Källa:

A. Laga skiftet och dess betydelse.

Den uppdelning av jorden, som ägde rum genom storskiftet, hade sina brister. Fortfarande hade de olika åborna sina åkrar och ängar uppdelade i ett rätt stort antal långa och smala skiften. Härigenom uppstodo olägenheter bl.a. vid jordens skötsel, vilket även påpekades vid några av de senare storskiftena. Vid dessa fingo åborna även ett mindre antal tegar jämfört med de tidigare. När bygden utvecklades och gårdar styckades vid arvsskiften, blevo svårigheterna ännu större. Hushållningssällskapet framhöll även i sitt betänkande år 1805, att vid storskiftet blevo skiftena så smala, att en rationell brukning av jorden omöjliggjordes. Sällskapet önskade därför, att enskifte skulle införas, trots att det ej blivit utrönt, om denna enskiftesförordning passade för landskapet på samma sätt som i Skåne och i Skaraborgs län (Hs prot. o. handl. 1808 s. 27, 28). Som redan visats, kom detta skifte aldrig att spela någon roll i norra Värmland. Laga skiftet (LS) innebar en oerhört stor förbättring, när det gällde inägojordens uppdelning, men kom även att föra med sig genomgripande förändringar av byarnas utseende. Det sista gäller främst Älvdalsområdet.

Laga skiftet genomfördes för norra Värmland med några undantag på 1830-, 1840- och 1850-talen. Flertalet byar i Ekshärad och Fryksdalsområdet delades under de båda första av dessa årtionden. Byarna undergingo således LS relativt snart efter storskiftet. *1

För de tätast sammanbyggda byarna betydde LS den kraftigaste förändringen genom att utflyttningen här blev störst. Detta ingripande i byarnas organisation bidrog här liksom i så gott som hela den övriga delen av landet till att skapa en mera spridd bebyggelse och därigenom förändra landskapsbilden (ENEQUIST 1937 s. 237). FRÖDIN (1933 S. 99 ff), som särskilt tagit upp denna fråga till diskussion, menar, att denna söndersprängning av byn som ekonomisk och organisatorisk enhet även hade sin nackdelar (jfr även Ekonomisk tidskrift 1945 s. 216 och 1946 s. 45 o. 197 ff.). Man har även svårt för att komma ifrån, att utflyttningen, särskilt i Klarälvsdalen med dess ringa och samlade åkerareal, borde kunnat undvikas. Utflyttningen motiverades med att byarna hade sina hus alltför sammanträngda och att ägorna så vitt möjligt skulle komma i ett skifte. *2

En betydande utflyttning av gårdar ägde rum framför allt i Älvdalsområdet, vilket naturligtvis berodde på att här funnos de tätaste agglomerationerna. Bebyggelsen i Fryksdalsområdet var ju mera spridd redan före skiftet. I endast ett fåtal byar förekom här en flyttning av bostad. I Ekshärad och Dalby däremot skedde utflyttning i över hälften och för Norra Ny i flertalet byar (80%). Hänsyn har då endast tagits till byarna på sedimentområdena, alltså den gamla bygdens byar. Uppe på moränområdet med dess spridda bebyggelse var naturligtvis en flyttning av bostad i samband med skiftet högst ovanlig, och endast ett fåtal exempel härpå finnas. *3

Som nämnts gick skiftet hårdast fram över byarna i Norra Ny, där 57 gårdar av 202 flyttades till andra tomter. Största utflyttningen ägde rum i byarna Ambjörby med 8 av 18, Kårebol med 7 av 9, Fastnäs 6 av 12 samt Norra Torp, där 4 av 6 fingo tomt på annat ställe.

Kostnaderna för flyttningen av gårdarna (bostäder och ekonomihus) blevo naturligtvis stora och betungande. *4 Ersättningen av statsmedel kunde tydligen i en del fall erhållas, men vanligen fördelades kostnaderna på byns samtliga åbor efter deras skattedel i byn. *5 Grannarna hjälpte även till vid rivningen av byggnaderna och flyttningen av dessa, och i delningsprotokollen finner man ibland de priser på mans- och hästdagsverken, som bestämdes för detta arbete. *6 Utflyttningen ägde i en del fall rum till odlingar utanför det egentliga byområdet. *7

I Dalby, där utflyttningsprocenten även var stor, finnas flera exempel på att gårdarna  återuppbyggdes vid odlingar på andra sidan älven. Så var förhållandet i Uggenäs, Slättne och Tutstad. Där ena stranden endast bildade en smal landremsa, var det förut ej vanligt med bebyggelse på denna. Gårdarna i byn lågo på det motsatta näset eller på den mitt emot liggande delen av dalbottnen.

Ibland flyttades ej gårdarna någon större sträcka. En gård i Norra Mossberg i Ekshärad uppbyggdes 137 m från sin gamla tomt och en annan 356 m. I andra fall skedde flyttningen till odlingar ganska långt från byn. *8 Två åbor i Hole skulle t.ex. bygga vid Busjön och en från Hara på Tönnetnäset.

En del byar kunde helt enkelt ej låta flytta sina gårdar, då lämplig plats för tomter saknades. Om Södra Loffstrand heter det: ”Ehuru detta hemmans åbyggnader äro tätt intill hvarandra belägne, gifves likväl icke några lägenheter för en eller flera jordägares utflyttning, hellst de äro uppförde på den till hemmanet tjenligaste Byggnadsplats, som är att tillgå fredad från Clara Elfs Flodvatten, således med undantag af några få åbyggnader, som Uddeholms Bolag och David Larsson äga gemensamt, kommer ingen annan husflyttning att tillvägabringas.” (R 17:25 2). Samma anföres även om Vingäng i Dalby. 

Fig 12. Östra Tönnets (Ekshärad) förändringar genom LS.

Genom denna utflyttning förändrades bybilden i många av Älvdalens byar ganska avsevärt. Som redan påpekats, hade laga skiftet i detta avseende mindre att betyda för Fryksdalsområdets byar liksom för byarna i moränområdet. Egendomligt är, att Torsby ännu vid 1800-talets mitt (LS 1855-56) ej hade någon egentlig agglomeration. Det var ej stor skillnad på bybilden vid 1800-talets mitt och vid storskiftet ett århundrade tidigare (1757). Som exempel på byar med helt förändrad bybild kan väljas Byn i Ekshärad. Före skiftet fanns det här 8 tomter bredvid varandra i norra delen av byn och 4 i södra. Från dessa fick Uddeholmsbolaget flytta 4 gårdar. Ytterligare två gårdar erhöllo nya tomter, vilka kommo att ligga i byns utkanter.

Men det var ej endast utflyttningen av gårdar från den tätbebyggda delen av byn, som förändrade landskapsbilden. Genom skiftet tillkommo nya brukningsdelar. I delningsprotokollen påpekas ofta, att åbor sakna bostäder, men tomterna finnas angivna. Före skiftet hade t.ex. en gård ägts och brukats av ett par bröder, som övertagit den vid arvskifte. Nu delades ägorna, och ny bostad byggdes. Även genom denna tillkomst av nya brukningsdelar och gårdar bidrog skiftet till att omändra bybilden. Men i många fall skedde vid ett sådant tillfälle en utflyttning till utmarken. Fäbodställen och odlingar fingo på detta  sätt fast bebyggelse, och det betydde en snabbare erövring av moränområdena.

Skifteshandlingarna för Ekshärad sakna fullständiga uppgifter om hur en del byar skiftades. Detta gäller byar, i vilka Uddeholms bolag ägde flera hemmansdelar. Bolagets del i byn behandlades nämligen som en enhet. Bolagets intresse var framför allt att få klara gränser mot den övriga delen av byn samt om möjligt få de ägda gårdarnas inägojord och skogsmark i ett enda skifte. Inägojordens delning var sedan en intern fråga för bolaget. Själva tomterna ingingo dock i så måtto i skiftet, att bolaget kunde åläggas att flytta en eller flera av sina gårdar till nya tomter.

När ej hela byn ingick i skiftet, är det för många byar omöjligt att med ledning av skifteshandlingarna avgöra, hur många hemmansdelar som funnos i byn. Mantalslängderna, där hemmansdelarna äro utsatta och ägaren angiven, ge dock uppgift om detta. Det föreligger en stor skillnad mellan Ekshärad och den övriga delen av undersökningsområdet, när det gäller procenten jord, ägd av bolag. Enligt uppgift till 1840 års mantalslängd från ledningen för Uddeholms bolag ägde detta ej mindre än 44 % av samtliga skatteören. I 34 av de 46 byarna ägde bolaget större eller mindre delar, och ej mindre än 37 % av samtliga hemmansdelar brukades av arrendatorer under Uddeholms bolag. *9 I den övriga delen av undersökningsområdet var procenten jord, ägd av bolag, ringa. *10 T.o.m. i Östmark var det endast ett par byar, som hade någon nämnvärd del bolagsjord, och hela moränområdet saknade så gott som helt bolagsgårdar och arrendatorer vid tiden för laga skiftet. Det är först efter tiden för skiftet, som bolagen här fått i sin ägo någon större del av arealen. Framför allt under 1800-talets senare del blevo skogarna i den gamla finnbygden föremål för bolagens intresse. *11