Källa: Halvarsson, Gösta, Jagad, Allmogeförlaget, Vetlanda 1950.
Copyright 1950
ALLMOGEFORLAGET
Vetlanda
*
Jagad
Dikter
av
GÖSTA HALVARSSON
*
NYCKEL
Var människa som föds till vår värld
får en nyckel och ett svärd.
Nyckeln är till livet
och svärdet är givet
att försvara den nyckeln med.
Om människan behåller sin nyckel kvar
är hon nöjd i alla dar
och kan dö utan fasa.
Döendets fasa
är ångest över liv, som ej levts.
EN HÅRD VÄG.
Gör ditt hjärta till gråsten
medan tiden är god,
och strunta i stjärnsken,
konvaljer och poesi.
Håll svärdet i,
hugg, stick och gå framåt.
Det blir ingen barnlek
att leva så där,
och din dag blir gråblek.
Men om lyckan går
du bittert får
veta, att gråsten är vägen.
YRVAKEN.
Så underligt allting är,
har fått en annan färg.
Byn är inte lik sig,
jag känner ej dessa berg.
Jag måtte nyss ha vaknat,
kroppen känns ut så där.
Är det bekanta jag möter?
de hälsar ju på mig här.
Så underligt allting känns,
jag borde nog somna på nytt.
Någonting värker i mig
och allt har blivit förbytt.
DET ÄR NÅGOT MYCKET MERA.
Talet föll på kärlek,
jag kände jag blev blek,
jag reste mig från stolen och skrek:
Det är något mycket mera än så!
det är någonting av himmelen den blå,
något av violer, konvalj och stjärnesken
och någonting av majvinden len.
Kärlek är det vackraste som finns
och den enda sanna lyckan som vinns,
fastän jag är en hedning, hänsynslös och rå
jag trampar ej på blommor ändå.
Kärlek är långt mera värd än gull,
ära, makt och vishet blott äro mull.
Gud och Kristi lära och himlens salighet
är människotankens vilsna ensamhet.
Allt kan jag giva den jag håller kär,
mitt eget hjärteblod, om detta hon begär.
Kärlekens underbara, bländvita glöd
lyser bortom tid och bortom död.
SONJA.
Höstvinden kall kring skogarna drar
med snö i sin isiga fläkt,
löven i elddans från träden far
men stormskyar solljuset släckt.
Kring byn ligga bergen i tungt majestät
lik jättar på tusenårsvakt,
sagoboks-skog fast beklämmande tät
för främling från annan trakt.
Men i en stuga finns värme och ljus
och blommor i fönstren står,
och munter som gökrop och sunnansus
skrattar Sonja i ungdom och vår.
Mjukt faller håret kring kinderna två,
som ha smilgrop i silkehud fin.
Näpna konvaljbarn är brösten de små
och munnen som snö och rubin.
En nätt liten sagoprinsessa Du är
fast Du kommer från arbetets land.
Dina ögon en spegling av skogstjärnar bär
och troskyldigt mjuk är din hand.
Som en fölunge yster Du hoppar och far,
smidig som flyende hind.
Men när lillsystern ömt Du i famnen tar
susar stilla en paradisvind.
Det strålar av sol kring din unga gestalt,
inför Dig böjer vandraren knä.
Du var målet, hos Dig jag nedlägger allt.
Se mitt hjärta! Det brinner som trä.
TEATER.
Visst fanken gillar jag jobbet!
måla är trivsamt och bra,
man tjänar rätt vackra stålar
till föda och brännvin, jaha.
Glad jag skrattar och skvallrar
och senaste nyheten drar:
Ketty skall ha sig en batting
men vet ej vem som är far.
Blyberg sköt på en orre
men träffa' en käring därbak.
Man påstår att prästen super
fast ingen svär på sin sak.
I Halla blir drivning till vintern,
den största på många år.
Tjolinda fått visdomständer
och Jazz-Kalle krusar sitt hår.
Var dag är ett stycke teater,
jag spelar min roll rätt väl
och gömmer med leende blickar
en sjuk och gråtande själ.
SVARET JAG FANN.
Vem du är? vart det bär?
och vad du lever för?
Som blommor små, gräs och strå,
vind, som axen rör.
Trast och gök, eld och rök,
vårens silverflod,
Se blommor dö, höstar strö
frost i gräs och blod.
Lek och le och bara ge
den korta tid du är.
Allt du får och hetast trår
är vännen du har kär.
MÅNSKENSLÄNGTAN.
Månen har spänt en silverbro
över Klarälvens vatten i kväll,
och drömmen vandrar i dimlätt sko
utan att tveka om vägen,
rätt över silverbro.
På andra sidan, i drömmens land
finns en stuga med torvklätt tak,
i stugans fönster vinkar en hand
ett vänligt välkommen.
En mjuk liten hand.
Så ensam och hemlös jag är.
Förstår du natt hur det känns
att ej se den man håller kär?
Skratta ej nattliga vind
för jag håller Henne så kär.
Silvermånen jag hämtar ner
och himmelens stjärnströdda matta,
allt jag kan om Du ber.
Ja vill Du så äga mitt hjärteblod,
ett ord - och jag ger.
DEN FALLNE.
Räck mig handen Lilla Vän
så skall jag resa mig igen,
ta mitt svärd och kämpa hårt
för kärleken och livet vårt.
Du fick min nyckel Lilla Du
hjälp mig då på fötter nu.
Jag blir din slav och riddersman,
allt Du vill jag också kan.
Förlåt jag tigger nu igen,
Du bad ej om min nyckel, Vän.
Skratta Du och lämna mig,
jag önskar lycka på din stig.
NIEHUNDRANITTINIE ANDRA
Mor Lena Pistol
hade tusen höns
och tio tuppar som gol
och en ljuslockig pojke
glad som en sol,
med ögon så blå som viol.
En höna var hans
utav Lenas tusen,
den bästa hönan som fanns.
Ja, så tyckte pojken,
och livet var dans
och solsken i fjädrarnas glans.
Och pojken han var
så glad i sitt höns,
smekte, dalta' och bar.
Och fick han en bakelse
hälften han skar
åt Konvalj, sin höna så rar.
Men fjällhöken Pol
åt upp hönset han
för lillpojken Kalle Pistol.
Och pojken han grät,
men tupparna gol.
Vem saknade en i sommarens sol?
TRÄD OCH MÄNNISKOR.
Träden susa sin ensamhet,
rotfast och obeveklig.
Det ensamma livets evighet
och ändlösa, fattiga öken.
Blixten hugger väl något bort,
stormen bryter ett annat.
Varför klaga om livet blir kort
i den ordlösa längtans öken.
SANN KÄRLEK.
Visst är mänskan ett bräckligt rö
men hennes kärlek kan aldrig dö
om den är sann och äkta.
Iskall stormvind nog löven strö,
men verklig kärlek kan aldrig dö
fast bliva en bitter plåga.
VILL DU.
Tulpanerna blomma så röda,
säg, får jag ge Dig dem?
Vi skulle de annars glöda
om Du ej vill äga dem.
Se stjärnorna stilla blänka,
jag plockar dem om Du vill?
Blott för att Dig dem skänka
finns mina stjärnor till.
Hör Du min kärleksvisa,
säg, får jag ge Dig den?
Blott för att Dig få prisa
äger jag sången, Min Vän.
Mitt bultande hjärta, det heta,
ville jag gärna Dig ge,
jag fick det bör Du väl veta
blott för att Dig det ge.
SOLNEDGÅNG.
Med penseln doppad i blod
jag målar en solnedgång,
min pensel - en fågeltunga
förvandlar färgen till sång.
Den, som inte har mod,
Du Älskade, Älskade unga
att tro på en soluppgång
ser solen sjunka i blod.
IDYLL.
Rönnen strör sin doft i vinden,
mjuk och smidig springer hinden,
över bergens gröna land
hänger molnens silverband.
I vårens glädje fåglar drilla,
floden flyter blank och stilla,
på dess himmelsblåa yta
vita näckrosflingor flyta.
Sonja fångar allt det sköna,
sitter mitt i gräset gröna.
Själv en del av denna vår,
söt och älsklig, femton år.
I Sonjas ögon stjärnor skina,
skära kinder, blombladsfina,
och unga kroppen frisk och vek
är fjärilsdans och älvalek.
BLÅ SKUGGOR ÖVER SNÖN.
Jag vandrade i ensamhet
vägens långa evighet
från grannbyn hem till oss.
På midnattshimlens svartblå hot
glänste månens silverklot
över snötäckt vinterland.
Allt så fjärran var och stort,
vårt Branäsberg en pärleport
till ett farligt sagoland.
Jag gick och gick och det var svårt,
mitt hjärta slog så konstigt hårt
som i skräck för någonting.
Jag visste icke om jag fanns
fastän blodets heta dans
sjöng i pulsens fågelvinge.
Något var mig nära då.
Över snön låg skuggor blå,
jag tyckte jag var ett med dem.
ÅLDRAS.
När Den Käraste gått
ristar sviket hopp
åldrandets fåror
i själ och kropp.
Ur stelnad blick
blott lidelsen glor,
färdig till språng
med vässade klor.
Nyckeln kom bort,
man är utanför.
Skona konvaljen!
den rår inte för.
DET ENDA.
Visst tror jag på ett evigt liv,
fast ej som prästen tror.
Jag ser ett vanligt "gullebarn",
som vaggas av sin mor.
Visst vet jag säkert att det finns
en kärlek stor och ren,
som trotsar död och giver allt,
är mild som stjärnesken.
MÖRKRET SKYDDAR.
Höstnatten är svart som sot,
hemlighetsfull men varm och god,
dröjande går jag fot för fot
allt längre in i det skyddande mörkret.
En doft av lövkoj smeker mig ömt,
varifrån den kommer vet jag ej.
Måhända alltsammans är drömt?
Dunmjuk snuddar en fjäril min kind.
Räven snyftar så övergivet
men det inger ingen ängslan,
jag vet den gråter över livet
och i skydd av mörkret kan man gråta osedd.
VÅRSTRID I HÖSTDIMMA.
Någonting händer i kväll
i klarälvsbyn.
I dimmans otäcka fäll
står döden på lur.
Två människodjur
gå löst på varandra.
Två tonårspojkar i strid
om sin kärlek.
Någon försoning och frid
är en omöjlighet,
här glöder het
livets innersta kärna.
De sparkar, biter och slår
i vansinneshetta.
Blod sprutar ur sår.
Flickan är min -
inte din!
Död och helvete åt dig!
VINDEN GÅR ÖVER SOMMARÄNG.
Vinden går över sommaräng,
blommorna livet prisa.
Ljuvlig spelas på osynlig sträng
tillvarons skiraste visa.
Fjärilar fladdra i solskenslek
lätta som ljusa drömmar,
mjukt som en barnkind är gräsets smek
och rusande blomdoft strömmar.
Men långt över Dalfjällets gröna mur
sig höjer ett åskmoln sakta,
blixtar, stormvind och hagelskur
hotfullt i fjärran vakta.
SVARTSJUK.
Jazzmusiken öser het
ur radions bruna låda.
Jag sitter i ensamhet
och lyssnar på lördagsbalen.
På vilken bana dansar Du
denna kväll Du Sonja
Vem håller om Dig nu?
Trumman dunkar som ett hjärta.
Åh, denna satans plåga!
Strid! orkar inte - måste!
I trumpetens silverlåga
hör jag din mjuka flickröst.
HÄNDELSE PÅ VÄGEN.
Hem jag gick utan lust att gå,
men hade ingen att vänta på.
Då föll så stilla på öde stig
en tröstens ljusglimt. Jag mötte dig.
Du bad om sällskap en liten bit.
Februarikvällen var tyst och vit,
allt var rent som en vacker dröm.
Du smög intill mig så mjuk och öm.
Vi gick och höllo i hand varann,
månen lyste så silvergrann.
Dina bruna ögon så vackra var
I bägge glänste en stjärna klar.
När vi skilts och jag ensam blev
ej längre oron så hetsigt drev.
Kanhända fanns bland ruin och grus
stenar kvar till ett mindre hus.
SEPTEMBERKVÄLL.
Septemberkvällen allvarsam
manar bittra minnen fram.
Som glas är himlens vida hav
och bottenlöst som tid och grav,
i luften redan frosten känns
- en ångest utan gräns.
Allt är hårt och främmande,
bergens stenlugn skrämmande.
Förgäves har din sommar gått,
taklöst är ditt drömda slott.
Se skuggor falla på din stråt.
I hjärtat skälver hjälplös gråt.
FATTIGDOM.
Julisolen röd som blod
sjönk bak västanbergen,
Äppelblomma, Rosenkind,
lånade du färgen.
Ur livets ursprungskälla het
kanske fick du glöden,
som ger mod i kärleksnöd,
kraft att gå i döden.
Mjukt som majvind lindar du
armarna kring mig.
Äppelblomma, Rosenkind,
himlen öppnar sig.
Pulsen bultar het och ung,
snabb som svalans vinge.
I solblå ögons sagohav
sjönk jag om det ginge.
Silkeslen är kindens hud,
som vilar emot min.
Äppelblomma, Rosenkind
viskar "Jag är din".
Av honungsdagg, av mjölk och vin
de mjuka läppar smaka,
som ömt och villigt hon mig ger
till kyss i älskogsvaka.
Ängel, Oskuld, Liljebarn
älskar av allt hjärta
mig, som intet har att ge,
blott sorg och gränslös smärta.
För sent du kom, jag bunden är,
och jag vill gå och gråta,
du blir aldrig Hon, som gått.
Säg kan du mig förlåta?
HOPPLÖSHET.
Ung och vacker och jättestark
Erik vandrar i vårgrön mark.
Hans kropp är frisk som en vårlig vind
och gången smidig som lo och hind.
All jordens lycka bör vara hans
och hela livet en rosendans.
Men Erik misstror sig själv och allt
och pojkens hjärta är vinterkallt.
Han i sin ficka en repstump har,
det bittra slutet på trista dar.
ÅSKNATT I DALBYSKOGARNA.
Litjisjön kokar och fräser,
blixtarna väser,
åskdundret rullar domedagstungt
över skogar och ödeland.
Stormvinden ursinnigt ryter,
åskregnet flyter
ur molnens ösande hand.
Ensam i stormiga natten,
för ljungeld och vatten
Jag sjunger min livshunger ut
och blodets brännheta lust.
Tallarna huggas i bitar,
blixtarna ritar
kartor till Eldhavets kust.
BREVET.
Frostklar natt över bygden,
ett stilla och ödsligt brus
av höstkalla, mörkblå vatten,
en månskäras isiga ljus.
Från ett ensamt fönster glimmar
i sömntunga midnattstimmar
ett enda och flämtande ljus.
Juan, den unga och glada,
skall ut på en långväga färd.
Snart genom månljuset glider
skeppet till glömskans värld.
Trött på de eviga strider
där nederlag ständigt han lider
har Juan kastat bort sitt svärd.
Mot bordet och bländvita duken
vilar så svart och kall
pistolens dödstyngd och väntar
lugnt vad som komma skall.
Men pojken dröjer och smeker
ett brev som ber och beveker
med kärlekens blodheta svall.
Nej, jag glömde dig icke,
han viskar och sorgset ler,
men kroppen är slut och orkar
ej följa min vilja mer.
Kalken är svår och bitter.
Vår lycka var norrskensglitter,
Dansa och glöm mig, jag ber.
I VÄXANDE KLARHET.
Fint och klart står det ristat
vartendaste drag av Dig,
som jag älskar. Och mistat
en gråkall förbannelsens dag.
Inom mig jag bär dessa minnen
och aldrig de blekna och dö,
deras ljus bara växer och växer
fast tiden dagarna strö.
Gestalten, skrattet och glittret
i ögonen, troskyldigt blå.
Ditt hem - blommorna - doften,
- vad Du sade och gjorde då.
Bittrast svider det minnet
- blicken Du gav mig var öm
och lovade någonting osagt,
ljuvt som en vacker dröm.
Men jag lät alltsammans rinna
mellan fingrarna bort som sand,
för feg att kämpa och segra
och nå våra drömmars land.
KLARÄLVS-TRÅNAD.
Blank som gammalt silver
flyter älven förbi.
Tusen unga hjärtan
följer i drömmeri
dina vågor förbi.
I ordlös längtan jag ser
hur vattnet glider förbi,
en fisk slår stilla
en ring däri,
och stockar flyter - förbi.
FÖRFÖLJD.
Som en blixt rusar bilen
genom fagert land,
under ringarna rinner milen
som i timglaset sand.
Farten ökar beständigt,
chauffören vill åka fort
och glömma allt eländigt
och dumt han gjort.
Hela bilen är ett vrål
av lössläppt energi.
Mannen behärskar stål
- en bitter ironi.
ZIGENARVANDRING.
Över Slussens vilda karusell
jag går i kväll.
Stureplan och Karlavägen.
Och blodet hettar av en skam.
Kommer jag fram?
Nu ryter Västerhavet till,
jag har gått vill.
I mörkret blinkar Hållö fyr.
Ångestfullt mitt hjärta slår,
jag går och går.
Dystert Dalbybergens mur
sig häver ur
gatuljus och öde vatten.
Så glider allting bort igen.
Gråter du min vän?
DRÖMMEN.
Du räckte mig handen
och sade så:
Du får vara hos mig
i dagar två,
ensam med mig
i grönan skog.
Se på mig - sjunga för mig -
och kanske kyssa min hand,
men sedan så
- skjuter jag dig.
I jubel jag följde
min flicka kär
till susande skog
och lyckan där.
Mitt hjärta slog
i salighet,
livet log, vinden drog
mjuk som en smekning
kring oss där
i vår paradis-skog.
HÖSTENS SISTA ROSENKNOPP.
Åh, dessa ångestnätter
av pinande vanvett,
tårar och svett
och en fasa utan gräns.
Kommer frosten i natt
med sin vita kniv?
Skona mitt liv!
ge mig ännu en soldag!
BYVÄGEN.
Förr var vägen blott en väg,
rätt bra att ha ibland,
att cykla på och även gå
till kyrka, bod och park.
Nu jag ser att ännu mer
en väg kan bli ändå,
en plågsam längtan till en Vän,
som finnes där, dit vägen bär.
Men struntar i mitt svärmeri
och slår sin dörr igen.
SANNINGEN.
Sanningen, spegeln och klockan
är det värsta jag vet,
de röjer min hemlighet.
En feg och ynklig fan!
Du liknar ett barn!
Tick-tack, förslösar dan!
RESIGNATION.
Så mycket fick jag väl ej av livet,
men det bästa blir nog
ej alla givet.
Jag får väl drömma och resignera
och låta bli att begära mera.
En krake tröstar sig ofta så
när kampen hårdnar
och han ej kan stå.
Men tack för kärlekens eld och smärta,
som födde sången i fattigt hjärta.
SÅNGEN TILL LIVET.
Ärggrön himmel, frusen till is,
nordanvind, som rapp av ett ris,
flätat av björk och törne.
Blåvit nysnö, hemsk och kall,
ett hav av glimmande iskristall
speglar månens spökgula skära.
Vår blåa, älskade Klarälvsflod
råmar i skrämsel och vredesmod
där den bindes i köldens fjättrar.
Allt är öde, dött och kallt,
världsrymdens isnatt famnar allt
skapat i yttersta norden.
Nej - inte allt, en känsla röd
lyser som sol och helvetesglöd
gömd i ett bultande hjärta.
Härliga, blåvita vinternatt!
Jag äger livets yppersta skatt
kärleken, sången till livet.
NÅGRA ORD.
Illusionslös och bitter jag går här,
har intet att lita till.
Ser liksom rätt igenom
på ett sätt som jag inte vill.
Visst finnes en jordisk himmel
i gråaste vardagsvimmel
För dem som kan kämpa sig in.
Åter jag bor i min hemby
bland idel bekanta här,
de hälsa och prata som vänner
men ändå så fjärran de är.
Jag ser dem som människor bara,
som komma, stanna och fara
och kämpa som jag ungefär.
Några gå nöjda och mätta
från himmelens rågade fat,
andra lever på smulor
och några på rent surrogat.
När deras porträtt jag nu ritar
jag tar ej ur själarna bitar,
vill visa det yttre, som syns.
Jag vill även giva små glimtar
av händelser, by och natur,
ty närmare står jag bergen,
gräset och skogarnas djur
än mina så kallade vänner,
som tänker, handlar och känner,
strider och lider som jag.
VITSMAKAREN, SOM FICK OSS
ATT SKRATTA BORT DÖDEN.
Vi sutto och spelade Lortgubbe
jag och tre käringar till,
men spelhumöret var dåligt
och alla tego vi still.
Vi grubblade lite på döden,
som sällan är välkommen gäst,
och med slika tankar i kortspel
blir spelet just ingen fest.
En gumma i Ny kolat vippen,
bekantas bekanting förstås,
men det räckte till olustkänslor
och sorgliga tankar åt oss.
Då kommer det in en gosse,
en sjusärdeles trevlig figur.
Han sätter sig ner vid bordet
hos oss denna pajasfilur.
Men även han måste delges
den tragiska händelsens slag,
"Vet du?" frågar en käring,
"att di hadd å ho Lina idag?"
"Nå", svarar gossen helt stillsamt
och frågar med oskyldig min:
"Säj, hadd di å o på mang ställ?"
Och dödsskuggan svann för ett flin.
Hadd å == begravde, jordfäste
Hadd å = bröt av någonting
VÅRKVÄLL.
Himlen är blå som en vacker dröm,
majkväll, majkväll i Klarälvsbyn.
Bred och mäktig i stilla ström
med vatten från fjällens smältande snö
Klarälven glider mot Vänern.
Från Dalfjällets grangröna, mörka mur
vemodig, glasklar stiger och faller
koltrastens sång som komme den ur
själva det vårblåa skymningsljuset
eller ur skogarnas trånande själ.
Aftonvinden är smeksam och len
men frisk och mättad av barrdoft och sav.
I norr lyser himlen med gyllene sken,
solen gått ner, men dess ljus dröjer kvar
som ett sagoskimmer kring berg och by.
EN HÄSTKARL.
Antu Tåjvå, allas vår vän,
en sjudurians gubbe förresten.
En timmervägarnas farande sven.
Vad vore vår by utan den?
Å sä harn en sä morsk häst.
Vid fyratiden selar han på
när vanligt folk ännu sover.
Hur han ser att lasta och köra då
det kan inte fan förstå
men häst´n hass ser fell.
Det blir som en stund av fest
om han kommer och gör en visit.
Han skrattar och pratar om häst
och berättar vem som var bäst.
Å jämt varä en så morsk häst.
Ivrig blir han och rösten het.
Minns du vad snö det var trettiotvå?
Man plogade, skotta och slet,
men Gråll och jag gick ej bet.
Ja, dä va en amper häst!
Och tänk denna fjolingen Spik
han sprang i långkut med lasset.
Jag körde en fyra tusen kubik,
höll nästan på att bli rik.
Ja, dä va en fresken häst.
Antu stinker då inte bensin
och är vilsam i tider som dessa.
Han får oss att glömma atomenergin
bomber och flygmaskin
när han pratar. Häst, häst!
PASSAGERAR-UPPSTIGNING
MED A.-B. AHRENBERGSFLYG.
Extra fridag
nästan söndag
hela byn i fest.
Ingen jobbar,
fantar, snobbar,
hela bunten är vi här
på Klarälvsisen.
Kon och grisen
Glömts för märklig gäst.
Vinden sliter,
kölden biter
argt i våra trynen.
Ingen går,
alla står
kvar på Langa-aven.
Folket spanar,
glor och glanar
på den granna synen.
Ahrenberg!
Ahrenberg!
Luftskepp här i byn.
Droskan glimmar,
folket stimmar
och beskådar underverket.
Trampar kring
runt i ring,
längtar upp i skyn.
Åker du?
"Klart som sju,
ingen rädd att åka."
Motorn vrålar,
femton stålar
och till änglarna det bär.
Hölass breda
Alma-Beda
flyger som en kråka.
PRINSESSAN.
Alla sköna ord
bli som formlös sten,
när jag vill beskriva
det milda sken
av oskuld och behag,
som likt en vårljus dag,
strålar kring ett barn.
En liten fin konvalj,
som står vårt hjärta nära,
prinsessan i vår by
och Gullebarnet kära.
När allt blir svårt
och livet svart och hårt
hon lyser upp vår väg.
Hennes klara röst,
som vårbäck och kristall,
och det ljusa hårets
näpna, mjuka fall
mot blombladslena kinder,
och smilgroparna binder
varje hjärta vid sig.
De blåa ögonen
ha likhet av pensé,
ögonfransars skygga, mörka
fågelvingar ge
dem ökad stjärneglans.
Sol och fjärilsdans
och lärksång över vägen.
JUNIDAG.
Junisolen lyser som gull
över vatten och gröna ängar,
kvekan växer i trädgårdsmull
så det brakar i morotsängar.
Bonden Pavo snusar och ler,
spottar förnöjd en blaska
då sina gröna domäner har ser
där stråna mot höjden traska.
Granna jäntor med solbränt skinn
badar i Klarälvens vatten,
likt solglim tränger i hjärtat in
de glada och sorglösa skratten.
Stödd mot spaden står Olle Korp,
landsvägsarbetarn, och pratar
med "lögnens fader" Alle på Torp,
vår allmänt omtyckte tatar.
Bypoeten vinglar ikring
yr som en höna av ljuset,
- hans by är finast på jordens ring
där den lever i sommarsuset.
BYPOETEN.
Vår bypoet, en underlig jan,
kafferepstanternas samtalsämne,
en barnslig och löjlig fan
rädd för att dö och bli glömd.
Han för pengar vill sälja dagdröm
och - naturligtvis bli berömd.
Hans liv är ett sorts surrogat
och det vet han väl själv förresten,
där han plockar från drömda fat
livets läckraste rätter.
Går ensam och visslar falskt
i alstrande högsommarnätter.
EN DUKTIG MOR.
Fru Greta jag beundrar dig!
Ditt friska mod, din glada syn
på livet, hur det vränger sig.
Du är den starkaste av oss i byn.
Fast ungar i massor du har
med glans du klarar dig och dem,
till sista smulan lugnt du tar
din kraft för barn och hem.
Men kommer grannar på besök,
ett välkomstleende de får.
Du stannar av en stund ditt stök
vid trivsamt prat och kaffetår.
Man känner sig så hemma då
och vet att man välkommen är.
Ditt hem är rent i varje vrå
som goda hjärtat Greta bär.
Dock avundsjukan tittar snett
och skvallrets ormgap väsa.
Hon kan ej skriva har man sett
och säkert heller inte läsa.
Skvallertanter! Jag vill se
den mera kan än just fru Greta,
den som ett bättre råd kan ge
när någonting man önskar veta.
Att läsa är ej allt minsann,
det kunskap finns av annat slag.
Om hjälp och bistånd åt varann
och raska händers arbetstag.
SVANSTRAMP.
Det är marskväll ute, kylig och grön
med istappsgirlander kring taken.
Men framför en spis är värmen skön
och där sitter Bellman på baken
och drönar och drömmer vaken.
I morgon skall Nalle på nosen få
han högg mig i örat, den kladden,
jag anar nog vad han hoppas på
- åt grannjänta glanar han, svadden,
men pass dig för kitt, lilla knadden.
Den jäntan är världens sötaste tjej.
Bärnstensgula ögon hon har,
som lysa av kärlek, men bara till mig.
Kroppen är smidig och underbar
och rösten är klockren och klar.
Hon är rar som grädde och fet sardin,
färska muslår och lamm -
o i-iii! förbannade käringsvin
svansen! min svans madam
ouisch! lyft på foten för skam!
TIMMERHUGGARE.
Slavarna dra till skogs
i snöyra och stormväder.
Bittra ansikten, trasiga kläder.
Eggjärnen blänka vasst,
proviantbördan trycker ner,
Flämtande andedräkt. Ingen ler.
I glödhetaste sommarsol
och myggsvärmarnas satgissel
hörs sågsvansamas gnissel.
I bitterkall nordanstorm,
i höstens isregn och dimma.
Året runt yxorna glimma.
Dessa svältlönade krakar
samla guld åt vårt fosterland
och i bolagens feta jättehand.
Slavarna dra till skogs
på sin trålmarsch genom åren.
Yrsnön sopar ut spåren.
MIN VÄN KOMMUNISTEN.
Armarna rätt ut
och ett galltjut.
Bort med kapitalismen!
Så ungefär
Kommunisten är,
byns revolutionsman.
Bikupor och bi,
gröt och salt i,
röd rand i trasmatta.
Oljan får
Bymotorn vår
att inte rosta i naven.
Jag ogillar ditt hat,
din idealstat,
dina ofelbara åsikter.
Våren klär,
hösten skär
med frostkniv alla blommor.
EN SOLGLIMT.
Jag var så utled på byn
att jag riktigt ville spy.
Fast majblå stod skyn
och grönskan var fin och ny.
Konsum var sig retfullt lik
som en gammal käring.
Gick in och köpte spik,
limpor och annan näring.
Men när jag hasat ut igen
försvann allt det grå.
Tjenare Lilla Vän!
Hennes stjärnblick tindrade blå.
VISA SIG NAKEN.
Lill-Guns pappa är full.
Går där och dinglar
och vinglar
i majsolens gull
och bofinkkvittret.
Han hojtar och svär
om slinkor och pengar
och sängar.
I luften han skär
med en eggvass kniv.
Gubben har följesven,
vi ser den väl
- gubbens själ.
Lika otäck är den
och genomrutten.
Vettskrämd lillungen är,
skakar av gråt.
Gud förlåt
så förbannad jag är!
på detta fyllsvin.
Ett härligt äventyr
ljuvt och roligt
och soligt.
Gubbaset står och spyr
på Lill-Guns tulpaner.
SKRÖMT.
Det finns ett ställe här i byn
man ej skall färdas om på natten,
där rulla eldklot ner ur skyn
och gräsligt ljuda gastaskratten.
En gubbe utan huvud ofta där
i månskensnätter går och skrotar,
fast huvudlöshet vanlig är
vid mötet man sig undan rotar.
Själva faen mitt på vägen
ibland sin piska glömmer bort,
tar man i den - påstår sägnen
skall ens liv bli ganska kort.
Begravningståg - och tåg med lok,
och döingar med ben, som skramla
man skådat har, ja Lena Bok
såg sig själv gå kring och famla.
Till och med på ljusa dagen
vår poet förtrollats där,
ja han blev så svårt betagen,
att han ville varna här:
Akta er för Svingen, grabbar,
och blåögt skrömt på sjutton år,
och gör ej såna dumma tabbar
som han gjorde där i vår.
LILL-JUAN.
En isgrå decemberdag,
trist som ett oskurat golv,
jag skidade ut ett slag
på måfå mot ingenstans.
Öde låg Klarälvsbyn,
tystnaden steg mot skyn
som skrik ur ett ensamt hjärta.
Men tröstlösheten försvann,
på vägen jag mötte en grabb,
och ingen är glad som han
och bra att ha till kamrat.
Trots åldersskillnaden stor
är vi du och bror,
och lika begivna på ofog.
En smidig och vilddjursgrann
och söt och rar liten valp,
som utan att blinka kan
våga livet för ingenting.
Barnsligt älsklig han är
då han gastar och svär
fast det sätter nog fasa i kristna.
Allt vågspel och farlighet
och fart utan måtta och gräns
är det bästa lillgrabben vet, och
pilar, svavel och krut.
Men livet är menat så
att ungdomshett rusa på
och fånga den glädje som finns.
KORT VISIT.
Tick-tack tick,tack, stelnad frid,
hos gamla Amanda
finns ingen strid.
Tick-tack, tick-tack, sömnigt hon går
hennes väckarklocka
i år på år.
Tick-tack, tick-tack, kvinnligt begär
somnat och domnat
men finnes här,
tick-tack, tick-tack, märker dig väl
gråtande flickdröm
och torkade själ.
Tick-tack, tick-tack, "tötta" i by,
flickor skratta
och ungar gny,
livet vandrar förbi din dörr
med manliga steg
nu liksom förr.
Tick-tack, tick-tack, poeten går ut
till friska stormar
och nordantjut.
JULIUS CESAR.
Rak i ryggen som en stång
och en målmedveten gång.
Vanligt folk han går förbi,
blundar i sitt snobberi.
Men möter han en ståndsperson,
strax så blir det andra don.
Hatten genast sopar gatan,
ryggen kröker sig som satan,
han åmar sig och smilfinksler
som predikanter, när de ber.
Men skratta ej åt denne man
han klättrar och är farlig han.
Hans dröm är ledarskapets glans,
att bli förste man nånstans.
Ja, hellre för han spiran här
än andre man i Stockholm är.
Hans slips och handskar äro fina,
byxorna i trasor grina.
OM MAN BARA KAN DANSA.
Tutteli Liten
näpen och söt.
Ett korkat litet nöt
men ljuvlig att dansa med.
Rickard Wagner
vem är dä?
ett schackspel - nä?
Ach, vi dansar lilla vännen!
Tutteli Liten
kan laga mat,
precis lika delikat
som hon är själv i dansen.
Ska dä vara ägg
i en rösträtt?
Är dä en efterrätt?
Nej nu tror jag allt vi dansar.
Tutteli Liten,
följer du mej
till lördagsbalen, säj?
Ska vi dansa swing i Bograngen.
OKTOBERREGN.
Oktoberhimlen är grå
och regnet skvalar och skvätter.
Går och tänker som så,
"nu får bönderna vatten
de som ha stora slätter".
En snorig jäntunge vränger
sin trut till ett sockerflin
när hon trampar och klänger
förbi mig på cykeln,
"javars, du är fin".
Bygatans asfalt är ren
och svart som självaste fan.
Bod-Kalle springer i sken
till läskedryckskällaren sin,
visstja, "eldvattensdan".
Målar-Terpa är tjurig
där hemåt han stampar,
för färgen är lurig,
i detta blaskparadis
för klossor och svampar.
JAG GICK FÖRBI ETT FÖNSTER.
Sorgsna ögon
och hårda händer,
solbrun hy och vita tänder.
Unge Jan-Olov,
en huggare bara,
ett okänt namn
i en trälaskara.
En broder dock
med enskilt lidande,
eget liv, och stridande
hårt med problem,
som ingen mer
äger än han,
och ingen ser.
Jan-Olov har
en fönsterträdgård
han ägnar sin vård på lediga stunder.
En grön barriär,
när spjuten stinga
och knivar skär.
Jan-Olov ser
med en hatisk min
på en lilja fin.
Säg vad det är?
Nu griper han den
och sliter i bitar
sin käraste vän.
Källa: Halvarsson, Gösta, Jagad, Allmogeförlaget, Vetlanda 1950.
