Källa:

OLIKA NÄRINGSGRENARS BETYDELSE UNDER 1800-TALET OCH PÅ 1940-TALET.

Jämsides med den starka befolkningsökningen och ökningen av antalet hemmansdelar och torp ägde även en stark uppodling rum. Denna var en förutsättning för att den ökade befolkningen skulle få sin utkomst, då jordbruket jämte boskapsskötseln och skogsbruket var den avgjort viktigaste näringsgrenen. *1 Hur liten roll övriga näringsgrenar verkligen spelade vid sidan av dessa huvudnäringar framgår av tabell 30, som sammanställts efter pricklistorna till 1880 års folkräkning i Statistiska centralbyråns arkiv. Inom undersökningsområdet utom Fryksände utgjorde jordbruksbefolkningen av samtliga grupper med angivet yrke ej mindre än 91,8 procent. *2 Järnindustrien inom området var på tillbakagång och sysselsatte endast 2,5 procent (industri och hantverk tillsammans 3,6 %). Men av mantalslängderna att döma hade denna näringsgren heller aldrig sysselsatt någon större del av befolkningen.

A – Huvudpersoner inom yrket.
B – Familjemedlemmar. Däri ingå barn över 15 år och mågar.

1 Uträknat från folkräkningens pricklistor i Stat. centralbyråns arkiv. Fryksände har på dessa pricklistor sammanförts med Lysvik och har därför ej medtagits.
2. Hantverkare såsom skräddare, skomakare och snickare ingår.
3 Därav 798 hemmansägare, 78 jordtorpare, 27 landbönder, 15 stattorpare och statdrängar och 8 skogvaktare.
4 Mågar ingår i summan.
5 10 bruksarbetare, 4 smeder, 18 skomakare.
6 Därav 348 arbetare av obestämt slag, 310 manliga och 420 kvinnliga inhyseshjon, 137 fattighjon.
7 Därav 533 hemmansägare, 504 jordtorpare, 41 landbönder, 37 backstugu- eller lägenhetsinnehavare, 27 stattorpare eller statdrängar.
8 Därav 19 skomakare.
9 Därav 36 underofficerare och soldater.
10 Därav 177 arbetare av obestämt slag, 409 manliga och 396 kvinnliga inhyseshjon. Dessa inhyseshjon hade 1 605 familjemedlemmar.
11 Därav 216 hemmansägare, 139 landbönder, 76 nybyggare, 269 jordtorpare, 83 backstugu- eller lägenhetsinnehavare.
12 Därav 32 bruksarbetare.
13 Därav 22 underofficerare och soldater.
14 Därav 141 arbetare av obestämt slag, 209 manliga och 216 kvinnliga inhyseshjon med 791 familjemedlemmar, 42 fattighjon och 28 lösdrivare.

Även på 1940-talet dominerar jordbruket med boskapsskötseln och skogsbruket, även om en förskjutning till andra näringsgrenars förmån ägt rum sedan 1880-talet. Man kan dock vänta en viss olikhet i den näringsgeografiska bilden av områdets olika delar. Så borde jordbrukets betydelse jämfört med skogsbrukets vara större på sedimentjordarna i söder än på
moränbygden i norr. Det kan vara av intresse att söka klarlägga dessa förhållanden liksom de olika näringsgrenarnas relativa betydelse för befolkningen.

Av stort intresse vore att få en uppfattning om den roll, som jordbrukets binäringar spela. Man finner nämligen, att det övervägande antalet brukningsdelar äro så små beträffande den odlade jorden, att de omöjligen kunna försörja sin ägare. Ju mindre brukningsdelarna äro, desto större betydelse måste binäringen ha för ägarens försörjning. I norra Värmland är binäringen så gott som uteslutande skogsbruk. Det är svårt att dra någon gräns för den areal odlad jord, som brukningsdelen måste ha för att jordbruket och ej binäringen skall vara främsta försörjningskällan. ENEQUIST (1943 och 1946) har dock gjort en sådan indelning av brukningsdelar och dragit gränsen vid fem hektar odlad jord men påpekat, att denna gräns är satt för lågt. Min erfarenhet från undersökningsområdet bestyrker, att så är fallet. Här ha mindre än 85,9 % av samtliga brukningsdelar storleksordningen 0,26-5 hektar odlad jord. I Älvdalsbygdens moränkommuner - N. och S. Finnskoga samt Nyskoga - är procentsiffran t.o.m. 96,4. Ekshärad och Fryksände skilja sig även i detta avseende från undersökningsområdets övriga del genom en lägre procent (79,1). Som jämförelse kan nämnas, att samma procent i jordbruksbygderna i södra delen av landskapet, såsom Ölme och Väse härader, är 42,3 resp. 33,1.

Av folkräkningen 1945 (Del V) kan man få en uppfattning om skogsarbetets betydelse i de olika kommunerna. Skogsarbetarna ha nämligen tagits upp som en särskild grupp, och till denna ha räknats alla, som ha sin huvudsakliga sysselsättning i och utkomst från skogsbruket, även om de äga eller arrendera ett mindre jordbruk. I undersökningsområdet, frånsett Fryksände och Ekshärad, utgöra skogsarbetarna ej mindre än 51,9 %. I N. och S Finnskoga är procentsiffran så hög som 80,3 resp. 78,9. För Fryksände - Ekshärad är motsvarande siffra 29,5 (Ölme och Väse härader ha endast 7,0 resp. 4,0 % skogsarbetare).

Vid bedömandet av skogsbrukets betydelse jämfört med jordbrukets bör man dock minnas, att skogsbruket spelar ännu större roll än ovanstående procentsiffror ange, då även flertalet icke skogsarbetare inom gruppen jordbruk med binäringar under någon del av året äro sysselsatta med skogsarbete.

En viss uppfattning om en bygds näringsliv kan man även få genom att studera dess placering inom de näringsgeografiska provinser, som vårt land kan indelas i. Flera sådana indelningar ha gjorts med olika utgångspunkter. *3 Så har t.ex. ENEQUIST (1943 och 1946) med yrkesstatistiken som underlag fått fram olika kommuntyper. Med dessa kommuntyper som grund har ENEQUIST sedan upprättat ett förslag till indelning av Sverige i näringsgeografiska regioner. Enligt detta hör norra Värmland utom Fryksände och Ekshärad till ett område, som ENEQUIST kallar ” Inre Norrland”. Fryksände och Ekshärad föras till ”Värmland-Dals övergångsområde”. ”Inre Norrland” sträcker sig från norra Värmland i söder genom det inre av Norrland med undantag för Storsjöområdet. Största delen av undersökningsområdet har således samma näringsgeografiska karaktär som inre Norrlands skogsbygder.