Maximilian Axelson

VANDRING I WERMLANDS ELFDAL OCH FINNSKOGAR.

VI.

Likanå. Branäsberget. Dalby kyrka.
Ofvansjöbygden. Lillebergsgården. Dalby
ängar. Letafors. Besök i en säterbod.
Ett stycke Finnskog. En Fransk visit
i Norige. "Öfverstepresten" och hans
hjord. Hemfärd.

Likanå heter ett bruk, som i en skön omgifning anträffas en half mil norr om Femtå. Stället finnes aftaget i "Sverige, framställdt i teckningar", men är der föga igenkänligt. Det är egentligen sjelfva herregården, ett stycke från bruket, som här bar det herrligaste läget. Den ligger tätt invid elfbrädden med höga, blå bergsbygder å ömse sidor och vacker löfskog i närheten. Söderut är dalen öfvervuxen af småskog, att utsigten åt det hållet befinnes högst inskränkt. Så mycket vidsträcktare är den mot norr. Bred och majestätisk ser du der elfven från fjerran skrida fram genom dalen. Å båda sidor, och ofta stupande rätt ned i floden, höja sig bergen med al och fur, alltid i ljusblå skiftning glänsande. En hög, blå bergsbygd sätter långt upp i norden en gräns för ögats spaningar, men lockar med hänförande skönhet vandraren, att söka uppnå detta herrliga fjerran.

Höjderna, som på föga afstånd följa elfven åt, blifva härifrån allt högre och högre. Ansenligast af alla, åtminstone i södra delen af socknen, reser sig dock på elfvens vestra strand det så kallade Branäsberget. Detta har sitt namn af en gård Branäs, som på samma sida som Klaran visar sina grå bostäder.

Om upphofvet till sjelfva Branäs' namn berättas följande: Förr i verlden voro Höljes i norra Dalby och Gräs i Råda närmaste grannar. Det låg emellan dem en öde landsträcka af vid pass 10 mil. Detta hindrade dock icke, att man då och då helsade på hvarandra och till och med for på barnsängsvisiter gårdarne emellan. Sådane resor företogos dock alltid med elg, och när man i ärenden af sistnämnde art for vägen fram, hade man äfven den kärkomna barnsängsgröten med sig i slädan. Men emedan nämnde rätt under så lång väg hann kallna, stannade man visligen här och der, för att värma den. En sådan plats var också nedom det nu så kallade Branäsberget. Efter de eldar, man här tidt och ofta uppgjorde, blefvo snart en mängd bränder qvarliggande, hvaraf stället först kallades Brann-näs och sedan Branäs.

Nära Branäsberget ligger, öster om Klaran, Dalby kyrka - ett gammalt tempel, likväl endast af träd.

Invändigt har denna byggnad många kuriositeter. Deribland må först omtalas de talrika målningarne.

Högt öfver södra ingången ser man Gud Fader på sin thron, utsträckande armarne åt båda sidor. Vid hans venstra hand står bibelspråket: "Går bort ifrån mig, J förbannade, o. s. v.", vid den högra: "Kommer, J min Faders välsignade, m. m." - Under den förra inskriften ha vi alltså helvetet, under den sednare himmelriket. Förstnämnde målning visar oss, till venster, ett brinnande rum med galler, fyldt af osaliga. Derutanför Satan sjelf med en stor eldgaffel. Till höger står, i andra afdelningen, en varnande tafla ur lifvet, framställande en rusig man, (i Dalkarlsdrägt,) med stop i hand samt derbredvid en qvinna dansande med en grannt utstyrd mansperson. Höger om detta par en svart djefvul, som blåser på flöjt. Himmelriket, också en målning i två afdelningar, visar, i den andra, af dessa de dödas uppståndelse - en mängd öppna grafvar med skeletter, och vid hvarje af dessa en hvit skepnad, uppstigande ur griften. Öfra afdelningen föreställer sjelfva de saligas land: en bågformig, ofvantill ljus molnbädd, på hvilken hvita skepnader, med kronor på hufvudet och tulpaner i händerna, stå uppradade mellan gröna palmträd.

Altartaflan visar Christus på korset med en blå- och en rödklädd qvinna på hvardera sidan. En inskrift i brädden tillkännager, att den är "Till Doktor Lutters åminnelse."

Kring altardisken äro 11 smärre målningar anbragta, 13 sådane på predikstolen och kring läktaren ytterligare 10.

Rundtom väggarne finnas dessutom ännu 8 målningar, merendels framställande profeterna, men äfven Aaron och Moses, den sednare med en röd mask (täckelset?) för ansigtet.

Takmålningar äro ock flera, först och främst en ofvan choret, der 6 englar spela clarinett , guitarr, trumpet, harpa och basun, samt derefter, spridda här och der, ytterligare 6 taflor, der bland annat de fyra Evangelisterna förekomma.

Bland kyrkans inventarier må också nämnas 1) i choret: en dopfunt af tälgsten, invändigt sotig, troligen af rökelser under katholska tiden; 2) i vapenhuset: en hautrelief, föreställande Maria med Christusbarnet på knäet, vidare ett kors med Christusbild samt slutligen ett snidverk, der jungfru Maria håller den döde, blödande Christus på sina knän - en ohyggelig framställning.

_____

Kring kyrkan ligga många bostäder kringströdda i dalen. Ett ställe, alldeles i grannskapet, heter Långaf, der jag, både under denna och följande sommarens utflykter, gästade. Värden här var en af de välvilligaste män jag träffat och gaf mig de sakrikaste upplysningar om orten och dess invånare. Jag tillråder derföre hvar och en, som möjligen i forskningsväg kommer att befara Elfdalen, att då, om sig göra låter, framför allt uppsöka herr Dahlström.

En half mil uppom Dalby kommo vi resenärer till Ransby, en bondgård och färjstad, derifrån resande taga vägen åt vestra Finnskogen. Gentemot denna färjstad ligger en by eller större gård Vingäng, angenäm och inbjudande genom sitt fria och glada läge mellan det branta Holmberget och Klaran. Ofvanför detta Vingäng har elfven delat sig i en mängd smågrenar, der holmar och öar finnas till ett antal af 40 eller 50. Det breda vattendraget mellan dessa och Ransby färjstad kallas Vingäng-sjön; men trakten deromkring, i synnerhet den nordligaste, heter Ofvansjöbygden. Ehuru det låg i vandrarnes plan att äfven göra ett besök i Finnskogen, så gingo de dock nu färjstaden förbi och veko i stället af åt höger, uppför en ofantligt brant och sanddjup backe. Det är visserligen gement att gå fram på en väg med qvartersdjup skrifsand - det påminner om vandringen i öknen - men vi togo derföre äfven det förträffliga "festina lente" till regel ock kommo så i sakta mak upp på den så kallade "Munkheden." Besöker du någon gång denna trakt, så vandra samma väg; - mödan blir rikligen belönt. Går man nemligen blott några steg framåt på nyssnämnde hed och derpå vänder sig åt venster emot dalen, så har man framför sig en visserligen vild, men frisk och äkta nordisk, natur. Den landthöjd, på hvilken man befinner sig, skjuter här ut i skarpa bergs-uddar, vinkelrätt mot Klaran eller Vingängsjön, och mellan dessa bergs-uddar sänka sig djupa tvärdalar, så djupa, att skogen i dem med sina högsta toppar ligger långt under åskådarnes fötter. Men längst ned, å sjelfva den stora dalens botten, skymtar sjön med sina många ljusgröna holmar. Bakgrunden, som här är tämligen nära, utgöres af det ansenliga Holmberget, på hvars sluttning och platå finnbygden utbreder sig.

Från Munkheden gick jag med min kamrat vidare mot norr, till dess vi ändtligen än en gång sågo vägen stupa ned emot dalen och der nere på ett grönt öppet fält varseblefvo en rödmålad treflig bostad med några lummiga träd ikring. Det var Lillebergsgårdens prestgård - målet för närvarande dagsresa. Trakten häromkring synes ej särdeles lockande för en längre vistelse; den är dertill nog mycket instängd och af för torftig vegetation. Emellertid sökte vår goda värd att, så vidt han förmådde, med ljusaste färger utmåla omgifningarnes behag; men, stackars karl, hans försök i den vägen tycktes blott röja ett ängsligt bemödande, att framför allt inbilla sig sjelf, att här var vackert och trefligt.

Följande morgon lemnade vi åter prestgården. Det var en grå och regnig väderlek denna dag - så mycket obehagligare för oss vandrare, som vi ej valt samma väg tillbaka, som fört oss hit, utan i stället öfver åkrar och ängar följde elfven åt. Vår mening var nemligen den, att här nere i dalen lega oss en båt öfver elfven till det ofvannämnda Vingäng. Redan till kl. 6 på morgonen hade vi beställt oss skjuts hit, och för att ej komma alltför sent, gingo vi nu ur gård och i gård, att fråga efter båt. Öfverallt förgäfves. Hvar vi infunno oss, hade man farkosterna på andra sidan elfven och blott i en af de större gårdarne, hos en viss "Lill-Eschel", fanns ökstocken hemma. Men Lill-Eschel hade deremot ej någon dräng till hands, och som han sjelf var för förnäm att ro oss öfver, så fingo vi ännu ett par timmar ströfva omkring i bygden. Härunder kommo vi söder om Gunneby in på de så kallade Dalby ängar, ett öppet fält. (nedom den förr omtalda Munkheden,) der munkarne fordom haft sina sammankomster under pilgrimsfärderna till St. Olofs graf i Trondhiem. Några sägner om nämnde munk-konventer föll sig svårt att få, och det enda, man om dem berättade, var följande.

Det finns väl "häfder" (Häfder betyder: spår, märken, ruiner) efter munkarne än; men Gud vet hvad de haft för "grejer" (Greer eller Grejer, ett från Norrskan lånadt ord, vill säga ungefär det samma som saker, redskap eller något dylikt) för sig. De ha väl dansat, kan en förstå, och se'n gått bort i de der groparna på Dalbyängen och haft någon "ställning".

Utsagon är temligen mystisk och har måhända sitt ursprung från Fernows beskrifning, den många af allmogen läst.

En del af Dalby ängar, som bildar liksom en dal för sig mellan de från Munkheden utskjutande bergs-uddarne, kallas Munkdalen och angifves äfven som en plats, der munkarne "hållit till".

Om sjelfva Munkheden har man för öfrigt den sägnen, att en "silfverkista" der blifvit nedlaggd. Vid en dans, när jäntorna som bäst roade sig, fick en af dem till och med se "grepen" på nämnda kista. Man lopp då genast till bys och berättade saken; men när man kom åter till platsen, var ingenting vidare synligt.

Från Dalby ängar gingo vi tätt utmed elfstranden, att ytterligare speja efter någon båt; och ändtligen fogade nu slumpen så, att en karl kom roende nedifrån Ransbyfärjan. Vi ropade honom an, och kommo så öfver till Vingäng, jemnt 4 timmar sednare än vår skjuts blifvit dit beställd. Men denna hade, enligt vanlig Elfdals-sed, sjelf nyss anländt.

Vårt resväder fortfor att vara högst ruskigt; ty regnet föll nu i strömmar, och hade ej den vänlige löjtnanten i Vingäng lånat oss ytterplagg för Finnskogsresan, så hade vi slagit oss rätt snöpligt ut.

Färden gick nu i nordost uppåt det branta Holmberget - en nästan oafbruten uppförsbacke hela halfmilen igenom; men den herrliga utsigt, hvaråt vi redan under gårdagen glädt oss, vardt ändå om intet; ty under våra fötter gick dimman tung, och dalen och sjön värjde sig för de nyfiknas blickar. Deremot stod oss regnet bi och snarare till- än aftog. Så kommo vi genom den ödsliga trakten, der blott ett par säterbodar på hela fem fjerdingsvägen voro synliga, till Letafors bruk, det nordligaste i Wermland. Hjertligt blef här emottagandet; ty bruksförvaltaren var en gammal god vän, och här måste vår skjuts alltså affärdas.

Efter intagen middag beslöts genast en utflykt i omnejden, synnerligast för att besöka en närbelägen sätervall, der en stor utsigt var att bjuda på.

Ännu låg det ett tjockt töcken öfver trakten, att man ej rätt kunde uppfatta Letafors' belägenhet. Så mycket märktes dock redan, att flera bergåsar, nederst skogbeklädda, men ofvantill blott höljda af en öppen gräsmatta, höjde sig deromkring. Till en af dessa höjder, Letteråsen, gick nu vandringen. Hundar medtogos och gevär, laddadt med kula, emedan björnar under vägen lätt kunde anträffas. Någon sådan kom dock icke i vår väg; men emellertid fortfor töcknet, och först när vi nått höjden af Letteråsen, låg dimman ändtligen under oss och häruppe var luften ren och klar. Letteråsens hjessa utgöres af en grön, saftig äng, och på denna stodo ej mindre än 4 à 5 säterbodar på föga afstånd från hvarandra. Vi stego in i den närmast belägna. Två kullor voro derinne, den ena ful, den andra af angenämaste täckhet. Den sednare, som hette Ingegerd, men gerna kunnat heta Ingeberg, bjöd oss vänligt att sitta ned, och kom derefter beskäftigt fram med en skål mjölk.

Man blir icke alltid så väl emottagen, särdeles om man är obekant, och det händer då ofta att säterjäntan, midt för främlingens näsa, slår dörren till...

Men derute har det nu allt mer och mer klarnat upp, och vi måste skynda oss att taga landskapet i ögonsigte. Vi träda alltså åter utom sätran.

Himlen står högblå öfver våra hufvuden; men emot dälderna vältra sig dimmorna lustigt ned - floder med blekgråa vågor. Djupt under oss ligger, i norr, Letafors med sina högstammiga björkar och den mörka barrskogen vidt omkring - en oas i öknen. Deruppom höja sig, gent emot Letteråsen, Afundsåsberget (fordom Kymelä kalladt) och Balkåsen. Från det sednares hjessa synas ända hit flera säterbodar. Men vänd dig nu mot öster, der trakten sänker sig mot Klaran och der dristiga bergshöjder i ett aflägset fjerran begränsa utsigten. Varsnar du der ett berg med hvittskimrande hjessa? - Det är Limafjäll i Dalom - det ännu (d. 18 juli) snöbetäckta Lima! - Härefter torde ock vestern förtjena en blick. Du ser der i förgrunden det gröna Borangsberget - ett af de skönaste i Finnbygden - och sjön Letten, från hvilken Letelfven (hvaraf Letafors fått namn) strömmar ut. Der bortom ligger skogen mörk och allvarsam; men först på vid pass halfannan mils afstånd skönjer du åter ett berg, hvars skarpt markerade form påminner om pyramiderna. Det heter Midskogsberget, och just der går rikslinjen mellan Sverige och Norrige fram. - Så skåda vi trakterna från Letteråsen. Men dimman drar på nytt sitt täckelse öfver all denna herrlighet - och vi nedstiga åter mot herregården.

Dagen efter besöket på Letteråsen, suto vi resenärer med vår glada värd på en karriol och foro genom ödslig, obebyggd skog trefjerdedels mil vester ut till Djeknelidens prestgård. Der bor, som han sjelf kallar sig, Wermlands "Öfversteprest", hvars distrikt (både södra och norra Finnskogasocknarne) sträcker sig ända uppåt Trysilddalen. Vi stannade i Djekneliden öfver natten, men fortsatte redan följande morgon vandringen, ännu alltjemt mot vester.

Det var en djup högtidlig skog, denna Finnmark, der vi nu tågade fram - en jemn sandmo utan både bostäder och vägfarande.

I denna nejd höres aldrig någon lärka qvittra, ej heller staren; men deremot reder trasten här sitt bo och björn och elg gå hemmastadda omkring vid myra och sjö. - Den, som är besvärad af stora verldens hvimmel, må komma hit; ty här kan han få gå i fred - åtminstone för menniskor.

Vi gingo deremot alltjemnt och funderade på, om icke någon gråbrun nalle i ettdera ögonblicket skulle skymta fram ur sitt gömsle; men någon sådan, hvarken sågo eller hörde vi. - Men tyst! hvad var det för ett rasslande buller der söder om vägen? Ljudet blir allt tydligare och tydligare. - Det är blott Midskogselfven, som i strid fart ilar öfver en grund och stenig botten. I denna fingo vi nu ett stycke bortåt ett slags sällskap - ej otrefligt i den för öfrigt så stumma naturen, der, åtminstone för närvarande, ej en fågel slog sin drill. Så uppnådde vi omsider rikslinjen, midtför Midskogsbergets norra sluttning, och uppstämmande den bekanta "Du Norge œr et herrligt Land", beträdde vi, glade, brödrarikets mark. Det var på sjelfva den Tjugonde Juli - Margaretas dag.

Vi stodo vid norrska gränsen och just der afbröts landsvägen helt tvert. Norrmännen sägas nemligen frukta beqväma kommunikationer de begge länderna emellan. De kunna måhända en dag komma i delo med sina svenska "bröder", särdeles om de vid något lägligt tillfälle söka afslita de svaga band, som hålla nationerna tillsammans. Den som ur Finnbygden vill fara vesterut i grannriket, får alltså bereda sig på stora svårigheter. På en högst klen väg eller rättare skogsstig anländer man först till Værmundstorp, ett litet Finnhemman, där man från vilda skogen plötsligen träder ut i en täckt leende trakt. I den vida dal, som här på en gång öppnar sig för vandraren, ligger den blåögda Værmunden - en långsmal sjö, som i flera bugter går i nordvest åt Glommen till. En sakta sluttande strandängd omsluter den - öppna, glada fält med byar och grönskande tegar; men utomkring stå luftiga, blåskimrande berg. Ämnar man sig vidare inåt Glommens elfdal, far man ifrån Værmundstorp hela sjön utefter, och landstiger sedan i en öde tvåmilaskog. Der går sedermera vägen tversöfver Flisan, (en af Glommens bifloder,) men ej på bro, utan öfver ett svårt vad. Ditåt hade vi önskat utsträcka vår vandring, men ingen båt fanns för närvarande att tillgå, och vi anträdde derföre snart återtåget. Hela vår vandring i grannriket hade sålunda ej blifvit vidlyftigare än på sin höjd en knapp "näfverskomil". **

Frampå eftermiddagen voro vi redan på nytt i Djekneliden hos vår Öfversteprest.

Här sågo vi följande morgon socknens nattvardsbarn församlade, och hörde jag då för första gången Finska talas - ett distinkt, välljudande språk. Barnen voro äfven sångkunniga och afsjöngo flera både svenska, norrska och danska stycken - af sednare slaget den bekanta: "Længe var Nordens mægtige Stamme spialted i trende." - På få ställen i vårt land lär man få höra allmogens barn uttrycka sig på så många tungomål. Snart kommer väl också "Marseljäsen" hit.

Men vi lemna här både den franska sången och barnen i Finnskog. Från Djekneliden och dess interessanta pastor togs snart farväl, hvarefter ett nytt besök för ett par dagar gjordes på Letafors. Derifrån vände vi sedan åt Elfdalen tillbaka, hvarvid två vänner från stället följde oss ett godt stycke på vägen. Men snart hade vi på allvar räckt dessa handen till afsked - och nu gingo vi åter ensamma i den tysta, allvarliga skogen - de sista fjäten i Finnbygden.

Ännu en gång stodo vi på höjden af Holmberget. Elfdalen öppnade ånyo sin famn för vandrarne och Klaran skickade djupblå ögonkast emot oss. Vingängsjön med sina ljusgröna, buskbebrämade holmar låg utbredd för våra fötter, ingen dimma skymde i dag föremålen och fritt kunde ögat njuta af hvad skönt landskapet hade att erbjuda.

Resan gick nu hastigt mot hembygden, och mestadels på samma väg, som vi farit uppåt.

De förnämsta resultaterna af 1849 års sommarfärd äro sålunda redan angifna; och må vi derföre skiljas åt, för att härnäst återse hvarandra i Finnskogen.