1. Källorna för skildringen av befolkningsutvecklingen ha främst varit befolkningsstatistiken, sockenuppgifter i Stat. centralbyrån samt kyrkböcker. Av allt att döma äro dessa källor i stort sett tillförlitliga. Sockenuppgifterna äro detaljerade med t.ex. namn och födelseår på utflyttade. Kontrollmetoder infördes 1802, varigenom man fick möjlighet att kontrollera de lokala tabellernas riktighet (QUENSEL 1949 s. 10). Det är dock möjligt, att befolkningsstatistikens uppgifter ej alltid helt överensstämma med verkliga förhållandet. I landshövdingens femårsberättelse 1871/75 finnas två uppgifter på folkmängden i Värmlands län under några år, dels mantalslängdernas och dels husförhörslängdernas. Så uppgiva för t.ex. 1875 mantalslängderna 265 325 och husförhörslängderna 267 081 invånare.

2. Sedan detta skrivits har JONASSON (1949) ingående diskuterat befolkningsutvecklingen bl.a. i Värmland i en stor undersökning, varför även hänvisas till denna.

3. Jfr ELGESKOG 1945 s. 173. och HECKSCHER 1941 s. 210. WOHLIN (1912 s. 223 ff.) lämnar en översikt över den politiska diskussionen i denna fråga på 1830- och 40-talen i samband med behandlingen av problemet om hemmansklyvningar.

4. ELGESKOG a.a. s. 173. Jfr även MONTGOMERY 1947 s. 12. MONTGOMERY a.a. s. 15 säger bl.a.: ”Men de agrarsociala förhållandena i vårt land under förra hälften av 1800-talet gav dock anledning till oro. Det var all orsak att befara att den ohejdade folkökningen så småningom skulle leda till en mycket allvarlig press på levnadsstandarden, om det icke skapades nya utkomstmöjligheter i en omfattning, som man då för tiden knappast vågade hoppas på”.

5. Sveriges folkmängd ökade mellan 1805 och 1880 med 87,7 %.

6. Det för större delen av Sverige så typiskt låga befolkningstalet 1810 framträder närmast i Älvdalsbygden, där 1805 funnos 7 485 inv. och år 1810 7 188. Nedgången från 1805 till 1810 anses bero på krigen. (Jfr SUNDBÄRG 1907 s. 3). Befolkningssiffran 1810 anses för låg på grund av arméns frånvaro (SUNDBÄRG 1903 s. 138).

7. Även i Fryksände och Vitsand, som egentligen nå sitt maximum först på 1870-talet (jfr tab. 25), närmade sig befolkningssiffrorna maximum redan omkring 1860-talets mitt.

8. Ekshärad nådde över 7 000 inv. år 1871 och höll sig något över denna siffra i ett par årtionden. Efter maximum för Norra Ny och Dalby 1879 resp. 1880 sjönk folkmängden sakta till in på 1900-talet, då en ny ökning ägde rum.

9. Uträknat från kyrkböckerna i Östmarks kyrkoarkiv.

10. Uträknat från kyrkböckerna i Nyskoga och Norra Nys kyrkoarkiv.

11. Jfr Wicksell 1934. Särskilt i Norra och Södra Finnskoga och Nyskoga var nativiteten mycket hög. De båda förstnämnda kommunerna ha haft den största nativiteten med över 30 promille under åren omkring sekelskiftet. Ännu 1926/30 hade de över 20 promille.

12.  Ända fram på 1900-talet var det vanligt att arbetare från Fryksdalen en del av året sökte arbete på annat håll i landet. Detta omtalas ofta i skildringar från 1800-talet, t.ex. i Hushållningssällskapets årsredogörelser. EDIN (1910 s. 8) framhåller denna vandringslust som främsta förklaringsgrund till den starka emigrationsströmmen från Fryksdalen. Den viktigaste orsaken var säkert de tryckande ekonomiska förhållandena.

13. Fryksände med sin gamla bebyggelse hade liten utvandring. Enligt Emigrationsutredningen. Bilaga V, Bygdestatistik (s. 173) hade Fryksände den gynnsammaste siffran för hela Fryksdalen. Orsaken därtill enligt nämnda källa var den rika bygden och de bättre kommunikationerna.

14. Vissa år var utflyttningen särskilt stor. Rekordet har Östmark med ej mindre än 556 personer år 1870. Ekshärad förlorade 250 personer 1886.

15. Jfr Landsbygdens avfolkning. Sv. off. utr. 1938:15 s. 92.

16. WALLANDER (1948 s. 19) antar, att orsaken till att utvandringen från Klarälvsbygden jämfört med den från västra Värmland fick måttlig omfattning var den livskraftiga industri, som fanns i förstnämnda område. Detta kan knappast gälla undersökningsområdet.

17. Jfr TSCHUDI (1934-1935 s. 207 ff.), som ger en översikt över olika orsaker till en bygds avfolkning.

18. År 1881 emigrerade t.ex. 103 personer från Fryksände. Av dessa voro 81 under 30 år och 54 voro 20 år och därunder. Bland emigranterna funnos 12 familjer, av vilka 3 familjer hade 5 barn vardera. Samma år foro 50 från Vitsand, av vilka 44 voro 30 år och därunder. Av 55 personer från Norra Ny 1881 voro 46 30 år och därunder. Dessa uppgifter äro representativa för ålderfördelningen, särskilt under de första årtiondena.

19.  Uppgifterna om emigrationen hämtade ur sockenstatistik i Stat. centralbyråns arkiv.

20. 1882 foro t.ex. 7 personer till Ryssland från Fryksände.

21. Den ekonomiska kris, som jordbruket utsattes för under 1880-talet och som orsakade emigration från våra jordbruksbygder, hade dock ej någon större betydelse för norra Värmland. Detta framhålles även i emigrationsutredningens bygdeundersökningar (EDIN 1910 s. 7).

22.  Året 1869 kan uppvisa det största antalet emigranter från norra Värmland. Ej mindre än 623 personer begåvo sig då till Nordamerika, 1888 var siffran 534, år 1882 493 och året förut 458. Året 1887 reste 482 personer.

23.  Under 1920-talet var dock utvandringen från Värmlands län betydande (JONASSON 1949 Pl. 7).

24. Största folkminskningen 1930-1945 ha följande kommuner fått vidkännas: Östmark med 15,2, Lekvattnet 8,0, Södra Finnskoga 15,4, Norra Finnskoga 12,4, Ekshärad 7,5, Norra Ny 7,7, Dalby 8,0 och Nyskoga 13,0 procent.

25. Andra undersökningar, som framlagts, äro Studier i skogsbrukets arbetslära (1943) och Studier över tungt kroppsarbete (1948).

LANDSKAPSBILDENS FÖRÄNDRINGAR

Laga skiftet och dess betydelse

1. T.ex. Halla hade storskifte (ST) 1822 och LS 1849, Kårebol sista ST 1823 och LS 1838, Ljusnäs ST 1800 och LS 1831-32, Åstrand ST 1798 och LS 1830, Fastnäs ST 1819 och LS 1845 o.s.v.

2. ”Landtmätare och Gode män åtföljde af jordägarne taga hemmanets åbyggnader i ögonsigte, för att derefter kunna lämpa utflyttnings skylldigheten, alldenstund de fleste af jordegarne hade sine hus så samman byggda, att utflyttning är nödvändig för ärhållande af formliga skiften” LS Fastnäs 1845 (R 54:9 9).

3. I Svarthultsberg flyttades en rökstuga och ett kokhus.

4. I delningsprotokollet för Björby 1853 äro flyttningskostnaderna för de två, som eventuellt skulle flytta sina bostäder och ekonomihus, specificerade. För den ena uppgingo dessa till 243:32 och för den andra 277:32 rdr banco. Den som hade minsta kostnaden fick i detta fall flytta. I Elindebol beräknades kostnaden till 553:77 kronor, vilka fördelades enligt skattningen.

5. Jfr delningsprotokollen över byarna i Norra Ny.

6. Vid husflyttningen i Ennarbol (enl. delningsprotokollet 1847), som skulle bestridas av delägarna enligt skatten, bestämdes, att följande priser skulle beräknas:

1 hästdagverke	2 rdr banco
1 mansdagsverke	32 skilling
1 murare- och snickaredagsverke	1 rdr 16 skilling
1 tolft 8-alnarsbräder	2 rdr 32 skilling
100 styck 4-tumsspik	16 skilling

Priserna varierade tydligen i olika byar. I Munkedal t.ex. bestämdes samma år att priset på 1 hästdagsverke skulle vara 1 rdr 24 skilling b:o.

7. I Månäs t.ex. flyttade två åbor till odlingen Hallerud norr om byn, i Osebol en åbo till odlingar norr om byn, en annan till odlingar söder om den gamla byn och i Munkebol två åbor till odlingar, som funnos öster om vägen förbi byn o.s.v.

8. Ej minst utflyttningstvånget var betungande, vilket gjorde, att skiftet ej alltid var efterlängtat, och den som begärde skiftet sågs ej alltid med blida ögon. Det heter t.ex. i protokollet för Östmark: ”Om icke lagstridigt är, så förefaller det oss högst besynnerligt att en så nyligen blifven ägare som Herr Roos är, söker skifte på ett helt hemman däri han äger en liten del af hvilken han aldrig så mycket efterspanat, att han kan vara förvissad om han är på något vis skadad af den föregångna delningen, därföre lider detta hans företag oss på den enfaldiga tanka att han tillvägabrakt denna förrättning för egen af oss mindre känd egennytta, eller och af hvad sämre är, af kitslig lusta att skada ett folk som lika litet förnärmat hans person som egendom, hvarföre vi tro att han själv bör afstå från denna förrättnings fastställelse” (R 96:16 10).

9. Dessutom arrendatorer på gårdar ägda av enskilda ägare.

10. De enda byar i Norra Ny, där bolagen hade jord vid LS, voro Amjörby (277 öre), Ljusnäs (135), Månäs (290), Södra Stöllet (194), Nedre Värnäs (431/7680) och Övre Värnäs (126 10/24). I Fryksände var det endast Vasserud (861), Torsby (288,16), Svenneby (145), Bada (106 2/3) och Västanå (124), som hade bolagsjord i någon större utsträckning. I ytterligare fem byar hade bolag mindre delar. I Östmark fanns det endast två byar, där bolag ägde mer än 100 skatteören vid tiden för LS. Samma var förhållandet i Vitsand (Överbyn 303 och Åsteby 160).

11. Man kan fråga sig, vad anledningen kan vara till att så stor del av Ekshärad ägdes av bolag. Tydligt är, att det bl.a. var läget i förhållande till Uddeholm, som härvid kom att spela stor roll. Uddeholmsbolaget strävade att få så sammanhängande marker som möjligt under sin förvaltning. Det var ej minst ur ekonomisk synpunkt förmånligt att ha sina skogsområden samlade och relativt nära Uddeholm. Stora arealer erhöll bolaget vid inköpet av Föskefors och Abrahamsfors bruksanläggningar med deras underlydande hemman åren 1796 och 1801 (ALMQUIST 1899 s. 246). Dessa köp torde vara början till Uddeholmsbolagets stora förvärv inom Ekshärad. 

Torpbebyggelsen

12. Det är möjligt, att mantalslängderna under 1700-talet ej äro fullt tillförlitliga, när det gäller torpen. När dessa längder sedan börja uppta namnen på dem, som äro befriade från erläggande av mantalspenning, finnes ej längre någon anledning att utelämna några torpare. Listan över befriade på moränområdet är vanligen även lång. Svårförklarligt är emellertid det höga antalet torp i Östmark år 1800 (173), vilket antal redan 1810 sjunkit till mindre än hälften (75).

13. Enligt en uppgift från 1841 kunde tydligen arrende till jordägaren erläggas i form av dagsverken eller penningar (Hs årsb. 1841 s. 24).

14.  Att torpbebyggelsen ej spelade någon nämnvärd roll tidigare än som framgår av tabell 27 berodde åtminstone delvis på den restriktiva lagstiftningen på området, i vilken man särskilt märker strävandet att skydda skogarna och bibehålla bondeklassens besuttenhet. De restriktiva bestämmelserna uppmjukades dock under 1700-talets senare del och 1800-talets början, varigenom den intensiva koloniseringen av skogsbygden gjordes möjlig (KUMM 1940 s. 32).

15. Kring sjön Knon byggdes torpen Säteråsen, Gunnerudssäter, Tjärfinnberg på sätervallar för att nämna några exempel. Flera av de sätrar, tillhörande byar i Ekshärad, som fått fast bebyggelse, ligga nu inom Gustav Adolf.

16. Vid LS fanns Rådesbråten, Badstuknappen, Furufallet, Storberget, Wattau, Aven och Långflon. Endast 16 delade Aspberget vid LS 1850, men åtminstone 29 bostadstecken äro utsatta på kartan. 

17. Redan vid storskiftet 1803 funnos här torpen Klaska, Lillpeckotorp, Sandbråten, Seffridstorp, Magmattis, Hallven, Övre Östra Noppen, Snipan, Spelberget, Kurktorp, Björkåsen och Mellanberg.

18. Ej mindre än 76 åbor deltogo i Millmarks skifte 1845-58, och av dessa bodde av kartbilden att döma endast 13 i gamla byn. Av den vidsträckta torpbebyggelsen på Millmarks ägor finnas på en storskifteskarta från århundradets början (1801) endast Lillskogshöjden och Björntjärnstorp. Klypa och Myrtorp voro fortfarande sätrar.

19. En del av torpen hade tydligen anlagts vid slåtterängar. Så hade Arnsjön 1789 ängar vid Lilla Gransjön och norr om Fagervattnet samt där torpen Kessela och Koppistorp äro belägna - kartan anger torp på samtliga dessa ställen.

20. Före tiden för LS (1840) hade byn 234 ”behållne rökar”, varav 46 kommo på hemmansdelarna, 53 på torpare och 135 på inhyses. De båda sistnämnda kategorierna förekommo i flertalet byar. Det är svårt att få en klar uppfattning om de inhyses ställning och innebörden i begreppet. En del av de inhyses eller eventuellt flertalet voro antagligen backstugusittare utan jord, men många skulle säkert även kunna betecknas som torpare. De kunde dock vara arrendatorer av hemmansdelar, som ägdes av åbor i andra byar eller utanför bygden boende personer (jfr Spettungen i 1840 års mantalslängd). En tredje kategori fanns även i en del byar, nämligen lösdrivare, varmed antagligen menades familjeförsörjare utan bestämt arbete eller yrke. Att dessa ej voro löskarlar utan familjeförsörjare framgår av flera exempel. Av allt att döma varierade betydelsen av de nämnda begreppen under olika tider liksom gränsen mellan dem var mycket flytande. Det har därför synts omöjligt att närmare söka följa utvecklingen inom olika grupper liksom att närmare definiera dessa.

 21. Det skulle ha varit av mycket stort intresse att närmare kunna skildra de ekonomiska och sociala förhållanden, under vilka torpare, inhyses och lösdrivare levde. Men här möta stora svårigheter. Det är ofta svårt att få veta, vilka som vid LS räknades som torpare - alltså ej fingo del i skiftet - då arrendatorer av torpställen ej redovisades, utan deras jord ingick i ägarens areal. Man kan således ej få reda på hur stora arealer som dessa arrendetorpare brukade. Tydligt är dock, att vid LS redovisades ett stort antal av de forna torpen som hemmansdelar. Ej minst den ytterst kraftiga ökningen av antalet hemmansdelar talar för att så var fallet. När Östmark skiftades 1770-71 delade endast 21 åbor byn, men vid LS 1851 ej mindre än 78. Millmark delades 1811 mellan 23 åbor men vid LS 1859 av 76. I Sörmark steg antalet hemmansdelar från 15 år 1794 till ej mindre än 81 vid LS år 1855. Denna mycket kraftiga ökning kan endast förklaras genom att ett stort antal torp nu behandlades som hemmansdelar. Troligt är, att det i de flesta fallen var de största och bästa torpen, som hade friköpts och blivit självständiga delar av hemmanet. Trots detta var åkerarealen liten i de nya hemmansdelarana.

2. Samtliga brukningsdelar på Stensgårds utskog medtagna. Ingen av dessa nådde upp till en storlek av 4 hektar åker.
3. 44 av 78 brukningsdelar medtagna.
4. 44 av 76 brukningsdelar medtagna.
5. 63 av 81 brukningsdelar medtagna.
6. Samtliga brukningsdelar utom Föskefors bruks del medtagna. Av dessa brukningsdelar hade 2 något över 4 hektar åker.
7. Dessa brukningsdelar betecknas som lägenheter och voro belägna kring Letafors bruk.

I tabellen ovan har gjorts en sammanställning av de små brukningsdelarnas åkerareal i några av byarna vid tiden för LS. I dessa byar utgjorde de små brukningsdelarna en mycket stor procent, och ett medeltal på åkerarealen från över 200 sådana små brukningsdelar kan erhållas. Detta medeltal bör även kunna ge en god uppfattning om åkerarealen i torpen omkring 1800-talets mitt. I medeltal kom på de 212 i tabellen upptagna brukningsdelarna från Fryksdalsbygden endast omkring 1,6 hektar åker. Ängsarealen var dock mycket större. På de 131 brukningsdelarna inom Östmark, Millmark och Stensgårds utskog kom omkring 7,1 hektar äng per enhet.

22. För många hemman är kartmaterialet så gott, att man kan få en någorlunda fullständig bild av utvecklingen av torpbebyggelsen.

23. MONTGOMERY (1947 s. 65) framhåller även, att de bäst ställda inom torparklassen knappast hade det sämre än en del av småbönderna.

24. Hs prot. o. handl. 1809 s. 39.

25. Utan tvivel hade den starka folkökningen och torpbebyggelsen medfört svårbemästrade förhållanden i norra Värmland. ANDERS FRYXELL förklarade år 1837, att de fattiga i de nordligaste värmlandssocknarna försörjde sig genom tiggeri. När korn- och potatisskörden frampå vintern var förtärd, gåvo sig kvinnor och barn ut på tiggarvandringar till sydligare socknar. Det hände, att Sunne under loppet av en vecka hade besök av 70 till 100 tiggare (MONTGOMERY 1947 s. 62-63). Backstuguhjon och inhysehjon kunde på en del håll ha relativt stabil sysselsättning och på andra håll lida av mer eller mindre permanent arbetslöshet (MONTGOMERY aa s. 65).

26. MONTGOMERY framhåller, att man ibland gjort gällande, att det var industrialismen, som först skapade en verklig massarbetslöshet, men att man då bortser från det faktum, ”att den förindustriella tiden hade ett arbetslöshetsproblem som i stort sett var allvarligare än de som industrialismen förde med sig. Det var på den tiden de då och då återkommande missväxterna som gav anledning till häftiga rubbningar i efterfrågan efter arbetskraft”. MONTGOMERY aa s. 25.

27. KUMM menar, att nödårens verkningar voro mycket svåra, att vi knappast ha möjlighet att fatta vidden av den nöd som uppstod och att den ekonomiska misären under en nödårsperiod dröjde kvar länge efter det goda år kommit. (KUMM 1940 s. 45 ff.)

28. På grund av de svåra ekonomiska förhållandena särskilt i Fryksdalsområdet fick Hushållningssällskapets sekreterare S. Hardin i uppdrag att undersöka förhållandena i de nordligaste socknarna i länet. I den promemoria han utarbetade 1841 efter besök i orten, meddelar han, att det var i Östmark, som nöden var störst. Detta var ju även att vänta på grund av den stora torpbebyggelsen där. Vitsand stod sig efter Hardins uppfattning betydligt bättre. Om orsakerna till fattigdomen framhålles i promemorian, att jordbruket vanskötts och ej kunde hålla jämna steg med folkökningen, och när skogstillgången på grund av misshushållningen och även dåliga konjunkturer minskade, inträdde överbefolkning och fattigdom. (Hs årsb. 1841 s. 23 ff.).

Den nuvarande bebyggelsen

29. Fastnäs strax innanför sockengränsen i söder har dock en tät klungbebyggelse. I en del byar ligga gårdarna så långt från varandra, att man nog kan tala om spridd bebyggelse, även om gårdarna ligga i rad efter vägen. Byarna sträcka sig således i dalens längdriktning med undantag för Kårebol, som är en radby med utsträckning i öster - väster. Särskilt denna by har omväxlande mangårdsbyggnader och ekonomibyggnader närmast byvägen, men detta gäller i mindre grad så gott som samtliga byar i dalen, och det är svårt att få fram någon bestämd regel beträffande mangårdsbyggnadens läge i förhållande till vägen. Ansatser till klungbebyggelse finnas även norr om Fastnäs, även om exemplen äro få. Osebol är en sådan by. Munkebol och Ambjörby ha växt ut till sammanhängande bybildning som blivit ett handelscentrum. Samtliga byar i dalen, vilka utvecklas till handelscentra, karakteriseras av villabebyggelse. Typiska sådana byar äro Likenäs i Dalby med två banker, ett flertal affärer, postkontor, hotell, tingshus och telefonstation samt även kyrkbyn i Dalby med sjukstuga, apotek m.m. Skyllbäck har sedan gammalt varit ett centrum för norra delen av Dalby. Dalen har här på en lång sträcka en sammanhängande bebyggelse genom att byarna Lillbergsgården, Tutstad, Slättne och Skyllbäck växt samman. Denna storby är i söder klungby, men sedan utgöres den sammanhängande bebyggelsen av radby, här och var avbruten av gårdsklasar av annan typ. Denna by utgör utposten i den intensivt uppodlade dalen. Norr därom får dalen och bebyggelsen en annan karaktär.

30. Ej heller vid tiden för laga skiftet fanns någon enhetlig gårdstyp, men den avgränsade tomten var då betydligt vanligare. Särskilt i Klarälvsdalen var denna typ den förhärskande. Något exempel på den kringbyggda nordsvenska gården fanns knappast ens då. Gårdstypen vid laga skiftet motsvarade närmast den götiska gården, sådan den skildrats av ERIXON (1921 s. 672). Karakteristiskt för äldre tider var även ett större antal åbyggnader på varje gård. De ursprungliga typerna med flera ekonomibyggnader ganska nära varandra och med skarpt avgränsade gårdsplaner finnas även nu representerade i några byar. Detta gäller framför allt byar, där nybyggnadsverksamheten varit ringa under de senaste årtiondena.
ERIXON (1941 s. 249) har ganska väl karakteriserat de allmännaste gårdstyperna i Klarälvsdalen, när han om Norra Ny skriver: ”I allmänhet voro de oregelbundna i planen och hade boningshuset beläget ett stycke från uthusen eller i vinkel med dem”. I södra delen av Ekshärad är det dock vanligt med boningshuset i rad med ekonomibyggnaden eller mitt för denna. Ett genomgående drag för alla nybyggda och relativt nybyggda gårdar, är, att de vanligen ha endast en ekonomibyggnad. Det är ekonomiskt fördelaktigt och även praktiskt att ha allt - stall, ladugård, lador o.s.v. - under samma tak och i förbindelse med varandra. I de flesta fall utgöres denna byggnad av en vinkelbyggnad. Boningshuset kan vara så beläget, att det avgränsar den tredje sidan av gårdsplanen, vilket är det vanligaste, eller ligga i den ena vinkelns förlängning. Även här kan man i likhet med LEKKALA tala om begränsad gårdsplan. Dessa gårdstyper äro vanliga i flertalet av byarna i undersökningsområdet. (jfr LEKKALA 1937 s. 29).
En by, där nybyggnadsverksamheten varit ringa och som därför har kvar en del intressanta drag i byggnadssättet, är Uggenäs. Den är en tät klungby med tomter, begränsade på fyra sidor med byggnader. Även den avgränsade gårdsplanen med byggnader på tre sidor är representerad i byn.
Boningshusen äro i Klarälvsdalen vanligen envåningshus med gavelrum. De nybyggda äro i villastil. I en del byar, särskilt i Dalby, äro dessa villabyggnader i majoritet. Men här och var i byarna träffar man på de stora tvåvåningsbyggnader, som voro vanliga på gamla storbondegårdar.
Typiskt för bebyggelsen i övre delen av Klarälvsdalen är, att eldstad ofta finns i ladugårdarna, något som påminner om norsk bebyggelse (jfr ERIXON 1941 s. 249). Där särskild tvättstuga saknas, användes denna eldstad även vid tvätt. Ofta insättas sådana eldstäder även i nya ladugårdar.

31. Johola eller Juhoila, som gården tidigare kallades, betecknas som Värmlands vackraste och intressantaste finngård. Den är även stor. Enligt en bouppteckning från 1830-talet födde gården då 4 hästar och 30 kor förutom småkreatur (Strövtåg i Värmlands finnbygd av sign. F.S. i Värmland i ord och bild n:r 3, 1940). Även siste åbon, Jussi, var mycket förmögen. ERNST KLEIN säger om Johola i Svenska Turistföreningens tidning 1933, n:r 7, i en uppsats om Värmlands finnbygd: ”Ståtligare pörten finns det nog inte i Finland än det stolta Juhoila norr om Röjdåfors, där gamle Jussi bor i sin höga och prydliga gård. Dess mått äro sådana, att man tänker på Kalevala, när man sitter under det sotblanka, svarta taket invid den vitmenade rökugnens mäktiga block”. - Vid mitt besök i detta pörte, där väggarnas timmerstockar voro svartfärgade av röken från den mäktiga gråstensugnen, var det med underliga känslor man satt på den väggfasta bänken vid det omålade bordet och bläddrade i Jussis finska bibel med Gottlunds namnteckning och såg Jussi läsa sin finska tidning som en av de sista representanterna för den finska kultur och det finska språk, som där i bygden levt kvar i tre århundraden.

32. Finska språket håller på att dö ut. Den nyss nämnde ägaren till Johola var en av de få gamla, som behärskade finska språket fullständigt i både tal och skrift. Ännu under de sista åren av hans levnad var finska samtalsspråk på gården, då han vid slåtter och andra tillfällen hade gamla finnättlingar från de närmaste byarna till hjälp. För varje år blir det allt färre, som behärska finska, och 1944 funnos i Nyskoga, där språket levt kvar längst, endast 10 personer, som något så när behärskade finska språket. Ännu vid 1900-talets början var finskan vanlig i Östmark, Nyskoga och Lekvattnet. ”Redan i Lekvattnet finnas nämligen ett stort antal finsktalande, i Östmark likaså, och på sistnämnda ställe äfvensom i Mangen och Nyskoga träffades finnar, som dessutom både läste och skrefvo finska. I Östmark och Grue finnskog finns t.o.m. finska boksamlingar. I Mulltjärn och de båda Viggarna talas så allmänt finska, att man ibland har svårigheter att reda sig med svenskan” (ÅKERHIELM 1907 s. 191). Vid besök i Sörviggen visade det sig, att barnen icke förstodo ett ord svenska. Så var även fallet i Södra Finnskoga, där finska språket talades så allmänt i ett par byar, att man hade svårt att reda sig med svenska (ÅKERHIELM aa s. 191).

33. Likenäsborna använde 1944 sådana sommarladugårdar och foro över älven och mjölkade morgon och kväll.

NÄRINGSLIVET OCH DESS UTVECKLING

Olika näringsgrenars betydelse under 1800-talet och på 1940-talet

1. MONTGOMERY (1947 s. 31) påpekar, att tillväxten av den odlade arealen var mera påfallande än de tekniska framstegen i det extensiva jordbruk, som då bedrevs.

2. Procenten jordbruksbefolkning var något större än i landet för övrigt. År 1870 beräknades cirka 72 procent av Sveriges befolkning tillhöra huvudgruppen jordbruk med binäringar, medan industri och hantverk omfattade omkring 15 procent (MONTGOMERY aa s. 19). Enligt JONASSON (1949 s. 234 ff.) utgjorde den förstnämnda gruppen 82,4% av landsbygdens befolkning år 1870.

3. Socialstyrelsen har sedan länge praktiserat en indelning av Sveriges kommuner efter deras näringsgeografiska karaktär. SUNDBÄRG genomförde en liknande indelning för Emigrationsutredningen (jfr ENEQUIST 1943 s. 59). Liksom SUNDBÄRG bl.a. använde taxeringsvärdet för sin indelning har detta senare använts av HÖIJER 1921 samt av LINDERS 1933. Kommunindelning med näringsgeografisk bakgrund har även företagits av Socialvetenskapliga intitutet i Stockholm. Jfr även EKSTRÖM 1936. Den indelning, som i detta sammanhang mest intresserar, är den som sysslar med jordbruks- och skogskommuner, till vilka typer man kan vänta, att norra Värmlands kommuner skola höra. HÖIJER (1946 s. 12 ff) räknar till jordbrukskommuner sådana, ”där taxeringsvärdet av jordbruksfastighet uppgår till 90 % och däröver av det år 1924 åsatta taxeringsvärdet av all fastighet”. Till skogskommuner räknar han sådana, där taxeringsvärdet nog är lika högt, men detta beror på ett högt värde av skogen. Åkerarealen bör dock i sådan kommun ej uppgå till mer än 1 % av den totala arealen. Denna indelning, tillämpad på vårt område, skulle endast föra N. och S. Finnskoga till gruppen skogskommuner, då de övriga ha över 1% åker. Men vid ett närmare studium av bygdens näringsliv finner man, att dessa kommuner i näringsgeografiskt avseende ej nämnvärt skilja sig från flera av områdets övriga. Det är tydligt, att procentsiffran satts för lågt, vilket även påpekats av ENEQUIST (1943 s. 62). Enligt Socialstyrelsens indelning räknas till åkerbrukskommuner i skogsområdena sådana, som ha över 0,5 hektar åker per invånare (Sv. off. stat. Kungl. Socialstyrelsen 1938 s. 31). Endast Ekshärad och Fryksände skulle efter denna indelning vara åkerbrukskommuner, och som visats äro de även av en annan näringsgeografisk typ än de öviga.

Ökningen av antalet hemmansdelar (brukningsdelar) och uppodlingen

1. En bidragande orsak till denna ökning av antalet hemmansdelar efter 1730-talet var säkerligen Kammarkollegii brev till ett antal landshövdingar, dat. 19 okt. 1734, med föreskrift, att de oskattlagda torp och lägenheter, som kunde göras till hemmansdel, skulle revas, skattläggas och skatteberäknas (ELGESKOG 1945 s. 192).

2. Hs. handl. och prot. 1809 s. 27 ff.

3. Hs. handl. och prot. 1809 s. 39.

4. FRÖDIN (1933 s. 77, 78) påpekar, att sönderstyckningen av hemmansdelar ej varit lika stor över hela Sverige. Han anför som exempel, att mellan 1750 och 1900 ökade brukningsdelarnas antal i Uppsala län med 67 %, i Stockholms med 86 %, i Örebro län med 174 %, i Västmanlands län med 119 % och i Värmlands län med 732 %.

5. Som exempel kan nämnas, att vid skifte i Östmarks by 1770/71 delade 21 åbor byn, medan vid laga skiftet 1851 ej mindre än 78 åbor fingo del i densamma.

6. Även i andra delar av landet var ökningen stor inom skogsbygderna. Som exempel anföres, att i hela Blekinge utgjorde ökningen av antalet hemmansdelar mellan 1801 och 1860 10,5 procent, medan motsvarande procenttal för västra skogsbygden var 33,9 och för östra skogsbygden 34,8 procent. I skärgårdsbygden i Blekinge var ökningen 44,9 procent. Den starkaste ökningen kom i skogsbygden på Augerums socken med 65,6 procent och i skärgårdsbygden på Hasslö med 145,5 procent (BJÖRNSSON 1946 s. 150, 151). I socknarna Hotagen, Laxsjö, Föllinge, Gåxsjö och Hammerdal i norra Jämtland steg antalet besuttna i de redan förut befintliga byarna med 70 % mellan 1800 och 1850 och mellan 1850 och 1880 med ytterligare 56 % på det nya antalet. För denna ökning spelade skiftet stor roll (FRÖDIN 1933 s. 76).

7. Den stora procenten gårdar i bolagets ägo bidrog säkerligen här till den ringa ökningen i antalet hemmansdelar.

8. Det heter i beskrivningen till storskifteskartan över Norra Mossberg, att ”Ny-Rödningen skulle delas i ett skifte, utan avseende på mer eller mindre röjdt, dock att den eller de som mista av sin röjning får bruka sin förra, tills så mycket uppröjdt blivit som mistat är”.

9. ”... och ville jag nästan tro, att ingenstädes inom provinsen har på en lika areal inom så kort tid så mycken jord blifvit upptagen som i Öfre Fryksdalen” (Hs. årsb. 1841 s. 23).

10. Torsby utvecklades avsevärt efter storskiftet, och vid LS nådde den sammanhängande bygden sjön Kilen. Ökningen i åkerarealen var 935 %. Uppodlingen från Västanå gick åt väster efter Röjdån, och vid Labråten funnos vid LS 7 gårdar.
För byarna utanför Klarälvsdalen i Ekshärad blev ökningen stor även efter LS. Mellan Mossbergssjön och Basterudstorp funnos t.ex. vid storskiftet endast ängar, men vid tiden för LS 1851-53 hade åkrar börjat upptagas, vilka vid ekonomiska kartans upprättande vidgats till stora arealer. Liknande exempel finnas från flertalet av byarna. Råda hade visserligen ungefär samma arealer inom själva byn, men på västra sidan av Grängen hade i stället skett en utvidgning genom torpbebyggelse. Vid ett tidigare LS över Hamra 1833 funnos inga torp vid byn, medan vid ett senare 1860 flera sådana med odlingar voro upptagna.

11. Rörkullen vid Rottnaälven fanns dock redan 1786.

12. Vid LS ägde en utflyttning rum från Munkebol till dessa odlingar öster om vägen. Drottningheden vid Kattstjärten samt torpen öster om vägen vid byarna Långav, Norra och Södra Persby tillkommo efter LS. Bebyggelsen på västra sidan av älven norr om Vingäng upp till och med Skyllbäck hade vid tiden för storskiftet påbörjats som röjningar med små åkrar här och var. Fram till tiden för LS hade åkerarealen betydligt utvidgats, och en utflyttning ägde rum. Större delen av bebyggelsen såsom Starklarstorp, Bengtsberget, Tutstadsholmen, Fullsätra m.fl. har emellertid uppstått efter LS.

13. I Fryksdalsområdet var det vanligt med åkrar vid sätern, för att man därigenom bättre skulle kunna tillvarataga gödseln, som samlades där under sommaren. Vid ett arvsskifte kunde en av arvingarna få sin del av gården i sätern, där uppodlingsarbetet tog ny fart och fast bebyggelse uppstod.

14. Flera av gårdarna ovanför den gamla byn Bada hade ursprungligen varit sätrar. Nya sätrar hade anlagts uppe på platåområdet mot gränsen till Älvdalsområdet, men när ekonomiska kartan upprättades hade även dessa hunnit övergå till torp. I Utterbyns gamla säterplats vid övre Badasjön bodde vid LS ej mindre än 5 delägare. Även den mark, som på storskifteskartan här betecknades som röjningsmark, var nu åker med bebyggelse. Ry vid Badasjön är även exempel härpå. Där Holmarne nu ligger med stora odlingar funnos sätrar 1784 (R 22:12 2).

15. Första gången myndigheterna ingrepo var 1831, då en svår missväxt inträffat, som särskilt drabbade finnhemmanen hårt. På Hushållningssällskapets föranstaltande beviljade Kungl. Maj:t ett anslag på 5 000 rdr banko, vilket skulle användas till ”mossesträckningars utdikning på Finnskogen, i synnerhet utefter den nya vägen imellan Christinefors och Bograngen, samt till vägars upparbetande imellan kyrkorna uti öfra Elfdalen, och till tjärubränningens befordran därstädes”. Inalles utdikades 59 mossar, och 118 tld 3 kpl. uppodlades. (ANDERSSON 1903 s. 113, 114). Förutom mellan Södra och Norra Finnskoga kyrkor byggdes väg från Skyllbäck till Höljes. Landsvägen hade förut slutat i förstnämnda by. (KB:s 5-årsberättelser 1833/37 s. 4).

16. Enligt denna hade bönderna i Skråckarberget fortsatt att utvidga sina myrodlingar, och två av bönderna hade på två år icke köpt spannmål utan t.o.m. kunnat sälja, vilket ”eljest ingenstädes eger rum på Finnskogen och knappt i hela Elfdaln, ett förhållande, som tillika visar, hvad här kan bli, om myrodlingarne blefve allmännare och med besked utförda” (Hs. årsb. 1847 s. 7). Brukspatron Lyrholm, som ägde Gårdsjöberget, hade vid detta låtit bryta ganska mycket ny mark, och särskilt myrodlingarna hade slagit väl ut. På dessa nyodlingar skördades 40 snesar vete, 440 snesar råg och 360 snesar havre. Intressant är meddelandet, att man sådde vete uppe på moränområdet. Det torde dock ha varit ovanligt. (Hs årsb. 1849 s. 10 och 11).

17. Genom sänkningen av Övre och Nedre Brocken hade erhållits 300 tld och därjämte hade 300 tld, vilka vår och höst översvämmats, fullständigt torrlagts. Av dessa arealer hade 1847 minst 400 tld bragts i fruktbart skick som åker och äng (Hs årsb. 1847 s. 16, 17). Sjöarna Kläggen och Flaten i Östmark samt Hänsjön, Kilen och Kälkerudssjön i Fryksände sänktes även. Som dessa sänkningsföretag blevo kostsamma, är det tydligt, att man räknade med att erhålla betydande åkerarealer. Enbart för sänkningen av Hänsjön beviljades ett anslag på 13 000 r:dr, varav 7 000 skulle återbetalas, till sänkningen av Kilen fick man 300 r:dr samt till Kälkerudssjöns och Bonntjärnsmossens i Fryksände utdikning 2 935 r:dr (Landshövdingens femårsberättelser 1876/80. Man beräknade även, att genom Hänsjöns sänkning skulle 730 tld ny och förbättrad åker erhållas (Landshövdingens femårsberättelser 1851/55).

18. Uppgifter om riksinsamlingen och Öfra Fryksdalens arbetsinrättning finnas i landshövdingens femårsberättelser samt i Hushållningssällskapets årsberättelser under rubriken ”Fromma stiftelser”.

19. Jordbruksstatistiken började på 1860-talet, men uppgifterna från denna tid voro tydligen rätt ofta ofullständiga. VON VICKEN säger i inledningen till sina sockenbeskrivningar: ”I början misstänkte jordbrukarne att uppgifterna skulle föranleda ökad beskattning och därföre möttes insamlarne ofta af ovilja att meddela några upgifter, ja, kommun fanns till och med, som på kommunal-stämma beslutat att icke alls lemna några uppgifter”. (F. VON VICKEN 1879-1885).

20. Arealsiffrorna från 1915-16 torde vara ganska tillförlitliga, då samtliga kommuner lokalundersöktes dessa år. VON VICKENs uppgifter ha erhållits genom att lantmäterikartornas uppgifter kompletterats genom undersökningar i de olika byarna och äro av allt att döma mera tillförlitliga än jordbruksstatistiken från denna tid (jfr not 19 s. 173). Däremot är ej sagt, att de ge helt korrekta siffror för samtliga byar. Egendomligt förefaller t.ex., att sockenkartan från år 1849 över Ekshärad för ett par byar har större arealuppgifter än VON VICKEN 30 år senare. Jämfört med ekonomiska kartverket 1890-92 har VON VICKEN lägre siffror. Anmärkningsvärd är den stora skillnaden, när det gäller Ekshärad. Framför allt skilja sig uppgifterna beträffande ängsmarken. VON VICKEN uppger ej mindre än 15 450 hektar och den ekonomiska kartan endast 3 248 hektar äng. Ängsarealen var enligt förstnämnda källa ej mindre än 131,2 procent av åkerarealen i hela undersökningsområdet och i Lekvattnet t.o.m. 322,5 procent. Enligt samma källa utgjorde ängsarealen i Ölme och Väse härader endast 22 procent av åkerarealen. En orsak till den påtalade skillnaden kan naturligtvis vara, att man varit noggrannare vid ekonomiska kartans upprättande och att man haft olika uppfattning om vad som borde räknas som äng. Att ekonomiska kartan har för liten areal ängsmark är dock tydligt (myr och skogsslåtter avses ej i sockenbeskrivningarna, då dessa omtalas i annat sammanhang). För åtskilliga kommuner är nämligen ängsarealen t.o.m. mindre än 1915, vilket torde vara föga troligt. Ängsslåttern spelade under förra århundradet betydligt större roll än under det innevarande.

21. I de norrländska länen hade mellan 1914 och 1937 uppodlats ej mindre än 80 645 hektar eller 17,3 procent av arealen 1914 (GRANSTRÖM 1942 s. 316). Samtliga län kunna för övrigt uppvisa en ökning utom Värmlands.

Åkerns skötsel, användning och avkastning

1. I beskrivningen till sockenkartan över Ekshärad 1849 (LSA) klagas över den låga nivå jordbruket stod på, vilket gjorde allmogens ekonomiska ställning bekymmersam.

2. Kalk m.m. nyttjas ytterst ringa, heter det (1845) i beskrivningen till sockenkartan över Norra Ny (LSA). Sönderhackat granris, blandat med kreaturspillning, var den vanligaste gödseln.

3. Enligt uppgifterna till 1858 års finanskommitté gav rågen i Älvdalsområdet 6,4 kornet, havren 3,5, kornet 4,7 och blandsäden 4,3. För Fryksdalsbygden voro korntalen något högre. Här gav rågen i Fryksände 8:de, kornet 6:te och havren 5:te kornet. Korntalen överensstämma ganska väl med dem som erhållas från beskrivningen till sockenkartan över Norra Ny från 1845. Enligt denna gav rågen 9:de, kornet 5:te samt havren och blandsäden 4:de kornet, under gynnsamma år något högre.

4. Att trädesbruk ej användes överallt framgår av en uppgift från 1849 från Ekshärad, som säger, att endast kring bruket Föskefors samt den närbelägna byn Råda var ”växelbruket” infört. Längs Klarälven besåddes så stor del av åkern, som kunde gödslas, med höstsäd och återstoden med vårsäd.

5. ”Cirkulationsbruket” motsvarar närmast egentligt växelbruk. Genom att t.ex. Hushållningssällskapets årsberättelser tala om ”växelbruk” kan lätt den missuppfattningen uppstå, att egentligt växelbruk tidigt infördes i norra Värmland (jfr LÄGNERT 1949 s. 190 not 5). Belysande är en uppgift i beskrivningen till sockenkartan över Norra Ny 1845, att endast en brukare (brukspatron Brattstöm i Stöllet) använde cirkulationsbruk, vilket innebar, att åkerjorden var uppdelad i 8 ”gärden”: 1 träda, 1 bär råg, 3 vall och 3 havre. I hela trakten för övrigt var ”växelbruket” det vanligaste, vilket innebar: 1 år träda, 1 år råg samt 2 à 3 år havre. I Ekshärad var ej ens detta ”växelbruk” infört 1849 i Klarälvsdalen utan endast vid Föskefors och Råda på lerjordar utanför dalen (Beskrivning till sockenkartan). När det gäller Fryksdalen, meddelar Hs årsb. 1848 s. 33, att cirkulationsbruket börjat vinna insteg i Fryksände.

6. Bolaget måste nämligen köpa stora mängder spannmål för sina underlydandes försörjning. Denna spannmål lämnades ofta som betalning för dagsverken och leveranser och under århundradets början till ett pris, som understeg inköpspriset (ALMQUIST 1899 s. 269). För att minska inköpen utifrån till ofta rätt höga priser, beroende bl.a. på de långa frakterna, understödde bolaget nyodlingar på sina gårdar. Som ex. kan nämnas, att vid Gunnerud uppbyggde bolaget ekonomihus avsedda för en kreaturbesättning på ej mindre än 60 kor (1814) och vid Föskefors för 80 kor (1819). Vid båda gårdarna grundades hushållningen huvudsakligen på nyodlingar, och redan 1821 fanns det så stora odlingar vid vardera gården, att 12 à 13 tunnor råg och närmare 100 tunnor havre gingo till utsäde (ALMQUIST aa s. 284). Dessa gårdar voro även föregångsgårdar, när det gällde rågodlingen, och bättre utsäde skaffades från Rosenborgs säteri på Värmlandsnäs. De voro, som av not på föregående sida framgår, även föregångare, när det gällde ”växelbruket”.

7. Landskapet var dock ännu på 1830-talet knappast självförsörjande. Skörden var 1828/1832 94 kg per inv., men SUNDBÄRG uppskattar potatiskonsumtionen på 1820-talet till 144 kg pr individ för landet i dess helhet, vilket ÅMARK antar är för låg siffra (ÅMARK 1915 s. 10).

8. I sitt svar på 1858 års finanskommittés frågor framhåller Hushållningssällskapet, att landskapet kan indelas i tre delar med avseende på näringslivet. I. I den del som omfattar Näs, Väse, Ölme, Visnums, Grums, Gillbergs, Kils och Nyeds härader samt Karlstads tingslag utgjorde jordbruket huvudnäringen och drevs till sådan höjd, att spannmålsproduktionen översteg konsumtionen. II. I Jösse och Nordmarks härader motsvarade spannmålsproduktionen konsumtionen. III. Inom den övriga delen av landskapet understeg produktionen betydligt konsumtionen, och här voro järnhanteringen och ”trävarurörelsen” huvudnäringarna. Till denna del hörde Bergslagen samt Älvdals och Fryksdals härader - alltså även undersökningsområdet (Enl. protokoll vid Hushållningssällskapets sammanträde i Karlstad 18 april 1859. RA). I de spannmålsnoteringar, som finnas i nämnda redogörelser för länets olika delar, ligger priset på spannmål betydligt högre för norra Värmland än medelpriset för landskapet.

9. Sockenuppgifterna förvarade i RA.

10. Vetearealen i norra Värmland ökade från 55 hektar 1917 till 673 år 1944, om vårvetearealen medräknas.

11. I Lekvattnet voro 12 hektar av 312 odlade med brödsäd och i Dalby 39 av 1 199 (resp. 3,8 % och 3,3 %). I Fryksände och Ekshärad däremot odlades brödsäd på resp. 10,2 % och 13,5 % av åkerarealen.

12. En kraftig ökning av annan vall har samtidigt ägt rum, vilket tyder på att slåttervallar lagts ut till betesvall.

13. I Ölme och Väse härader i södra delen av landskapet var vallprocenten 36,3 (1944).

14. I Norrland varierar procenttalet från 57 till 84 av den totala åkerarealen (Stat. off. utr. 1943:39).

15. I Socialstyrelsens utredning om skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor påpekas, att kornodlingen gått mycket tillbaka i Nordsverige, med 21 % mellan 1919 och 1927 och efter detta år ytterligare (Skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor s. 140).

16. Skörden per ytenhet av höstvete i Fryksände och Ekshärad närmar sig genomsnittet för Värmland. När det gäller vårvete, är skördesiffran för Ekshärad t.o.m. större än medeltalet för landskapet. Samma gäller för övrigt Norra och Södra Finnskoga samt Nyskoga. Men här odlas ytterst ringa areal av sädesslaget, och den allra bästa och mest gynnade marken har avsatts för denna odling.

17. Någon odling till avsalu förekommer dock knappast på samma sätt som i Norrland, där för övrigt skördesiffrorna per hektar äro ännu större. (GRANSTRÖM 1942 s. 325, 326).

Jordbrukets nuvarande betydelse för befolkningens försörjning

1. 1940 års norrlandsutredning har bl.a. liknande uppgifter för olika delar av Norrland. Där har ej heller ängen, som lämnar en god del av kreatursfodret, medtagits, varför en jämförelse med fördel kan äga rum (St. off. utr. 1943:39 s. 79). Medeltalet 907 motsvarar ungefär förhållandet i region fem i nämnda norrlandsutredning (mellanbygden i Jämtland, mellanbygden i Ångermanland och Medelpad) samt region åtta (mellanbygden i Gävleborgs län). Härjedalen har ungefär samma medeltal som Dalby och Nyskoga, medan ingen av de norrländska regionerna kommer så lågt som Norra och Södra Finnskoga kommuner. Det är givet, att man ej med fördel kan jämföra enstaka kommuner med större näringsgeografiska områden, men jämförelsen säger dock en del om jordbrukets ställning.

2. Det heter även t.ex. om Dalby i Socialstyrelsens undersökning Skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor (Del I. 1938 s. 169): ”Produktionen av hö, havre och halm räcker knappast för utfodring av ladugårdens kreatur; vad som kräves för hästarna måste köpas utifrån. För år 1934 hade de inköpta kvantiteterna uppskattas till 240 000 kg hö, 110 000 havre, 28 000 kg havremjöl, 8 000 kg rågmjöl och 29 000 kg vetefoder. Mjölet förbrukades i ladugården”. Uppgifterna gäller för ett år med normal skörd.

3. Med underskottsområde menas då i likhet med WOHLINs definition ”ett distrikt, vars samfällda befolknings konsumtion icke täckes av distriktets egen produktion utan påkallar införsel från utom distriktet belägna orter” (1914 s. 2) eller med andra ord: bygdens egenproduktion är ej tillräcklig (St. off. utr. 1943:39 s. 8 ff.).

4. Det är naturligtvis mycket vanskligt att försöka komma fram till ett exakt mått på konsumtionen av brödsäd inom området. I en undersökning angående brödsädens förbrukning vid vissa mindre jordbruk har man sökt få en uppfattning av mängden brödsäd, som varje individ förbrukade per år. Man fick ett medelvärde på 180 kg, som dock visade sig vara i överkant för hushåll med inköp men i underkant för de inköpsfria hushållen. Särskilt låg ansågs siffran vara för de inköpsfria hushållen med större brukningsdelar. Även om man räknar med det något lägre medeltalet - 175 kg per person - som man kom fram till för västra Sverige, framgår det, att ej någon del av området kan vara självförsörjande (jfr Brödsädesförbrukningen vid vissa mindre jordbruk. Stat. meddel. Ser. A, Band VI:2). Även uppgifterna från krigsårens ransonering tala för att så är förhållandet (jfr Jordbruksekonomiska uppgifter maj 1946). Endast i Fryksände och Ekshärad skulle befolkningen, tillhörande gruppen jordbruk och binäringar , få sin fulla försörjning, och ett överskott dessutom uppstå. Sämst ställda äro de typiska moränkommunerna. Norra och Södra Finnskoga ha ej ens ett kilogram per individ. Men även Dalby kommer endast upp till 6,2 % egenproduktion av den konsumerade brödsäden.

Boskapsskötseln med säterrörelsen

1. Som stöd för detta antagande hänvisas till uttalanden i Hushållningssällskapets betänkande till K.B. 1811 (Handskriven landshövdingeberättelse 1811 i Kommerskollegiets arkiv) samt Hs årsb. 1807 s. 67.

2.  Antalet kreatur 1805 enligt prosteritabellerna:

3. Att kreaturstammen ökade under århundradet framgår även av en del yttranden i Hs årsredogörelser. År 1848 heter det: ”Det beständigt stigande kreatursantalet inom norra Elfdalen ökar bristen på fodertillgång” (Hs årsb. 1848 s. 49), och samma år säger man om de södra delarna av Älvdals härad, dit åtminstone Ekshärad måste räknas, att man där vinnlägger sig mera om boskapsskötseln än i de flesta andra delar av länet och att smör och ost avyttras (s. 49). Jan Magnusson framhåller 1877 om Fryksdals härads finnbygder, att ängs- och betesmarkerna voro betydande i förhållande till den öppna jorden, varför ett stort antal kreatur kunde underhållas. Boskapsskötseln var den viktigaste näringsgrenen (Land och Folk 1877 s. 129).

4. I tabellen har endast ett par socknar från södra Värmlands jordbruksområde upptagits som jämförelse. En märklig skillnad, när det gäller kreatursstockens sammansättning i norra Värmland och i jordbruksområdena i söder, är den stora roll, som oxarna spelade i de sistnämnda områdena. I norra Värmland funnos endast 67 oxar mot 725 i Väse och Ölme, där oxarna överstego hästarna i antal (641 hästar över 3 år mot 725 oxar).

5. Även i närliggande delar av Dalarna nådde säterrörelsen sin högsta utveckling under 1800-talets senare del. VEIRULF säger om Västerdalarna, att fäbodväsendet där stod i sitt högsta flor under 1800-talets andra hälft. (1944 s. 174). 

6. När Södra Loffstrands säter skiftades 1837-40, fick denna ingen säterskog, men åborna begärde att få sina skogsskiften så, att de utan olägenhet kunde taga vedbrand och gärdslefång till sätern från egna skiften. Ej heller fick Norra Loffstrands säter söder om Svarttjärn någon säterskog.

7. I Dalby fingo samtliga 18 åbor i Ransby del i Ransbysätern. Buåsen under Möre delades mellan 16 åbor och Gällstadsätern mellan 15. Ljusnesätern delades i 13 och Klätten i 12 delar. Tre vallar delades dessutom mellan 9 åbor och 2 mellan 8 stycken. Av sätrarna i Norra Ny delades Björnåssätern under Månäs i 12, Munkebolsätern i 11, Övre Lundbergssätern under Ambjörby, Osebolsätern, Ennarbolssätern och Kårebolsätern i vardera 10 delar. Största antalet andelar hade i Ekshärad Södra Mossbergssätern och en säter söder Svarttjärn under Norra Loffstrand med vardera 10.

8. Några exempel anföras här:

Säter	Delar och åbor		Säter	Delar och åbor
Ransbysätern	18		Långavsätern	8
Gällstadssätern	15		Harasätern	7
Ljusnesätern	13		Backasätern	6
Munkebolsätern	11		S. Loffstrandssätern	5
Osebolsätern	10		Holesätern	4
Ennarbolsätern	10		Säljesätern	4
S. Mossbergssätern	10		Vingängssätern	4
Segenässätern	9

11. ”... och alltifrån norra Uppland och upp till övre Norrbotten finner man ej sällan, att fähusen, ja stundom också stugorna lagts upp i långa regelbundna rader - tydligen under påverkan av de geometriska principer som härskat i radbyarna (ERIXON 1932 s. 208).

12. Jfr skiftet över Ambjörby 1846.

13. År 1928 fördes i Dalby 409 nötkreatur och 283 getter och 1929 377 nötkreatur och 293 getter till sätern. Enligt 1927 års jordbruksräkning hade Dalby 1 570 nötkreatur och 329 getter.

14. I Ekshärad var Hamrasätern i bruk sommaren 1944. I Norra Ny voro åbor från Fastnäs i sin säter en del av sommaren samma år. Likenäsbor hade kreatur på sin säter vid Backadammen vid Femtån, som egendomligt nog är en ny säter. Här fanns sommaren 1944 2 buor och ytterligare en höll på att byggas. Den första byggdes 1935. Den närmaste orsaken till säterns anläggande är den nybyggda vägen förbi Backadammen. Likenäsbor hade även 1944 kor på sätern Rya vid gränsen till Dalarne. Två åbor i Skyllbäcksätern hade sina kreatur i sätern Buåsen.

15. St. off. utr. 1943:39 s. 100.

16. Antalet ökade från 12 461 år 1910 till 17 516 år 1915/16. Möjligt är att denna ökning åtminstone delvis beror på mera noggranna uppgifter vid inventeringarna under krigsåren. År 1915 lokalundersöktes nämligen samtliga kommuner utom Ekshärad, som undersöktes följande år. Denna ökning fortsatte under krigsåren. Arealinventeringen och husdjursräkningen 1919 har ännu högre siffror (18 966) på nötkreatursbeståndet. Samtliga kommuner utom Ekshärad hade ökat. Ekshärad hade i detta avseende en utveckling, som mera överensstämde med utvecklingen i landskapet och i Sverige för övrigt, där minskning av kreatursstocken var vanlig, om man jämför siffrorna för åren 1916 och 1919. Denna minskning av vårt lands nötkreatursstock var ej kontinuerlig (ökning 1916-1917), och ej heller i undersökningsområdet gingo förändringarna kontinuerligt i ena eller andra riktningen, detta helt naturligt, då det ofta är enstaka års skörderesultat och andra mera tillfälliga förhållanden, som kunna inverka på kreatursbeståndet. Minskningen år 1919 t.ex. berodde på svår foderbrist (Värmlands jordbruk 1929 s. 118). Efter 1919 kommer i undersökningsområdet en markerad minskning fram till jordbruksräkningen år 1932, efter vilket år en ökning ånyo inträder. För vårt land i stort har under samma tid (1919-1932) skett en ökning av antalet kreatur med 18 %. Minskningen i norra Värmland under 1920-talet hänger samman med säterrörelsens tillbakagång under denna tid.

17. Sammanlagt fanns det år 1900 ej mindre än 13 230 får inom området men 1937 endast 3 573. I norra Värmland liksom i landet för övrigt skedde en tillfällig men kraftig stegring i antalet under krigsåren med ända till 17 037 år 1919. En liknande höjning ägde rum även under senaste krigsåren. Vid en jämförelse med 1919 har den största minskningen procentuellt sett ägt rum inom Fryksände (84,7 %), Dalby (84,2 %) och Norra Ny (83,7 %), medan fårstammen klarat sig bäst i Ekshärad med en minskning av endast 46,2 %.

17*. I likhet med nötkreaturen ha getterna ökat i antal efter 1932. Detta gäller framför allt de tre nordligaste kommunerna. Av 964 getter år 1927 funnos 731 i de nämnda kommunerna. År 1932 voro siffrorna resp. 527 och 434 samt 1937 631 och 550.

18. W. ANDERSSON (1943) säger i Den praktiska norrlandsboken (s. 107, 108), att geten är ett husdjur ”som mycket väl om den skötes rätt hävdar sin plats i den norrländska lanthushållningen”. Den är anspråkslös, när det gäller vinterfodret, och kan, om den skötes väl, lämna en avkastning av 600 till 700 kilogram mjölk per år. Men som getaveln förutsätter avgärdade beteshagar och sådana endast finnas i ringa omfattning i norra Värmland, kan man knappast räkna med någon större ökning i getstammen.

19. Man håller därför på en del håll - på vissa mindre brukningsdelar - ett större antal hästar än som kunde behövas för jordbrukets skötsel för att under vintern kunna köra i skogen och på så sätt få högre inkomst. Ägaren söker även få inkomst av sin häst genom att vår och höst sköta jorden åt andra småbrukare, som sakna häst, eller leja ut hästen till dessa. Under sommaren få dessa hästar vanligen söka sitt bete i skogen, för att så mycket som möjligt av åkerns avkastning skall gå till vinterfoder. Trots detta får ägaren kanske köpa en god del av höet, som förbrukas under vintern.

20. År 1910 var antalet svin 1 792, år 1919 3 504 och år 1937 4 001. Tydligen som en följd av krisåren kring 1930 skedde då en nedgång i stammen. Avelsdjur förekomma endast i ringa utsträckning, varför en betydande införsel av smågrisar äger rum till området.

21. Medeltalet 126,7 för undersökningsområdet ligger över medeltalet 95,6, för hela riket. Här gäller att skogsbygderna ligga före andra delar av landet, detta beroende på att de små brukningsdelar, som där vanligen finnas, hålla ett större antal kreatur i förhållande till arealen än större brukningsdelar. (Jordbruksräkningen 1937 s. 52 ff.). Det visar sig även, att de typiska skogskommunerna inom området ha större antal nötkreatursenheter per hektar än Fryksände och Ekshärad. De båda sistnämnda ha 113,5 och 105,5 enheter per 100 hektar, under det att Norra Finnskoga har 216,9, Södra Finnskoga 206,7 och Nyskoga 185,1. Norra Finnskoga ligger t.o.m. högre än fjällbygden inom Kopparbergs län, vilken annars är det delområde, som med 183,2 enheter ligger främst i landet. Värmlands län har 77,4 nötkreatursenheter per 100 hektar reducerad jordbruksareal. För Norra Råda är motsvarande siffra 99,6. Medeltalet får per ytenhet för Södra Finnskoga, Lekvattnet och Nyskoga är högt. Endast Västerbottens inland och Norrbottens inland med resp. 62,2 och 67,8 får per 100 hektar nå lika högt. Medeltalet för Värmlands län är så lågt som 3 får per 100 hektar reducerad jordbruksareal. När det gäller getter, är det endast silurområdet i Västernorrlands län samt fjällbygden i Jämtlands län, som ha större antal getter per ytenhet reducerad jordbruksareal än medeltalet 23,9 för Dalby, Norra och Södra Finnskoga.

22. Att utfodringen är sämre i skogsbygdernas kommuner framgår även därav att höskörden, som här är den avgjort viktigaste kreatursfödan, är ringa i förhållande till antalet kreatursenheter. I Norra Finnskoga skördas i medeltal 912 kg, i Södra Finnskoga 991 kg samt i Nyskoga 1 098 kg hö per kreatursenhet (svinen ej medräknade). Motsvarande hömängd utgör i Fryksände 1 096 kg och i Ekshärad 1 417 kg. Dessa siffror, som uträknats med tillhjälp av ett medeltal för skördesiffrorna för åren 1930-1939 och med hjälp av 1944 års arealsiffror, kunna givetvis ej göra anspråk på att vara annat än ungefärliga, men de återge utan tvivel skillnaden mellan de olika kommunerna. Det förtjänar även påpekas, att höfodret i Fryksände och Ekshärad har större näringsvärde, då det här till större procent kommer från odlad vall och utgöres av klöver och timotej. I Norra Finnskoga utgör ängshöet ej mindre än 47 % och i Södra Finnskoga 39 %, i Lekvattnet 36 % och i Östmark 25 %. I Dalby, Norra Ny och Ekshärad kommer en del av detta hö fortfarande från sätervallar, som ännu hållas inhägnade och skördas.

23. Medelavkastningen per år och ko var för kontrollåret 1/10 1945-30/9 1946 2 521 kg i Klarälvens kontrollförening II.

Kontrollen gällde besättning i Råda, Ekshärad och Sunnemo, alltså ett område med bättre förutsättningar för rationell kreatursskötsel än större delen av undersökningsområdet. Dessutom får man utgå ifrån att det var särskilt intresserade djurägare, som hade sina besättningar under kontroll. Men åtskilliga besättningar hade dock en medelavkastning under 2 000 kg, och en besättning i Ekshärad kom så lågt som 1 648 kg.

24. I likhet med ENEQUIST (1939 s. 32 ff.) och 1940 års norrlandsutredning (St. off. utr. 1943 s. 93 ff.) har jag utgått från Socialstyrelsens undersökningar angående levnadsvillkor och hushållsvanor inom småbrukar- och bondefamiljer år 1933/34 (Sociala meddelanden 1936, n:r 5). Vid beräkningen ha använts nämnda undersökningsuppgifter för ”Mellersta Sverige”, när det gäller antal familjemedlemmar i medeltal per hushåll, men däremot ”Norra Sveriges” uppgifter för konsumerade kvantiteter av viktigare varuslag i medeltal per normalhushåll. Att jag använt uppgifterna för ”Mellersta Sverige”, trots att undersökningsområdet organiskt hör samman med ”Norra Sverige” i Socialstyrelsens undersökning beror på att befolkningssiffrorna, nativiteten, närmast sammanfaller med den övriga delen av landet. Antal familjemedlemmar och konsumenter skulle bli för stort om ”Norra Sveriges” uppgifter komme till användning.

25. I överskottsområdet lämnas mjölk till mejeri. Ekshärad kör sin mjölk till mejeriet i Munkfors, och Fryksände, Östmark och Vitsand frakta sin till mejeriet i Torsby. T.o.m. i Lekvattnet finnas några leverantörer till det sistnämnda mejeriet. Den nordligaste byn i Ekshärad, som lämnade mjölk år 1945, var Norra Loffstrand. I Vitsand var Killingerud den nordligaste byn.

Skogsbruket

1. Jfr kap. I, Några drag i bygdens näringsliv under 1700-talet, övriga näringar, 1. Skogsbruket.

2. Följande bild ges i det citerade arbetet: ”mellan av skogseld milsvitt avbrända områden, här och var beväxta med något äldre starkt björkinblandade ungskogar av tall med fläckvis likåldriga bestånd, den gamla urskogen mer eller mindre söndertrasad och genomhuggen till de grövsta dimensionerna. Marken är belamrad av ruttnande träd och stamdelar, avdöda vid skogseld, fällda av storm eller av människor, bjudande nutidsmänniskan föga intryck av ordning och ändamål” (Värmlands skogsbruk förr och nu 1929 s. 21).

3. Enligt traditionen skall flottning i Ljusnan skett under 1760-talet, och 1780-81 byggdes första dammen för flottningens underlättande i nämnda älv (Värmlands skogsbruk förr och nu 1929 s. 87).

4. Från 1800-talets början synes flottningen i Fryksdalsbygdens floder blivit mera allmän. År 1818 bestämdes avgiften för flottningen av en tolft timmer i Ljusnan till 4 d. 3 rst. Banko för 6 à 7 alnars timmer samt 8 d. 4 rst. för 10-alnars (aa s. 87). Enligt en uppgift av kronofogden från början av 1850-talet skulle då under de senaste åren enbart på Ljusnan i medeltal flottats 2 700 tolfter. Denna siffra ansågs dock så hög, att man ej kunde räkna med så mycket under de närmaste åren. Under följande fyraårsperiod väntade man, att omkring 1 700 tolfter skulle flottas årligen (aa s. 88).

5. Bifloderna spelade nog däremot knappast någon större roll som flottningsleder förrän på 1800-talet. Först på 1820-30-talen började dammar byggas i någon större utsträckning för att reglera flottningen i dessa bifloder, även om någon enstaka damm funnits tidigare. År 1830 omtalas en bortruttnad damm i Hälån vid Bredsjön och en gammal oduglig damm i Värån (Värmlands skogsbruk förr och nu s. 73).

6. Skogsbrukets betydelse under förra århundradet framgår av ett flertal yttranden. Det heter t.ex. i beskrivningen till sockenkartan över Norra Finnskoga 1854 (LSA): ”Skogshushållningen är ännu att anse som ortens förnämsta näringsgren. Cirka 2 000 tolfter sågblockar utdrifves årligen och betalas såsom under förledne året med 32 Rl Rgs per tolfter 11 alnars 12 tum”. Liknande uppgifter finnas även i beskrivningarna till övriga sockenkartor från denna tid.

7. På ett mansdagsverke har räknats 8 ”manstimmar”.

8. Enligt undersökning av RINGBORG (1942 s. 199 ff.) tycks framgå att NANNESONs normaltal äro väl höga.

9. Den avgjort största arealen skogsmark per brukningsdel har Älvdalsområdet. Södra Finnskoga har 207,9 hektar skogsmark mot 1,7 hektar åker per brukningsdel och Norra Finnskoga 221,1 hektar skog mot 1,3 hektar åker. För Nyskoga äro siffrorna 141,8 och 2,1, för Dalby 121,7 och 2,4 samt för Norra Ny 97,8 och 2,4.

10. Skogsarealens storlek i relation till jordbruksbefolkningen ger även en antydan om skogens stora betydelse för näringslivet. I medeltal kommer över 2 000 hektar (2 136) skogsmark per 100 inv. av jordbruksbefolkningen. Skogsvidderna äro särskilt i norr stora i förhållande till folkmängden. I Södra Finnskoga kommer 4 273 hektar och i Norra Finnskoga 4 057 hektar på 100 inv. av jordbruksbefolkningen. Fryksände däremot har endast 982 hektar på samma enhet.

11. ”Nordligaste delen av Värmland väster om Klarälven torde få räknas till den kargaste i länet med marken bestående av blockig, hård pinnmo med stark polsolering (d.v.s. djup blekjord) och till följd av det hårda nederbördsrika klimatet mycket utpräglad försumpning, bestående av djupa torvmossar, hängmyrar och starkt försumpade granskogar. Skogsskötseln står här heller icke på samma nivå som i länet för övrigt” (LOTHIGIUS 1937 s. 311). Även om detta är riktigt bör dock framhållas, att det härvidlag skett stora förbättringar genom ökade utdikningar och gallringar. Bolagen ha gått i spetsen, och självägarna ha kommit efter.

12. Avverkningen i de olika kommunerna framgår av primärmaterialet till en undersökning angående skogsavverkningen 1937 (Statistiska meddelanden. Ser. A. Band V).

13. Ej mindre än omkring 900 arbetare äro under flottningstiden sysselsatta vid flottningen enbart inom den del av Klarälven och dess bifloder, som ligger inom området. Efter flottningens slut sysselsättas i medeltal 80 man med underhållsarbeten på dessa flottleder, och 1944 utbetalades inom Älvdalskommunerna cirka 330 000 kronor i avlöningar för flottnings- och underhållsarbeten (Meddelat av flottningschef Lundin, Norra Råda). Flottningen betyder således åtskilligt för bygdens arbetsliv under vårmånaderna.

14. Vad järnvägen betyder för kolets framforsling framgår bl.a. av en undersökning av koltillförseln till Hagfors, dit nästan allt kol från undersökningsområdet föres (ARPI 1940). Mängden kol, som mottogs vid Hagfors, var år 1936 1 143 323 hl och 1937 883 274 hl. Av denna mängd kom ej mindre än 507 376 resp. 283 523 hl med järnväg från Dalarna över Filipstad. Från undersökningsområdet däremot, som ju ligger mycket nära i jämförelse med nyssnämnda leveransområde, kom ej mera än 59 300 hl år 1936 och 40 082 hl 1937. Av dessa kolmängder levererades 1936 44 175 hl från Ekshärad, 7 796 hl från Östmark och 7 329 från Fryksände. Kolet från Ekshärad kom till största delen från Uddeholmsbolagets egna skogar.

15. Procenten bolagsmark ligger i undersökningsområdet betydligt över medeltalet för Värmland men är dock ej den högsta inom landskapet. Vissa kommuner i östra Värmland ha över 70 % bolagsskog.

16. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av ”Jordfördelningen i Värmlands län”. Denna undersökning (1913) kom till den slutsatsen, att bolagen skötte sina gårdar sämre än självägarna, ett resultat som utredningen för Norrland också kommit till något år tidigare (aa s. 101). Att så var fallet bör ej förvåna, då bolagen framför allt voro intresserade av skogen. Av utredningen framgår, att det främst var finnarnas och överhuvud taget moränbygdernas odlingar, som hotades. Kommitterade anföra som egna iakttagelser: ”På vattendelaren mellan Östmark och Lekvattnet ligga många byar, som synas hotade med fullständig undergång. Den odlade jorden vitsordades av befolkningen vara god. Brist på folk, som ville övertaga arrende, fanns ej heller, utan när en arrendegård blev ledig, plägade anmäla sig en myckenhet spekulanter. Emellertid lämnades byggnaderna av bolagen utan allt underhåll och något understöd för sådant ändamål gavs icke heller. När på detta sätt till sist byggnaderna på en gård alldeles förfallit, kunde ingen arrendator vidare övertaga gården. Man ansåg i orten detta vara ett genomfört system för att så småningom förvandla hela trakten till allenast skogsmark. Två stora byar, Boseberg och Runsjön, voro redan så gott som helt och hållet nedlagda” (aa s. 102).

17. Norrland hade tidigare debatterats i riksdagen, och den 4 maj 1906 utfärdades lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom (norrländska förbudslagen). Redan följande år väcktes i andra kammaren en motion av G. M. Sandin och G. Jansson i Krakerud med instämmande av fem andra värmlandsrepresentanter, att liknande lag skulle stiftas även för Värmland, då detta landskap var lika hotat som Norrland och Dalarna. Motionärerna framhöllo, hur de forna självägarnas ekonomi blev allt sämre, och att de försålda skogsegendomarna delvis komme att förvandlas till ödehemman (Jordfördelningen i Värmlands län s. 47 ff.).

Industrien

1. Bergs-Collegii Underdåniga Berättelse 1833 s. 7.

2. År 1845 var produktionen vid de tre hyttorna följande:

	dygn	tim	prod. skp	lisp
Uddeholmshyttan	120	12	4 370	13
Sunnemohyttan	169	19,5	6 176	7
Ulleshyttan	133	14	4 270	--

3. År 1817 började 1 000 alnar väster om sjön Kläggen i Östmark ”ett skärpningsarbete” efter kopparmalm. År 1820 anlades en ort, 1821 bröts och bortfördes 60 kubikfamnar berg och 498 dagsverken utfördes. Nästa år användes 436 dagsverken. Senare uppgifter saknas i Bergverksrel., varför det är troligt, att verksamheten nedlades. Enligt analys skulle malmen innehållit 70,0 % koppar, 0,5 % silver, 8,0 % kisel och 21,5 % svavel. Enligt Karlstads-Tidningen 5/5 1938 skulle engelsmän bearbetat gruvan i Östmark på 1840-talet, varvid malmen förts till Oslo. På grund av rödsotens härjningar nedlades gruvan.
År 1822 upptogs en för 70 år sedan nedlagd koppargruva på Gunneby ägor i Dalby. Det året erhölls c:a 5 lass malm. Gruvan nedlades åter 1824. (Bergverksrelationerna för åren 1820-1824).

4. Föskefors var - fastän en av Uddeholmsbolagets yngsta hammare - en av de största. Vid slutet av smidesåret 1832 var hammarskatten 21 skp. 2 lisp. 10 skålp. och tillverkningen hammarsmide 1 753 skp. 2 lisp. 10 skålp. 1 821 skp. 7 lisp. tackjärn användes. Uddeholmsbolaget ägde detta år följande privilegierade hamrar: Uddeholm, Geijersholm, Gustavsfors, Loviseberg, Stjärn, Föskefors, Munkfors och Uvanå med en sammanlagd produktion av 10 506 skp. 5 lisp. hammarsmide. (Bergverksrel.)

5. 1836 5 härdar, 3 hamrar med 1 600 skp. smide, 1842 flyttning av 2 härdar och en hammare till Likefors (Bergverksrel.).

6. ”Anders Engholm och Bengt Ulrik Schröder, vilka år 1803 vid Stockforsen invid Mangsliälven uppförde Fryksdalens nordligaste järnbruk, Kristinefors, och av några bönder i denna bygd köpte 4 000 tunnland skog för - fyra rullar tobak, tre kannor brännvin, och en tunna sill och en tunna salt”. (KJELLIN 1941 s. 270). Bruket nedlades 1880. Det förstördes av en översvämning 1884.

7. År 1837 bestod Välsforsens manufakturverk av 4 spikhammare, 1 knipphammare jämte 2 ässjor. Samma år privilegium att uppföra 2 nya härdar och hamrar vid Torsby och att öka tillverkningen vid de härdar som förut funnos vid Torsby och Oleby. År 1838 flyttning av 2 härdar från Oleby till Torsby. Oleby nedlades från samma tid. Från 1849 oinskränkt tillverkning. 1853 tillstånd att uppföra stålugn vid Torsby.

8. Konsumtionen och produktionen vid de olika anläggningarna framgår av följande medeltal för åren 1833-1842 :
Inköpt kol: 2 341 stigar à 2 rdr 12 sk. 3 rst. bko. (En kolstig är 40hl).
Kol från egna skogar: 265 stigar à 1:43:2.
Ankommet tackjärn: 2 377 skeppund, pris pr skp i Filipstad 8:1:2, vid bruket 9:18:4. Tillverkat stångjärn: 1 907 skeppund ämnesjärn: 586 skeppund.
Tillverkad spik: 3-tum 243 kistor, 4-tum 169 kistor.
Ankomna sågblockar: från egna skogar 45 tolfter, köptimmer 552 tolfter.
Tillverkade plankor: 850 tolfter, bräder 675 tolfter.
Tillverkade tegel: 43 660 murtegel, 37 640 taktegel.
Tullintäkt vid kvarnen: råg 19 tunnor 29 kappar, korn 4:2, havre 99:30.

9. Från smidesåret 1852 fick Bada tillstånd att övergå till oinskränkt tillverkning. År 1853 tillstånd att vid Övre Bada bruk uppföra ett järnmanufakturverk, bestående av en knipp- och tvenne spikhammare jämte en klippsax för en hjulstock (Bergverksrel.).

10. År 1838 fick brukspatron A. Lyrholm priv. att vid Rottneälven i Fryksände bygga ett stångjärnsverk med 2 härdar och 2 hamrar. 1847 priv. försuttet. 1849 beviljades Högfors bruksägare att här anlägga stångjärnsv. Lyrstahammar.

11. Redan 1825 funnos avsalusågar i Röbjörkeby, Vägsjöfors samt två i Bada. Den ena sågen i Bada hade 8 sågblad och en produktion av 300 tolfter. I Röbjörkeby försågades 280 tolfter. År 1885 hade Konradsberg, Västanvik och Torsby sågverk. Anläggningarna i Röbjörkeby och Vägsjöfors voro då nedlagda. Letafors fick ett sågverk ganska tidigt, och den enda träförädlingsanläggning, som i Älvdalsbygden kom i stället för de nedlagda järnbruken, var Femtå sågverk.
Förutom dessa större anläggningar funnos ett stort antal mindre sågar vid bäckar och åar. Flertalet av dessa kunde vara igång endast höst och vår vid vid högvatten. Legosågningen vid småsågarna blev ofta en god biinkomst för ägarna. Enligt beskrivningen till ekonomiska kartan fanns det omkring 1880 ej mindre än 136 sådana sågar i Älvdalsbygden och 57 i Fryksdalsbygden. Största antalet eller 56 stycken lågo i Dalby. Området hade även åtskilliga kvarnar. En del av dessa voro igång hela året och malde säd mot tull åt flera byar.

12. En del sågar äro endast i gång en del av året.

Binäringar under 1800-talet

1. Hs årsb. 1834 s. 36 ff.

2. Enligt beskrivningen till ekonomiska kartan.

VÄGARNA INOM UNDERSÖKNINGSOMRÅDET

1. På en del kartor från 1600-talet äro vägarna utsatta. Enligt en karta över Fryksdalen och Älvdalen från 1658 (även årtalet 1657 är utsatt på kartan) fanns körväg upp efter Klarälvsdalen till Dalby skans ovanför byn Ransby mitt emot byn Vingäng, som i senare uppgifter betecknas som gränstull (Lådakt i LSA). Denna väg gick från byn Åstrand på östra sidan om älven. Söder om nämnda by gick en byväg på östra sidan men den större vägen på västra sidan. Från Dalby skans ledde endast en byväg upp efter dalen till Höljes. Ännu på 1770-talet var denna byväg så dålig norr om Skyllbäck, att Kierting säger om den i Specielle Militarisk Beskrifvning öfver Wermeland, att körvägen slutar vid Skyllbäck och blir ”snart en svår rid-väg, som går till Långflotorpen” (H.G. KIERTING, Specielle Militarisk Beskrifvning öfver Wermeland. Förvarad i Krigsarkivet. Handskriften saknar årtal men har daterats av kapten KÖHLIN till 1773-1775 ). En sådan byväg, som av KIERTING även får beteckningen dålig ridväg, gick 1658 från Skyllbäck efter Letälven mot väster, och från Vingäng slingrade sig en liknande väg snett upp för dalsidan och stötte på den förra, strax innan den kom fram till sjön Leten. Vägen fortsatte sedan in i Norge.
Från Fryksände kyrkby gick 1658 en körväg upp till Överbyn i Vitsand, och denna fortsatte i en byväg eller ridväg över skogen till Osebol i Norra Ny. Det är märkligt, att de båda områdena så tidigt hade vägförbindelse med varandra över skogen, men denna väg kunde tydligen närmast jämföras med en gångstig eller med flertalet av de vägar, som föra till sätervallarna. Någon väg norrut från Överbyn fanns däremot inte. Det var så gott som omöjligt att komma fram på dessa vägar under sommaren med häst och kärra, men de kunde med fördel användas som körvägar under vintern, sedan snön fallit. Det heter även om denna väg i 1770-talsbeskrivningen, att ridvägen från Överbyn till Osebol skall uppröjas till körväg.
Ytterligare en körväg utgick från Frykens övre ända 1658, nämligen till Rådom, och fortsatte i en mindre väg förbi Östmark ända upp till Röjden vid norska gränsen och in i Norge. En liknande mindre väg eller gångstig gick från Rådom till Lekvattensdalen och följde denna in i Norge. Från undersökningsområdet funnos således tre förbindelser med grannlandet, även om dessa voro dåliga och närmast motsvarade gångstigar.
Nybyggena uppe på moränområdet hade helt naturligt ännu ej fått några vägar, om de ens hade några upptrampade stigar. Nybyggena äro dock utsatta på 1658 års karta.

2. Vid 1700-talets början hade dock mindre vägar hunnit uppröjas, som förbundo finnbygden med Klarälvsdalen, detta enligt en geometrisk karta över Dalby och en del av Norra Ny 1720-21 (LSA). Antagligen funnos dessa vägar redan under 1600-talets senare del. Från Möre ledde en väg upp för dalsidan till Kringsberget och vidare till Bjurberget och Röjden. På senare kartor utgår denna väg från Benteby, Gällstad och Baggerud, alltså med flera begynnelsevägar, som sedan mötas ovanför dalsidan. Att dessa vägar voro usla, förstår man, då KIERTING ännu på 1770-talet kunde beteckna vägen till finnbyarna som dålig ridväg, som gick över kavelbroar. Med en liknande väg stod Kringsberget i förbindelse med finnbyarna söder ut, vilka i sin tur hade förbindelse förbi Bjöbysätern till Ljusnäs. Denna väg från huvudbygden nere i dalen förbi Digerberget, Tjärnberget, Flatåsen, Mangsliberget, Tysktorp och Södra Viggen in i Norge var enda förbindelsen med sockenkyrkan för den mer än 100-åriga finnbygden i nuvarande Nyskoga. Men den var tydligen ännu på 1770-talet ej farbar för häst och vagn. Det heter om vintervägen med ungefär samma utsträckning: ”Denna är egentligen finntorpens Kyrke-Wäg” (KIERTING). Den övriga finnbygden hade ej heller bättre vägar.
Enligt en karta från 1773 fanns då ännu en förbindelse mellan Fryksdalen och Älvdalen, nämligen en mindre skogsväg från byn Råda i Ekshärad förbi sjön Jangens sydända och förbi platsen för Kråkåssågen till Kjälkerud i Fryksände.
På GILLBERGs karta (1720-21) går för första gången en väg öster ut till Dalarna. Denna utgick från Ambjörby och betecknades av KIERTING på 1770-talet som en passabel ridväg. Den sträckte sig från Torsby till övre Malung och kallades för brovägen på grund av de många kavelbroarna. Enligt en karta från 1773-75 (Krigsarkivet) förde då ännu en väg till samma plats i Dalarna från Likenäs förbi Femtåfors bruk och Rya. På nämnda karta fanns även väg till Aspberget och vidare till Långflon liksom en från Vingäng förbi Skråckarberget till Medskogen.

3. Karta öfver Carlstads Höfdingedöme eller Wermeland från 1808, rättad och tillökt upplaga 1846. Krigsarkivet.