Källa:

BOSKAPSSKÖTSELN MED SÄTERRÖRELSEN.

A. Boskapsskötseln under 1800-talet.

Vid århundradets början var boskapsskötseln eftersatt i norra Värmland och antalet kreatur troligen mindre än tidigare. *1 Men jämsides med jordbrukets utveckling ökade även kreatursstammen. Stor betydelse härvidlag fick vallodlingen, sedan den blivit mera allmän i bygden. Med hjälp av detta vallhö kunde allt flera kreatur vinterfödas. Det dröjde dock fram mot århundradets mitt, innan vallodlingen tagit fart i de nordligaste delarna.

Det är svårt att få säkra siffror på antalet kreatur vid 1800-talets början. Men även om uppgifterna i prosteritabellerna från denna tid närmast torde bygga på uppskattningar, ge de dock en antydan om kreatursstockens storlek, som kan vara av värde. *2

Då det kan vara av intresse att få en uppfattning om kreatursantalet i norra Värmland vid tiden för säterrörelsens högsta utveckling, har jag valt 1880 för en närmare undersökning. Dels kan man då jämföra med VON VICKENs arealundersökningar från samma tid (1878 och 1879), och dels hade Hushållningssällskapet nu gjort ansträngningar att få fram så exakta siffror som möjligt.

Jämfört med 1805 hade kreatursstocken ökat betydligt. Antalet hästar och kor hade nära nog fördubblats (1210 hästar 1805 och 2 068 år 1880 (Sv. off. stat. Jordbruk och boskapsskötsel), för korna voro siffrorna 5 100 och 9 653). Antalet oxar hade däremot minskat från 300 till 60. *3

Ofta framhålles t.ex. i Hushållningssällskapets handlingar under 1800-talet boskapsskötselns stora betydelse för skogsbygderna och särskilt för norra Värmland. Att man även med skäl kunde göra detta, framgår av det stora antalet nötkreatursenheter i förhållande till åkerarealen 1880 (jfr tab. 46). Moränbyarna och byarna nere i Klarälvsdalen lågo främst. Nyskoga och Södra Finnskoga hade t.o.m. över 300 nötkreatursenheter på 100 hektar åker. Jämför man Fryksände och Ekshärad, vilka hade de bästa förutsättningarna för jordbruk, leder Ekshärad. Att säterrörelsen i Älvdalsbygden härvid spelade stor roll och utgjorde den viktigaste förutsättningen för att befolkningen skulle kunna föda så stort antal kreatur är tydligt. Betydelsefull var även foderinsamlingen från myrängar och ängsbackar.

Kreatursskötselns betydelse jämförd med jordbruket i norra Värmland framträder särskilt klart vid jämförelse med jordbruksbygder i södra delen av landskapet. Här kom endast omkring 50 nötkreatursenheter per 100 hektar åker. *4

B. Säterbebyggelsen.

Som säterbruket redan behandlats i ett föregående kapitel, skall här endast lämnas en redogörelse för säterbebyggelsen vid tiden för laga skiftet. På LS-kartorna finnas nämligen sätrarna utsatta, vanligen med antalet byggnader angivna, men bostadshusen eller buorna ha ej alltid särskilda tecken, varför kartorna över säterbebyggelsen upptaga samtliga byggnader. Man kan dock få en uppfattning om vallens relativa storlek. Vore buorna konsekvent utsatta, kunde man få reda på antalet åbor, som hade del i vallen före tiden för LS. Varje åbo med del i vallen hade nämligen bua. Däremot angives vanligen, vilka som vid skiftet fingo del i vallen.

Kartorna över säterbebyggelsen liksom tabellerna visa emellertid ej säterbebyggelsen vid säterrörelsens kulmination, vilken för de flesta byar inträffade efter LS eller på 1870- och 1880-talen. Detta gäller Älvdalsområdet. *5 I Fryksdalsbygden hade säterbruket avtagit tidigare, och flertalet av sätrarna hade där övergått till torp redan före LS eller strax efter detta.

Det framgår av kartor och kartbeskrivningar, att samma by ofta hade flera sätervallar. Särskilt var detta vanligt i Dalby, där ej mindre än 3,3 vallar kom per by. Största antalet hade här Likenäs med 9, Transtrand med 7, Gunneby, Hole och Norra Persby med vardera 6. Ekshärad hade 2,3 vallar per by men Norra Ny endast 1,6. Största antalet vallar, ej mindre än 14 stycken, tillhörde dock Höljes i Norra Finnskoga.

När byn ägde flera vallar, var antalet byggnader ej så stort på var och en. Höljes t.ex. hade bara två vallar med flera byggnader, nämligen Knipsätern med 15 och Hovallsätern med 10.

Tabell 47 visar antalet byggnader på sätervallarna inom Älvdalsbygden vid tiden för LS. Från Fryksdalsbygden finnas uppgifter från så få sätrar, att dessa ej medtagits.

Inom den gamla finnbygdens byar uppe på moränområdet voro sätrar mycket ovanliga. På Aspbergets ägor finnas dock sätervallar utsatta på LS-kartan, men det är svårt att avgöra, om dessa vallar voro upptagna av åbor i Aspberget eller i byar nere Klarälvsdalen. Byarna voro här små och lågo spridda, varför sätrar ej voro nödvändiga.

Antalet delar per vall var vid LS störst i Norra Ny. Säterrörelsen spelade den största rollen inom Dalby och Norra Ny eller de delar, där Klarälvsdalen är som smalast och dalsidorna brantast.

Vid LS avsattes en skogstrakt, säterskogen, vid sätervallen. Från denna hämtades bränsle samt virke till gärdesgårdarna runt vallen och de olika ägoområdena på denna. Vid många vallar hade redan vid storskiftet en sådan säterskog reserverats, vilken vid LS delades mellan de åbor, som fått del i vallen (jfr s. 120). Om möjligt delades vallen och skogen så, att sammanhängande skiften erhöllos. Endast ett fåtal vallar saknade säterskog. *6

Vanligen fingo flera åbor del i samma sätervall. Särskilt gäller detta Norra Ny, där endast ett par vallar tilldelas en ägare ensam. I Dalby och Ekshärad fingo 16 resp. 13 vallar en ägare och i Norra Finnskoga betydligt mer än hälften. Särskilt i Dalby funnos stora vallar med många åbor. *7 I åtskilliga av de större sätrarna fingo samtliga åbor i byn del. *8

Som redan påpekats, nådde säterbebyggelsen sitt maximum först efter tiden för LS för flertalet byar. Nya sätrar tillkommo och antalet byggnader ökade kraftigt. *9

Med undantag för Dalby var flerfäbodsystemet ovanligt vid tiden för LS. I nämnda socken kommo 1,4 säterskiften per åbo, under det att i de övriga delarna antalet skiften och åbor var ungefär lika. *10 På 121 åbor i de 13 byarna i Ekshärad med fullständiga uppgifter kommo 122 säterskiften, och för Norra Ny voro siffrorna 184 och 187. Att döma av i bygden inhämtade uppgifter blev det senare vanligare med flerfäbodssystem. Bland de byar i Dalby, som vid LS hade flera andelar per åbo, märkas Transtrand med 21 säterskiften på 10 åbor. Åbor med del i mer än en sätervall vistades vanligen i en vall före slåttern, ”sommarsätern”, och i en annan efter slåttern, ”höstsätern”. Någon gång kunde de båda vallarna ligga på var sin sida om älven. Dessutom kunde det finnas en säter ganska nära byn, där kreaturen vistades under slåttern.

Bebyggelsen på sätervallen var i hög grad spridd. Några radbyar som i Dalarna och i andra delar av vårt land förekommo ej och ha ej funnits efter tiden för LS. *11 Detta berodde säkerligen på att vallen varit delad på ett mycket tidigt stadium och att varje åbo byggt på sin del. Vid LS, då vallen delades efter skattningen i byn, var det i en del fall svårt att dela vallen så, att åbyggnaderna kommo på ägarens del. Det hände, att man fick flytta sina byggnader på samma sätt som vid skiftet av hembyn. *12 Det förekom även byte av åbyggnader efter uppskattning av värdet.

Som kartorna visa, voro sätervallarna i stort sett jämnt fördelade över bygdens säterområde och lågo vanligen ganska långt från huvudbygden. Särskilt gäller detta de vallar, som voro belägna i säterområdets utkanter. Vägarna till sätrarna utgjordes med få undantag av gångstigar. Över myrarna byggdes kavelbroar eller också lades tre stockar eller stänger bredvid varandra i vägens riktning. Man kunde ej färdas med häst och vagn på dessa stigar under sommaren. Proviant och redskap till sätern måste därför bäras eller klövjas dit. Höet som skördades på vallen, fraktades hem på vinterföret, då man vanligen ej följde säterstigen utan vintervägarna, vilka följde dalgångarna och myrarna och så mycket som möjligt undveko backar och höjder. Dessa vägar hade anlagts för framforslandet av timmer till vattendragen.

Från säterrörelsens rikaste blomstring på 1870-talet och 1880-talet var tillbakagången ganska ringa ännu in på det första årtiondet av 1900-talet. Detta gäller Älvdalskommunerna Ekshärad, Norra Ny, Dalby och Norra Finnskoga. I Fryksdalsområdet hade sätrarna till stor del fått fast bebyggelse eller nedlagts tidigare. Endast ett fåtal sätrar ha här levt kvar till fram på 1920-talet.

Den främsta anledningen till säterbrukets nedläggande är bristen på lämplig arbetskraft samt dessutom jordbrukets fortgående rationalisering. I de områden som lämna mjölk till mejeri, kunna endast ungdjur och sinkor föras från byn. Kanske har även en insikt om skogsbetets mindre värde varit en bidragande orsak. Även om arbetskraft finns i en del byar, vilja de unga ej underkasta sig den försakelse, som vistelsen i sätern enligt nutida uppfattning innebär.

Att säterbruket trots allt levt kvar så länge som det gjort, beror bl.a. på en förändring i själva organisationen. Innan säterbruket nämnvärt började avtaga, var det endast kreatur från en ägare vid varje stuga på vallen. Senare blev det vanligt, att flera djurägare hade gemensam personal och att kreatur från flera gårdar nere i dalen höllos vid samma säterstuga. Till sådana sätrar sände man först och främst ungdjur, medan flertalet mjölkkor behöllos hemma vid byn. I de fall, då en åbo i byn hade egen personal på sätern, förde han vanligen dit sina mjölkkor samtidigt som han mot ersättning tog emot grannarnas ungdjur och sinkor.

Ännu på 1920-talet sändes en ganska stor procent av kreaturen till sätern. Enligt en undersökning förf. gjort i Dalby 1929, fördes i nämnda kommun omkring 23 % av nötkreaturen och 86 % av getterna till sätern 1928 och följande år var procenten föga mindre. *13 År 1929 användes 62 säterstugor, vilket var 25,5 % av hela antalet stugor på vallarna i Dalby.

Under 1920-talet byggdes 16 nya stugor (”buor”), av vilka en del vid myrodlingar. Samtidigt hade dock 102 buor eller 34 % av samtliga rivits och bortförts från vallarna.

I Ekshärad och Norra Ny var procenten djur, som fördes till sätrarna ej så hög på 1920-talet - enligt insamlade uppgifter i bygden. Säterbruket, som haft sin största omfattning i Dalby, levde även i större utsträckning längst kvar där.

Ännu är säterbruket ej helt utdött. Även under de senaste åren ha några sätrar varit i bruk. *14 Åbor i Skyllbäck ha under somrarna sina kreatur i sätern Vålhallaberget, men för dem i augusti till en gård i byn Skyllbäcksätern nere i dalen, vilken gård således tjänstgör som höstsäter. Gården, som har fullständiga åbyggnader, står för övrigt öde under vintern, utom då timmerkörare tidvis bo där. Skörden köres till huvudgården nere i Skyllbäck. Det förhållandet, att ny säter anlägges och nya buor byggas, visar, vilket starkt grepp säterrörelsen haft om bygden, och att någon livskraft trots allt ännu finns kvar.

Men på det hela taget har den betydande säterbebyggelsen uppe på skogsområdena så gott som helt försvunnit. Byggnaderna ha till största delen rivits eller fått förfalla. Endast en eller annan bua hålles i stånd för att eventuellt användas, om kreaturen skulle föras fram till säter, eller också har den tagits i bruk som jaktstuga eller skogsarbetarkoja. Skogen vandrar in över vallen, och en tidigare betydelsefull faktor i bygdens ekonomiska liv har försvunnit.

Den inträdda förändringen betyder, att inägojorden mer och mer måst tas i anspråk för kreaturens sommarutfodring. Tidigare har påpekats den ringa tillgången på bete utanför inägojorden i Klarälvens dalgång, vilket också varit främsta anledningen till säterrörelsens uppkomst och höga intensitet i bygden.

C . Den nuvarande boskapsskötseln och dess betydelse.

Jämfört med jordbruket spelar boskapsskötseln fortfarande stor roll i norra Värmland. Detta framgår bl.a. av den stora procenten vall jämfört med arealen för andra produkter. Även om vallen ej dominerar över andra växtslag på samma sätt som i stora delar av Norrland, ligger procenten över medeltalet (44,7) för Sverige med undantag för Fryksände, Ekshärad och Norra Ny där den ganska väl sammanfaller med detta medeltal (44,5 %). För de övriga kommunerna utgör vallen 54,2 % av åkerarealen (jfr tab. 42). Havren, som jämte höet spelar största rollen vid kreaturens utfodring, upptar inom undersökningsområdet dock betydligt större procent av åkerarealen än i Norrland. *15 Därtill kommer att mycket hö fortfarande samlas in från ängar och annan slåttermark.

Antalet nötkreatur minskade under 1900-talets första år för att åren efter 1910 undergå kraftig ökning. *16 Efter en minskning på 1920-talet har växlingarna i nötkreaturstocken varit av ringa omfattning. Fårstammens storlek däremot har varierat betydligt. Jämför man 1937 med 1919 utgjorde minskningen i denna 79 %. Trots detta hade området 27,7 % av hela Värmlands fårstam mot 12 % av antalet kor år 1937. *17 På samma sätt har getstocken minskat. I undersökningsområdet funnos vid århundradets början 3 860 getter. Efter en kraftig minskning till 607 år 1915 ökade getstammen under krigsåren till 2 161 år 1919. Det är framför allt i de tre nordliga kommunerna Norra och Södra Finnskoga och Dalby, som getterna nu betyda något nämnvärt för försörjningen. Mer än hälften av hela antalet getter finnas inom dessa kommuner. Som väntat är det således i de för jordbruk minst lämpliga delarna, som getaveln har största betydelsen. Inom nämnda kommuner funnos 1944 ej mindre än 81 % av hela Värmlands getstam. *17*

Den kraftiga tillbakagången i får- och getstammen kan följas i hela landet och har naturligtvis många orsaker. Den viktigaste, när det gäller fåren, är den, att det ej längre är ekonomiskt lönande med fåraveln, sedan hemindustrien med beredning av yllevaror i hemmen så gott som helt försvunnit.

Den skada, som geten anses göra vid betesgång, är en viktig orsak till minskningen av antalet getter. Geten biter av skotten på plantor och gnager av bark framför allt i nygallrade granbestånd. Torparna blevo förbjudna att hålla getter i skogen, när denna steg i värde, och allteftersom självägarna började rationell skogsvård, sågo de ogärna getter i sina skogar. Eljest borde det finnas goda förutsättningar för getaveln i området, särskilt där beteshagar kunna ingärdas. *18

Kurvorna över antalet hästar äro jämnare. Behovet av hästar som dragare har ej varierat så mycket. Längre söderut i landskapet ersätter bilen i stor utsträckning hästen vid virkets framforslande. Inom undersökningsområdet har bilen av flera skäl ännu ej börjat spela samma roll i det avseendet. *19

Svinstammen har ökat sedan tiden före första världskriget. *20 Ökningen är dock ej på långt när så stark som för hela landet, där en ökning av omkring 100 procent ägt rum mellan åren 1919 och 1937.

Nötkreaturen i norra Värmland äro med undantag för de centrala, sydliga områdena ”små och kulliga, av såväl fjällrastyp som rödkullor” (BEHM 1943 s. 124). En förändring håller dock på att äga rum. På Uddeholms gårdar bedrives nämligen avel med Svensk röd och vit boskap, och dessa gårdar ha betytt mycket för spridningen av denna ras, framför allt i de sydligaste delarna.

Utvecklingen av kreaturstammen har, som även framgår av det föregående, i flera avseenden gått annorlunda i undersökningsområdet än i landet i stort. En av orsakerna därtill är den förändring i boskapsskötseln, som blivit en följd av säterrörelsens starka tillbakagång under
de senaste årtiondena. Samtidigt som kreatursantalet i undersökningsområdet t.ex. mellan åren 1919 och 1932 minskat med 16,2 %, har det i landet för övrigt ökat med 14,1 %. Minskningen är påtagligt störst i de kommuner, där säterrörelsen betytt mest. Dalby hade en minskning med 24,5 % och Norra Ny med 18,5 %. I Fryksände däremot, där säterrörelsen aldrig varit så omfattande, var minskningen endast 3,1 %. Men naturligtvis ha även andra faktorer bidragit till minskningen, då denna varit stor för hela området, bortsett från de båda sydligaste kommunerna. Räknar man ej dessa, utgör minskningen 18,8 % mellan åren 1919 och 1937.

Boskapsskötselns relativa betydelse i förhållande till folkmängden är nu ganska låg i de gamla säterområdena. Trots den stora minskningen av kreatursstocken hade man nog väntat sig ett annat förhållande. Dalby har endast 51,1 nötkreatursenheter per 100 inv., medan Östmark och Nyskoga ligga främst med 90,4 och 93,1. För hela området utgör medeltalet 68,7. Tar man endast hänsyn till jordbruksbefolkningen och fördelar antalet nötkreatursenheter per 100 personer av denna, komma Fryksände och Ekshärad främst med 128,5 och 130,9, under det att säterområdena Dalby och Norra Ny ha så låga siffror som resp. 75,1 och 93,2. För hela undersökningsområdet är siffran 104,4. Norra Värmland har således ett ringa antal kreatursenheter i förhållande till jordbruksbefolkningen och ligger långt från medeltalet (153,6) för Värmland. Även jämfört med de norrländska länen har norra Värmland få nötkreatursenheter. Endast fyra av områdets kommuner, nämligen Fryksände, Ekshärad, Östmark och Nyskoga, ligga något över Norrbottens län, som med sina 96 enheter ligger sämst till bland de norrländska länen. Dessutom anser GRANSTRÖM (1942 s. 344), att siffrorna för de norrländska länen äro låga. En bidragande orsak till de låga siffrorna på nötkreatursenheter i förhållande till jordbruksbefolkningen i norra Värmland är den stora procent av skogsarbetare, som ingår i summan för jordbruksbefolkningen.

Man får dock ett annat resultat, om man fördelar antalet nötkreatursenheter på 100 hektar åker och till åker omräknad äng (reducerad jordbruksareal). I synnerhet på moränområdet blir då siffran hög. *21 Detta beror bl.a. på att här användes så gott som hela arealen till odling av kreatursfoder. Dessutom insamlas fortfarande på en del håll foder från skogen genom lövtäkt och myrslåtter. Även lavar användas till kreatursföda på något håll. Men samtidigt bör påpekas, att kreatursskötseln här uppe bedrives mindre rationellt. *22 Särskilt i de centrala delarna av de sydliga kommunerna ha skett stora förbättringar, och mejerirörelsen har härvid haft stor betydelse. Här gäller det att få så hög avkastning som möjligt, och kreaturen erhålla som en följd därav en bättre och rikligare föda. Det är fördelaktigare att ha färre kor med större avkastning än flera, som bl.a. på grund av otillräcklig föda ge mindre mjölk.

Boskapsskötselns betydelse för försörjningen i norra Värmlands olika kommuner kan ej direkt utläsas ur antalet nötkreatur i förhållande till folkmängd och åker. Redan har framhållits, att sämre utfodring och mindre rationell skötsel över huvud taget ge mindre avkastning per ko på moränområdet än nere i de centrala jordbruksbygderna. GRANSTRÖM (1942 s. 337) säger även på tal om kreatursskötseln i Norrland, att ”en högtstående kreatursskötsel kan endast bygga på ett högtstående jordbruk”. Ett sådant saknas i stor utsträckning i undersökningsområdets skogskommuner.

Animalieproduktionens storlek kan ge ett mått på boskapsskötselns betydelse för de olika delområdena. ENEQUIST har i Luledalens livsmedelsförsörjning räknat med en mjölkavkastning av 1 600 kg per år och ko men framhållit, att denna siffra nog är i underkant. Uppskattar man avkastningen per ko och år i Fryksände och Ekshärad till 1 700 kg och i de övriga kommunerna till 1 600 kg, kommer man antagligen sanningen rätt nära. Uppgifter från sakkunniga i bygden samt från mejeriföreståndarna i Torsby och Munkfors tala för att så är fallet. *23

Använder man denna beräkningsgrund, finner man, att det i medeltal kommer 101,1 ton mjölk per 100 invånare av jordbruksbefolkningen i området. Största mjölkmängden har som väntat de sydligaste kommunerna, medan de nordligaste ha det sämst ställt i detta avseende (jfr tabell 50).

För att få en uppfattning om de olika kommunernas förmåga till självförsörjning har jag sökt räkna ut animaliekonsumtionen, alltså konsumtionen av mjölk, smör, ost, kött och fläsk samt ägg. *24 Det kan naturligtvis aldrig bli tal om annat än ungefärliga värdet på befolkningens konsumtion. Men som även 1940 års norrlandsutredning framhåller (sid. 97), äro utslagen så stora vid en sådan beräkning, att man kan dra berättigade slutsatser, om än med försiktighet. De ge i varje fall en viss fingervisning om de rådande förhållandena och kunna därför vara av värde.

Resultatet av en sådan beräkning av konsumtionen jämförd med produktionen visar, att Fryksände, Ekshärad, Lekvattnet, Östmark och Nyskoga äro självförsörjande, när det gäller mjölk och produkter av mjölk. Inom nämnda kommuner skulle t.o.m. ett överskott finnas. *25 Underskottet är dock så mycket större i de övriga kommunerna. Minsta förutsättningen att försörja sin befolkning med mjölkprodukter har Dalby. Det framgår, att norra Värmland är ett underskottsområde beträffande mjölkprodukter, och att ganska betydande mängder smör och ost måste importeras. Det kan t.o.m. vid vissa tillfällen uppstå brist på produktmjölk i de delar, som ha det mest markerade underskottet.

Boskapsskötseln i området lägger framför allt vikt vid mjölkproduktionen, varför uppfödning av slaktdjur kommer i andra hand. Underskottet av kött och fläsk blir också ännu mera markant.