Källa:

B. Torpbebyggelsen.

Under 1800-talet var det framför allt torpbebyggelsen, som kom att förändra den bebyggelsegeografiska bilden uppe på moränområdet, där den blev den viktigaste markerövrande och koloniserande faktorn. Torpbebyggelsen utgick i främsta rummet från den gamla bygdens byar, men även från finnbyarna skedde en utflyttning. Mantalslängderna utgöra jämte skifteskartorna de viktigaste källorna för en skildring av denna bebyggelse. *12

Det är dock mycket svårt att få någon uppfattning om torparnas rättsliga ställning, då uppgifter därom i stor utsträckning saknas. *13 Förutom torp i egentlig bemärkelse funnos även backstugor, men uppgifterna om dessa äro få, och tydligt är även att beteckningarna torpare och backstugusittare användas utan åtskillnad, varför det här är omöjligt att dra några gränser. Dessutom finnas endast ett fåtal backstugusittare redovisade i längderna.

Av lagaskifteskartorna framgår, att det tydligen ej var så stor närings- och bebyggelsegeografisk skillnad mellan många av de små hemmansdelarna och de egentliga torpen. Skillnaden i åkerarealens storlek var ringa. Vid LS kartlades många torp, och många upptogos som en del av hemmanet och åsattes mantal. Beteckningen torpare försvinner därför för många i mantalslängderna.

Av kurvorna över torpare framgår, att dessa ökade starkast under de första årtiondena på 1800-talet. Detta gäller särskilt Fryksdalsbygden, där många byar fingo en betydande torpbebyggelse på utmarken. *14 Som exempel på sådana byar böra främst nämnas Östmark, Millmark och Sörmark.

Från 1760 fram till 1840 ökade antalet torp ej mindre än omkring 687%. Då som nämnts rätt många torp efter 1840-talet övergingo till hemmansdelar i samband med genomförandet av
LS, är det knappast möjligt att föra kurvorna över torpens utveckling längre än fram till nämnda årtionde.

Omkring 1860-talet var dock antalet torp fortfarande ganska stort. I förhållande till antalet hemmansdelar var torpbebyggelsen störst i Älvdalsområdet, vilket framgår av tabell 28. Inom Fryksdalsbygden hade nämligen LS åstadkommit en kraftig minskning genom att en del av torpen blivit hemmansdelar. Även i förhållande till antalet yrkesutövare var procenttalet högst i förstnämnda området.

Den betydande torpbebyggelsen i norra Värmland satte i hög grad sin prägel på bebyggelsebilden, och det kan vara av intresse att i några drag söka skildra utbredningen av torpen. Som anmärkningsvärt framstår då den relativa avsaknaden av torp och fast bebyggelse över huvud taget öster om Klarälvsdalen. Ett klart motsatsförhållande råder i detta avseende mellan områdena öster och väster om dalen. Från den ganska täta torpbebyggelsen i Norra Råda och Gustav Adolf söder om undersökningsområdet sträcka sig omkring 10 mil norrut till landskapsgränsen skogsområden, vilka till största delen sakna fast bebyggelse. Endast två mindre finnbyar - Brånberget i Ekshärad och Näsberget i Norra Ny - finnas här. Någon egentlig torpbebyggelse kring dessa två byar har ej heller uppstått. De många sätrar, som lågo på detta område, lockade blott i ringa utsträckning till bosättning. Endast i södra delen av Ekshärad, i Norra Råda och Gustav Adolf ser man några exempel på sätrar, som fått fast bebyggesle. *15 Det är tydligt, att här var närheten till fast bebyggelse på moränområdet intill säterbygden, som bidrog till bosättningen.

Det kan vara svårt att finna orsaken till att torpbebyggelse saknas inom säterområdet öster om Klarälvsdalen. Frånvaron av äldre bebyggelse inom området har varit av betydelse. Säterhävden hindrade ju på sin tid finnarna att kolonisera här. Det är troligt, att dalbyarnas befolkning med motvilja lämnade den koncentrerade bygden i dalen för att upptaga torp på de ensamt liggande sätrarna, då ingen äldre bebyggelse fanns som stöd. De myrrika områdena ovanför de ofta branta dalsidorna, vilka försvårade förbindelsen mellan utmark och huvudbygd, verkade på intet sätt lockande på nybyggare. Med undantag för området i norr kring Letafors och ett område längst i söder fick även väster om dalen säterhävden ringa torpbebyggelse. I norr torde bruksrörelsen vid Letafors ha varit en bidragande faktor till torpbebyggelsens uppkomst.

Nere i själva Klarälvsdalen liksom inom den gamla bygden över huvud taget upptogos endast ett fåtal torp. Först i nordligaste delen av Dalby och Norra Finnskoga uppstod i själva dalen en mera betydande torpbebyggelse, vilken försköts ovanför dalen, särskilt åt väster.

Utanför säterområdet väster om Klarälvsdalen fanns längst i norr redan före LS en betydande torpbebyggelse kring finnbyn Aspberget, som var den största byn på moränområdet, och denna bebyggelse utökades sedan ytterligare, särskilt öster om byn. *16 En spridd torpbebyggesle fortsatte sedan mot söder över finnbygden kring dess få, ganska små byar eller enstaka gårdar för att längre söderut på gränsen till Fryksdalsområdet bli tätare och nå sin största utveckling inom detta område. Det var framförallt Östmark, Lekvattnet och en del av Vitsand, som kom att i hög grad karakteriseras av denna bebyggelse.

Längst i norr hade kring sjön Mangen växt upp en tät torpbebyggelse för vars uppkomst och utveckling Kristinefors järnbruk haft betydelse. *17 Mot söder fortsatte denna bebyggelse över Lillskogshöjden ned över Millmarks skogar. *18 Från Västra och Östra Mulltjärn gick en liknande bebyggelse mot söder kring byarna Norra och Södra Röjdåsen, Arnsjön, Ulvsjön och ned över Lekvattnet. *19 Bebyggelsen var i hög grad spridd över detta område. Med få undantag fanns det endast 2 till 4 gårdar i de byar, som gett hemmanen dess namn. Fäbacken i norra Lekvattnet hade dock 6 à 7 gårdar på ett sammanhängande uppröjt och odlat område och hörde till undantagen liksom ett område nere vid Lekvattenssjöns västsida, som hade flera gårdar på ett liknande uppodlat område. Över Bredsjön i söder fortsatte torpbebyggelsen söder ut över Gräsmark.

Största torpbebyggelsen i Östmark kom, som redan omtalats, på byarna Östmark, Millmark, Sörmark och Långerud. Särskilt på Östmarks ägor funnos ett stort antal torpställen. *20

Montgomery anser, att 1860-talet kan betraktas som ett gränsskede i 1800-talets ekonomiska historia (MONTGOMERY 1947 s. 30). Det kunde ej minst därför vara av intresse att söka få någon uppfattning om befolkningens sociala sammansättning i norra Värmland vid denna tid och då särskilt torparklassens relativa storlek. Som redan påpekats, möter detta svårigheter, då tydligen tolkningen av de olika yrkesbegreppen varierade. Men trots detta får man av sammanställningen i tabell 29 en ganska talande bild av befolkningens sociala struktur. Tabellen återger dock ej fullt riktigt relationerna mellan områdena, då särskilt i Fryksdalsbygden många torp vid LS åren före 1860 övergått till hemmansdelar.

Den agrara underklassen - för att använda MONTGOMERYs terminologi - bestod här av torpare, lösdrivare, backstugusittare, arbetskarlar och inhyses och utgjorde en mycket stor procent av samtliga yrkesutövare. Det är även troligt, att skillnaden i ekonomisk ställning många gånger var ganska ringa mellan en torpare och en brukare av mindre hemmansdel. *21 Flertalet inom de nämnda yrkesgrupperna utom torparna - MONTGOMERY nämner särskilt backstugusittare och inhysehjon - hade av allt att döma oregelbunden sysselsättning och låg levnadsstandard (aa s. 26). I landet för övrigt ökade särskilt grupperna backstugusittare och inhyses mycket under århundradet och utgjorde omkring 1870 jämte torparklassen en stor del av den totala befolkningen inom jordbruket (MONTGOMERY aa s. 54 f.). Som av tabellen framgår utgjorde backstugusittarna ej ens 0,5 % av hela antalet yrkesutövare inom norra Värmland. Detta är en så ringa procent, att det bl.a. därför är troligt, som redan påpekats, att åtskilliga av grupperna arbetskarlar och inhyses egentligen borde redovisas som backstugusittare.

I stort sett hade torpbebyggelsen nått sin största utveckling vid tiden för de sista laga skiftena. *22 En del torp upptogos naturligtvis även efter dessa. Bebyggelsetypen på många av torpen inom den gamla finnbygdens område var den typiskt finska med många byggnader kring bostadshuset (jfr fig. 15 o 17).

I motsats till förhållandena på östra sidan om Klarälvsdalen ha många av torpen och gårdarna västerut på moränbygden upptagits ur sätrar. Särskilt var detta vanligt i Fryksdalsbygden. I andra fall var det röjningar, som man gjort på för odling lämpliga ställen för att få större åkerareal eller äng till gården, vilka senare erhöllo fast bebyggelse.

I not 21 sid. 146 har gjorts ett försök att ange den viktigaste förutsättningen för torparnas ekonomiska ställning, nämligen åkern och ängen. Av detta framgår, att åkerarealen i torpen var ringa. Endast 1,6 hektar kom i genomsnitt på de i tabellen medtagna 225 brukningsdelarna, vilka i arealförhållandena antagits motsvara torpen. Det är tydligt, att brukare av sådana små brukningsdelar svårligen kunde försörja sig och familjen på denna areal. *23 Det ser knappast ut, som om den fordran, som Hushållningssällskapet uppställde på besuttenhet i sitt betänkande 1810, skulle ha uppehållits, åtminstone när det gällde åkerarealen (jfr sid. 167). Ängsarealen var dock så stor, att den jämte myrarna gav tillräckligt foder åt det antal kreatur, som ansågs nödvändigt för besuttenhet. Det framhålles även i Hushållningssällskapets betänkande 1810, att det var stor skillnad på förhållandena på slättlandet och i skogsbygden i detta avseende, ”då på sednare stället ett bättre mulbete och tillgång på skogsfoder göra boskapsskötseln och dess afkastning till en hufvudnäring”. *24 Något mått på myrslåtterns betydelse för torpbebyggelsen kan dock ej erhållas, då några sådana uppgifter ej finnas på kartorna.

Det visade sig även, att torpbebyggelsens motståndskraft mot ekonomiska påfrestningar var ringa. *25 När missväxtåren inträffade på 1830-talet och senare, stod moränbebyggelsen över huvud taget dåligt rustad, och svår nöd uppstod. *26 Spannmålshandeln var även dåligt utvecklad, och det är därför naturligt, att svår brist på livsmedel skulle uppstå vid missväxt. Här liksom i andra fattiga trakter av landet funnos ringa reserver, som kunde användas till inköp av säd (MONTGOMERY aa s. 33). Nöden blev störst inom Fryksdalsbygden, där också, som tidigare visats, torpen jämte gårdar med små brukningsdelar i vissa delar av moränområdet spelat stor roll i förhållande till den övriga bebyggelsen. *27

Förutom det ringa jordbruket och den mera betydande boskapsskötseln var skogsbruket den viktigaste  förutsättningen för torpbebyggelsens uppkomst och den starka befolkningsökningen. Dessutom hade järnbruken lokal betydelse, då de gåvo arbetstillfällen både vid bruket och i skogen genom kolningen. När sedan skogens betydelse katastrofalt minskade på grund av dåliga konjunkturer och kanske även på grund av misshushållning, vacklade grunden för den skildrade bebyggelsen. Skogsbrukets betydelse omvittnas från många håll, och särskilt i Hushållningssällskapets årsberättelser påpekas upprepade gånger skogens betydelse. I dessa menar man, att jordbrukets bekymmersamma ställning i norra Värmland först och främst berodde på att folket i så hög grad intresserat sig för skogsbruket. När skogsbruket ej längre spelade samma roll, som det tydligen gjorde under tidigare årtionden, var den odlade jorden för ringa för att kunna ge bärgning. *28 De arbetstillfällen, som skulle kunnat ge nämnvärd inkomst, voro alltför få. Det var därför helt naturligt, att som en följd av torpbebyggelsen utvandringsströmmen kom att välla kraftigast från dessa trakter. Det visade sig således, att de som redan på 1760-talet hade varnat för en stark folkökning och menat, att ökade försörjningsmöjligheter voro viktigare än folkökning, fingo rätt. Folkökningen hade medfört fattigdom och framtvingat emigration (ELGESKOG 1945 s. 173).

Myndigheterna ingrepo ett flertal gånger mot nöden i norra Värmland och då i synnerhet inom Fryksdalsbygden. Kungl. Maj:t beviljade anslag, och nödhjälpsarbeten ordnades, för att befolkningen skulle beredas arbetstillfällen och inkomster. Man fick till och med tillstånd att göra riksinsamling till förmån för de nödlidande. De betydande anslagen och nödhjälpsarbetena fingo stor betydelse för uppodlingen av ny åkerareal (jfr sid. 171 o 172).

Många torps och backstugors försvinnande under årtiondena från 1800-talets senare del fram till våra dagar har åter förändrat den bebyggelsegeografiska bilden på moränbygden. Av den täta torpbebyggelsen är det ej mycket kvar, men ofta träffar man i skogarna på övergivna tomter, som utgöra minnen från torpbebyggelsens blomstringstid.