

Några järngruvor finnas ej inom området, men nära sydgränsen hade några hyttor vuxit upp. Malmen kom till största delen från Filipstads bergslag till hyttorna, och från dessa gick järnet till bruken. *1 De hyttor, som härvidlag spelade den största rollen, voro Uddeholmshyttan, Sunnemohyttan och Ulleshyttan. *2 Ett par fyndigheter av koppar inom området ha under kortare tid bearbetats men aldrig betytt något nämnvärt. *3

Genom förändringar i brukspolitiken under 1800-talets början blev det lättare att erhålla privilegier på nya anläggningar, och på 1840-talet nådde järnhanteringen i Värmland sin största utbredning. Även norra Värmland fick känning av de nya tiderna, och nya bruk anlades. Den landsväg, som 1812 blev färdig mellan Uddeholm och Tabergs gravfält, underlättade malmtransporterna.

En utvidgning ägde först rum vid Föskefors i Ekshärad 1819 och en ny hammare privilegierades där 1833, varigenom tillverkningen steg till 1 800 skeppund. *4 Under sistnämnda år anlades även en stångjärnssmedja med två hamrar. Även älvarna inom Norra Ny och Dalby kommo att utnyttjas för nya anläggningar. Brukspatronerna Waern och Bellander samt hovjägmästare Falk anhöllo 1836 om tillstånd att bygga järnverk vid Värån, Femtån, Likån och Tåsan. Denna anhållan beviljades följande år beträffande de tre förstnämnda älvarna, och 1839 voro två stångjärnshärdar med två hamrar och blåsmaskin i gång vid Likanå och ganska snart därefter även vid Femtå. Men härmed avstannade anläggandet av nya företag. Man hade räknat med god tillgång på träkol, men det visade sig svårt att erhålla tillräckligt på grund av allmogens motvilja mot kolningsarbetet. Dessutom hade ändrade konjunkturer inträtt, som gjorde, att verksamheten ej längre var så lönande. Samtliga de här nämnda anläggningarna kommo att tillhöra Uddeholms bolag.

Även det nordligaste av de tidigare järnbruken i Värmland, Letafors, utvidgades betydligt under århundradets förra del. År 1816 hade en stålugn anlagts, och vid denna tid bestod bruket dessutom av en ämnes-, tre spik- och två knipphamrar. *5 Även såg och kvarn funnos. Bruket nådde sin högsta utveckling under slutet av 1830-talet.

För att förse bruken i Klarälvsdalen med råvaror samt forsla de förfärdigade produkterna därifrån utvecklades en livlig trafik på Klarälven. Tackjärnet hämtades från Motjärns- och Sunnemohyttorna, varifrån det kördes till Edebäck. Här lastades det på de s.k. ”dalbybåtarna”, som stakades uppför älven.

Även i Fryksdalsområdet gick järnindustrien framåt under 1800-talets förra del. Redan 1803 anlades Kristinefors bruk i Vitsand. *6 Detta ombyggdes 1850, då en spiksmedja med tre hamrar uppbyggdes, varvid även stångjärnssmedjan erhöll två lancashireshärdar, en räckarugn och en vällugn. Dessutom fanns det såg och kvarn vid fallet. Vägsjöfors i socknens södra del utvidgades 1823 och fick 1836 ökad smidesrätt. Förändringar genomfördes här vidare 1854 och 1874, då skeppssmide började tillverkas. Detta försåldes till Norge och fördes under vintern på släde till Kongsvinger och under sommaren på Frykensjöarna och vidare över Fryksta till Oslo.

Förutom Kristinefors anlades ytterligare två bruk i Fryksdalsområdet, nämligen Konradsfors i Östmark och Gustavsdal på gränsen mellan Gräsmark och Fryksände. Det förstnämnda byggdes 1838 med privilegium på två hamrar med två härdar för 1 000 skeppunds smide. Icke förrän mot slutet av 1850-talet kom det emellertid upp till denna summa. Gustavsdal blev färdigt 1851 och bestod av en stångjärnssmedja, såg, kvarn och vadmalsstamp.

De nya bruken i Fryksdalsområdets nordligaste delar fingo betydelse för bygdens ekonomi. Bruken anlades i en tid, då befolkningen i dessa trakter hade det mycket svårt. De arbetstillfällen, som dessa anläggningar erbjödo, betydde hjälp och förbättrade förhållanden. Genom kolningen erhöllo åborna även större inkomst av skogen. När Kristinefors fick privilegier, framhöll även bergskollegium den stora betydelse bruket skulle få för den nödställda befolkningen. En viss optimism med avseende på bygdens utveckling gjorde sig också gällande. Planerna på anläggandet av en båtled mellan Östmark och Torsby tyda därpå.

Vid Frykens nordända skedde en koncentration av bruksdriften. Välsforsens smedja flyttade 1823 till Torsby och förlades till det nedre av de båda fallen. År 1838 flyttades även Oleby bruk hit. *7 Detta hade blivit förfallet och behövde ändå byggas om. Genom denna koncentration blev Torsby ett för den tiden betydande brukssamhälle. Framemot århundradets mitt var verksamheten mycket livlig här. Förutom järnbruken funnos här tegelbruk, sågverk och kvarn. *8

Vid Bada utökades bruket 1836 med en hammare och vid mitten av 1850-talet infördes lancashiresmidet. Ungefär samtidigt uppfördes vid övre bruket en spiksmedja. *9

På 1840-talet var produktionen stor vid bruksanläggningarna. Smidet uppgick 1842 till ej mindre än 21 213 skp., fördelat som tabell 53 visar. Det framgår, att produktionen vid Frykens nordända, Bada och Torsby, var betydande liksom vid anläggningarna i Ekshärad och bruket i Norra Ny. Produktionen vid anläggningarna i Norra Råda var däremot ringa.

Århundradet blev emellertid för industrien och i synnerhet järnindustrien de stora omvälvningarnas tid. Storindustriens frammarsch betydde undergång för norra Värmlands järnbruksanläggningar, vilka dock haft en viss betydelse för bygdens utveckling och ekonomiska liv. FURUSKOG (1924 s. 328) framhåller, att det är omöjligt att dra någon bestämd gräns mellan en gammal och en ny tid. Tecken på en förändring hade visat sig redan under föregående århundrade. Lancashiremetoden kom till användning i Värmland på 1830-talet. Ännu betydelsefullare voro Bessemers och Martins uppfinningar, vilka infördes på 1870-talet. Den liberalare näringslagstiftningen på 1840-talet liksom uppsvinget för trävaruexporten på 1850-talet voro även betydelsefulla faktorer. FURUSKOG (aa s. 419) påpekar beträffande Fryksdalsområdet, att dess ekonomiska historia under 1800-talet i stor utsträckning är en historia om tvekampen mellan trä och järn. Utgången blev, att under århundradets senare del järnbruksrörelsen fick ge vika för den allt mäktigare trävaruindustrien (aa s. 418).

Av de nya bruken i Älvdalsområdet nedlades Femtå och Likanå 1862. Det nordliga bruket  Letafors stoppades definitivt 1871. Föskefors och Halgå bruk i Ekshärad nedlades 1884, och därmed var järnbruksrörelsens saga slut i Älvdalsbygden. I  Fryksdalen upphörde Konradsfors 1867, och samma öde övergick Kristinefors 1878. Samma år slutade smidet i Torsby, och året innan hade Bada slagit igen. Gustavsdal nedlades troligen redan i början av 1860-talet. *10 Sista järnbruket i Fryksdalsområdet blev Vägsjöfors, där sista smedjan nedrevs 1893. Vid århundradets slut funnos således inga järnbruk kvar i norra Värmland.

Trots att det vid Frykens nordända fanns järnbruksanläggningar, som voro stora och betydande i jämförelse med liknande i Norra Råda, och trots att här ur avsättningssynpunkt borde ha varit ett gott läge, blev det dock Norra Råda och ej Torsby, som utvecklades till en järnbruksbygd. Det var närheten till malmen och hyttorna, som blev avgörande, och dessutom ägdes anläggningarna här av ett företag med ekonomiska möjligheter, som kunde föra anläggningarna vidare i utvecklingen.

Den livskraftiga trävaruindustrien byggde på järnindustriens ruiner. Två träsliperier uppbyggdes, det ena i Torsby och det andra i Bada. Sliperiet i Torsby tillkom på 1880-talet, vilket årtionde kännetecknas av stor livaktighet inom massaindustrien. Ej mindre än ett 20-tal träsliperier anlades inom landskapet. Kapaciteten för anläggningen i Torsby var omkring 100 ton trämassa. Badas träsliperi från 1896 var med en kapacitet på omkring 300 ton det största. Förutom denna massaindustri växte även en del sågverk upp. *11

De nämnda träsliperierna äro nu nedlagda. Att de ej åtföljdes av någon anläggning för produktion av kemisk massa, har säkert flera orsaker. De viktigaste faktorerna för uppkomsten av massaindustri äro riklig tillgång på virke, fabrikationsvatten samt billig drivkraft. Dessa förutsättningar finnas, men det är tydligt, att fördelarna med ett läge närmare kusten vägt tyngre.

Ett stort antal sågverksanläggningar äro nedlagda. Enbart inom Fryksände ha ett tiotal sågar nedlagts under de senaste årtiondena.

De största sågföretagen, som nu äro i gång, ligga vid Frykens nordända. Stora sågar äro även Busjöns Ångsåg i Ekshärad, Richard Nilssons sågverk i Vitsand och Hassela såg i Östmark. *12

Bland andra industriföretag kunna nämnas Torsby motorverkstad, möbelverkstad och snickerifabrik vid Kyrkheden i Ekshärad samt Likenäs snickerifabrik i Dalby.

Industriens anpart i undersökningsområdets näringsliv är obetydlig. Endast 221 arbetare voro 1945 sysselsatta i företag av sådan storleksordning, att de voro redovisningsskyldiga till Kommerskollegium. Av dessa kommo 132 på Torsby. Det framgår även av befolkningens fördelning på yrkesgrupper (jfr tabell 31), att industrien spelar ringa roll. Att Ekshärad har så stor procent av befolkningen tillhörande gruppen industri och hantverk beror på att många arbetare vid industriföretagen inom Hagfors och Norra Råda bo i Ekshärad.