Källa:

SKOGSBRUKET

De inskränkningar i rätten att avverka virke, som genom myndigheternas ingripande genomförts under 1700-talet, hade förorsakat många klagomål. *1 Men trots att arealerna voro stora, var man bekymrad för att skogen skulle ödeläggas och ej räcka till. Detta berodde främst på svedjningen och skogseldarna, vilka voro mycket vanliga. Man får en ganska dyster bild av skogens beskaffenhet i norra Värmland under 1800-talet av en skildring i Värmlands skogsbruk förr och nu. *2

Det var de grövsta träden, som först och främst hade avsättningsvärde. Genom rovdrift och skogseld hade stora bestånd av dessa spolierats, och det kunde hända, att lättillgängliga bestånd ej funnos för avsalu. Detta var tillräckligt, för att man skulle tala om brist på skog. Avverkningen per ytenhet var eljest ganska ringa, och någon virkesbrist i egentlig mening existerade ej, om man undantar områdena i närheten av bruken. Genom järnbrukens anläggande började nämligen kolningen spela en ganska stor roll i närheten av dessa, och brist på lämplig skog kunde här uppstå.

Den goda tillgången på flottningsleder har i hög grad gynnat utvecklingen. Flottningslederna togos även i bruk tidigt. *3 Från början av 1800-talet bedrevs flottningen i större skala i flertalet av älvarna. *4 Den viktigaste flottningsleden från området var givetvis Klarälven, på vilken timmer flottades från området redan under 1700-talet. *5

Större bild

Det är svårt att få några bestämda uppgifter om storleken av virkesexporten från norra Värmland under 1800-talet. Tydligt är dock, att den spelade en stor roll. *6 Redan 1832 kunde landshövdingen konstatera, att trävaruhandeln var en av provinsens viktigaste näringar, och 1842 (s. 16 ff.) säger BJÖRKMAN om Dalby och Norra Ny, att sedan timmerstockarna i södra Älvdalen blivit ”ansenligt medtagna”, hade timmermärkarna kommit till denna del av Älvdalen. Trävaruindustrien på 1860-talet var av lika stor betydelse för Uddeholms bolag som järnbruksrörelsen (FURUSKOG 1924 s. 361). Bolaget ägde stora skogsarealer, från vilka virke kunde tas, framför allt i Ekshärad.

Det är även skogen, som ger den nuvarande bygdens näringsliv dess inriktning, och det är kring skogen, som den ekonomiska diskussionen i bygden rör sig. Det är skogen, som ger pengarna till de nödvändiga utgifterna för det avgjort största antalet åbor. Storleken av gruppen brukare av 5 hektar och mindre inom befolkningsgruppen jordbruk med binäringar talar också sitt tydliga språk.

En stor del av norra Värmlands jordbruk är nämligen stödjordbruk. Härmed menas ett jordbruk, ”som är avsett att bereda innehavaren och hans familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete, varvid detta arbete utgör huvudsysselsättningen” (Den praktiska norrlandsboken s. 682). Skogsbruket utgör i detta fallet huvudsysselsättningen.

Åkerbruket i norra Värmland kan ej ge sina utövare arbete året runt. NANNESON har genom en undersökning 1939 visat, att för mellersta Sveriges skogsbygder var arbetsförbrukningen per hektar och år i storleksgruppen c:a 6 hektar åker 570 ”manstimma”. (Den praktiska norrlandsboken s. 52). Enligt denna beräkning kommer man fram till att i Älvdalsområdet utom Ekshärad användas i medeltal 164 mansdagsverken per brukningsdel, *7 i Fryksdalsområdet utom Fryksände c:a 210 samt i Fryksände och Ekshärad c:a 272 mansdagsverken. Dessa siffror få naturligtvis ej på något sätt pressas men ge dock en antydan om att en betydande mängd arbetskraft blir över till annat arbete. *8 Detta framgår så mycket klarare, om man betänker, att vuxna och halvvuxna söner ofta äro hemma på gården, samt att gårdens kvinnor särskilt under skördetiden deltaga i arbetet. Den arbetskraft, som ej finner sysselsättning inom jordbruket, går huvudsakligen till skogen. Detta beror dock på att knappast något annat arbete står till buds inom hembygden. Det är annars så, att den överflödiga arbetskraften från jordbruket ej är särskilt angelägen att söka arbete inom skogsbruket (STREYFFERT 1938 s. 218). Genom en kraftig höjning av arbetslönerna inom skogsbruket under de senaste åren har dock en viss förändring skett.

Arealen skogsmark per brukningsdel är stor. I genomsnitt komma cirka 81 hektar skog per brukningsdel, en ansenlig areal i betraktande av att en åkerareal av endast 2,9 hektar kommer per samma enhet. Härvid bör anmärkas, att många brukningsdelar - arrendatorernas - sakna skog. *9

Skogens taxeringsvärde i förhållande till hela jordbruksfastigheten framgår av tab. 51. *10

Avkastningen per ytenhet överensstämmer i stora delar av området med norrländska förhållanden och är lägre än i landskapet för övrigt. Det är särskilt uppe på platåerna, som skogsmarken mångenstädes är dålig, under det att dalsidorna i Klarälvsdalen ha bättre mark och täckas av god, yngre granskog. *11 Inom Fryksdalsområdet är det i stort sett betydligt bättre marker, och här finnas även en del hyperitstråk med god växtlighet.

En bygds ekonomi är beroende av dess bytesproduktion. Det är denna, som i främsta rummet är bestämmande för välstånd och folkmängd (Norrlands näringsliv 1943 s. 8). I norra Värmland är det skogen, som möjliggör denna bytesproduktion, och det är som redan påpekats skogen, som ger åbon reda pengar. Ju större virkesavverkningarna äro, desto bättre är tillgången på arbete och förtjänster. Nu behöva naturligtvis ej dessa avverkningar betyda, att det ekonomiska läget är gott, såvida ej priset per sortiment skogsprodukt står sig någorlunda jämfört med varumarknaden för övrigt. I det fallet ha naturligtvis förhållandena växlat, men sedan mitten av 1930-talet ha virkespriserna varit goda.

Att kunna ange vad skogen ger i inkomst är ganska svårt. En viss uppfattning kan man få med hjälp av skogsaccislängderna, på vilka debiteras skogsaccis och skogsvårdsavgifter för rotnettot på allt inom kommunen till avsalu avverkat virke. Endast virkesposter med ett rotvärde under 100 kronor komma ej med i dessa längder. Särskilt i de nordliga kommunerna, där knappast annat virke än timmer och massaved avverkas och avverkningen sker i större poster, kommer säkerligen så gott som allt avverkat virke att på detta sätt redovisas.

Det årliga medelvärdet för det avverkade virket inom undersökningsområdet under femårsperioden före sista världskriget (avverkningssäsongerna 1934/35-1938/39), utgör 5 334 788 kronor. (Hur denna summa fördelar sig på invånare och skogsmark i de olika kommunerna framgår av tab. 52). Härvid är dock att märka, att ej hela denna inkomst kommer befolkningen till godo, då en stor del av den avverkade skogen tillhör bolag utanför kommunen ifråga. Kunde man anta, att det avverkas lika på bonde- och bolagsjord, så skulle i Ekshärad cirka 70 %, i Vitsand 46 %, Norra Finnskoga 57 % o.s.v.. dras bort från de i tabellen angivna summorna. Norra Ny, som endast har 18 % bolagsskog, kommer av denna anledning främst med högsta avverkade rotvärdet på 100 inv.

Det är dock endast rotvärdet på bolagsvirket, som går bort, och en del av detta kommer dessutom åter till kommunen i form av skatt. Inkomsten av arbetet med drivningarna går även i regel till bygdens folk. *12

Norra Värmland har som redan påpekats väl utbyggda flottleder, på vilka det avverkade timret och massaveden kan bortföras. Från området kom under femårsperioden 1935-1940 genom Klarälven och dess bifloder i medeltal 180 355 fm³ per år. Största mängden flottades 1938 (206 284 fm³). *13

I Södra Finnskoga flottas en del virke genom Medskogsån med bifloderna Rangån och Smörån till Flisa i Norge och sedan genom denna till Glommen. Denna flottning har ägt rum sedan slutet av 1700-talet.

I de södra delarna av området har särskilt förr kolningen bidragit till inkomsten men under de senaste årtiondena har den varit av ringa betydelse. Att kolningen ej spelat någon nämnvärd roll i de norra delarna hänger samman med transportsvårigheterna. Det ställer sig svårt att frakta kol någon längre sträcka utan järnväg. *14

Bolagen ha betytt mycket för inriktningen av bygdens utveckling, särskilt när det gäller skogsbruket. Den stora procent mark, som i norra Värmland äges av dessa företag, har varit en viktig faktor i bygdens ekonomiska liv. Ej mindre än 44 % av skogsmarken inom undersökningsområdet äges av olika bolag. Största arealen bolagsskog har Ekshärad med 70 % av hela skogsarealen. Det är Uddeholmsbolaget som till allra största delen äger dessa marker. Lägsta procenten har Norra Ny med endast 18. Omkring 50 procent och däröver ha Norra och Södra Finnskoga, Nyskoga och Vitsand. *15

Arealen inägojord i bolags ägo är procentuellt sett ej lika stor, då bolagen i viss utsträckning låtit försälja denna jämte en areal husbehovsskog hemma vid byn. Det var även de skogrikaste gårdarna som framför allt lockade bolagen.

Man kan dock ej säga, att den stora procenten bolagsjord längre utgör något större problem för bygden. Så har förr varit fallet, och man har ansett bolagens förvärv av gårdar vara ett allvarligt hot mot bygdens framtid. *16 Frågan om lagstiftning mot bolagens snabba markförvärv togs upp i riksdagen, och bolagens jordförvärv sattes även i samband med folkminskningen i norra Värmland. *17 Bolagens jordförvärv medförde utan tvivel bekymmersamma tider för befolkningen, även om detta ej enbart var anledningen till ekonomiskt betryck.

Så småningom skedde emellertid en förändring, och nu ligger frågan till på annat sätt. Förbudet för bolag och föreningar att i Norrland förvärva viss egendom utvidgades 1917 till att gälla även Värmland. Befolkningens syn på bolagen och deras sätt att sköta sina gårdar är nu i stort sett en annan än den, som kommitterade för jordundersökningen 1913 fingo del av, och som även framfördes i riksdagen. Den viktigaste orsaken till denna förändring torde vara, att bolagen numera på ett annat sätt än förr intressera sig för sina gårdar och sina underlydande. Bolagens gårdar underhållas och äro i gott skick vad byggnaderna beträffar. Man menar även, att självägarna kunna vara mera nyckfulla i sina avverkningar allt efter konjunkturernas växlingar, vilket särskilt för skogsarbetarna är ofördelaktigt. Det ligger nu i bolagens intresse att söka bereda sina skogsarbetare en jämn sysselsättning året runt och på så sätt försäkra dem en säkrare och jämnare inkomst. Särskilt Uddeholmsbolaget har under senaste åren ägnat stort intresse åt problemet att bevara en arbetarstam till sina skogar och skapa så gynnsamma betingelser för befolkningen på sina gårdar, att den vill stanna och ej lämnar bygden.