Källa:
ÅKERNS SKÖTSEL, ANVÄNDNING OCH AVKASTNING.
Åkerjorden sköttes dåligt under 1800-talet. *1 Allmogen saknade nödiga kunskaper och även intresse för jordbruket. När kalk och konstgödsel började användas, låg undersökningsområdet alltför avsides för att dessa jordförbättringsmedel skulle få någon omedelbar betydelse. *2 En bidragande orsak till att åkerjorden särskilt i Fryksdalen sköttes illa var den stora vandringslust, som här kännetecknade befolkningen. Både sommar och vinter var det vanligt, att männen sökte arbete på annat håll. Gården fick skötas av kvinnorna med hjälp av minderåriga och män, som voro för gamla och orkeslösa att kunna åtaga sig arbete på annat håll. Vistelsen i hemmet blev ofta liktydig med vilopauser för husfadern, som då ej uträttade något tyngre arbete, utan familjen levde på de pengar, som han förtjänat under sin bortovaro (EDIN 1910 s.8). Denna förflyttning av arbetskraft från Fryksdalen fortgick ända fram till tiden för första världskriget. Resultatet av detta ringa intresse för jordens skötsel blev en relativt låg avkastning. *3 Skörden per ytenhet var för övrigt ringa i hela landskapet jämfört med hela Sverige.
Ännu vid 1800-talets början var regelbundet trädesbruk ej vanligt i norra Värmland. Längre fram på århundradet började nyare metoder tillämpas även här, och på 1840-talet trädade man jorden ganska allmänt, *4 dock först senare inom finnbygden (Hs årsb. 1848 s. 31). Cirkulationsbruket tillämpades först hos ”ståndspersoner” och blev vanligt i norra Värmland liksom i landskapet för övrigt mot århundradets slut. *5 Den vanliga växtföljden vid detta cirkulationsbruk var: träda, höstråg, tre års vall samt minst två men ofta fyra års havreskörd. Havreskörden inskränktes emellertid rätt snart till endast två år.
Först på 1840-talet började råg i någon större utsträckning odlas på åkrarna. Det heter även i 1855 års redogörelse från Hushållningssällskapet angående Ekshärad: ”I afseende på odlingarnes resultater i denna trakt anföres att då för 17 år sedan odlingsarbeten och rågsådd ansågos som sekundära och mindre vigtiga arbeten, synes man nu motse den dag då under vanliga omständigheter, Socknens spannemålsbehof skall fyllas utan inköp från andra orter” (Hs årsb. för 1855 s. 6). Även om det målet var långt borta, visar dock yttrandet det intresse, som upptäckten, att rågen kunde ge goda skördar även på åkrar, väckte.
När det gäller södra delen av Älvdalsbygden, kom Uddeholmsbolagets intresse för ökad spannmålsodling att verka stimulerande på allmogen. *6 Bolagets gårdar blevo föregångsgårdar, både när det gällde rågodlingen och skötseln i allmänhet.
Särskilt betydelsefull för folknäringen blev potatisodlingen. Hushållningssällskapets betänkande från 1805 omnämner, att potatisodlingen, som för 20 år sedan var nästan obekant för befolkningen, redan hade fått stor omfattning, och i åtskilliga av sällskapets årsredogörelser omtalas de goda potatiskördarna i norra Värmland. *7
Så småningom hade man även börjat förstå värdet av diken, och vid århundradets mitt var åkerjorden åtminstone nödtorftigt dikad (Hs årsb. 1849 s. 32 ff.). Någon mera djupgående förbättring i åkerjordens skötsel var dock ej fråga om (LÄGNERT 1949 s. 192).
En bidragande orsak till bättre skördar var dessutom, att lämpligare redskap började användas. Detta gäller inte minst finnbygden. Enligt syneuppgifter från 1867 hade ”finnarne i år arbetat mycket, och börjat bereda jorden så, att den kan plöjas med svensk plog. Eljest ha de begagnat den s.k. finnplogen. Detta är en ljusning för finnskogen” (Hs årsb. 1867 s. 80).
Fig. 19. Plöjning med finnplog. Foto: Nordiska museet.
Trots alla framgångar, när det gäller åkerarealens utvidgning och åkerbruksmetodernas förbättrande, blev ej norra Värmland självförsörjande. Upprepade gånger påpekas i Hushållningssällskapets årsredogörelser, att spannmål måste införas till de nordligaste socknarna. De socknar, som behövde köpa minst, voro Fryksände och Ekshärad. *8
Tabell 40. Sädesslagens procentuella fördelning vid 1850-talets slut.
Vill man få en uppfattning om skördens sammansättning under förra århundradet, stöter man på svårigheter. En värdefull källa vid detta bedömande har man dock i sockenuppgifterna,
insamlade genom Hushållningssällskapets försorg till 1858 års finanskommittés utredningsarbete. *9 Man kan naturligtvis ej vänta, att dessa skola ge exakta siffror på storleken av utsädet och skörden, men de torde ge ganska tillförlitliga relationer mellan de olika sädesslagen. Tab. 40 torde därför ge en ganska god bild av skördens sammansättning i undersökningsområdets olika kommuner vid 1850-talets slut. Karakteristisk är här i hög grad havrens dominans.
Jämför man 1850-talets slut med 1940-talet, har givetvis en stor förändring ägt rum i skördens sammansättning. Även vid jämförelse mellan förhållandena 1917, från vilket år de första tillförlitliga uppgifterna föreligga, och jordbruksräkningen 1944 har en betydande förskjutning skett mellan olika produkters odlingsareal. Här lägger man märke till att vetearealen ökat men rågarealen minskat, vari undersökningsområdet överensstämmer med landskapet i stort. *10
Vete odlas framför allt i Fryksände och Ekshärad, vilka kommuner ha bättre förutsättningar för jordbruk än de nordligaste delarna. Som redan påpekats, förekommer knappast odling av brödsäd i Norra och Södra Finnskoga samt Nyskoga. Detta gäller även i stor utsträckning Lekvattnet och Dalby. *11
1. Gräs till bete och grönfoder.
2. Slåtter och betesvallar sammanslagna.
3. 11 hektar trädgård ingår.
4. 499 hektar trädgård ingår.
5. Obrukad åkerjord ingår.
Odlingen av baljväxter och blandsäd spelar ej någon nämnvärd roll med undantag för Fryksände. Samma gäller även foderrotfrukter.
Havrearealen har minskat med 26,6 procent, medan vallarealen ökat med 36 procent mellan 1917 och 1937. Jämfört med förhållandena 1937 kan en liten ökning i havrearealen noteras 1944 liksom en ringa minskning i vallarealen. *12
Vallodlingen är dock fortfarande betydande. Procenten slåttervall var för hela Värmland 42,5 år 1944. *13 Den stiger från söder till norr och ligger i undersökningsområdet nära de norrländska medeltalen. Särskilt gäller detta moränkommunerna, bland vilka Norra och Södra Finnskoga år 1944 hade resp. 59,3 % och 69,1 % (se tab. 42). *14
Den stora vallarealen gör, att här liksom i Norrland får höskörden stor betydelse för jordbrukets ekonomi. Treåriga vallar äro vanligast. Där ännu äldre vallar förekomma, användas de huvudsakligen till betesvallar.
Att havrearealen minskat betydligt, medan vallarealen ökat, tyder på en fortgående omläggning av jordbruket till ökad rationalisering. Detta gäller ej enbart undersökningsområdet (Jordbruksnäringen 1932 s. 40). Värmland utgör eljest sedan gammalt ett av de mest havreproducerande landskapen i riket (Värmlands jordbruk 1929 s. 98). Trots minskningen är dock havrearealen i Norra Värmland betydande och upptar 20% av den odlade jorden.
Anmärkningsvärt är, att kornarealen varit utsatt för en kraftig minskning (jfr tab. 41). Vid 1900-talets början var kornet av stor betydelse för bygden. Denna minskning är dock ej specifik för norra Värmland. *15
Under de senaste årtiondena har skördeavkastningen per ytenhet ökat avsevärt. Enligt MYRDAL (1938 s. 101) skall den vegetabiliska jordbruksproduktionen från början av 1890-talet till slutet av 1920-talet ökat per person av jordbruksbefolkningen med omkring 60 %, medan den animaliska stigit med 110 %. Denna ökning beror naturligtvis mycket på att jordbruksbefolkningen minskat genom inflyttningen till städer och samhällen och genom minskad nativitet men också på ökad avkastning per ytenhet åkerareal, orsakad bl.a. av bättre skötsel av jorden samt genom växtförädling lämpligare utsäde. Även i norra Värmland har otvivelaktigt en ökning ägt rum, även om skillnaden ej är så stor uppe på moränområdets åkrar. Ej minst de långa frakterna på dåliga vägar ha gjort, att konstgödning och kalk ej kommit till lika stor användning uppe på moränområdets åkrar.
Som väntat är dock skörden per hektar i allmänhet mindre i Norra Värmland än medeltalet för landskapet (jfr tab. 43). Även om man utgår från att sockenrepresentanternas skördeuppgifter äro ganska ungefärliga, bör dock medeltalet för ett tiotal år ge en rätt god uppfattning om produktionskapaciteten per hektar. *16
2. Betesvallen ej inberäknad.
Tendensen till minskad skörd per ytenhet mot norr står fullt klar. Moränområdnas avkastning står sig dock ganska bra i jämförelse med åkrarnas på sedimenten i dalbottnen i Norra Ny och Dalby. Moränen kan vid god skötsel ge rätt goda skördar.
Potatisskörden, som givetvis betyder mycket för befolkningens livsmedelsförsörjning, kan betecknas som god. Skördesiffrorna för Fryksände, Ekshärad, S. Finnskoga, Östmark och Nyskoga äro större än medelskörden för landskapet, detta trots att skörden 1936 och 1938 betydligt reducerades i en del kommuner på grund av bladmögel. STOLPE (1912 s. 92) säger även, att Älvdals härads övre tingslag lämnar klen spannmålsskörd men den högsta relativa potatisskörden i länet. Både moränen och de sandiga sedimenten i Klarälvsdalen äro bättre lämpade för potatisodling än lerorna, vilka förhärska i landskapets jordbruksbygder. *17
Höskörden från vallar är med undantag för Fryksände, Ekshärad och Lekvattnet genomgående mindre per ytenhet än medeltalet för Värmland. Några kommuner ligga betydligt under medeltalet och i Norra Ny, som har lägsta siffran, är skörden per hektar endast omkring 70 % av medeltalet för Värmland. Detta kan hänga samman med den ringa kalkningen av jorden.
Tabell 43. Medelskörd i kg pr hektar 1930-1939. (Uppgifterna för norra Värmland uträknade från de insamlade definitiva skörderapporterna i Statistiska centralbyrån. För Värmland från Hushållningssällskapets årsberättelser. För Sverige medeltal åren 1929-1938.)
2. Medeltal för 1938 och 1939.
3. Medeltal för 1936, 1938 och 1939.
4. Medeltal för 1937, 1938 och 1939.
5. Medeltal för 1935, 1936, 1937, 1938 och 1939.
6. Medeltal för 1930 och 1935.
Studiet av skördesiffrorna för de olika delområdena ger vid handen, att skördeavkastningen genomgående är ganska låg. Detta beror givetvis förutom på klimat och jordmån även på jordens skötsel. På grund av de stora avstånden till järnväg för större delen av området kommer konstgödsel liksom kalk att användas endast i ringa utsträckning. Det är endast de mera centralt belägna områdena i Fryksände, Ekshärad samt de centrala delarna av Vitsand och Östmark, som någorlunda bekvämt och för rimliga kostnader kunna anskaffa t.ex. kalk.
