Källa:
ÖKNINGEN AV ANTALET HEMMANSDELAR (BRUKNINGSDELAR) OCH UPPODLINGEN.
Mantalslängdernas uppgifter visa, att man med skäl kan tala om en stark ökning i antalet hemmansdelar i norra Värmland (jfr tab. 35 och 36). *1 Hushållningssällskapet påpekar även detta i sitt betänkande 1810 och framhåller, att denna hemmansklyvning varit nyttig och nödvändig så länge till odling lämplig mark fanns att tillgå, och att friheten att bebo små hemmansdelar i de skogrika gränsområdena hade befordrat folkökningen. Denna folkökning var av betydelse särskilt för den framåtgående järnbruksrörelsen, som behövde arbetare. *2 ELGESKOG (1945 s. 173), som bl.a. skildrat torpfrågan i den agrara debatten under 1700-talet och 1800-talets första årtionden, framhåller, att en av de viktigaste frågorna, som hörde samman med torpproblemen under denna tid, var befolkningsfrågan. (Jfr kap. om befolkningsutveckling). Man ansåg i denna diskussion allmänt, att en kraftig folkökning var önskvärd, då både jordbruket och industrien behövde arbetskraft. Det är samma synpunkter, som komma till synes i det nyss citerade betänkandet från Hushållningssällskapet angående hemmansklyvningen. Men i detta menar man dock, att gränsen nu var nådd för den lämpliga uppdelningen och att något måste göras för att hejda denna hemmansklyvning som var särskilt stark bl.a. i Fryksdals och Älvdals härader. Det är av intresse att minnas, att detta framhölls redan vid 1800-talets början och att man redan då hade ögonen öppna för de svårigheter, som skulle kunna uppstå med en alltför långt gående uppdelning. Trots detta fortsatte dock ökningen. Hushållningssällskapet framhöll även som sin mening, att en delning ej skulle få företagas, utan att de nya hemmansdelarna blevo besuttna. Som mått på besuttenhet anfördes, att hemmansdelen borde vara så stor, att den ”uti medelmåttiga år väl framföder till det minsta en häst, eller annan duglig plogdrägt, samt 3:ne storkreatur, och någon småfänad”. *3
Tabell 36. Ökningen av antalet hemmansdelar i procent.
Med hjälp av mantals- och taxeringslängderna kan man få en god uppfattning om antalet hemmansdelar. Dessa längder ha nämligen hemmansdelarna med deras hemmanstal och ägare utsatta. Av tabell 36 framgår, att ökningen av hemmansdelar var mycket större i Fryksdalsbygden än i Älvdalsområdet. *4 Som hemmansklyvningen liksom torpbebyggelsen torde vara en följd av den starka folkökningen, kan denna skillnad åtminstone delvis förklaras av den snabbare folkökningen i Fryksdalsbygden. Ökningen av hemmansdelar var dock beroende av i hur stor utsträckning torpen friköptes och avstyckades. Den starka ökningen av hemmansdelarna i Fryksdalsbygden omkring århundradets mitt får sin förklaring framför allt därigenom, att i samband med laga skiftet många torp fingo hemmansdelens karaktär. *5
Från århundradets början fram till 1860 ökade antalet hemmansdelar i Fryksdalsbygden med ej mindre än 100,6 procent, medan motsvarande ökning inom den övriga delen av undersökningsområdet var 22,5 procent. *6 Skillnaden mellan de olika områdena är således stor. Inom Ekshärad var ökningen t.o.m. så ringa som 11,7 procent. *7 Utvecklingen gick under denna tid otvivelaktigt betydligt hastigare inom Fryksdalsbygden, där särskilt moränområdena fingo en allt tätare bebyggelse. Men även inom de gamla dalbyarna tillkommo nya hemmansdelar, vilket betydde en förtätning av bygden.
De båda skiftena - storskiftet och laga skiftet - fingo stor betydelse för uppodlingen. Detta gäller ej minst det förstnämnda. Bl.a. gav röjningsmarkens uppdelning impulser till uppodling. *8 Detta framgår tydligt vid studiet av storskiftes- och lagaskifteskartorna över samma by. Åkerarealens ökning mellan de båda skiftena kunde vara mycket stor (jfr tabell 37). Tydligt är, att uppodlingsarbetet gick snabbast i Fryksdalsbygden.
Storskiftet redovisade vanligen endast åkern vid byn, inrösningsjorden, men en del byar hade troligen dessutom mindre åkerarealer upptagna på utmarken. Även om procenttalen i ovanstående tabell med hänsyn härtill äro för höga, framgår dock klart, att tiden mellan storskiftet och laga skiftet kännetecknades av en synnerligen omfattande uppodling i Fryksdalsbygden. *9
2. Torp och utängar ej medtagna.
Det var den odlingsbara marken närmast byn, som först lades under plog. Denna hade förut i stor utsträckning varit ängar eller röjningsmark. Detta gäller framför allt byarna på sedimentområdena i Fryksdalsbygden och Västanberg i Ekshärad. *10 Att t.ex. byarna Västanå, Västanvik och Svenneby med sitt gynnsamma läge intill bruken i Torsby och invid Fryken skulle utvecklas hastigt var att vänta. Det stora odlingsstråket väster om de gamla byarna var vid storskiftet 1825 endast påbörjat. *11 Även i Röjdåns dalgång hade mycken ny mark lagts under plogen. Inom Klarälvsdalen blev åkerarealen i de gamla byarna alltmer sammanhängande. Byarna i själva dalen hade emellertid ej mycken mark kvar för odling, men åkrarna smögo sig allt närmare dalsidorna, och många smala områden mellan älven och dalsidan, som förut ej ansetts lönande att odla, fingo nu åkrar och bebyggelse. I norra delen av Klarälvsdalen fanns här och var odlingsbar mark uppe på dalsidorna, vilka här ej äro så branta, och bebyggelsen klättrade upp på dessa. Men även i den övriga delen av dalen och särskilt i södra delen av Ekshärad finnas några exempel på samma förhållande. Odlingar uppe på högsta deltaytan började även att upptagas.
Landsvägen upp efter Klarälvsdalen anlades ursprungligen utanför odlingarna. Den följer östra sidan av dalen. Vid storskiftet hade emellertid röjningar upptagits flerstädes öster om vägen, och vid tiden för LS hade dessa blivit åkrar med lador och även flerstädes fått fast bebyggelse. Större delen av bebyggelsen öster om vägen har dock tillkommit efter LS. *12
Uppodlingar utanför inrösningsjorden och ofta ganska långt bort från byn voro även vanliga. Särskilt i Fryksdalsbygden kunde det vara sätrar, som uppodlades och sedan fingo fast bebyggelse. *13 Genom denna uppodling på utmarksjorden uppstod ofta en torpbebyggelse.
Redan förut har omtalats, att Svenneby hade säter på andra sidan Fryken, och denna säter fick redan under 1700-talet fast bebyggelse och hade 3 åbor 1788. Ett flertal liknande exempel finnas från andra byar i Fryksdalsbygden. En del av dessa sätrar lågo ganska nära den gamla byn. Så gick den fortsatta uppodlingen i Badaälvens dalgång ovanför den gamla byn fram över säterplatserna. *14 Uppodlingen av nämnda dalgång gick ganska snabbt, och redan vid tiden för LS fanns en sammanhängande bebyggelse från Fryken till hemmanets nordgräns. Genom denna uppstod en av Värmlands längsta byar. I övre delen av dalen utgick dock uppodlingen från byarna Utterbyn, Önneby, Mölnerud och Stensgård.
Från de nordligaste byarna i Röjdåns och Ljusnans dalgångar gick uppodlingen vidare mot norr. Från Överbyn hade ju redan vid storskiftet skett en utflyttning till Aspe, där odlingarna ytterligare vidgats. Även Aspe hade ursprungligen varit säter.
Bebyggelsen söder om Tåsan på östra sidan om Klarälven har uppkommit ur sätrar. Vid storskiftet över Skyllbäck 1802 fanns det här endast 4 säterplatser med ängar, vilka tydligen nyss anlagts. Vid tiden för LS (1853) voro dessa ängar till stor del åker och ägde torpbebyggelse. En del av namnen på torpen, såsom Skyllbäcksätern och Larssätern, ange även ursprunget. Det är möjligt, att dessa sätrar varit, vad FRÖDIN (1927 s. 125) kallar utgårdsfäbodar, och alltså anlagts för att minska bristen på åkerjord hemma vid byn. Nämnda sätrar nere i Klarälvsdalen hade även lättuppodlad mark jämfört med sätervallar ovanför dalen.
Det år 1803 bildade Hushållningssällskapet fick stor betydelse för uppodlingen i norra Värmland samt för jordbrukets höjande. När missväxtår inträffade under 1830-talet och senare, stod norra Värmland dåligt rustat, och svår nöd uppstod, främst då i de många torpen. Hushållningssällskapet ingrep för att lindra nöden och ordnade nödhjälpsarbeten. Genom detta ingripande kommo stora arealer att uppodlas. De arbeten, som understöddes genom anslag, avsågo nämligen nyodling och förbättring av åkerjord för att sätta bygden i stånd att klara svåra år. Det var främst myrar, som uppodlades. *15 Dessa myrodlingar slogo i allmänhet väl ut, och man väntade sig mycket av dem för framtiden (jfr en rapport till Hs 1847 *16). Anslag beviljades även till sänkning av sjöar och anläggande vägar. *17 När svår nöd ånyo hemsökte norra Värmland 1851, ingick Hushållningssällskapet till landshövdingen med anhållan, att framställning skulle göras till samtliga länsstyrelser i riket om insamling av medel till nödens avhjälpande. Den riksinsamling, som blev följden härav , inbringade 836 000 rdr smt. För en del av denna summa bildades Öfra Fryksdalens arbetsinrättning, som skulle ha till uppgift att genom lån till nyodlingar bereda folket arbete och genom förstoring av åkerarealen bringa bygden bättre i stånd att motstå nödåren. Denna arbetsinrättning verkade huvudsakligen inom de hårdast utsatta socknarna Östmark och Lekvattnet. Åren 1853-61 uppodlades genom understöd från nämnda inrättning 415,5 tld åker och 139,5 tld äng. *18
En viss uppfattning om storleken av uppodlingen fram till tiden för befolkningsmaximum under 1800-talets senare del kan man få genom att jämföra storskifteskartornas arealuppgifter med VON VICKENs sockenbeskrivningar från 1878 (Fryksdalsbygden) och 1879 ( Älvdalsbygden). Man bör dock minnas, att även om VON VICKENs uppgifter äro mera tillförlitliga än jordbruksstatistikens från denna tid, man ej kan räkna med absolut säkra siffror på åkerarealen. *19 Det framgår dock tydligt, att den största uppodlingen kom på Fryksdalsbygden, och att den smala dalen i Norra Ny och Dalby ej hade så mycken mark kvar att uppodla (jfr tabell 38).
Tabell 38. Ökningen av åkerarealen mellan tiden för storskiftet och tiden omkring år 1880. (Uppgifterna från Fryksdalsbygden från 1878, bearbetade och sammanställda av kommissionslantmätaren Oskar Ignelius. Uppgifterna från Älvdalsområdet från 1879 och sammanställda av kommissionslantmätaren A. F. von Wachenfeldt.)
2. Jämförelsen i Fryksdalsbygden gäller 16 byar, vilka utom två voro belägna i Fryksände.
3. Jämförelsen i Ekshärad gäller 14 byar.
4. Jämförelsen i Norra Ny gäller 13 byar.
5. Jämförelsen i Dalby gäller 17 byar.
Genom nyodlingsarbetet kom landskapsbilden att mångenstädes helt förändras. Byarna vidgades, och åkerarealen inom dem blev mer sammanhängande, då de förut små och spridda åkerlapparna sammanbundos genom att ängsmarken mellan dem gjordes till åker. På utmarken förvandlades ängar och röjningsmark till åker och fick fast bebyggelse. Brukspatron Lyrholm skriver även 1847 från Vitsand, att för tre decennier sedan ”bestodo de inom denna Socken verkställda odlingar af föga annat än lappar här och der, begränsade af skogsdungar och stenrösen, hvilka först efter denna tid börjat bearbetas och hvarigenom de förut varande teglapparna år för år erhållit ett bestämdare och redigare sammanhang” (Hs årsb. 1847 s. 16).
Tidigare har framhållits, att uppodlingen var en funktion av folkökningen. Man kunde därför vänta, att upptagandet av ny åkerareal skulle upphöra efter tiden för befolkningsmaximum och att t.o.m. en arealminskning var tänkbar i de områden, varifrån utvandringsströmmen vällde som starkast.
Många torp och även avlägset liggande gårdar blevo också öde, vilket vanligen betydde att åkerjorden fick återgå till skogsmark. Ingen granne fanns, som kunde ta hand om jorden och bruka denna, något som i regel ägde rum vid liknande förhållanden i den mera sammanhängande bebyggelsen. Norrmannen TSCHUDI (1934-35 s. 209) har även gjort liknande iakttagelser och påpekar, att en tillbakagång av folkmängden i unga gränsområden med gles bebyggelse vanligen innebär nedläggning av gårdarna.
Skogens återerövring av åkerjord inom torpbebyggelsen uppvägdes emellertid av en fortsatt nyodlingsverksamhet inom den gamla bygden. Godtager man VON VICKENs arealuppgifter från åren 1878 och 1879 och jämför dessa med arealinventeringens från år 1915 kan man nämligen ej utläsa någon minskning. Tvärtom kan man notera en rätt betydande ökning (jfr tab. 39). *20 Skulle däremot ekonomiska kartverkets uppgifter ge en riktig bild av arealförhållandena, hade från 1890 och fram till 1915 en minskning förekommit. Från 1915 har inom Älvdalsbygden skett viss uppodling, vilket kan synas egendomligt, då Värmland för övrigt har en kraftig minskning med 15 709 hektar mellan 1915 och 1947. Älvdalsbygden överensstämmer i detta avseende närmast med vissa delar av Norrland. *21
Tabell 39. Åkerarealen i hektar under 1800-talets senare del och under 1900-talet.
1. Enligt VON VICKENs sockenbeskrivningar.
2. Arealuppgifterna från beskrivningen till ekonomiska kartan. Denna upprättades för Fryksdalsområdet 1889/90, för Ekshärad 1890/92 och för övriga Älvdalskommuner 1891/92.
3. Samtliga kommuner utom Ekshärad och N. Råda lokalundersöktes 1915. Siffrorna för Ekshärad och N.Råda äro från 1916.
