Källa:

C. Den nuvarande bebyggelsen.

Redan tidigare har påpekats, att i norra Värmland mötas gammalt och nytt, när det gäller bebyggelse och kultur. Många ålderdomliga drag ha dock försvunnit som en följd av en livlig nybyggnadsverksamhet under senare år. Men ännu finns det stora skillnader mellan olika delar av undersökningsområdet. Den täta bebyggelsen i de centrala delarna av Fryksände, Östmark och Vitsand samt den ofta sammanhängande och ibland samhällsliknande bebyggelsen nere i Klarälvsdalen ha helt naturligt en annan karaktär än den i de små byarna eller ensamma gårdarna uppe på moränområdet.

Bebyggelsegeografiskt hör norra Värmland till Mellansverige. Typiskt för detta område är bl.a.: ”byar ovanliga eller relativt unga” samt ”gårdar oregelbundna och gles, med man- och fägård skilda” (ERIXON 1922 s. 284). ERIXON (1932 s. 198) påpekar även, att ”byn är slättens normalform och enstaka gårdar eller småbyn skogs- och bergsbygdens och skärgårdens”. Som av skildringen av föregående århundrade framgått, ha dock utpräglade byar funnits vid tiden för laga skiftet. Framförallt voro sådana vanliga i Klarälvsdalen men funnos även i Fryksdalsområdet. De utvecklades dock till stora byar först på 1700-talet och äro i den meningen unga byar. Särskilt Klarälvsbygden utgör av allt att döma ett övergångsområde, när det gäller bybildning.

Ansatser till bybildning i egentlig bemärkelse träffar man numera huvudsakligen på i Klarälvsdalen. Den smala dalen har nämligen gett upphov till en ganska koncentrerad bebyggelse. Det visar sig även, att där dalen vidgas blir bebyggelsen genast mera spridd. Så är förhållandet i södra delen av Ekshärad. En spridd bebyggelse kännetecknar även bygden i Ekshärad väster om den egentliga älvdalen (Västanberg), men ansatser till bybildning finnas även här. Klungor av byggnader på två till tre gårdar ligga här och var, omgivna av enstaka gårdar. Hamra är närmast ett exempel på klungbebyggelse, medan Lilla och Södra Skoga liksom Hornäs representera radbebyggelse utanför den egentliga älvdalen. Lilla och Södra Skoga ha bygata.

I den sydligaste och bredaste delen av Klarälvsdalen har bebyggelsen en tendens att gå upp på dalens sidor, vilket är mindre framträdande norrut i den mera sammanträngda dalgången. Särskilt finner man mindre gårdar och lägenheter belägna vid den avsats, som markerar deltats högsta gräns. På denna avsats är Ekshärads kyrkby, Kyrkheden, belägen. Denna, som blivit ett handelscentrum med affärer, banker, postkontor, pensionat o.s.v., har samhällsliknande bebyggelse. Norr om Kyrkheden bli bybildningar vanligare. Hara utgör här ett exempel på typisk radbebyggelse med bondgårdar på ena sidan vägen och lägenheter (villor) på den andra. Radbebyggelse ha även Östra Tönnet och Hornäs, Västra Tönnet däremot ha klungbebyggelse. Till sistnämnda grupp höra även byarna Södra och Norra Loffstrand i socknens nordligaste del.

I Norra Ny är dalen så smal, att radbebyggelsen blir den naturligaste byformen. *29 Som dalen åtminstone på vissa sträckor är bredare i Dalby, är där klungbebyggelsen vanligare. I dalens fortsättning ovanför Skyllbäck är dalgången ej så markerad, och dess sidor slutta ej så brant. Men den saknar till största delen de fjordsediment, som söderut bilda bottnen och odlingsunderlaget. Förutsättningen för någon större bebyggelse saknas därför. Den bebyggelse, som finns, är i hög grad spridd med en gård eller ett skogsarbetartorp liggande här och var, ofta på sluttningen ned mot dalbottnen. En sådan lidbebyggelse är vanlig särskilt på den västra sluttningen. Tätare bebyggelse kommer vid Höljes kyrkby. Men ej heller där kan man tala om bybildning i egentlig bemärkelse.
I undersökningsområdet utanför Klarälvsdalen äro bybildningar med tätare bebyggelse ovanliga, och den spridda bebyggelsen karakteriserar bygden. Bland de få exempel på egentliga bybildningar, som finnas, kunna nämnas Sörmark och Millmark i Östmark, som närmast ha radbebyggelse.

När det gäller gårdstyperna, är det svårt att få fram några enhetliga karakteristiska drag, då de äro av mycket växlande slag. Man kan dock säga, att den nordsvenska fyrkantiga, kringbyggda gården här har få motsvarigheter, utan en gles, oregelbunden form är den vanliga. ERIXON (1941 s. 253, jfr även 1931 s. 10 ff) för även denna del av Värmland till ett område, som karakteriseras av ”Blandformer med tendens till gles fyrkantighet och särskillnad mellan man- och fägård” (ERIXON 1933 s. 256). Det så karakteriserade området omfattar Klarälvsdalen och Värmland väster om dalen och en god del av Östlandet i Norge. Klarälvsdalen skulle utgöra en kulturgeografisk gräns ”märkbar såväl i bebyggelseanläggningar som i byggnadsformer, redskap, seder och bruk”, och området mellan Frykensjöarna och Klarälvsdalen utgör ett övergångsområde (ERIXON 1941 s. 253). Gränsen mellan vad ERIXON kallar Atlantisk kultur och Östersjökultur skulle således gå genom området. Som bebyggelsen öster om Klarälvsdalen är ytterst ringa, kan man räkna hela undersökningsområdet till Atlantisk kultur eller kanske riktigare till övergångsområdet. *30

Som tidigare framhållits, har Fryksdalen ej så många egentliga bybildningar, utan bebyggelsen är spridd. En viss regelbundenhet i gårdarnas placering efter topografiska faktorer kan dock påvisas. Så finner man t.ex. gårdarna i kanten på dalgången vid randen av odlingsmarken som i Åsteby i Vitsand och Vadje i Fryksände m.fl. byar. I Ljusnans dalgång upp genom Fryksände och Vitsand liksom i Röjdåns dalgång gå rullstensåsar, på vilka gårdarna äro placerade. Åsen mot Östmark är starkt framträdande i terrängen. Bebyggelsen såväl som landsvägen följer här i stor utsträckning denna ås. På den ligga bl.a. Rådom i Fryksände, Sörmark och Millmark i Östmark. Placeringen av byggnaderna på gårdstomten varierar mycket i Fryksdalsområdet, och det är svårt att få fram några gemensamma och karakteristiska drag. Där flera byggnader finnas, kan man dock tala om klart begränsade tomtplatser. Detta gäller särskilt äldre gårdar, medan nybyggda gårdar, som redan påpekats för Älvdalsområdet, vanligen ha endast en ekonomibyggnad, ofta vinkelbyggnad.

Moränområdet med den gamla finnbebyggelsen har sina karakteristiska drag. Men även här får det gamla vika för det nya. Genom en intensiv nybyggnadsverksamhet har största delen av det som i ett tidigare kapitel betecknats som typiskt för finnarnas bebyggelse försvunnit.

Redan tidigare har lidläget framhållits som typiskt för bebyggelsen. Befinner man sig i en av dessa finnbyar, har man en storslagen utsikt över skogsvidderna. Här och var på höjdernas
sluttningar ser man små ljusa fläckar med några röda eller någon gång grå byggnader, vilka beteckna en liten by eller enstaka gård, eller på den gamla bygdens säterområde en ingärdad sätervall, som ännu användes till slåtter eller eventuellt till säter.

A. Bostaden	H. Sommarladugård
B. Källare och badstu	I. Stall med ränne
C. Gammal rökstugutomt	K. Matbod
D. Ved och redskapsskjul	L. Matbod
E. Brunn	M. Loge med lada
F. Badstu	N. Ladugård med lada
G. Smedja	O. Hölador

Bebyggelsen i de gamla finnbyarna är genomgående spridd. Byggnaderna äro i stor utsträckning nya eller nyrenoverade. Särskilt 1930-talet kännetecknades av en livlig nybyggnadsverksamhet. Bostadsförbättringsbidragen, som började utdelas 1933, ha här betytt mycket för bebyggelsens förändring.

Några byar ha dock kvar gårdar med det för den gamla finnbebyggelsen typiska utseendet. I Södra Finnskogas största by, Skråckarberget, finns t.ex. en sådan gård med de många små husen utspridda över gårdsplanen. Pörtena stå dock vanligen ej kvar, även om man kan få se enstaka sådana, och några ha använts som bostad ända till de senaste åren. Så sent som 1887 timrades ett nytt pörte i Mackaretjärn. Rickenberget och Högfallet ha ännu pörten kvar (fig. 16). Rickenbergets är väl bibehållet, och även den övriga bebyggelsen på gården har ålderdomlig karaktär. Pörtet användes ej längre till bostad, utan en ny sådan har byggts för några år sedan.

Nyskoga har ännu pörten i Flatåsen, Totjärnsberget, Gällstadberg och Viggen. Jämte Nyskoga äro norra Östmark och sydligaste delen av Södra Finnskoga de områden, där den finska kulturen och det finska språket starkast levat kvar. Vitsand däremot har ej mycket kvar av det typiskt finska. Endast i Rattsjöberg samt byn Mången kan man se någon gård med de många små byggnaderna.

Pörtet i Johola i Östmark har varit bebott ända tills dåvarande ägaren dog 1939. Det är fortfarande i gott skick. *31 På gården finns även en finnbastu, en byggnad som för övrigt är kvar i ganska många byar. Lekvattnet har ett pörte kvar i Mullula. Interiörerna i detta äro i stort sett desamma som för ett sekel sedan.

För att bevara något av den gamla finska byggnadskulturen, som nu snart är helt försvunnen, ha hembygdsföreningarna flyttat och uppfört pörten, bastubyggnader m.m. vid sina hembygdsgårdar. *32

När det gäller bebyggelsen uppe på moränområdet, finns det givetvis även norskt inflytande. Detta gör sig bl.a. gällande vid uppförandet av ekonomibyggnaderna. Så är det ganska vanligt i byarna, att stallbyggnaden har uppkörsbro till en andra våning. På grund av lidläget är en sådan även lätt att bygga. ERIXON (1933 s. 262) anser detta byggnadssätt ("tvåvåningsformen för stall med svalgång eller uppkörsbro") vara exempel på norskt inflytande, då det är mycket vanligt på den norska sidan. Förekomsten av stolpbodar och sommarladugårdar är även tecken på norskt inflytande (ERIXON 1941 s. 249). Detta gäller undersökningsområdet i sin helhet. Sommarladugårdar ha nämligen varit vanliga i hela norra Värmland och finnas ännu i bruk uppe på den gamla finnbygden. Det var ofta besvärligt att bygga fägata från utmarken, där korna gingo på bete. Sommarladugården byggdes då på gränsen mellan utmarken och den inhägnade byn eller gården. Stolpboden förekommer ännu nere i Klarälvsdalen, särskilt i Dalby. Även sommarladugårdar användas fortfarande på sina ställen nere i dalen, framför allt när korna beta på marker, belägna på andra sidan om älven än den på vilken gården ligger. *33

Fig 18. Klarälvsdalen vid Ambjörby, Norra Ny. Foto: Rundh.

Det är långt mellan byarna eller gårdarna uppe på moränområdet, och bygden lider av isolering. Vägfrågan är även ett av bygdens mest brännande problem. När en by får ordentlig väg, kommer isoleringen åtminstone delvis att brytas. Kvar stå dock de långa avstånden till bebyggelsecentra med de för en bygd nödvändiga kulturinstitutionerna, såsom sjukhus, apotek och högre skolor m.m. En tendens gör sig också gällande över hela moränområdet att lägga ned de mest avlägsna gårdarna och bygga nya framme vid de större vägarna. Denna företeelse är ju vanlig i hela landet.