|
FOTNOTER:
*1). Som stöd för denna mening må här meddelas ett utdrag ur Gåsborns kyrkohandlingar för den första delen af 18:de seklet eller den tid, då Rämen ännu lydde under nämnda kyrka.
År 1701 afled Håke Persmor i Igelshöjden 107 år
gammal |
| - 1705 - Jonas Olsson i Näsrämen 103 - - |
| - 1706 - Enkan Annika från (namnet oläsligt) 107 - - |
| - 1709 - Håka Larsson i Igelshöjden 116 - - |
| - 1714 - Hans Larsson 100 - - |
| - - 28/3 - Nils Pundan, Finne 118 - - |
| - - - Jon Larson i Rämen 102 - - |
| - 1720 - Erik Helsing i Siksjön 100 - - |
| - 1730 - Carls enka i Ormsjö 110 - - |
| - 1731 - Annika Berg i Tvärelfven 105 - - |
| - 1732 - Sven Olsson i Gåsborn 102 - - |
| - - 17/12 - Suder Mattes i Dalkarlsjön 103 - - |
| - 1733 - En enka i Rämsviken 103 - - |
År
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
- |
1701
1705
1706
1709
1714
- 28/3
-
1720
1730
1731
1732
- 17/12
1733 |
afled
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
- |
Håke Persmor
i Igelshöjden
Jonas Olsson
i Näsrämen
Enkan Annika
från (namnet
oläsligt)
Håka Larsson
i Igelshöjden
Hans Larsson
Nils Pundan,
Finne
Jon Larson
i Rämen
Erik Helsing
i Siksjön
Carls enka
i Ormsjö
Annika Berg
i Tvärelfven
Sven Olsson
i Gåsborn
Suder Mattes
i Dalkarlsjön
En enka
i Rämsviken |
107
103
107
116
100
118
102
100
110
105
102
103
103 |
år
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
- |
gammal
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
- |
*5). Bland namn, som här i orten väcka främlingens uppmärksamhet, är också Lappberget. Detta har så blifvit kalladt sedan en lappfamilj för 40 à 50 år tillbaka genom Ren- och Trysild-dalarne i Norrige anlände dit och äfven någon tid drog omkring med sin hjord der i trakten.
*6). I nyss återgifne munart framstår en egenhet, som är märkvärdig nog, nemligen det e, hvilket här och der finnes inskjutet före, i stället för vissa ords slutkonsonanter. Så ha vi, t. ex. daens i stället för danse, som det i andra delar af provinsen heter. Detta e uttalas lika kort som det någonsin det hebreiska scheva, och det fordras ett bra vant öra, att kunna uppfatta det; hvarföre ofvanstående daens för främlingen presenterar sig som ett enkelt dans.
*7). Vi ha här åter en språk-egenhet i den bestämda pluralisformen aan i st. för arne och orna. Svårligen skall man af en infödd Elfdaling få höra ett annat uttal. "Ögonstenarne, hästarne, gossarne eller jäntorna" - ingen af dessa och dylika former klingar väl i hans öron, - nej! det måste ovilkorligen heta: "ögonstenaan, hästaan, gossaan och jäntaan."
*8). Denne eller den förre, båda Finnar, skulle först ha varit betjent hos en "Posse, som var Kammarherre hos Kungen". I v. Stjernmans adelsmatrikel finnes en Nils Knutsson Posse nämnd som Kammarjunkare hos hertig Karl år 1600, och flyende riket år 1603. Att någon hans tjenare då kommit till Wermland, att söka en ny vistelseort, eller kanske fristad, är ej så alldeles otroligt.
*10). Här synas följ. af Geijer och Afzelius upptecknade verser ha blifvit förgätna:
"Och jungfrun hon steg sig så högt upp i ek,
Och ulfven han gick på backen och skrek.
Och ulfven han gräfde den eken till rot
Och jungfrun gaf till ett hiskeligt rop."
*11). Förf. lär här förutskicka den anmärkning, att när folkspråket, så väl på detta ställe som i kommande socknar, vidröres, sker sådant i största korthet, dels för att göra sjelfva texten mindre hårdläst, dels ock, emedan en särskild bilaga vid reseskildringens slut kommer att upptaga återstoden af de språkegenheter, han i Elfdalen uppfattat.
*13). Såsom en ytterligare egenhet må här anmärkas, att den del af kjolen, som skall skylas af förklädet, alls icke, såsom det öfriga, är svart, utan af hvad annan färg som helst. Har detta bruk tillkommit af sparsamhetsanda, så måste detta medges, att den dygden här gått längre än annorstädes.
*14). Likasom rocken har namn af tröja, så kallar man också tröjan för "armväst" och sjelfva västen "lifstycke". Mellan Ekshäradsboens och Nysocknarnes tröjor är den skillnad, att de förra baktill ha knappar och slät rygg, hvaremot de sednare äro veckade i ryggen och ha silkestofsar i stället för knappar.
*21). Återigen en märklig egenhet, neml. ordet o i stället för henne; hvarvid är att tillägga, att nämnde personalpronomen aldrig, utom på sin höjd i genitiven, undergår någon förändring. Hvad för öfrigt genitiven i allmänhet beträffar, så är den högst sällan bruklig. Dativen begagnas mer; och man säger således icke gerna "Brattströms hund eller Pers häst", utan "Hun at Brattström, hästen at Peer" o. s. v.
*26). Byggnader uppföras här vanligen på följande vis. Först bygger man, ena året, en stuga med blott ett enda rum, men likväl så inrättat, att stockändarne i ena gafveln gå så långt utom det fullfärdiga rummet, att de kunna förslå till ena hälften af kåfven och förstugan. När sedemera dessa, efter något års förlopp, tillbyggas, fogas den nyare hälften af huset så vårdslöst intill den äldre, att mellan somliga stockändar ett ganska betydligt mellanrum uppkommer. Kåfven blir sålunda oftast ett temligen svalt rum.
*29). Samma slags byggnad förekommer ock i Dalarne, och förmenar Hülphers detta "stabur", som han säger, vara liktydigt med "ståndbur". Men ser man blott efter, huru en sådan visthusbod är uppförd, så ligger en annan tydning närmare till hands, neml. stabb-bur = en bur eller byggnad, uppförd på "stabbar", d. v. s. stubbar eller stolpar.
*36). I dessa nejder, der vägen ej är uppmätt, beräknar man dess längd på tvenne temligen egna sätt. Man påtager, antingen ett par nya näfverskor och går med dem till dess de brista sönder, då man säges ha tillryggalagt en "näfverskomil", eller ock påtänder man ett bloss ("Kyndel") och går dermed framåt till dess det är utbrunnet, då man har den så kallade "Kyndelmilen" gifven.
*42). I Fryksände, äfvensom i Skoga, och åtskilliga andra orter äfven utom Wermland, tillägger man de olika bostäderna å ett hemman dylika namn med ändelsen "folk", såsom "Nischfolk", "Pettersfolk", "Torpfolk", o. s. v.
*44). Patron Lyrholm har sedemera återfunnit ett par andra, äfvenledes till någon tid förkomna fornsaker, nemligen ett stycke af en svart stenyxa samt en lans- eller pil-spets af flinta, båda å Vägsjöfors ägor, funna i jorden. |
|