Källa:

Kap. IX

VÄGARNA INOM UNDERSÖKNINGSOMRÅDET.

Ett stort problem för norra Värmlands moränbygd är fortfarande vägarna trots den stora förbättring, som här skett under senare årtionden. Ännu sakna många byar goda utfartsvägar. Men även för Klarälvsdalen är samfärdselfrågan ej löst. Detta framgår ej minst därav, att bygdens järnvägsfråga under 1946 diskuterades i riksdagen och en utredning har framlagts. Därigenom har ett gammalt önskemål i bygden åter blivit aktuellt. Älvdalsbygden saknar helt järnväg. Närmaste station är Sjögränd på Nordmark - Klarälvens järnväg. Fryksdalsområdet står däremot genom järnväg i förbindelse med bygden söder ut genom Kil-Torsbybanan. Avstånden från de nordligaste delarna av området till stationen i Torsby äro dock stora.

Det dröjde mycket lång tid, innan de avlägsna bygderna i vårt land började få ordentliga vägar. HOPPE (1945 s. 58) påpekar, att vid tiden för Gustav II Adolfs tronbestigning voro t.o.m. i landets centrala delar de allmänna vägarna så dåliga och steniga, att de mera liknade gångstigar.

Det är givet, att terrängen och jordarterna spelat en stor roll vid vägbyggandet. I norra Värmlands moränområde med dess kuperade terräng och myrmarker var det naturligtvis svårt att med gångna tiders möjligheter bygga goda vägar, och det är ännu besvärligt och kostsamt. Även lerområdena hade härvidlag sina svårigheter. Gynnsammast för väganläggning är Klarälvsdalen med sina sandhedar och jämna terräng.

Så tidigt som på 1600-talet fanns det endast ett fåtal vägar inom undersökningsområdet. Körväg gick upp efter Klarälvsdalen till Dalby och från Fryksände kyrkby upp till Överbyn liksom till Rådom. Från dessa ledde endast stigar eller ridvägar. *1

Under 1700-talet byggdes nya vägar och de gamla förbättrades. Trots detta var vägväsendet ännu mycket dåligt utvecklat och särskilt på moränområdet saknades ännu vid århundradets början i stor utsträckning vägar. *2

Först under 1800-talet började ordentliga vägar byggas på moränområdet, genom vilka detta fick förbindelse med bygden i söder. Genom Gottlunds resa i de värmländska finnbygderna 1821 hade blickarna kommit att riktas mot dessa. Man fann det lämpligt på högsta ort att göra något för bygden för att möta kritiken från finskt håll. Det kom även nödtider, då vägbyggen användes som ett slags nödhjälpsarbete. Under denna tid byggdes den stora stråkvägen genom finnbygden, som går från Bograngen förbi Kindsjön, Bjurberget och Flatåsen ned till Kristinefors. Denna väg har sedan förblivit finnbygdens viktigaste förbindelseled med yttervärlden. Enligt en karta från 1846 hade en ny väg byggts från Båtstad i Norra Finnskoga rakt över skogen förbi Avundsåsen till Bograngen. Den gamla vägen från Skyllbäck nere i dalen hade även utbyggts förbi Bograngen, Djäkneliden och Medskogen in i Norge. *3

Vägarna under 1900-talet. Ett nytt skede i vägväsendets utveckling kom på 1920-talet. Behovet av bättre vägar gjorde sig alltmer gällande för att häva isoleringen och skaffa utfartsvägar för byarna. Arbetslösheten efter förra världskriget utnyttjades, och stora summor nedlades under några år fram till mitten av 1930-talet på vägbyggen. Följden har blivit en ganska stor förnyelse av vägväsendet, vilken gått hand i hand med bilismens utveckling. Samtidigt som en del 1700-talsvägar nedlagts ha andra gamla vägar rätats ut och påbättrats och nya ha byggts. Den sydligaste förbindelsen Älvdalsområdet - Fryksdalen utgår nu från byn Skoga ned mot Lakenesjön och söder om Storjangen. Den gamla vägen, som nedlagts, gick betydligt längre i norr. Nedlagda äro även vägarna från Båtstad upp över skogen till Bograngen och från Vingäng till Letafors. Från Bjurberget är vägen till Röjden och norska gränsen nybyggd och likaså från Bjurberget förbi Mackaretjärn, Viggen och ned till Östmark. Från Kristinefors går landsväg ned till Sörmark. Den gamla skogsvägen från Västanberg i Ekshärad förbi Jangens sydsida till Kråkåssågen har ersatts med en landsväg förbi Solberg och sydsidorna av sjöarna Gröcken, Mjögvisten och Busjön ned till Badaälvens dalgång. På denna har Klarälvsdalen bussförbindelse med centralorten Torsby. På östra sidan Klarälven har den gamla byvägen till Brunnberget gjorts till bilväg med hänsyn till virkestransporter och förbindelser med bolagets skogvaktare och arbetare. Samma gäller vägen till Näsberget i Norra Ny. Nu gå goda landsvägar på båda sidor om Klarälven upp till Dalby, vilka förbindas med broar över älven. Dessa vägar äro huvudtransportleder för norra Klarälvsdalen och ha en betydande buss- och lastbilstrafik.

Genom dessa ansträngningar ha de stora avstånden delvis övervunnits. Läkare kan t.ex. med bil komma till flertalet byar och gårdar uppe på moränområdena. Bilväg och telefon ha i hög grad bidragit till att häva isoleringen. Ett vägbygge, som nu är aktuellt, är ett återupptagande av 1700-talets förbindelse från Nyskoga ned till Klarälvsdalen. Vägen är planerad från Nyskoga kyrka förbi Högåsen till Gällstad i Dalby. En annan planerad väg skall förbinda Digerberget och Björbysätern med vägen Torsby-Bograngen.

Vintervägarna. På vintervägarna forslades förr nerifrån bygden de nödvändigaste förnödenheterna till moränområdets byar och gårdar, innan körvägar byggts. Vintervägarna voro då den enda egentliga förbindelsen med huvudbygden vid frakt av tyngre saker. De ha nu sin största betydelse för framforsling av det avverkade virket till vattendragen och hemkörandet av slåtter från sätervallar och slåtterängar i skogarna.

KIERTING redogör för de viktigaste vintervägarna på 1770-talet. Dessa gingo ungefär i samma sträckning som de övriga vägarna, men de undveko backar och gingo över sjöar och myrar. Även nere i Klarälvsdalen funnos vintervägar jämsides med landsvägen. Detsamma gällde vägarna upp genom Vitsand och Östmark.