Källa: Sjuttiofem (S)-år i Sysslebäck, Sysslebäcks socialdemokratiska förening, 1995
SJUTTIOFEM
(S)-ÅR
I SYSSLEBÄCK
Sysslebäcks socialdemokratiska förening 1995
INNEHÅLL
UTMARKEN OVAN SJÖN
Utmarken
De gulnade dokumenten
MEDAN SEKLET ÄNNU VAR UNGT
Att hitta sin väg
Glädje och allvar
Kunskap är makt
Hemlösa och anonyma
"Övriga ärenden"
Ungdomsklubben
DE BORTSLARVADE ÅREN
Tidningsrubriker
I ETT ÅLDRANDE SEKEL
Verksamheten
Ungdomen och jobben
TJUGOHUNDRATALETS UTMARK
Regionalpolitiken
De fem K-na
Vita och svarta jobb
UTMARKEN OVAN SJÖN
Det var sommaren 1920.
Långt uppe i den värmländska Klarälvdalen samlades en dag elva allvarstyngda män. Några av dem var ungdomar i tjugoårsåldern. Där älven lämnar sin forsande färd och stilla slingrar sig söderut i den djupa dalgångens botten, vidgar älvfåran sig till en sjö; Vingängsjön. Norr om den - eller ovan sjön, som det hette på folkmål - låg en bonde-bebyggelse med egen poststation som fått namnet Sysslebäck. Men vid den här tiden kallades bygden vanligen Ovansjön. Här hörde de elva hemma.
Vingängsjön och Ovansjöbygden
Vad de elva samtalade om, vet vi inte. Kanske om freden som äntligen lagt sitt dok över världen efter första världskrigets slut i Versailles. Nej, snarare språkade de om den sociala oro som freden till trots pyrde här och var. I Finland hade de vita besegrat de röda i det blodiga inbördeskriget, men motsättningarna fanns kvar. I Moskva hade den kommunistiska internationalen sett dagens ljus. Tyskland hade fått ett arbetarparti, men att dess medlem nummer sju hette Adolf Hitler lär ingen ha lagt märke till. Däremot hade man möjligen noterat, att en Benito Mussolini börjat sticka upp med sina fascister nere i Italien. Att en mager liten man vid namn Mahatma Gandhi börjat sin vapenlösa frihetskamp långt borta i Indien passerade säkerligen förbi i tysthet.Någon lokalpress fanns inte i Ovansjöbygden och skulle förresten aldrig komma att finnas. Med ett endaste undantag - tidningen SYSSLEBÄCK FOLKBLAD hade 1919 kommit med ett enda nummer för att presentera bygdens nybildade ungdomsklubb för fred och socialism. I tidningen får vi dock veta att klubben redan haft sina bekymmer.
*
"Inom klubben finns medlemmar som icke bevistat mera än ett möte. - - - Att sitta och spela kort i någon backe eller hos en viss gubbe, blott några stegs avstånd från möteslokalen, kan väl ej kallas att arbeta för proletariatets välfärd, och på samma gång sin egen. - - - Vilket tror Ni att Ni har mer nytta av, att varje lördags- och söndagskväll gå på frälsningsarmén eller på klubbmöten?"
*
Något mer spår av klubben finns inte. Huvudfiguren bakom tidningen, tjugofyraåringen Anders (Ante) Larsson (senare utbytt mot Antée), skulle däremot låta tala om sig. En eldsjäl, politiskt hemma på vänsterkanten, som fick igång teaterförening, esperanto-studier, frimärksklubb och samtidigt verkade för djurskydd, naturvård, vegetarisk föda och hembygdsrörelse vid sidan av studiecirkelverksamhet, journalistik, poesiskrivande och inte minst fredskamp.
De elva skulle redan 1921 försöka knyta den energiske Antée till sitt gemensamma arbete, dock utan att lyckas.
Men åter till sommaren 1920. Vad som förde de elva samman var med stor sannolikhet den reform, som beslutats i vårt eget land året innan. Riksdagen hade då äntligen samlat sig till att införa den allmänna rösträtten och fortsatt med åttatimmarsdagen och husagans avskaffande. En stor del av jäsningen bland arbetare i vårt land hade kanaliserats. Nu gällde det att få in goda företrädare på de kommunala valsedlarna. Men då måste man hålla samman.
Hjalmar Branting hade bildat den första helt socialdemokratiska regeringen i Sverige i mars 1920. Den skulle visserligen bara bli ett drygt halvår gammal, men Branting skulle återkomma med minoritetsregeringar 1921, 1923 och 1925. Mot en riksdags-majoritet lyckades emellertid dessa regeringar inte åstadkomma värst mycket. Även om massmedia svårligen letade sig upp till den avlägsna och isolerade Ovansjön, tycks man ha hängt med i samhällsoron.
De elva männen enades snabbt den aktuella sommardagen att organisera Ovansjö arbetarkommun och ansluta den till SAP:s partidistrikt med säte i Karlstad. De utsåg också en styrelse. Den som sannolikt var initiativtagare, en inflyttad trettiofyraårig västmanlänning med det ståtliga namnet Johan Stiernlööw, blev ordförande. Han skrevs småningom in i matrikeln som reparatör med hänsyn till den lilla cykelverkstad som han drev.
När arbetarkommunen åter samlades på höstkanten hade medlemsantalet vuxit till femton. Flertalet av dem var förstås skogsarbetare, tre var snickare, en skräddare och en hemmansägare. De två sistnämnda samt två snickare och en skogsarbetare beslutade man att föra fram som lämpliga kandidater till kommunalfullmäktige inför en samplanering med företrädare för socknens södra del.
När valet väl var över fick bara en av de fem, en snickare, plats i fullmäktige. Han tackade efter några år för förtroendet genom att lämna arbetarkommunen.
Valet 1919 hade haft två kommunala listor: "Gemensamma listan" som tog sextio procent av rösterna och "Jordbrukare och sparsamhetens vänner" som tog resten.Men 1921 dök alltså "Arbetarpartiet" upp och fick nästan fyrtio procent av rösterna. Listans förstanamn var Ante Antée utan att han var med i den egna bygdens arbetarkommun. Bakom valberedningen stod nämligen både kommunistiska och socialdemokratiska företrädare. Segrade i valet gjorde "Sparsamhetsvänner".
Ett knappt decennium senare (1930) var procenttalen de omvända. 1934 kommer "Kommunisterna" med egen lista. 1938 är vänstersplittringen än större med tre skilda arbetarlistor; "Socialdemokraterna" tar drygt femtio procent, "Arbetarpartiet" och "Socialisterna" tar tillsammans tjugo procent. Borgarna finns på "Samlingslistan". Först under fyrtio- och femtiotalen uppträder de under egna partinamn.
Utmarken
Invånarantalet i Dalby socken pendlade från artonhundratalets mitt till nittonhundra-femtiotalet kring tre och ett halvt tusen. År 1920 var antalet 3 704. Det är först under nittonhundratalets andra hälft som talen barkar utför. En fattig, isolerad jord- och skogsbruksbygd var Dalby sedan gammalt, men glesbygd kan man inte kalla den förrän uttrycket slog igenom på sextiotalet. Numera talar samhällsforskarna gärna om Sveriges centra kring de sex universiteten å ena sidan och hela resten som periferi å den andra. Somliga finner det ändamålsenligt att dessutom avskilja periferins ytterkanter. De ordar då om "periferins utmarker".
I dag är Dalby och dess Ovansjöbygd otvivelaktigt en sådan utmark. Men det skulle dröja länge innan medlemmarna i Ovansjö arbetarkommun - eller Sysslebäcks s-förening, som den numera heter - skulle inse att de var utmarkingar.
De gulnade dokumenten
"Vid auktionen efter han Stiernlööw fick jag syn på en gammal kassabok, som jag inte tyckte skulle gå under klubban. Jag la undan den. Det var arbetarkommunens första kassabok." Han log med plirande ögon mot mig.
"Åh, jag som jagat efter de gamla böckerna från arbetarkommunens barndom", sa jag. "Var finns den nu?"
"Den har legat ute i vedboden i mer än tjugofem år", var svaret. Stolt gick jag hem med dyrgripen.
*
Partiet hade redan hösten 1920 försett den nya arbetarkommunen med tre ståtliga böcker. De hade hårda pärmar och var försedda med detaljrika användnings-beskrivningar. Det var en protokollbok, en medlemsmatrikel och en kassabok för sammanlagt 36 kronor, om kassabokens anteckning "böcker för kommunen" är rätt uttydd. Ordföranden tycks ha fått hjälpa till med betalningen intill dess flera kvartals-avgifter flutit in.
Boksluten är ganska lika varandra år efter år fram till 1939, då kassaboken avslutas. På inkomstsidan kvartalsavgifter och netton från fester, på utgiftssidan avgifter till parti-distriktet, enstaka porton och utdelning av festnetton till olika ändamål. Småningom utvidgas utgiftssidan med resekostnader, prenumerationer, bidrag till valfonden och en del ersättningar till enstaka medlemmar.
Fram till början av trettiotalet är det främst luciafester - stundom så storslagna att de kallas baler - som ger de verkligt stora inkomsterna. Nettot går under många år till "åldriga och fattiga i Ovansjön". Fram till trettiotalets första år delar man sammanlagt ut 2 590 kronor och 51 öre, minsann.
1921 års utgifter
Från 1933 ger dock festerna betydligt sämre netto, då arbetslösheten satt in som värst. Då upphör också välgörenheten mot bygdens invånare. Ett år, 1937, skymtar emeller-tid givmildheten ånyo fram i kassaboken. Det är Svenska hjälpkommittén för Spanien som får 163 kronor och 6 öre.
Den årliga omsättningen varierar under de nitton år som kassaboken redovisar med en toppnotering 1928 på 860,48 kronor och ett bottennapp 1935 med 154,55 kronor.
Naturligtvis bjuder en gammal kassabok på ett och annat som får nutida läsare att både le och spekulera. Som 2 kronor för "ved till balen" (1925), 80 öre för "telefon till Karlstad" (1924) eller 14,40 kronor till "Postverket för valskjutsar" (1938).
*
För en historieskrivare ger de bevarade dokumenten från Ovansjö arbetarkommun, sedermera namnändrad till Sysslebäcks arbetarkommun och slutligen förvandlad till Sysslebäcks s-förening, två stora problem.
Det ena är ganska allmängiltigt. Protokollen är kortfattade beslutsprotokoll som nästan ingenting berättar om diskussioner och dispyter, kompromisser eller kohandel som kan ha föregått besluten. Beslutsprotokoll är helt enkelt dåliga historiska källor. Ett sannolikt oslagbart rekord presterar vår arbetarkommuns protokoll 1934, där det helt kort meddelas att man "fattade en del beslut". Ingenting mer. Sådant kan naturligtvis få en historieskrivare att gråta.
Det andra problemet förekommer kanske också på fler ställen än i Ovansjön. En mängd dokument från arbetarkommunen har helt enkelt kommit bort. Det gäller såväl protokoll som medlemslistor och kassaböcker. För den här lilla historieskrivningen gäller, att underlag till stor del saknas för åren från tidigt fyrtiotal till sent sextiotal. Det ger berättelsen tre naturliga delar; en från det unga seklet och en från dess senare del samt däremellan de bortslarvade åren.
Under trettiotalet uppstår åter en ungdomsklubb. Från dess verksamhet är en del livfulla dokument bevarade, som ger en intressant läsning jämfört med arbetarkommunens torra, odramatiska anteckningar.
Det underlag som hittats i olika källarutrymmen och arkiv - utöver fyndet i vedboden - kan översiktligt redovisas på följande sätt:
MEDAN SEKLET ÄNNU VAR UNGT
Invånarna ovan sjön i norra Klarälvdalen var lika debattsugna som folk annorstädes, kan man tänka sig. Tidens oro borde ha bjudit på underlag i den mån den trängde upp genom dalgången.
USA isolerar sig och ställer sig utanför Nationernas Förbund, där Sverige tvärtemot blir ganska aktivt. I Kina går Chiang Kai-shek och Mao Tse-tung skilda vägar, medan Japans erövringspolitik blir alltmer påtaglig. Hitler bildar det tyska nazistpartiet, Pilsudski gör Polen till en diktatur, och Stalin, som efterträder Lenin 1924, avlägsnar Trotskij som ett led i en allt våldsammare utrensning.
I Sverige bildades kommunistpartiet 1921, men såväl det som det socialdemokratiska hade svårt att finna sin profil. Grupper bröt sig ur och skapade nya partier - för att senare ofta söka sig åter till moderpartiet. Vattendelaren var ofta frågan om samhället skulle stöpas om på fredlig, parlamentarisk väg eller ej. En krisartad samhällsekonomi underströk dessutom klassmotsättningarna. Högerkrafterna växte, inte minst genom det beryktade kosackvalet 1928, då folket skrämdes för det sovjetmedborgarskap som väntade, om vänstern vann. Vid denna tid kom dock den nye socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson med sitt tal om det goda folkhemmet. Tjugotalet var innehållsrikt.
Mången krönika har skrivits om denna orostid. Men ingen från norra Värmland. I Ovansjö arbetarkommuns protokoll står nästan ingenting om den osäkerhet och tvehågsenhet som bygdens vänstersympatisörer sannolikt bar på. Men medlemmars vandring in i och ut ur matrikeln talar sitt tysta språk, liksom återkommande efterlysningar av mer kunskap och information.
Att hitta sin väg
Var hörde man egentligen hemma, tycks ha varit många vankelmodiga Ovansjöbors fråga; i arbetarkommunen hos socialdemokraterna eller till vänster om dem, eller kanske de liberala idéerna hos syndikalisterna lockade - eller rent av de traditionella sparsamhetsvännernas ohåga inför förändringar.
Flertalet av dem som försvinner ur arbetarkommunens medlemsförteckning gör det helt enkelt genom att sluta betala kvartalsavgiften. Någon enstaka begär utträde. Flera av dem som försvinner återkommer emellertid om inte förr så under trettiotalets arbetslöshet.
Om de som gick ur gjorde det på grund av avvikande politisk uppfattning eller av ren brist på pengar - en vanlig företeelse i denna fattigbygd - vet vi i dag inte. Men en del av dem som försvinner är hantverkare eller bönder hos vilka penningbrist knappast kan vara huvudmotivet.
Till en början var de styrande i arbetarkommunen nog så krävande. Den medlem som utan laga förfall var borta från tre möten i rad skulle uteslutas, bestämde man 1921, men beslutets efterlevnad är tveksam. Några år senare beklagar man sig över att alltför få ställer upp vid möten, en klagan som därefter upprepas genom åren utan att någonsin ta slut.
Av de elva pionjärerna är bara tre kvar efter några år. En är den unge Sigvard Pihlström, inte tjugo år fyllda vid bildandet 1920. En tunn liten man med en påtaglig mattebegåvning som kommer att lämna skogsarbetet för en kommunal tjänst, där hans mattebegåvning kommer till sin rätt. Han blir partiet trogen livet ut, sitter långa tider i arbetarkommunens styrelse - och skriver i hemlighet poesi.
En annan är den vid bildandet näst yngste, en tjugotvåårig skogsarbetare vid namn Alfred Eskilsson. Efternamnet ändras småningom till Svanhult. Åren 1922-1923 blir han efter med medlemsavgiften men återkommer, nu som skogvaktare, och klarar av sin skuld. Hans giftermål för honom till socknens södra del under flera år, men han återkommer till Sysslebäck som kommunalnämndsordförande på heltid. Efter kommumunsammanslagningen 1952, då Finnskoga-Dalby kommun ser dagens ljus, är han dess främste förtroendeman. Som tung kommunalnämndsordförande, trots en späd fysik, kommer han att ha avgörande betydelse för bygdens utveckling till ett modernt samhälle med god social service och ekonomi.
Som tack manipuleras han emellertid bort mot sin vilja på ett - utifrån sett - ovärdigt sätt. Han dör inte långt därefter (1964).
Den tredje som blir kvar i Ovansjö arbetarkommun från starten är den sannolike initiativtagaren och förste ordföranden Johan Stiernlööw. Stiernlööw hör själv till de vankelmodiga, kan man tänka sig. Eller hade han måhända ett ganska häftigt humör? Han överlämnar ordförandeklubban 1924 till den unge Svanhult men återkommer 1930 under några år, innan Oskar Dahlberg tar över. Vid ett möte begär Stiernlööw helt frankt utträde men backar då han får en enhällig lojalitetsförklaring. Vad dispyten gällde får vi naturligtvis inte veta, men vid nästkommande årsmöte (1934) blir han åter ordförande.
Efter en kort tid ber han dock att få slippa uppdraget. Provinsialläkarens chaufför, Bernhard Westergren från Torsåker, blir då ordförande, innan Stiernlööw för fjärde gången tar över för ytterligare några år.
Stiernlööws hustru Signe blir arbetarkommunens första kvinnliga medlem 1923.
Medlems- och uppbördsböckerna som bevarats sträcker sig fram till 1958 med en lucka under fyrtiotalet. Under de första tio åren pendlar medlemsantalen mellan 13 och 26. Men så kommer trettiotalsdepressionen, då värdet av sammanhållning och solidaritet tycks bli särdeles uppenbar. Medlemsantalet stiger snabbt över 40 för att under slutet av fyrtiotalet passera 50-strecket och når 1951 upp till 60.
Från 1955 finns även kollektivanslutna kvinnoklubben med i förteckningarna med mer än 30 medlemmar. Då ligger Sysslebäcks arbetarkommun, som den sedan 1939 heter, nästan uppe vid hundratalet medlemmar. De kollektivanslutna utökas sedermera med handelsanställda och kommunalarbetare. Även de direktanslutnas antal växer för att under åttiotalet pendla kring just åttiotalet. Därefter sjunker medlemsantalet ner under sjuttio.
Medlemsantalet har gått upp och ner.
Den lilla arbetarkommunens roll var ingalunda given förutom att nominera kandidater till kommunala förtroendeuppdrag. Mer än fem år skulle det dröja, innan den egna bygdens samhällsfrågor började dyka upp på mötena. I stället tog man näraliggande sociala problem i egna händer.
Redan innan arbetarkommunen var ett år gammal ordnades en fest för att få in pengar till en lungsjuk yngling. Han var visserligen inte medlem men "i ytterst fattiga omständigheter". Och från 1923 arrangerades som sagt Luciafester, där behållningen sedan delades ut till bygdens fattiga.
På senhösten 1928 kallades till extramöte för att besluta om en särskild fest till förmån för två familjer på västsidan älven som fått sina hem fördärvade av årets mäktiga vårflod. Festen blev av några veckor senare.
Glädje och allvar
Fester och utflykter var återkommande viktiga ärenden genom åren. En avlägsen bygd som Sysslebäck hade förvisso inte något större nöjesutbud utöver det som invånarna själva gemensamt ordnade. Var det måhända brist på uppslag som gjorde att man beslutade om en debatt kring ämnet "Huru framskapa ett bättre nöjesliv?", och var det i så fall tillräckligt med uppslag som fick ett efterkommande möte att "utesluta" ämnet från dagordningen?
Om söndagsutflykter till Barbergets topp, som arrangerades både 1924 och 1925, ansågs vara inslag i nöjeslivet förtäljer inte de gamla paragraferna. Men på bergets krön vankades kaffe och smörgås för 25 öre, får vi veta.
Kunskap är makt
Medlemmarna i nybildade Ovansjö arbetarkommun kände sig osäkra i svårfattbar tid. Gång på gång efterlyser de vid mötena större kunskaper. Redan under andra mötet 1920 ställer de upp för en föreläsning om naturvetenskaperna. De har under dessa första år inte råd att sända någon representant till distriktsmöten söderut men beslutar 1921 att motionera om "litet mera upplysningsarbete i norra hörnet av Värmland". - Men när en ombudsman året därefter erbjuder sig att komma och föreläsa, bordlägger man ärendet tills vidare!
Förslagen om föreläsningar och studiecirklar är många under tjugotalet. Lusten att lära tycks alltså finnas, men orken att fullfölja önskemålen räcker sällan till. Många idéer blir - liksom ombudsmannabesöket - "lagda till handlingarna". Så tycks av protokollen att döma ha hänt med "arbetarklassens ställning till skolans heltidsläsning" (1920) och till skolundervisning över huvud (1924), vilka ställs in. Den stora skolreformen med folkskolan som bottenskola för alla kom 1927. Längre fram (1943) beslutar man att med föredrag aktualisera sexualundervisningen i skolan.
"Kooperationen" (1923), "Demokrati och kommunism" (1924) och "Strindbergs dramatik" (1925) tycks också bara ha blivit förslag. Intresset för Strindberg ökade uppenbarligen inte med åren. När en riksinsamling stod på dagordningen 1927 beslöt Ovansjö arbetarkommun att lämna framställningen utan åtgärd. Branting hade däremot två år tidigare hyllats av våra nordvärmlänningar, och "Bellman" var rubriken på en föreläsning 1932. Både hyllningen till Branting och föredraget om Bellman stod Alfred Svanhult för.
Studiecirklar i "kommunalskap" samt "talar- och mötesledarkonst" (1926) tycks ha varit populära. De återkommer några år senare. Det var inte bara egna medlemmen Svanhult som föreläste. Redan 1923 hade snickaren Wiktor Andersson berättat om "orgel- och pianokonstruktionen". Kanske var han mera intresserad av musikinstrument än av politik, för några år senare blir han utesluten tillsammans med andra som slarvat med kvartalsavgifterna.
Vid mötena idkades även högläsning av artiklar och upprop. En gång gällde det bolsjevismen, en annan gång "Tretton sätt att döda en förening" (1926). Det var den oförtröttlige Stiernlööw som svarade för uppläsningen av de tretton punkterna. Mot-tagandet var succéartat. Man beslutade enhälligt att "låta pränta de 13 punkterna och inom glas och ram upphänga dem inom möteslokalen". Vad de där punkterna handlade om och vart den glasade tavlan tog vägen har inte gått att utröna.
Tre gånger tog man rejäla grepp ur den lilla föreningskassan och gav stipendier åt medlemmar för Brunnsvikskurser. Alfred Svanhult var den förste som sändes iväg (1925) med 75 kronor i stipendium för att studera litteraturhistoria. Var det månntro där intresset för Bellman föddes? Stiernlööws fru Signe erbjöds två år senare att åka på en "kvinnokurs", och medlemmen Olov Bengtsson sändes (1929) på "specialkurs", vad det kunde vara.
Hemlösa och anonyma
Två bekymmer återkommer hos Ovansjö arbetarkommun genom åren vid sidan av ekonomin och medlemsvärvningen.
Det ena gäller hemlösheten. Arbetarkommunen drömmer om en egen lokal. Redan andra verksamhetsåret börjar man diskutera en Folkets husförening, året därpå sätter man till en kommitté, som senare får uppdrag att söka samarbete med bygdens övriga organisationer. En förening kommer till stånd - men inget Folkets hus. Det sista (förmodligen) storslagna försöket stupar under början av 1990-talet på ekonomin. Däremot får man småningom en härlig folkpark på en kulle ner mot älven. Den har haft sina glans- och sovperioder. I dag hukar den under penningbekymmer.
Under några år kring 1940 har man dock sina möten i "Folkets hus" enligt protokollen. Det är emellertid ett ordenshus, där man hyr in sig. Förmodligen är det lokalhyran som till slut gör att man åter träffas i hemmiljö. Ordenshuset skulle långt senare åter skymta i protokollen, då man - förgäves - hoppades att kunna förvandla det till en ungdomsgård.
Det andra genom åren ofta återkommande bekymret gällde den "egna" tidningen Värmlands Folkblad. Tidningens ständiga bekymmer var det allt för klena prenumerantunderlaget. I många år prenumererade för resten Ovansjö arbetarkommun på tidningen för Dalby sjukstugas väntrum. Arbetarkommunen diskuterade ofta tidningens skrala ekonomi, försökte värva prenumeranter och köpte till slut egen aktie. Småningom fick man dessutom ett par aktier av tidningens ledning som erkänsla för sitt engagemang. Många år senare fick dock aktierna lämnas tillbaka för att förbättra tidningens ekonomi.
Ovansjösossarnas största bekymmer över sin tidning gällde emellertid den egna bygdens anonymitet. För flertalet värmlänningar tycktes ända in på 1960-talet landskapet ta slut vid Ekshärad. Övre Klarälvdalen omnämndes sällan i länspress eller radio. I Sysslebäck diskuterades detta gång på gång i arbetarkommunen från 1923 och framöver. En idé var att samverka med andra om ett särskilt Älvdalsnummer, en annan rörde sig om en avlönad lokalredaktör eller rentav en Älvdalsredaktion (1928).Arbetarkommunen strävade genom åren att utse rapportörer bland sina medlemmar, men till freds med nyhetsbevakningen tycktes man aldrig bli. Det är över huvud taget en förbisedd fråga i samhällsdebatt och forskning ännu i vår tid, vad det innebär för en bygd att sakna lokalpress.
"Övriga ärenden"
En särdeles känslig fråga var under trettiotalsdepressionen hur arbetarkommunen skulle ställa sig till samhällets arbetslöshetsunderstöd. Ibland ifrågasattes om arbetar-kommunens medlemmar blivit rättvist behandlade i enskilda fall, ibland ställde man sig tveksam till att medverka i besluten om samhällsstöd.
Hur tungt arbetslöshetsproblemet var framgår bland annat av arbetarkommunens uppbördsbok, där medlemmar under ett eller flera kvartal, ibland hela år, antecknats befriade från avgift, då de saknade arbete. Första gången sådan befrielse finns antecknad är 1931 och sista 1939.
År 1929 dyker Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen upp i protokollen. Dess budskap tycks ha engagerat Sysslebäcksborna. Arbetarkommunen åtog sig huvudansvaret för ett föredrag i samarbete med andra föreningar.
Inte fullt ett år senare är man beredd på en ny insats. Denna gång gäller det en film om "krigets verkliga ansikte". Tre föreställningar vill man ordna. Till filmen "lämplig musik" skall man fixa. Och samarbete skall sökas med kyrkoherden Norbäck och Världsfredsmissionens dalbyavdelning.
Ungdomsklubben
Vid årsmötet i januari 1924 föreslogs att Ovansjö arbetarkommun skulle försöka bilda en ungdomsklubb. Mötet ansåg dock att förutsättningar härför saknades. Vilka förut-sättningar sägs ingenting om, och försöket från 1919 nämns inte. Frågan ställs på framtiden men återkommer då och då de närmaste åren.
Strax före jul 1931 slår man till. En ungdomsklubb bildas, sedan arbetarkommunen "förberedande medverkat". Nitton ungdomar startade man med, och klubbens födelse firades med en fest på kvällen, där lekar, sång och musik fick dem att glömma den bistra verkligheten utomhus.
Klubben var verkligen aktiv. Varje månad träffades man vanligen. 75 öre i kvartalet fick pojkarna betala, medan flickorna slapp undan med 50 öre. Den senare avgiften fick dock snart höjas till 70 öre, eftersom femtioöringen inte räckte ens till regionala och centrala avgifter.
Sånger och dikter - och kaffe - var stående mötespunkter. Planering av fester och andra nöjesarrangemang stod ofta på dagordningen, men även allvarligare frågor förekom, där alkoholfrågan intog en särställning.
Ofta hade klubben glada kamratmöten med klubbar i grannskapet, men hur många medlemmar som då gav sig ut på resa, vet vi inte. De egna mötena var också lite dåligt besökta emellanåt.
En odaterad årsstatistik (sannolikt från 1936) berättar att man i genomsnitt var 14 på varje möte, vilket motsvarade endast 26% av medlemmarna. Klubben hade nämligen hela 57 medlemmar vid statistiktillfället, men 23 av dem hade inte varit med på ett enda möte.
Passiva medlemmar fanns det alltså även på den tiden. Från klubben finns bara de första årens protokoll bevarade, men verksamhetsberättelserna finns för tioårsperioden 1933-1942. Ur dem kan man plocka följande bild:
SYSSLEBÄCKS SOCIALDEMOKRATISKA UNGDOMSKLUBB
|
År |
Antal medl. |
Antal möten |
Kassa |
Studie- |
| 1933 |
42 |
15 - 2 samkväm |
68:33 |
|
| 1934 |
50 |
13 - 2 samkväm |
6:48 |
Organisationskunskap |
| 1935 |
54 |
11 - 2 samkväm |
8:07 |
Praktisk träning |
| 1936 |
57 |
12 - 1 samkväm |
4:90 |
Räkn., amatörteater |
| 1937 |
? |
13 - 2 samkväm ? |
? |
|
| 1938 |
58 |
(Verksamhetsplan saknas) |
||
| 1939 |
44 |
4 - 2 samkväm ? |
? |
|
| 1940 |
34 |
3 |
13:68 |
|
| 1941 |
34 |
2 |
1:10 |
|
| 1942 |
32 |
3 |
4:40 |
Dessutom utflykter 1937 och 1940. Efter 1942 saknas uppgifter om klubben. (I en bevarad adresslista för 1958 finns SSU-klubbar med i Knappen, Höljes,(Kärrbackstrand, Långav och Likenäs men inte Sysslebäck.)
_______________
Nedgången i ungdomsklubbens antal möten tycks hänga samman med andra världskrigets beredskap. Samma tendens ser man inte hos arbetarkommunen. Där finns vanligen fem till åtta protokollförda möten per år. Åren 1924, 1930 och 1934 är verksamheten livligare. 1924 var valår, trettiotalsåren färgades av arbetslösheten.
Ungdomsklubbens verksamhetsberättelser är emellertid mer intressanta än som enbart statistikgivare. Här möter man nämligen allvarliga, stundom rent poetiska beskrivningar av det mörka arbetsmarknadsläget och det ännu mörkare världskriget - men också ungdomliga förhoppningar om en ljusare framtid:
*
1933 "Det är hårda tider av
skriver man: arbetslöshet och kamp och från
alla håll rustas till stormangrepp mot
socialdemokratin. --- Vare vår lösen framåt
och åter framåt"
*
1934: "...ett sorgeår, i ännu ett av Europas riken
har demokratin dukat under för den
anstormande reaktionen. - - - Må vi alla med
ungdomlig hänförelse och frejdigt mod gå till
fortsatt oförtruten kamp mot våld, reaktion
och diktatur, för frihet, framåtskridande och
demokrati."
1936: "...får vi dock inte glömma de irrationella
värdena, som vi till slut ändå inte
kunna undvara, emedan de äro livets A och
O."
*
1939: "Kamrater, det år som gått har förvisso satt
djupa spår efter sig i Historien. De bägge
diktaturer som vi trodde oförenliga, de har
tillsammans anfallit och erövrat Polen, där nu
förtryck och terror råder. Finland kämpar i öster
sin heroiska kamp mot de Ryska barbarerna,
och ute på de stora haven sänkas dagligen
fartyg varvid människor drunkna i tusental.
Kamrater, har då vi människor mera något
värde, inför de despota som regerar världen.
Kvinnor, barn och åldringar falla dagligen offer
för bombräderna, på några få sekunder sopas
värden bort som det tagit åratal att bygga upp.
Generationers kamp och arbete för de
uppväxande släktena ödeläggas och råhet och
förtryck firar sina orgier i de diktaturstyrda
staterna."
*
1940: "...ett sorgeår för oss internationellt tänkande
och kännande unga socialdemokrater. Finland
besegrat, Norge och Danmark ockuperade. - - -
Sedan kom turen till Frankrike, Kulturens och
Demokratins, Tankefrihetens och Toleransens
högborg i Europa."
*
1941: "Den stora världsbranden rasar ännu. - - - Vi
skakas i vårt innersta av all den meningslösa
tragik som dagligen utspelas. Säkert kommer
vårt land att få en oerhörd mission att fylla vid
och efter den fred som väl en gång måste
komma, och i den uppgiften har även vår
rörelse sin givna plats."
*
Elin Persson och Arvid Mogren tycks vara de som turats om att hålla i ungdomsklubbens penna under dessa innehållsrika år. De ger emellertid också utrymme åt en och annan intern kommentar. 1935 sägs ha varit "ett stabiliseringens och fostringsarbetets år för klubben", men 1939 heter det att "studieverksamheten har helt legat nere, liksom övrig upplysningsverksamhet, vilket helt får tillskrivas ordförandens slöhet och oförmåga att leda sådant arbete". Det bör kanske sägas att ordföranden själv varit författare till beskrivningen. 1940 har "möteslokalerna beslagtagits för militära ändamål", och inte heller efterföljande år har man "någon ordnad verksamhet". Men uppgifter saknar man verkligen inte: "Medlemsvården, studiearbetet, de sociala utskotten och deras vidsträckta verksamhetsområde från sparklubbar och sjukkasserörelse till bättre och mer hygieniska bostäder och husmoderssemester" väntar på bearbetning.
I arbetarkommunens protokollbok söker man däremot förgäves efter spår av det stora kriget. Det enda som nämns är beslut om bidrag till Finlandsinsamlingen (1939) och till Norges barn (1940).
Där hade heller inte stått någonting om börskraschen på Wall Street i slutet av 1929, som redan året därpå satt sina tydliga spår genom svensk arbetslöshet. Den storslagna Stockholmsutställningen 1930, där funkisstilen föddes, liksom SAP:s snabba tillväxt 1931 och Per Albins regering 1932 eller s-framgången i riksdagsvalet 1936 lämnar inga protokollspår. Detsamma gäller spanska inbördeskriget, som började 1936, och Hitlers inmarsch i Österrike 1938.
Man hade uppenbarligen nog med aktuella bekymmer hemmavid. Under trettiotalet var ofta nästan hälften av medlemmarna arbetslösa.
DE BORTSLARVADE ÅREN
Åren 1944-1968 är förlorade år för historieskrivningen om Sysslebäcks arbetarkommun. I det närmaste all dokumentation är bortslarvad. Ur de få bevarade papperen kan vi endast få veta
*
från 1956: att ett nybildat nykterhetsförbund försöker
uppmärksamma arbetarkommunen på de faror som
det tilltagande superiet innebär. Förbundets
förhoppning om stöd från arbetarrörelsen på orten
går dock om intet. Arbetarkommunen bordlägger
framställningen.
*
1957: att ordföranden Erik Sundholm på Brattmon hållit
"stadgeenliga" sammanträden, vilka de kan ha varit.
Ett par år senare flyttar Sundholm till Torsby och
senare till Molkom, där han blir ledarfigur inom
Kristlig demokratisk samling (KDS) i länet.
*
1958: att försöket till gemensam vallista för Dalby slår slint,
därför att arbetarkommunen i Långav tycker sig ha
fått för få namn på valbar plats. Arbetarkommunen i
Likenäs anser samtidigt att Alfred Svanhult, som
sedan flera år ånyo varit bosatt i Sysslebäck, icke
längre skall placeras på en av södra kommundelens
platser.
*
1964: att man i Sysslebäck haft sju möten, varav fyra med
enbart styrelsen, men att medlemsantalet sjunker,
trots att man är inne i "en tid som fordrar förnyelse,
initiativkraft och framåtanda" och behov av att
pröva "möjligheter till lokalisering av företag och
turistverksamhet".
Det finns ingen "plats för pessimism", slår man fast i
den bevarade verksamhetsberättelsen med Halvar
Halvarsson, ursprungligen från Södra Finnskoga, som
första namn.
*
Människors minneshorisont ligger inte särdeles långt borta. De som var med och ännu kan tillfrågas om tiden för trettio, fyrtio år sedan tycks inte ens minnas ordförandena i arbetarkommunen, än mindre vad som där hände. De bortslarvade åren i Sysslebäcks arbetarkommuns historia tycks förbli förlorade.
Måhända anar man de förlorade årens debattinnehåll genom att se hur förekomsten av olika ärendetyper växlat från den tid då seklet var ungt (1920-1943) till det åldrande seklets (1968-1995). För jämförelsens skull får också ungdomsklubben vara med. Förändringen mellan tidigt och sent sekel bör rimligen ge en aning om de bortslarvade åren som ett mellanläge.
Låt oss granska lokal och allmän samhällspolitik, egenutbildning, välgörenhet, nöjen, samarbete med andra s-instanser samt nomineringar och valarbete. Det som ofta förekommer i verksamheten får +, det som förekommer då och då får 0, och det som sällan eller aldrig dyker upp får - .
De lokala samhällsfrågornas utveckling från minus till plus hänger samman med folkhemsbyggandet och det därav skapade behovet att samarbeta de små arbetarkommunerna emellan. Det lokala partipolitiska arbetet kom undan för undan att mer sammanfalla med det kommunalpolitiska, där socialdemokraterna i Nordvärmland fick en allt tyngre roll. Dalby kommun hade tre arbetarkommuner; en i Sysslebäck, en i Långav och en i Likenäs. De kom att knytas närmare varandra. När den första kommunsammanslagningen växte fram under 1950-talet och småningom ledde till kommunen Finnskoga-Dalby 1952 kom samråden i kommunens partikrets och fullmäktigegruppen att öka markant i betydelse. Här var i åtskilliga år blivande riksdagsmannen Gunnar Eskilsson i Likenäs ordförande. Ett par decennier senare var storkommunbildning på tapeten. Resultatet blev kommunen Torsby 1974, då också de små arbetarkommunerna förvandlades till föreningar under en gemensam Torsby-Nordvärmlands arbetarkommun.
Det man kan ana är en alltmer centraliserad partiverksamhet av socialdemokratin under efterkrigstidens första decennier. Sannolikt upplevdes detta nödvändigt under uppbyggnaden av välfärd över hela vårt land. Det skulle också förklara hur de lokala arbetarkommunerna blev av mindre intresse bortsett från uppgiften att sända företrädare till regionala instanser.
Då man nu inför sekelskiftet säger sig behöva vända upp och ner på partiet, har man den dubbla svårigheten att dels få lokala föreningar att inse och våga bära sitt nya ansvar, dels lära de överliggande partinivåerna - arbetarkommuner och distrikt - att verkligen lyssna på rörelsen.
Arbetarkommunen i Ovansjön/Sysslebäck levde närmast totalisolerad från partiet på högre nivåer, då seklet var ungt. Därefter kom den lokala arbetarkommunen/föreningen att likt ett timglas släppa enstaka korn till de överliggande instanserna genom utsedda ombud. Nu inför seklets slut är alltså ambitionen att byta ut timglaset mot ett kärl med avsevärt vidare kommunikation mellan lokalt och regionalt.
Med folkhemsuppbyggnaden följde också en successiv uppluckring av gränserna mellan de tre ideologierna från artonhundratalets senare del. Avstånden mellan socialister, liberaler och konservativa krympte, genom att demokrati samt människors frihet och lika värde mer eller mindre motvilligt godtogs av dem alla. För socialdemokratin blev inte samhällets ägande av produktionsmedlen väsentligt. Blandekonomin växte fram som riktlinje. De konservativa har dragit sig vänsterut och kallar sig i dag gärna ny-liberaler. Liberalerna fick det allt trängre i mitten. Socialdemokratins majoritetsställning i Dalby och senare i Finnskoga-Dalby sågs som självklar. Sedan "Arbetarepartiets" knappt 40 % 1922 vuxit till 50 % 1938 har socialdemokraternas procenttal av rösterna i Dalby pendlat mellan 50 och 56, Sysslebäckstrakten har hela tiden haft mellan 6 och 12 % större andel än församlingen i dess helhet. Botten var 1946 med 52 % och toppen 1962 med 66 %.
Bygdens strävan att bygga upp den sociala välfärden och att överleva med välfärden bibehållen blev det kommunalekonomiska huvudintresset. Här spelade en liten lokal partiorganisation - oavsett om den hette arbetarkommun eller förening - en obetydlig roll. Kanske upplevdes därför Sysslebäcksorganisationen så oväsentlig att man inte minns vilka som var ordförande och inte heller frågade efter att dess dokumentation försvann.
Att tid och intresse för välgörenhet till stor del dör bort inför det kommunalpolitiska engagemanget är förståeligt - men måhända beklagligt. I vardagen är "de irrationella värdena A och O" hade ungdomsklubben skrivit redan 1936. Bristen på irrationella och överraskande inslag i Sysslebäcks socialdemokratiska verksamhet kan ha påverkat medlemsengagemanget och rekryteringen. Så långt bevarade listor visar, stod medlemsantalet stilla under de bortslarvade åren. Utom kring 1960, då en svårförklarad topp uppstod.
Åren efter den första kommunsammanslagningen 1952 sker ett uppsving, trots att befolkningen tunnas ut. Tänkbart är, att ett ökat engagemang för att bevaka den egna bygdens intressen i en stegrad konkurrens med finnskogasocknarna kan ligga bakom. Nästa kommunsammanslagning 1974 visar en likartad tendens. Sedan man hamnat i utkanten av storkommunen Torsby stiger medlemsantalet än en gång, trots att försam-lingens befolkningstal drastiskt sjunker. Skogsbruksrationaliseringen har satts in (vilket framgår av kurvorna på sid.10).
De med hänsyn till dokumentationen förlorade åren måste för Sysslebäcks arbetarkommun sålunda ha inneburit en tid då partiets gräsrotsnivå, som det sedermera kom att kallas, levde ett relativt tynande och isolerat liv, medan dess utsedda ombud i olika överliggande församlingar var desto mer aktiva.
I partiets efterkrigsprogram sattes den fulla sysselsättningen främst, åstadkommen bland annat genom ökad utrikeshandel. Saltsjöbadsandan växte fram. Att bostadsbristen skulle botas var också högprioriterat liksom kravet på ökad utbildning för alla, inte minst som ett vapen mot klasskillnaderna. Dessa decennier har kallats skördetiden, då fattig-Sverige steg för steg byttes ut mot välfärd.
Det sociala skyddsnätet spändes upp, skolreformerna kom på löpande band. Länets andra försöksskola med nioårig skolgång startade i Finnskoga-Dalby, där högstadiet på Kvistberget invigdes 1962.
Samtidigt härjade det kalla kriget ute i världen.
Tidningsrubriker
Året var 1971. Enligt tidningsreferat hade AMS-chefen Bertil Olsson vid besök i Munkfors i december 1970 antytt att Nordvärmland, helt utan industritradition, inte var lönt att satsa på. Sysselsättningens framtida utveckling där tycktes närmast obefintlig. Detta fick partikretsarna i Finnskoga-Dalby och Övre Fryksdalen samt arbetarkommunerna i Norra Ny att agera. I ett brev fick Bertil Olsson lägga tillrätta sitt yttrande, och i en motion till SAP-distriktets kongress krävde man stöd.
"Vi har fått läsa om hur värdelöst området är, hur omöjligt det är att satsa på åtgärder som skulle ge människorna, som bor där, arbete och en trygg framtid", skrev man och avslutade med "även om vi vet att det är skillnad på att ge löften om full sysselsättning i en storstadsregion mot vad det är i glesbygden - - - måste från regeringens sida ske en helhjärtad satsning för att hjälpa oss att överleva."
Man fick dessutom ambitionen att locka statsminister Olof Palme till ett besök. I början av juni blev det verkligen av. Palme skrev senare som ett tack att regeringen var "beredd att så långt nuvarande befogenheter sträcker sig stödja alla realistiska förslag, som kan mildra problemen i norra Värmland".
Det som i första hand kom i tidningarna var emellertid något annat. När styrelsen för Finnskoga-Dalby partikrets stod och väntade på Palmes ankomst uppe på Långberget, kom man på att Palme borde få en gåva som minne av sitt besök. I all hast bestämde man sig för att skramla till en ny Harpsundseka från den lilla plastbåtsfabriken i Sysslebäck. När ekan i sen sommartid fraktades till Harpsund, var tidningarna framme. Det blev en hel del publicitet.
Intressant är dock att notera dels att ekan blev vida mer omskriven än den nordvärmländska arbetslösheten, dels att hela aktionen med AMS-brev, motion, Palmebesök och eka sköttes över de små arbetarkommunernas huvuden.
Båda företeelserna var typiska för sin tid. Liksom förväntningarna på att arbetstillfällen skulle komma som en gåva utifrån. Tage Erlanders välkända råd att lyssna på rörelsen var nog i sanningens namn ganska svårt att följa i vår bygd under sextiotalet och åren närmast därefter. Det fanns nämligen föga rörelse att lyssna till.
I ETT ÅLDRANDE SEKEL
I mars 1925 beklagar sig Ovansjö arbetarkommun över att mötenas innehåll är alltför magra. När vi nu med ett nödvändigt skutt flyttar fram till sjuttio-, åttio- och nittiotalen saknas ingalunda innehåll i protokollen från Sysslebäcks arbetarkommun och dess efterföljare Sysslebäcks s-förening. Men kommunsammanslagningarna medförde - som redan berättats - ett allt starkare behov av samarbete och samråd med andra bygders s-folk. Därför kommer bilagor och kringpapper till protokollen att dominera i arkivhandlingarna. Dessutom har man blivit modern, lämnat de gamla böckerna därhän och redovisar det som sker i lösbladsform. Det är dock förunderligt lätt att lösa papper kommer på drift. Därför saknas tyvärr ett och annat.
Verksamheten
Under senare delen av åttiotalet andas årsberättelserna förtvivlan över medlemmarnas bristande intresse för verksamheten. Från 1989 rapporterades rentav att tre samman-träden fått ställas in därför att inga medlemmar kom. Därefter har man prövat olika kallelsemodeller. Föreningsspalten i Värmlands Folkblad övergavs till förmån för småannonser i det lokala annonsbladet utan nämnvärd förbättring. Senast har man prövat att sända ut månatliga medlemsbrev.
*
Antalet protokollförda möten
och sammanträden är denna
tid bara sex till sju per år.
Lika mager är verksamheten
under sjuttiotalets början,
medan mötesfrekvensen är
större under den borgerliga
regeringsperioden 1976-1982.
Under nittiotalet har man
prövat månatliga träffar.
*
Studiearbetet är inte alltför imponerande under den nu aktuella perioden 1968-1994. Cirkeln "Solidaritet för trygghet" drivs under tidigt sjuttiotal och följs av cirklar om "Hälsovård" och "Förökad välfärd". Sedan går det sju år utan studier, tycks det.
Under åttiotalets början samlas dock några kring "Norden" och "Partiskolan". Redan 1985 studerar man "Inför 90-talet". De senaste åren har emellertid månadsmötena utvecklats till stundom livliga diskussionsaftnar som skulle kunna inrymmas under rubriker som "Folk i rörelse", "Samhällsutvecklingen" eller "Överleva i glesbygd".Måhända har man under de här decennierna haft nog av att studera, diskutera och fundera över den egna bygdens angelägenheter. En del därav har förvisso varit både stora och framtidsinriktade för en avlägsen utmark som Sysslebäck, åtta mil från kommunens centralort sedan 1973.
Kommunsammanslagningen i början av sjuttiotalet gav naturligtvis åtskilligt att diskutera, men detsamma gällde ju i många trakter vid den tiden. Valårens speciella arbete, pensionärernas missnöje med devalveringseffekter och samlingen kring Olof Palmes död hörde också till mötesinnehåll lite varstans.
Mer lokalt inriktat mot Ovansjöbygden var däremot engagemang för en liten simhall och en campingplats vid älven för att utveckla turismen, som genom åren mer och mer träder fram som en icke föraktlig sysselsättning. Dessa önskemål dyker upp redan 1971, kompletteras året därpå med krav på en idrottsplats och återkommer därefter tills de allesammans är på väg att förverkligas.
Sämre har det gått med den gamla längtan efter möteslokaler - helst ett Folkets hus - som dryftas från 1973 och några år framöver. Med en ungdomsgård lyckas man bättre. Kraven härpå dyker upp 1978 och blir allt intensivare, tills Hole nedlagda skola står ombyggd och klar.
Drömmen om ett mer tätortsliknande Sysslebäck har genom åren från 1976 getts skiftande inslag. Bristen på tomtmark och bostäder är en stor och angelägen fråga från 1976 och delvis fortfarande, trots att åtskilligt uträttats och nybebyggelse kommit till stånd. Samhällets vägar vill man ha upprustade och kämpar från 1980 för trottoarer och övergångsställen, tills man börjar se resultat.
Glesbygdsproblematiken med allt färre arbetstillfällen, avfolkning och därmed försämrad service, vilken i sin tur motverkar räddningsplankan turismen, är särdeles aktualiserad sedan 1978. Förhoppningarna knyts sedermera till Branäsprojektets alpina skidbackar, skisserade redan på sextiotalet. När projektet väl kommer till stånd 1987, ses det som en bygdens räddning. S-föreningen hade 1974 suckat över att kommunen hade schabblat bort ett erbjudande från Wermlandsbanken att ta över Långbergets sporthotell. Detta lämnades dock till glömskan när väl Branäsanläggningen började växa fram.
Den längsta och ihärdigaste kampen vid sidan av Branäsdrömmen gällde Klarälvens forsar norr om Ovansjöbygden. Redan 1973 diskuterar man negativa följder inte minst för fritidsfisket och turismen av ett fortsatt kraftverksbyggande i älven. Debatten återkommer år efter år, och överliggande s-organ dras in i kampen för att rädda de sista forsarna med Strängsforsen som den mest kända. Ett riksdagsbeslut leder äntligen till seger.
Det är till stor del den för bygdens framtid starkt engagerade föreningsordföranden Olle Bengtsson - ordförande 1977-1991 - som driver på föreningens samhällsbevakning.
Men han, liksom åtskilliga av hans föregångare, beklagar sig stundom över Sysslebäcksbornas och medlemmarnas passivitet. Alltför få ställer upp på möten, sammankomster och studiecirklar.
Det fanns så mycket betydelsefullt att dryfta och kämpa för, men s-föreningens verksamhet blir enligt styrelsen allt magrare under slutet av åttiotalet. Den är rent dålig, heter det 1987. Hoppas på uppryckning gör man 1988. Men 1989 sägs verksamheten ha mer eller mindre stannat av. Något alldeles extra måste till, skriver styrelsen och tillägger med en nästan hörbar suck: "men vad?".
I verksamhetsberättelsen för 1990 sägs att "det är för litet med medlemmar på våra möten, vilket är beklagligt, då det är nu, när det är kärvt och mycket motgångar högst upp i skiktet av vårt parti, det är då viktigt att alla ställer upp och inte bara klagar". Berättelsen slutar: "Inför höstens val måste alla ställa upp och göra sin insats om vi skall ha en chans att ro hem valsegern och förtroendet bland väljarna. Särskilt då de unga."
Valet gick emellertid åt skogen, och Torsby kommun fick borgerligt styre i tre år.
Ungdomen och jobben
Ett särdeles bekymmer utgör den skriande bristen på ungdom bland s-föreningens medlemmar, en brist som vuxit i takt med skolväsendets utbyggnad. Någon ungdomsklubb har man inte haft på många år, och stundom uppdykande drömmar om en levande grupp av Unga Örnar tycks bara förbli drömmar. När ungdomen i dag kommer upp i femtonårsåldern är den helt inriktad mot fortsatt gymnasial utbildning - och sådan måste sökas på annan ort. Flertalet hamnar i Torsby tätort. Ungdomars förväntningar och intressen är sålunda inriktade mot annat än barndomstraktens väl och ve.
Detta har ofrånkomligen blivit en glesbygds lott. För ett halvsekel sedan var det blott några enstaka procent av en årskull i Dalby som vågade ge sig iväg till gymnasieutbildning i Karlstad. Senare skulle några fler utnyttja korrespondensskolan som startades i Ransby - med Alfred Svanhult som pådrivare, kan man tänka. I dag ger sig så gott som alla iväg efter grundskolan.
Det finns dock en märklig tendens hos ungt folk från Övre Klarälvdalen. Om ett arbete dyker upp i hembygden, står man gärna i kö för att få flytta hem igen. Det allt överskuggande problemet är dock att nya arbeten sällan dyker upp. Tvärtom försvinner åtskilliga jobb mest varje år.
I övre Klarälvdalen finns en mer än sekelgammal tradition att vänta på någon eller något utifrån som kommer med arbetstillfällen. Den värsta nöden försvann under senare delen av artonhundratalet med skogsbolagens entré i norra Värmland. Visst hände det att de lurade till sig skogen, men de gav också jobb och inkomster. Sedan växte den offentliga sektorn fram med behov av arbetskraft för vård och utbildning, omsorg och samhällsplanering. Vid seklets mitt kom så kraftverksbyggenas tid med mängder av välbetalda arbeten. Och så finalen med satsningen på turism. Men då hade rationaliseringen inom skogsbruket redan börjat härja. Bygdens folk har fram till seklets sista skede vants vid att inte själva skapa arbetstillfällen. Någon utbredd Gnosjöanda har knappast rått. Hur skall det då gå inför tjugohundratalet?
TJUGOHUNDRATALETS UTMARK
Åtskilliga är de samhällsforskare och politiker som i vår tid mödat sig om att skildra Sveriges framtid och utvecklingsmöjligheter. Tyvärr ägnar de sig helst åt spekulationer kring chanserna för våra storstäder, våra centra, och i andra hand för de regionala centra, i vårt fall Karlstad. Periferins utmarker, som en del döpt om glesbygden till, kommer i bästa fall med på sladden.(Utmarksbegreppet återfinns i Hans de Geer m fl: I framtidens kölvatten /1986/.)
Vanligen följer man den schablon som bland andra Åke E Eriksson lagt fram. (Åke E Eriksson: Kreativitet, storstadens framtid /1985/.)
Utmed ena axeln placeras det vi kan producera: kunskap, tjänster och varor. På andra axeln hittar vi storstäderna (eller de sex universitetsorterna), de regionala centra (typ Karlstad) och glesbygden (sådan som Dalby). Fördelningen anses då bli följande:
För storstäderna blir det bingo, för periferins utmarker blir det småföretag, "starta eget". En socialdemokratisk arbetsgrupp har 1994 kommit med en sjuttonsidig rapport, där denna syn återkommer. (Sverige kan - landsbygd i utveckling, stencil /1994/.)
Förgäves söker en utmarking efter nya, djärva grepp i arbetsgruppens rapport. Budskapet är redan välkänt: Gå samman i byalag och skapa gemensamt ny verksamhet! Det kan dessutom hjälpa hela landet ut ur den ekonomiska krisen. På var och varannan sida i rapporten står att "hela Sverige skall leva", stundom varierat med "kan leva" eller "skall utvecklas". Det är nästan som en besvärjelse. Upprepas den tillräckligt ofta går den nog i uppfyllelse av sig själv. Det samhällspolitiska ansvaret inskränks därmed till att undanröja hinder för byalagen.
Värdefullast i rapporten är måhända dess respekt för den enskilda människans initiativ. Politikerna skall stödja inte enbart för en bygd naturliga möjligheter utan även "onaturliga", om lokala förmågor ger förutsättningar härför. Sysslebäcksbor har väl då och då sneglat avundsjukt mot granndalen österut, där malungsbor hämtar hem hudar från Sydamerika för att sy kläder åt modehusen i Paris och London.
Men några nya vägar för glesbygden ger rapporten alltså inte. Än mindre tar den upp de svårigheter som enskilda initiativ i en bygd som Dalby ofta möter. Det är dels den närmaste omgivningens ironi, där Jantelagens "du skall inte tro att du är något" kan verka hämmande. Men det är också dess raka motsats, då omgivningen gärna härmar efter den som lyckas med ett initiativ, så att man konkurrerar ut varandra.
Regionalpolitiken
Satsningen på gör-det-själv och slagord som "hela Sverige skall leva" - numera gärna utvidgat till att hela Europa skall leva - genom lokala initiativ, smakar lite av politisk uppgivenhet. Den kan vara förståelig med tanke på resultaten av tidigare regional-politiska satsningar. Regionalpolitiken blev i vårt land ett välkänt begrepp under 1960-talet. Vi fick stödområden med statliga lönesubventioner och investeringsbidrag, som under sjuttiotalet kompletterades med en aktiv samhällsplanering och storkommuner med egna centra. Tätorten Torsby expanderade och uppe i Klarälvdalen växte några industrier fram: plattfabriken i Ambjörby, sågen i Ransby, plastbåtstillverkning och skyddad verkstad i Sysslebäck. Den senaste - och kanske den sista - storsatsningen som kom utifrån var den alpina turistanläggningen i Branäs.
Men så kom nittiotalets samhällsekonomiska kris, där hela landet tonade fram som ett stödområde.
Läget för Sysslebäcksbygden med sin höga arbetslöshet ter sig inför tjugohundratalet inte särdeles ljust. Den gryende turismen ser många som enda framtidshoppet, medan andra dessutom sneglar mot de möjligheter som EU:s strukturfonder kan tänkas ge. Torsby kommun ligger ju i det nya "mål 6-området". Studier inom EG/EU visar att glesbebyggda, bergiga områden med långa avstånd kommer att få det svårast i Europa. Övre Klarälvdalen uppfyller de villkoren ganska väl.
De fem K-na
Fem inbördes samverkande K-n brukar forskare ange som nödvändiga för ett områdes positiva utveckling. Kapital är det första. Inför sekelskiftets trängda samhällsekonomi och Nordvärmlands föga attraktiva läge är tillgången till riskvilligt kapital dessvärre begränsad.
Kunskap ovanför gymnasienivån måste till största delen sökas utanför kommungränsen, även om man har förhoppningar om en informationsteknologisk satsning med folkhögskolan i Stöllet som regional central.
Goda kommunikationer är det tredje villkoret. Visserligen har kommunen fått daglig flygförbindelse med Stockholm och inlandsvägen, riksväg 45, genom sina marker, men Sysslebäcksbygdens vägar är långt ifrån perfekta och avstånden långa. Dessutom saknar trakten 1995 AXE-kabel och fler tevekanaler, om man inte satt upp en stor sopptallrik på husväggen.
En levande kultur har allt tydligare framträtt som drivkraft för människors utvecklingsvilja och kreativitet. Dessutom har kulturlivet betydelse som lockbete för nyetableringar utifrån.
Kulturen är dock ett mjukt kommunalpolitiskt intresse, lätt att utsätta för ekonomisk osthyvel. Här återstår att skapa förståelse och respekt för att lokal utveckling, förnyelse och överlevnad påverkas av en aktiv kulturverksamhet, som "stärker självkänslan och identifikationen med den egna regionen och lockar till sig yrkesgrupper som tillför kompetens av nytt slag. (Statens kulturråd 1993:4: Drivfjäder - eller fjäder i hatten?)
Det femte och sista utvecklingsvillkoret är kreativitet, där kunskap, kultur och fantasi vävs samman. En bygds kulturella överlevnad i motsats till stilla insomnande avgörs
- enligt Leif Dambro. (Leif Dambro: Infotopia /1985/)
- av bygdens förmåga att möta en ny utmaning med ett nytt svar. Han sammanfattar sin syn på kreativiteten så här: "Att tänka i nya former om gamla verksamheter, att hitta nya former för nya verksamheter, att betrakta gamla problem på ett nytt sätt." Lyckas man med detta, når man sannerligen ganska långt.
Vår skola är av tradition inte den bästa odlingsplatsen för unga människors kreativitet. En likvärdig utbildning har i långa stycken blivit en likformig utbildning - och för en del elever småningom en likgiltig utbildning. Både nya och gamla verksamheter, former och problem betraktas ofta på gammalt beprövat sätt. I en brytningstid som vår skulle man - inte minst i en glesbygd - måhända satsa mer på okonventionella lokala initiativ i skolan, där de ungas lekfulla sökande, experimenterande och skapande stimuleras.
Men skaparförmåga går förstås näppeligen att betygsätta.
Vita och svarta jobb
Vår syn på arbete är också låst vid en tradition, där nytänkande har svårt att vinna mark. Ett "riktigt" arbete är lika med industrins reglerade lönearbetsideal. Annat arbete kallas gärna sysselsättning, göromål eller rent av hobby. Trots att en normal levnad bara innehåller omkring tio procent reglerat lönearbete, är vår livsstil fixerad vid denna del.
Här ser en del forskare en förändring vara nödvändig. Insatser utanför lönearbetet måste värderas, menar de. Lars Ingelstam delar 1980 upp arbetsmarknaden i tre sektorer: Den gula, där det privata näringslivet och den gemensamma (offentliga) sektorns konkurrensutsatta verksamhet hör hemma. Den blåa, som innehåller övrig offentlig verksamhet. Den vita, som består av tjänster man gör åt sig själv eller informellt åt andra (svartjobb). Denna informella sektor vill Ingelstam få legaliserad, och 1988 ser han 30-timmarsveckan inom gula och blåa sektorerna kombinerad med arbete inom den vita som enda lösningen i ett framtida samhälle med full sysselsättning. (Lars Ingelstam: Arbetets värde och tidens bruk /1980/. Framtidstron och den svenska modellen /1988/.)
En motsatt rörelse ger den marknadsekonomiska satsningen under 1990-talet, som tvärtom strävar efter att få in Ingelstams blåa sektor i den gula, där konkurrensen är drivmedel - medan Ingelstams vita sektor förnekas som arbete.
De som sade sig spana i framtidens kölvatten (fotnot 1) är emellertid inne på tankegångar likt Ingelstams och menar att våra vanliga AMS-åtgärder förstärker vår traditionella bindning vid reglerat lönearbete. Nya tankar om arbetets värde blir där-igenom motverkade. För utmarkernas arbetslösa ser dessa forskare bara tre alternativ:
*
| 1. | det i Sverige ofta utnyttjade, att flytta till jobben (om de nu finns någonstans), |
| 2. | att acceptera den "sociala karantän" som arbetsföra men arbetslösa glesbygdsbor hamnar i på samma sätt som växande och åldrande människor gör, |
| 3. | att komplettera sin eventuella utkomst med verksamhet utanför lönearbetet i form av tjänstebyte grannar emellan, naturahushållning och gråsvart tjänsteproduktion (i likhet med Ingelstams vita). |
*
I den socialdemokratiska glesbygdsrapporten (fotnot 3) talas emellertid onyanserat om "full sysselsättning" stimulerad av livaktig kulturverksamhet (tack för det), lokala utvecklingsplaner och god service. Sysslebäcksbor ser däremot med ett igenkännande leende på utmarksalternativet tre. Om de in i tjugohundratalet kan klara sin välfärd den vägen är dock ganska tveksamt.
Sysslebäck, Sverige och Europa lever förvisso i en brytningstid, där brytningen är särdeles påtaglig i en utmark. Någon klar linje för framtiden skönjer man inte. Visst har vi "gott om fantaster och profeter, men det finns ännu ingen mogen program-förklaring för vägen till ett mänskligare samhälle", skrev Georg Henrik von Wright redan 1972. (Georg Henrik von Wright: Humanismen som livshållning /1978/)., (Människan, tekniken och framtiden.), (i Datorerna och samhällsutvecklingen, /1980/.)
Men åtta år senare konstaterar han som tröst, att man inte kan "tillmäta futurologers framtidsbyggen stort värde, vare sig som förutsägelser om hur det kommer att bli eller som planer för hur vi skall handla".
För Sysslebäcks socialdemokrater är sålunda tjugohundratalet fyllt av frågetecken, som man ett efter ett måste försöka räta ut till utropstecken. Naturligtvis kommer man ofta att gå bet, men vem vet; ett eller annat utropstecken kan det bli. Om man däremot sitter passiv och resignerad, kan resultatet lätt förutses utan forskares eller filosofers hjälp att tolka framtiden.
*
Sysslebäck i februari 1995
Lars Elam
PERSONREGISTER
Andersson, Wiktor
Antée, Ante
Bengtsson, Olle
Bengtsson, Olov
Branting, Hjalmar
Chiang Kai-shek
Dahlberg, Oskar
Dambro, Leif
Eriksson, Åke
Eskilsson, Gunnar
Gandhi, Mahatma
de Geer, Hans
Hansson, Per Albin
Hitler, Adolf
Ingelstam, Lars
Lenin
Mao Tse-tung
Mogren, Arvid
Mussolini, Benito
Palme, Olof
Persson, Elin
Pihlström, Sigvard
Pilsudski
Stalin
Stiernlööw, Johan
Stiernlööw, Signe
Svanhult, Alfred
Trotskij
Westergren, Bernhard
von Wright, Georg Henrik
Utskrift och layout: Montana förlag.
Tryckeri: City Tryck i Karlstad AB.
Tryckår: 1995.
Källa: Sjuttiofem (S)-år i Sysslebäck, Sysslebäcks socialdemokratiska förening, 1995
