2. Namn på t.ex. -bol och -by äro ganska vanliga inom undersökningsområdet (jfr Ortnamnen i Värmlands län, del II Fryksdals härad och del XIV Älvdals härad). Enligt NOREEN (1917 s. 38) förskriva sig dessa namnändelser från den första kristna tiden, medan HELLQVIST (1918 s. 146) daterar namn på -by från början av järnåldern. Jfr LINDROTH 1923 s. 155. Jfr även FRANZÉN 1939 s. 128 ff.

Källmaterial

3. Längden funnen i Danska riksarkivet år 1926 av ERNST NYGREN och SIXTEN SAMUELSSON. Den beskrives av SAMUELSSON och KALLSTENIUS under titeln En värmländsk skattebok från 1503 i Nationen och Hembygden II. Uppsala 1939.

4. Värmland hörde vid denna tid till Skara stift. Det ingick i Örebro landshövdingedöme till 1634 samt åren 1654-1778 (Länsräkenskaperna KA).

5. Registret på mantal tillhör Lignellska samlingen (RA).

6. ”Under arbetet i Ekonomisk-historiska institutet har det så småningom framgått att den mantalsskrivna befolkningen erbjuder en mätare på växlingarna i befolkningens välstånd vars värde man icke på förhand skulle ha tänkt sig. Som uttryck för totalbefolkningens ändringar är materialet oanvändbart; det visar sig lätt att växlingarna äro många gånger större än som motsvara möjliga ändringar i den totala folkmängden. Men i stället återspegla siffrorna påfallande väl alla händelser, som ha underlättat eller försvårat befolkningens försörjning, och förklaringen är utan tvivel den, att förrättningsmännen vid mantalsskrivningen ur längderna ha strukit alla sådana som de funnit vara ur stånd att betala mantalspenningar.” (HECKSCHER 1932 s. 68).

7. Ett flertal förf. har behandlat begreppet by och HEDENSTIERNA (1949 s. 275 ff.) har en översikt över den förda diskussionen. DAHL (1942 s. 12), som behandlat ett område, där byar med flera gårdar voro mycket vanliga - Skåne hade vid mitten av 1600-talet 10 gårdar i medeltal per by – menar med by varje grupp på minst 3 gårdar (aa s. 5). I Mellansverige var förhållandet ofta annorlunda och t.ex. i Värmdö skeppslag 1632 hade nära 70  % av byarna endast ett hemman (HEDENSTIERNA 1949 s. 277). HEDENSTIERNA talar också om dessa 70 % som byar. 

8. Prostarnas tionderäkenskaper för Skara stift. Västergötland och Värmland. KA.

9. Följande byar sägas i 1566 års tiondelängd (Värml. handl. 1566 n:r 15) vara förstörda av fienden: Bada, Fensbol, Millmark, Oleby, Rådom, Röbjörkeby, Stensgård, Stommen, Sörmark, Torsby, Vadje och Östmark. Enligt 1568 års tiondelängd (Värml. handl. 1568 n:r 15) voro alla byar utom Mölnerud, Västanvik och Bada skövlade och öde. WESTLING (1883 s. 9) säger: ”I Vestersysslet, som mest varit utsatt för fiendens härjningar, funnos 1568 410 hela hemman, 98 halfva hemman och 157 torp som voro öde brända och röfvade”. ”Eländet måste i denna landsdel varit fruktansvärt”. ”Ännu 1573 omtalas, huru i detta fögderi en del af bönderna, som sutto på goda hemman voro föga bättre än husmän och att mycket låg öde.”

10. Asped upptages på 1644 års skatteläggningskartor som 1/8 hemman men hade då inga åbor utan brukades av Överbyn och Gunnsjögården. Asped användes antagligen som fäbod med odlingar. Det heter nämligen i beskrivningen till 1759 års storskifteskarta över Överbyn (R 84,9 1 LSA) : ”Af åboerne i Öfwerbyn anfördes, det Aspe ej ännu blifwit rätteligen skildt ifrån Öfwerbyn, samt at okunnigt är, om det såsom afgärda hemman kan anses, ty det har för någon tid tillbaka warit Fäbodar härunder, men sedermera då någon af Bolbyns ägare utflyttadt och satt sig på den der upprögde jorden, hvilken alt mer ansenligen blifwit utwidgad och förökad, har Aspe blifwit särskildt skattlagdt för 1/8 hemman”.

11. Nytillkomna äro Stackerud och Överberg i Ekshärad, Mjönäs, Norra och Södra Torp samt Övre Värnäs i Norra Ny och Brönäs, Båtstad, Fläskremmen, Kattstjärten, Mörbacka, Nedergården, Skinnerud och Vingäng i Dalby.

12. Prosternas tionderäkenskaper för Skara stift.

13. Värml. handl. 1573 n:r 14.

14. För Fryksdalsområdet finns även boskaps- och utsädeslängd för 1621.

15. Jordeboken upptager dessutom några torp, men dessa redovisas ej i övriga skattlängder. De ingingo troligen i någon by och brukades av denna.

16. I 1640 års specifikation på hemman är Baggerud upptagen med 5 brukningsdelar, Vingäng med 2 samt Brönäs och Skinnerud med vardera 1. De saknas dock i övriga längder från denna tid. I 1700 års mantalslängd uppgives, att Baggerud brukas under Möre, Brönäs under Uppgården, Skinnerud under Nedergården samt Fläskremmen under Hole, Strandås var 1630 1/8 hemman men är 1640 utjord, varför den ej medtagits.

17. Edet är enligt jordeboken upptaget 1603 och finns i några tiondelängder strax efter 1600, men i 1611 års hjonelagslängd står antecknat: krympling och husarm. År 1615 redovisas Edet som skatteutjord, likaså 1640 och har därför ej medtagits på kartan. Edet återkommer i mantalslängd 1648.
Möjligen var Långerud och Västanå upptagna redan 1640. Båda finnas i 1644 års geometriska jordebok. Om Långerud heter det i denna, att ”torpet är nyss upptaget ur mark och mo och ännu icke skattlagt”. Det finnes dock ej i några längder från denna tid.

18. Specifikation på hemman och mantal i Närke och Värmland 1640 och 1641. KA.

19. Som exempel kan tas Ö. Tönnet i Ekshärad och Björkenäs i Norra Ny. I den förstnämnda byn voro hemmansdelarna 1/8, 1/8, 1/16, 1/4, 1/16, 1/4, 1/16, 1/16, vilka tillsammans bilda en hel. I Björkenäs voro delarna 1/16, 1/16, 1/16, 1/16, 1/16, 1/16, 1/8. Hemmansdelarna voro således 8 resp. 7. Tionde-, mantals- och boskapslängderna för åren 1639, 1640 och 1641 ha även 8 nominati utom 1639 års mantalslängd, som har 7. För Björkenäs har längderna 7 nominati utom 1639 års mantalslängd, som har 6.

20. För att visa karaktären av överenstämmelsen anföres följande tabell över några byar i norra Ny och sammanfattningstabell över summorna i de olika delområdena.

21. WOHLIN (1912 s. 67 ff.) påvisar även, att hemmansklyvningen tagit stora proportioner i Värmland. Han citerar ett uttalande av landshövdingen i Örebro län (dit Värmland då hörde) i ett memorial till Kungl. Maj:t den 21 maj 1688. Landshövdingen påpekar, att i Värmland och särskilt i de härader, som lågo vid gränsen, på ett hemman kunde bo 6, 7, 10 och flera bolag (familjer). Skulle endast 4 bolag få bo på hemman, som påbjudits 1684, skulle största delen bli husvilla. Han framhöll, att det ur försvarssynpunkt var förmånligt med mycket folk vid gränsen och anhöll, att folket skulle få bo kvar. Detta beviljades även i en resolution den 28 maj 1688. Allmogen i Värmland skulle få bo på sina hemman, som de av ålder varit vana.

22. Med storbyar menas här byar med 10 gårdar och däröver.

23. Enligt ENEQUIST (1935 s. 145 ff.) utgjorde t.ex. storbyar på mer än 20 jordegendomar drygt 3 procent av alla byar i Västerbotten redan 1543, och 17 procent voro storbyar på mer än 10 gårdar. Man skulle kunnat vänta att finna liknande förhållanden inom det här behandlade området. FRÖDIN (1933 s. 81) säger nämligen om uppkomsten av Dalarnas storbyar, att "hela den befolkning, som i huvudsak genom boskapsskötsel hämtade sin utkomst från de väldiga skogsvidderna, var hänvisad att förlägga sin fasta bosättning på den trånga dalslätten, den enda fläck, där odlingsbar mark fanns. Detta måste redan tidigt leda till uppkomsten av större byar i skogs- och dalbygderna än i slättlandskapet". Enligt detta borde betingelserna för uppkomsten av storbyar varit gynnsamma i norra Värmland, i synnerhet i Klarälvsdalen. Tydligt är dock, att vad FRÖDIN funnit för sitt område ej kan gälla här. Möjligen har Klarälvsdalens beskaffenhet lagt hinder i vägen. I denna smala dal kunde byns odlingar utvidgas endast i viss utsträckning för att ej komma in på andra byars ägor, då dalen redan tidigt hade en ganska jämnt fördelad bebyggelse. Även om befolkningen huvudsakligen fick sitt uppehälle genom boskapsskötseln, var dock en storbys behov av odlingar relativt stora. Detta skulle med andra ord innebära, att i den smala Klarälvsdalen lade försörjningssvårigheter hinder i vägen för uppkomsten av större byar.

24. Kartorna beskrivas närmare på sid. 29 och 30.

25. Se avsnittet om säterlivet.

26. SUNDQUIST (1938 s. 42) framhåller, att den redovisning, som kommer till synes i Älvsborgs lösen, fungerade bäst under skattens första och sista termin. Skatten utkrävdes åtminstone i början med stor stränghet och skulle erläggas av icke endast ägaren till hemmanet utan av alla hjonelag, som funnos på detta, med 2 rdr per hjonelag. Drängar över 15 år skulle betala 1 rdr och pigor från samma ålder en halv rdr (HECKSCHER 1933 s. 5). Det tycks även framgå av längderna, att de sistnämndas antal i början till fullo upptogs i längderna för norra Värmland. Antalet synes nämligen mycket rimligt. Jfr tabell 5! Men i senare längder, t.ex. för år 1619, som här använts, förefaller antalet alltför lågt. Antalet drängar sjunker från 13 år 1610 till 2 år 1619 och antalet pigor från 27 till 4 i Fryksdalsbygden. Även om det var mycket dåliga tider i Fryksdalsbygden vid denna tid - ej mindre än 29 hjonelag eller omkring 50 % betecknas som "husarme och oförmögne" - och så många som möjligt kanske försökte få sin utkomst på annat håll, förefaller minskningen väl stor. Antalet hjonelag hade t.ex. ökat. HEDENSTIERNA (1949 s. 84) påpekar dock, att den ekonomiska pressen särskilt påverkade "drängar och pigor". Även i Älvdalsområdet var minskningen betydande och kan ha sin orsak i bristande redovisning.

27. Om man försöker att från mantalslängderna få en uppfattning om folkmängden, möta även stora svårigheter. Vid en undersökning av mantalslängderna på 1630- och 1640-talen finner man, att endast ett fåtal har differentierade uppgifter om de olika befolkningskategorierna, och även de ha stora brister. Här nedan har gjorts en sammanställning av 1642 års längder för Älvdalen och 1641 för Fryksdalen.

Av denna framgår, att ej mindre än 58 procent av alla i mantalslängderna upptagna utgöras av hjonelagen, man och hustru. Det är tydligt, att av någon anledning alltför få andra familjemedlemmar upptagits. En viktig anledning torde ha varit, att de ej ansågos ha möjlighet att betala mantalspenning. I Fryksdalsbygden äro inga döttrar alls medtagna, och i Älvdalskommunerna finnas endast få exempel på familj med mer än en skattskyldig dotter. Samma gäller i ännu högre grad om skattskyldig son. I Norra Ny fanns det endast 4 drängar utom prästerskapets 11. Prästen hade däremot inga pigor, vilket förefaller osannolikt. Dessa uppgifter äro alltför ofullständiga för att kunna ligga till grund för någon folkmängdsberäkning.
Detsamma gäller för övrigt mantalslängderna på 1650-talet. Efter 1652 skulle mantalsskrivningen verkställas av särskilda mantalskommissarier, varför man skulle vänta noggrannare längder efter detta år. (LINDE 1887 s. 525). Vid undersökning av 1653 och 1658 års längder finner man emellertid ännu mindre procent familjemedlemmar. I Fryksände fanns t.ex. 1658 endast 4,4 % söner, 4,4 % döttrar, 2,1 % drängar och 4,7 % pigor men 35,0 % ”husfolk” (en kameral term). Av ”husfolket” fanns dock endast 2 i den gamla bygden mot 90 på finnbygden. HANNERBERG (1940 s. 44) har även funnit, att kommissarierna ej hade någon nämnvärd inverkan.

28. HANNERBERG har för Närke räknat med i genomsnitt 6 personer per behållna familjer och 3 på utfattiga (HANNERBERG 1941 s. 89).

NÄRINGSLIVET I NORRA VÄRMLAND UNDER 1600-TALET MED SÄRSKILD HÄNSYN TAGEN TILL TIDEN FÖR DEN FINSKA INVANDRINGENS BÖRJAN.

1. FALK 1921 s. 231.

2. Enligt anteckningar i Västersysslets räkenskaper för åren 1658, 1659 och 1575 utgick skatten i penningar ”efter det var ett fattigt land på spannmål och andra persedlar”. (WESTLING 1883 s. 36).

3. Håkan Arfwedsson föddes 1610 och var son till kyrkoherden i Ör i Dalsland. Han erhöll fullmakt 1638 att förrätta jordrevningen i Värmland, där han blev ensam lantmätare 1640 (EKSTRAND 1896-1903 s. 1 och 101).

4. Vid kontrollmätning av skalstrecken finner man dessa ganska konstanta. Skalan 1000 alnar når omkring 117 mm och variationerna äro ej över en millimeter mellan olika kartblad. HEDENSTIERNA (1949 s. 47) har redogjort för sina egna kontrollmätningar och liknande av andra förf.

5. Jfr t.ex. HANNERBERG 1941 s. 144 ff. ENEQUIST 1937 s. 59, 62, LAGERSTEDT 1942 s. 14, BERGSTEN 1946 s. 41, HEDENSTIERNA 1949 s. 50 m.fl.

6. Vid planimetermätning av ett antal åkerstycken blev den planimetermätta arealen 2,7 % mindre än kartans utsädesuppgifter. Anledning till denna skillnad kan vara papperets krympning eller felkällor vid mätningen.

7. Wallringh, Erik Andersson tog sin examen 1694 och blev e.o. i Närke 1696. Dog 1717 (EKSTRAND 1896-1903 s. 182).

8. Boskaps- och utsädeslängderna ha uppgifter om utsädets storlek, och dessa uppgifter ha använts för försök till beräkning av den besådda arealen. Man anser dock nu dessa utsädesuppgifter mindre lämpade som utgångspunkt för en sådan beräkning. Längderna ha under senare år varit föremål för en kritisk granskning av ett flertal forskare (LAGERSTEDT 1942 s. 14, BERGSTEN 1946 s. 45 ff., HANNERBERG 1946 s. 17, OSSIANNILSSON 1946 s. 39 ff.). HEDENSTIERNA (1949 s. 75) har gett en översikt över den förda diskussionen. OSSIANNILSSON, som framfört den starkaste kritiken, påpekar för sitt område, att uppgivet utsäde är lika år från år och påvisar samband med jordebokens avrad eller öretal. Senast har HANNERBERG (1949) tagit upp utsädeslängderna till diskussion. Han framhåller (s. 117), att utsädeslängdernas uppgifter ej avse det verkligen använda utsädet utan att det är ett ”kameralt utsäde”, vilket dock under gynnsamma omständigheter kunde komma det verkliga utsädet ganska nära. HANNERBERG har även genom jämförelser med de geometriska jordeböckernas utsädes- eller arealuppgifter lyckats komma fram till ett relationstal för förhållandet mellan utsädeslängdernas utsädesuppgifter och åkerarealen. Åkerarealen i de större byarna erhålles, om man multiplicerar det kamerala utsädet med 2,7 och för de mindre byarna 2,6 gånger utsädet +1 (s. 127). För de byar, som kartlagts av lantmätare Arfwedsson, har HANNERBERG t.v. avstått från att söka komma fram till ett liknande relationstal. Det visade sig nämligen, att i dessa byar var utsädet mycket litet i förhållande till åkerarealen.
Vid undersökning av boskaps- och utsädeslängderna för norra Värmland, visar det sig, att utsädet ej är detsamma år från år i alla byar. För att visa förändringen har här gjorts en sammanställning över den geometriska kartans utsädesuppgifter och det ”kamerala utsädet” enligt boskaps- och utsädeslängderna 1626, 1628, och 1634 för några av de större byarna inom Fryksdalsbygden. (1634 års boskaps- och utsädeslängd för Fryksände finnes tillsammans med 1635 års längder för Östersysslet.) I 1634 års längd finnes utsädet angivet i en klumpsumma för byn antagligen för den åbo som svarade för skatten. Den sistnämnda längden har i rätt många fall något lägre utsädessiffror jämfört med de föregående.

Variationerna mellan olika år borde tala emot ett antagande, att utsädesuppgifterna skulle vara en avskrift av eller ha något fastare samband med skatteuppgifterna i jordeboken. I denna finnes för övrigt från denna tid endast oxeskatten, som har något närmare samband med jorden, och någon överensstämmelse med denna kan ej spåras. Man har ej heller möjlighet att jämföra det ”kamerala utsädet” med några skattläggningsuppgifter. Några sådana finnas ej för området. Östersysslet har eljest skattläggningsuppgifter för 1584-85 (Värmlands handlingar 1585:16), men Älvdals härad finnes ej med. Dessa uppgifter ange åkerns godhet och mängden utsäde liksom lass hö från ängen. För att utröna eventuellt samband mellan skattläggningens uppgifter om utsäde samt boskaps- och utsädeslängdernas utsäde omkring 40 år senare har jämförelse gjorts för byarna i Kils härad. Man kan därvid konstatera, att överensstämmelsen för flertalet byar är ganska god, men att någon direkt avskrift av skattläggningsuppgifterna ej synes ha ägt rum. När det gäller undersökningsområdet kan endast jämförelse göras med de geometriska kartorna från 1644. Att jämföra med uppgifter från de geometriska kartorna i Norra Ny från århundradets slut kan ej vara lämpligt. Det framgår redan av tabellen ovan, att kartornas uppgifter om utsäde äro mycket större än utsädeslängdernas. För hela Fryksdalsbygden var kartornas uppgifter ej mindre än 3,6 gånger större. Kartorna har en utsädesmängd på 477,7 tunnor, vilket som tidigare visats betyder lika många tunnland, medan utsädeslängderna endast redovisa 132,8 tunnor. Räknar man med att tvåsäde tillämpades, betyder detta att på varje tunnland endast skulle komma 0,56 tunna utsäde. Detta måste anses väl lågt men stämmer ganska väl med medeltalet (0,59) inom de byar i Närke, som kartlades av samma lantmätare Arwedsson. För övriga byar, som HANNERBERG behandlat, var medeltalet utsäde 0,75 tunnor pr tunnland (aa 12). Allt tyder på att man ej lämpligen kan använda boskaps- och utsädeslängderna för norra Värmland som underlag för en beräkning av åkerarealen.

9. Några exempel må anföras: År 1644 klagade allmogen i Älvdalen, att årsväxten i denna del av landsorten var mäkta svag, så att mången av dess åkrar icke hade födan till jul, mycket mindre under årets lopp, ty mångenstädes hade man icke kunnat skära säden som vant var utan ryckt upp henne med rötterna. Man begärde lindring i utlagorna och frihet från utskrivningar, emedan de här på gränsen boende ingen stund vore säkra varken för folk eller boskap för fiendens infall (Allm. ensk. besvär 1644, RA).
Undersökningsområdet och i synnerhet Fryksdalen var ofta utsatt för fiendehärjningar och hade därigenom svåra tider. I samband med det nu citerade klagomålet framhölls, att fienden härjat och att allmogen måste vakta gränsen, vilket den även ville göra. Men den klagade på skatten och på att handeln med Norge låg nere och ej längre inbringade penningar till utlagorna.
Vasseruds åbor klagade 1636, att de ej kunde göra skäl för helt hemman. Nämnden vittnade, att det var liten och elak åker och äng, som inte gick att förbättra eller utvidga (Domboken för Fryksdalshärad 1636).

10. År 1644 hade utskickade från Älvdalen klagat över den stora skada de lidit av frost och köld och överflödande vatten av älvarna, vilka fördärvat både säd och hö, så att de ej kunde utgöra gälden utan måste göra den i penningar (Allm. ensk. Besvär 1644, RA).

11. Enligt Kungl. Maj:ts order av den 25 nov. 1693 och brev från landshövdingen den 9 dec. 1693 hade undersökning företagits angående tiondemalningen. Inget annat besked kunde erhållas än att så skett så långt någon kunde minnas. Malning ägde rum långt före freden 1657, trots att en del av tiondet då fördes till Eda skans (Älvdals härads dombok 19/3 1694).

12. I Närke var rågen under 1640- och 1690-talen mest dominerande inom skogsbygden (HANNERBERG 1941 s. 242).

13. 1571 var procenten råg ringa i de norra delarna av Sverige, medan södra och mellersta Sverige hade stor procent råg. I Nyköpings län liksom i Stockholms och Örebro län var rågskörden t.o.m. större än kornskörden, som eljest dominerade (FORSSELL 1883 s. 325 ff.). Fem år senare (1576), då skörden betecknas som god eller medelgod i vårt land, hade Östersysslet i Värmland 8,3% råg av hela skörden och Västersysslet 4,3% (aa s. 110).

14. Värmlands handl. 1600 n:r 11, 1602 n:r 9, 1604 n:r 9, 1605 n:r 1 (KA).

15. Även i Norge, där särskilt de östra delarna kan jämföras med Värmland, odlades rågen på svedjor. Det heter bl.a. i ett protokoll från 1723 från Rakkestad: Att så litet råg blir uppfört i tiondet beror på att allmogen sår denna råg i ”braater” och inget i sina åkrar (omskrivet till svenska) (ASCHEHOUG 1890 s. 62).

16. Ett yttrande av fogden Jöns Bock (fogde i Östersysslet 1606-1622) år 1614, att svedjefall huggits till överhetens behag, vilket svedjefall gett 11 tunnor, tyder på att svedjande ej var så vanligt. Hade svedjandet allmänt brukats i fogdens område, som omfattade Kils, Fryksdals, Älvdals, Nyeds, Ölme, Visnums och Väse härader samt Karlskoga bergslag, hade han säkert ej i sin redogörelse omnämnt dessa 11 tunnor svedjeråg. (Landskapshandl. 1614 nr 10.)

17. WESTIN (1930 s. 19) diskuterar denna möjlighet för sitt område, men SMEDS (1935 s. 76) betvivlar, att någon svedjeråg undanhållits vid tiondegivningen. I Norge förekom, att man utelämnade svedjerågen från tiondet (ASCHEHOUG 1890 s. 62).

18. Som stöd för antagandet om ringa svedjande kan ställas Hertig Karls brev till allmogen i Värmland år 1582. Han skriver däri, att liten årsväxt och sedan dyr tid förorsakas hos Eder därav att I inga svedjefall fälla och bruka (Noraskogs arkiv II:666).

19. Anmärkningarna till kartan avtryckt i Bidrag till utredning af den värmländska afvittringsfrågan.(CARLSON 1915).

20. THORARINSSON (1944 s. 179) framhåller, att svedjebruket fick starkt uppsving i många svenska bygder genom inflyttning av svedjekunniga finnar. Han påpekar även (s. 174), att Finland varit svedjelandet framför andra i Norden och att svedjandet ända in på 1800-talet var den vanligaste odlingsmetoden inom stora delar av Finland.

21. ”Den almindelige Landkommission af 1661 beklager meget den skade, som Finnerne foraarsagede i de store Skoge i Grændsetrakterne, og fortæller tillige, at Almuen har lært Kunsten af dem baade at brænde Braater, skyde og fiske paa deres Manér” (SKAPPEL 1904 s. 49).

22. Även in på nästa århundrade spelade havren en dominerande roll som människoföda att döma av ett meddelande till kommerskollegium år 1748 från landshövding Nils Reuterholm. Han berättar här, att 1743 hade Kungl. Maj:t sänt spannmål från Östergötland till den nödlidande allmogen i Värmland. En mindre del av denna spannmål utgjordes av havre. Denna hämtades genast jämte en del av kornet. Resten blev liggande. Landshövdingen menade, att detta berodde på att befolkningen var så van vid havre, att den ej förstod sig på annan säd, trots att denna var av god kvalitet och ganska billig. (Meddelat av LAGERSTEDT.)

Boskapsskötseln. 

23. BERGSTEN (1946 s. 42) har en översikt över den förda diskussionen liksom HEDENSTIERNA (1949 s. 72 ff.).

24. Även kritiska röster har gjort sig hörda. Jfr WENNBERG 1947 s. 64.

25. Åren 1637-1641 finnas dessa i länsräkenskaperna i samband med mantalslängderna.

26. Skatten var 4 öre kmt för ko resp. 2 öre kmt för kviga 1620-23, 8 resp. 4 öre kmt 1624-27, 12 ¼ och 6 öre kmt 1628-34 samt 1635-41 4 öre smt för ko och för kviga 2 öre. Jfr HEDENSTIERNA 1949 s. 74 som har en översikt över skatten för olika djurslag under olika perioder.

27. BERGSTEN 1946 s. 43.

28. HANNERBERG 1948 s. 41.

29. ENEQUIST 1937 s. 60.

30. Följande skala för uträknandet av antalet Ne har använts: Häst 1,5 Ne, Unghäst 0,75 Ne, Nötkreatur 1 Ne, ungnöt (kviga) 0,5 Ne, får 0,1 Ne, 1 get 0,083 (1/12) Ne och svin 0,25 Ne (jfr HANNERBERG 1948 s. 66).

31. Minskningen fram till 1630-talets mitt (1634) var betydligt mindre.

32. För Fryksdalsbygden var dock minskningen 35,7 %.

33. Hästar äro lämpligare än ston för körslor längre vägar. Måste dragarna tillbringa natten i baracker flera tillsammans, ställa ston lätt till oreda, då de vanligen slå andra djur, som komma dem nära.

34. I Noraskoga, Linde och Ramsbergs socknar år 1633 funnos 1173 hästar, 16 ston och 3 fålar, medan sammansättningen i de 22 undersökta socknarna i Närke var 28,8 % hästar, 50,5 gamla ston, 8,9 unga ston och 11,8 % fålar. (HANNERBERG 1948 s. 33.)

35. Med stut menas kastrerat ungdjur. När det kastrerade djuret var några år gammalt, benämndes det oxe.

36. Jämför man med t.ex. Östergötlands olika jordbruksområden, framgår, att bönderna i norra Värmland hade ett mindre antal dragare. I Östergötland kom mellan 2,5 och 4,7 dragare pr nominatus. Med tre undantag hade här samtliga delområden över 3,5 dragare pr nominatus (BERGSTEN 1946 s. 58).

37. Jfr HEDENSTIERNA 1949, LAGERSTEDT 1942, LINDGREN 1939, HANNERBERG 1948 och ENEQUIST 1937.

38. Jfr sid 160, 161, 162. Inom bygden kallas fäbodarna sätrar, vilket namn även här användes.

39. LAGERSTEDT 1942 s. 28, HEDENSTIERNA 1949 s. 206, ENEQUIST 1937 s. 61.

40.  Jfr 1697 års geometriska kartor över byarna i Norra Ny (LSA).

Övriga näringar. 

41. Handeln med Norge var tydligen livlig över norra Värmland. I en resolution från 1648 omtalas ett förslag att inrätta en tullstation vid Vingäng i Dalby, där dalkarlarna som ”hoptals” reste med varor till Norge och därifrån hämtade fisk, kläde och annat, skulle erlägga gränstull (STIERNMAN II s. 500). Enligt uppgift från 1727 köpte folket i Älvdalen från Norge: sill, salt, fisk, lin, hampa, ull, lärft, blaggarn, vadmal, get-, får- och kalvskinn m.m. samt spannmål (SAMUELSSON 1917 s. 249). När det gäller handeln med Norge jämför ERIXON 1933 s. 271 ff. Vägförbindelse med Dalarna fanns även under 1600-talet. Enligt Schallroths karta över Dalarna från 1686 (KrA) och General Geograpische Land Kort öfwer Stora Kopparbergs Lehn med Öster och Wester Dalarna 1686 (KrA) fanns det tre vägar från norra Värmland till Malung i Dalarna. En väg utgick från Likenäs, en annan från Skyllbäck och en tredje gick tvärs över landskapet längst i norr förbi Aspberget och förband Norge med Dalarna.

42. Allm. ensk. besvär 16/9 1690.

43. I en resolution från 1648 heter det: Allmogens begäran att efter gammalt bruk föra sågtimmer till Norge - vilket nu är dem förbjudet - ... vill Kungl. Maj:t taga uti nådigt betänkande till vidare resolution framledes (STIERMAN II s. 501).

44. BOËTHIUS (1929 s. 274) påpekar, att trots att det fanns skog till både järnhantering och trävaruexport, betraktades den sistnämnda som en ovälkommen medtävlare till järnhanteringen. Orsaken därtill var främst, att genom exporten höjdes priset på skogsprodukterna. Avspärrningen mot grannstaternas gränser och stapelstädernas, särskilt Stockholms och Göteborgs, företrädesrättigheter vid trävaruexporten åstadkommo strider (aa s. 275. Jfr även WIESLANDER 1936.).

45. Domboken ¼ 1698 och 18/2 1701 (Jfr BÄCKVALLS anteckningar).

46. Inom grannsocknen Råda uppfördes 1668 Uddeholms stångjärnshammare. Stjärns hammare och masugn privilegierades 1669. Dessa båda anläggningar lågo mycket nära varandra (ALMQVIST 1899 s. 36 ff. och FURUSKOG 1924 s. 212, 213).

47. År 1581 betalades en hjälpgärd med osmundjärn. I Älvdals härads domböcker för 1603, 1604 och 1605 omtalas omkring 25 uppbud av hemmansdelar vid rätten, betalade med järn. Flertalet av dessa hemmansdelar lågo i Ekshärad och Råda. (BÄCKVALL 1920 s. 4).

48. Enligt järnkontorets Annaler (1922) tycks framgå, att de invandrande finnarna byggt en smältugn vid Laggåsen (ugnen beskriven av Jeoorj Larsson i Bidrag till kännedomen av gamla värmländska smältugnar. Järnkontorets Annaler 1922.) I trakten av Ambjörby ha 12 ugnar utgrävts. Dessa lågo ofta vid myrar (jfr GRABE, Den svenska Osmundtillverkningen. Järnkontorets Annaler 1922:II).

49. Under 1500-talet var järnet svåråtkomligt för befolkningen i Övre Fryksdalen och övre Klarälvsdalen. Då befolkningen här ej hade råd att erlägga tiondejärn, medgav Gustav Vasa rätt att ersätta detta med penningar (ERIKSSON 1940 s. 61). ERIKSSON menar även, att myrjärnshanteringen i dessa trakter förmodligen ej kan leda sina anor så långt tillbaka som till 1500-talets mitt (aa s. 62). Jfr dock not 47.

DEN FINSKA KOLONISATIONEN OCH FINNBYGDENS UTVECKLING FRAM TILL 1730.

Invandringen. 

1. Enligt ELGESKOG lämnade dock Gustav Vasa i ett brev till Värmland 1535 befolkningen fritt tillstånd att bruka och behålla de allmänningar, som den sedan långlig tid haft (ELGESKOG 1945 s. 28).

2. GOTHE anser att år 1598 kan i stort sett passa som begynnelseår för den egentliga finska bosättningen inom Hälsingland (GOTHE aa s. 22).

3. I Glava i västra Värmland skall dock ett finntorp vara upptaget redan 1584 (FALK 1921 s. 241).

4. Värmlands handl. 1653.

5. År 1622 klagade allmogen i Västerdalarnas socknar över de finnar, som sedan några år slagit sig ned på deras skogar och som jagat lo och mård. Endast ett fåtal av dessa skinn hade hamnat hos K. Maj:t, ty de flesta finnarna hade begivit sig till Värmland och andra trakter (BÄCKVALLs ant. och NORDMANN aa s. 65 och 66).

6. OLAF LINDTORP säger, att efter 1620 ägde massinvandring rum till Norge. Hans uppgift att omkring Store Røgden funnits många finnar redan 1570 förefaller osannolik. (LINDTORP 1942 s. 18).

7. Finnar från Filipstads bergslag svedjade på Älvdals härad enligt Kungl. Maj:ts resolution (1664) på allmogens besvär från Älvdals härad (BÄCKVALLs anteckningar).

8. Från Älvdalsområdet omtalas dock Skallbäcken i jordeboken redan 1649 under namnet Oluff Koo. I 1655 års tiondelängd förekomma båda namnen (jfr även CARLSSON 1915 s. 9). I 1649 års jordebok uppges Flatåsen och Tjärnberget som nybyggen. De båda sistnämnda anges upptagna 1646.

9. Tydligen fanns det redan på 1640-talet rätt många finnar längre söder ut inom Fryksdals härad. Enligt en mantalslängd från 1640 äro ej mindre än 10 finnar mantalsskrivna i Mangen i Gräsmark. Av antalet mantalsskrivna att döma var Mangen en av de största finnbyarna inom häradet. Många av invånarna i denna by utskrevos till soldater.

10. I Sunne socken funnos enligt 1626 års boskapslängd 11 finnfamiljer.

11. Bergslagens finnbygder sträckte sig över nuvarande Gustav Adolfs socken fram till Älvdalsbygden i söder, där de finska nybyggena Brånberget och Näsberget lågo inom undersökningsområdet.

12. En del torp förekomma endast i några längder och försvinna sedan.

13.  R 10 LSA.

14.  Älvdals härads dombok för 17 sept. 1649 heter det: ... att finntorpen, som på skatteskogar kunna vara upptagna efter landshövdingens sedlar såsom å krono, skola synas om de kunna göras till fjärdedels hemman eller ej utan bolbyarnas skada. Och där de så kunna göras utan dessas skada, må torparen förlika sig med jordägaren om bördsrätten eller vara därifrån.

15. I jordeböcker och domböcker angives nästan alltid, på vilka hemmans mark de olika finntorpen äro belägna. Av de otaliga tvisterna mellan finnarna och bolbyarna framgår även, att de senare ansågo skogen som sin enskilda mark. Som exempel kan anföras följande från Fryksdals härads dombok för 1648. En finne på Bastehöjden, som fått landshövdingens tillståndssedel att där upptaga ett torp, hade huggit tvenne fall på Vadjes skog vid deras säter Bastevålen men, sedan rågen var skuren, gått tre fjärdingsväg därifrån och där huggit fall och byggt en finnria med två hus utan föregånget prov och rannsakning. Detta var till stort men för jordägarna i deras egen och enskilda sätermark. Häradslänsmannen och nämnden vittnade, att det var byarna Kolleruds, Vasseruds, Rådoms, Vadjes, Östmarks, Millmarks, Södermarks, Överbyns, Smedsbys och Bergsängs enskilda och inrösade skog, som de ingalunda kunde undvara för sitt mulbete och säter. Finnen dömdes att böta och bege sig därifrån. Samma år omtalas även ett skifte å skogen mellan Stensgård och Röbjörkeby (BÄCKVALLs anteckningar).

16. Älvdals- och Fryksdals häraders domböcker. Som exempel kan anföras: Två finnar i Runnsjön hade fått tillåtelse att taga sig ett torp vid Runnsjön, men den ene hade gått därifrån och upptagit ett nytt närmare bolbyarna utan laga syn till stort men för dessa i deras eget och därtill enda mulbete. Finnen dömdes att böta och bege sig därifrån. (Fryksdals härads dombok 1648). Ur domboken för Älvdals härad 15 juni 1646: En finne ville upptaga ett torp, Knapåsen, i Ekshärad. Nämnden vittnade emellertid, att detta skulle vara till skada för bolbyarnas sätrar, utan vilka de icke voro ”behåldne”, varför det blev förbjudet (BÄCKVALLs anteckningar).

17. Jfr t.ex. Allm. ensk. besvär 1641.

Skattlägningen av finnarnas nybyggen. 

18. Arnsjön, ett finntorp på Millmarks ägor, påstods ej kunna göras till ¼ hemman, varför finnen befalldes ge sig därifrån. Två finnar i Runnsjön skulle förbjudas att åverka och bruka något, där de satt sina rior, eftersom nämnden vittnade, att det aldrig kunde bli något hemman där. (Fryksdals härads domböcker 1645 och 1648). Jfr även not nästa sida.

19. Näsberget blev utdömt 1664 (tinget 2/5 1664), emedan finnen slagit sig ned i skatteböndernas samfällda skog mitt i deras bästa säterhävd och där ingen åkerjord fanns, ”som svensk plog redas kan”. Det bestämdes, att finnen skulle ha betalt för sitt arbete och åborna för sin skog, men sedan skulle han bege sig där därifrån. Finnen förlikte sig dock med skattebönderna, och några år senare (2/8 1684) bestämdes t.o.m., att Näsberget skulle ”njuta och tilläggas 1/3 skog, myrsloar och utängar emot halvgärds hemmanet Elindebol i Ny socken”. Djäkneliden kunde ej skattläggas, för att det låg för nära Ransby och Tutstad, varför änkan, som bodde där, skulle avträda torpet. Hon hade också många husfinnar, som gjorde stor skada genom att ”verka” i skogen. (Älvdals härads domböcker).
I 1646 års dombok för Fryksdals härad klaga åborna i Vadjetorp, att finnarna på Basteskogen göra dem stor skada genom svedjefällande, och allmogen i gemen klagar över finnarna på grund av deras svedjande och jakt. Det bestämdes att var finne, som icke går till kyrkan, ting eller stämmor, för honom skall hans torp uppbrännas. (BÄCKVALLs ant.).
Ljusnäs åbor klagade över finnarna i Digerberget, för att de gjorde stor skada på deras byägor och mulbete med skogshuggning och instängning, och ville ha bort dem, eftersom de inte betalt bördspenningen (15 riksd. och 4 tunnor råg). (Älvdals härads dombok 1686). Ett par år tidigare dömdes nämligen två finnar i Digerberget att visa sitt laga fång på skatterättigheter på sitt finntorp. Finnarna måste giva byn bördspenning efter mätesmannaord (Mätesman motsvarar värderingsman). Nåstorpet vid Örsjön norr om Tåsan utdömdes, då det var jordägarna till förfång (domboken 3/6 1669). Sedan det utdömts ytterligare ett par gånger, befallde länsman, att torpet skulle brännas. (BÄCKVALLs ant.)
Mögsjön eller Mögsjöberget står upptaget i tiondelängden 1660. Då det ej kunde göras till ¼ hemman, måste det övergivas (domb. 24/3 1670). Högåsen på Speckebol har 2 mantal 1686 men är öde 1690. Djäkneliden blev utdömd 1688, Bograngen 1688, Aspberget sökte bolbyarna få utdömt 1688. Även under nästa århundrade utdömdes en del torp.

19*. Denna term användes efter domböckerna.

20. Ulvsjön blev skattlagt till ¼ hemman, men då rymde finnen därifrån, varför det blev förklarat öde. (Mantalslängd 1658). Jfr även NORDMANN 1888 s. 55 ff.

21. Skogsordningarna avtryckta hos SCHMEDEMAN 1706 s. 246 ff. och s. 341 ff.

22. Svedjningen var ej helt förbjuden men kringgärdad av många bestämmelser.

23. Några exempel ur domböckerna anföras. En finne från Lekvattnet med fem hjon reste 1655 till Amerika, en finne från Flatåsen till ”Västindien” 1656 (domb 20/6 1656) samt två finnar från Fryksände till samma land år 1669. En finne från Mjögsjön flydde till Norge, eftersom torpet ej kunde göras till ¼ hemman.

24. Båtstad 1/3 Hemman Skatte är efftter Nämbde Männernas witnesbörd en gambal Båhlby och emellan de andra Hemmanen wid stor Elfven i Bygden belägen fast det samma af Finnar till en dehl bebos, hafwande såsom andra Hemman i Bygden sine en skijlte Skogar afwittrade ifrån sina Grannar. (Rannsakning på finnhemman 1727. LSA).

25. I domboken för 1649 heter det, att eftersom Nils Jönsson i Överbyn ej satte någon åbo på torpet Vitsand, så snart finnen blivit fördriven därifrån, såsom han lovade, utan tillät sin son Olof Nilsson bruka det, vilket han gjort i två års tid, skall denne få njuta och behålla det före någon annan.

26. THANING (1940) har behandlat höjdbebyggelsen på det småländska höglandet och då diskuterat sambandet mellan bebyggelsens lokalisering och moränens beskaffenhet. Finnbebyggelsens läge motsvarar närmast vad THANING (s. 149) kallar släntläge.

27. Rannsakningsprotokoll upprättat av G. GILLBERG 1727. s. 10. LSA.

Befolkningen på finnbygden.

28. På Dalbys finnskogar funnos 131 mantalsskrivna, i Norra Nys finnskogar 69 och Ekshärads 8 år 1729. På skogarna i Fryksdalsbygden voro år 1730 165 mantalsskrivna, varav 56 i oskattlagda torp. Sammanlagt fanns på moränbygden 142 rökar. Det är dock möjligt, att något av torpen upptagits av den gamla bygdens folk och således hade svensktalande innevånare.

29. År 1754 utgjorde mantalsskrivna 52,2 % av av tabellverkets folkmängdsuppgifter för Fryksände, 52,3 % för Norra Ny och 56,4 för Ekshärad, men då utgjorde övriga familjemedlemmar (familjemedlemmar utom man och hustru) 49,7 % av de mantalsskrivna i Fryksände och 56,6 % i Norra Ny samt 52,2 i Ekshärad.

30. Jfr mantalslängderna för Fryksdals och Älvdals härader 1729 och 1730. KA.

31. Jag har även sökt räkna ut befolkningsstockens storlek med utgångspunkt från tabellverkets uppgifter om folkmängden 1749. Med hjälp av uppgifterna om döde och födde har jag räknat bakåt. Det är dock alltför många felkällor för att man skall våga anta att resultatet skall bli tillförlitligt. Man kan t.ex. ej ta någon hänsyn till ut- och inflyttning, då sådana uppgifter saknas. Dessutom äro serierna över döde och födde för Dalby och Norra Ny ofullständiga. Men även vid denna beräkning kom jag fram till en befolkning på omkring 1000 personer.

32. Aspberget R 53, Viggen R 59, övriga R 74.

33. Det heter om en rad uppräknade finnhemman i domboken 1685, att dessa fjärdedelshemman kunde bestå så länge skogen varade, men sedan var att frukta att finnarna ej kunde bliva kvar där och ingen svensk kunde bruka den ringa, steniga åkerjorden.

34. GILLBERGS kartor 1726.

35. GILLBERGS kartor 1726.

36. GILLBERGS kartor 1726.

BYGDEN UNDER 1700-TALET OCH TILL OCH MED TIDEN FÖR STORSKIFTET.

Befolkningen under 1700-talet. 

1. Källmaterialet för tabellverkets uppgifter - sockentabellerna - har här använts. Dessa finnas förvarade i landsarkivet i Göteborg. Avskrifter finnas på Statistiska centralbyråns arkiv.

2. Jfr HEDENSTIERNA (1949 s. 9 ff.), som redogjort för tabellverket och dess källor.

Svenskbygden omkring 1730.

3. Byn hade vid storskiftet 1770 en tullkammare, ”Tullkammare är här anlagt egentligen för den bekante Grunsätters marknadens skull i Norrige, som af en myckenhet folk härå orten årligen besökes och härstädes Tull för tillåtelige varor skola ärlägga”. (R 96:4 1).

Några drag i byarnas utveckling under 1700-talet.  

4. På 1773 års storskifteskarta funnos förutom hamrarna även såg och 2 kvarnar vid älven. Många av byns invånare fingo arbetsförtjänst från bruket genom körslor och kolning. En torpbebyggelse hade uppstått uppefter älven, vilken till en del även hade bruket att tacka för sin uppkomst. Nedanstående sammanställning visar ökningen av åbor och mantalsskrivna under ett århundrade.

5. ”År 1783 den 6 Maji blef till underdånighste föllje af hans kongl. Maijts Nådiga bref och befallning under den 23 april 1782 och i anledning af dess höga Befallnings hafvandes afgifne skrifvelse med förordnande för Undertecknad Commissions Landtmätare behörig geometrisk affattning företagen å Fryksände Prästegård och Kyrka, Bergsängs, Thorsbys, Westanvik, Stensgårds, Önneby och Ohlby inägor; så långt som de angräntsa Ohlby Elfven, tillika med Thorsby och Ohlby Elfvars utlopp i öfra ändan af Sjön Fryken; för att därigenom kunna utröna, hvaräst till denna ortens Innervånares beqvämlighet en till Stads anläggande tjenlig plats å desse hemmans ägor vore att tillgå . . . Sedan herrar Bruksägare, Possessjonati och allmoge i denna Sockn blifvit samlade öppnades förrättningen med ett till ämnet lämpeligt tal, att dymedelst ådagalägga ej mindre vår allernådigste Konungs visa anstalter, än dess prisvärda ömhet för sine samtelige undersåtars väl.
Af denna Sockns berömde Lärare herr Magister Gustaf Carlström erindrades äfven de härvid närvarande genom tjenliga föreställningar, det de vore skyldiga hembära det Gudomliga Majestätet de gladaste offer för det Svea Konunga Thron Blifvit med en dyr och stor Monark beprydd, som lämnat hela landet i allmenhet och denna orten i synnerlighet de största och gladaste vedermälen af dess visa Regemente. Och sedan versen i Svenska Psalmboken under n:r 158 Konungen väl bevare etc. blifvit sjungen, så anförde herr Bruks Patron Olof Denis Schröder, att då han å ena sidan med underdånigste tacksamhet och vördnad anser kongl. Maijts nåd i alle nit och ömhet för denna Landsorts uppkomst och förkofran, så trodde han å andra sidan det vara en undersåtlig pligt att härvid meddela de uplysningar och betänkeligheter hvilka efter dess oförgripeliga tanke En Stadsanläggning på detta ställe mera torde af än tillstyrka och denna afsigt gaf tillkänna, huru som det icke kan undfalla hvar och en kännare af denna ort, huru som detsamma är mycket bergaktig med branta höjder omgifven och till upodlingar obeqvem samt ringa lönande, så att få näringsmedel härstädes med fördel kunna igkas. I anseende hvartill Inevånarne nästan årligen sakna tillräckeliga livsmedel, dem de från angränsande orter äro föranlåtne att sig anskaffa. I betraktande häraf såsom ock det, att orten icke äger några synnerliga producter att aflåta samt at Transporten i övrigt är ganska obeqväm och kåstsam; så länge icke någon Canal till Communications befordrande vid Sjön Frykens Södra ända blifvit uprättad, ej heller utan en stor kostnad kan upprättas, så var här Brukspatron nogsamt öfvertygad, att någon förmon för innevånarna genom en Stads anläggande härstädes näpeligen stod att ärhålla. Däremot förmente herr Schröder, at till befordrande af förenämde prisvärde ändamål, ett mera lämpeligt ställe uti Sunne Sochn på något hemman vore att tillgå vid sundet emellan öfra och nedersta Sjön Fryken och dertill i synnerhet föreslog Ombergs kronohemman, som är tagit till Capellans Boställe och hwarest befinnes en stor rymlig hed Ombergsheden kallad, der Landhmarknad årligen hålles den 29 september ...” (R 22:20 1).

6. År 1760 hade byarna resp. 55, 74 och 72 mantalsskrivna, år 1780 voro siffrorna 61, 91 och 80 och vid århundradets slut 88, 76 och 89. Egendomligt är att siffrorna för Sörmark minskade fram mot år 1800. 

7. Sammanlagt hade dessa byar 74 mantalsskrivna år 1700, 152 år 1750 och 291 år 1800.

8. Enligt 1735 års mantalslängd fanns det redan då följande 27 torp skattlagda: Bastvålen, Fäbacken, Hollandstorp, Åskogsberget, Fänsbols utskog, Boviggen, Rörkullen, Örttjärnshöjden, Sörmarkssätter, Snårberget, Snipan, Pylketorp, Stensgårds utskog, Kalvhöjden, Kartetorp, Lekvattenshöjden, Hamalandstorp, Majlandstorp, Pyntetorp, Rösebacken, Raphaelstorp, Svarthult, Wåhlberget, Berget, Långsjöhöjden, Torrträberget samt Kläggstranden nere vid sjön Kläggen.

9. År 1709 hade Mången, Norra Lekvattnet, Rattsjöberg och Arnsjön vardera 6 åbor och Gransjön 5, de övriga byarna ett mindre antal. Mången hade 1750 ökat till 9 men minskade sedan till 6 år 1780 och hade då 28 mantalsskrivna. Norra Lekvattnet hade år 1780 10 åbor och 48 mantalsskrivna, Rattsjöberg resp. 9 och 40, Arnsjön resp. 5 och 22 samt Gransjön resp. 7 och 28. Förutom dessa byar hörde även Runnsjön och Tväråna till de större med 7 åbor och 30 mantal för den förstnämnda och 8 och 23 för den sistnämnda. Största byn på moränområdet år 1780 var således Norra Lekvattnet.

10. Ökningen av antalet mantalsskrivna i några byar framgår av följande sammanställning:

11. År 1730 kom på varje by i Norra Ny 4,3 rökar och i Dalby 4,1. Motsvarande siffra för Ekshärad var 5,4. År 1765 voro siffrorna för Norra Ny och Dalby 5,3 och för Ekshärad 6,4 (1770). Omkring 1800 hade Norra Ny 6,2, Dalby 5,9 och Ekshärad 7 hemmansdelar per by.

12. Inom det område, som nu utgöres av Norra och Södra Finnskoga men som år 1800 tillhörde Dalby socken, fanns det detta år 680 mantalsskrivna, därav 501 på byarna och 179 på torpen. På den del av moränområdet, som nu bildar Nyskoga socken, kom år 1800 192 mantal, varav 120 på finnbyarna och 72 på torpen. Öster om dalen låg dessutom Näsberget med 5 matlag och 17 mantal. Sammanlagt funnos således på dåvarande Norra Nys moränmarker 209 mantalsskrivna, säkerligen så gott som samtliga finnättlingar.

13. De enda byar, som kunde konkurrera med de båda finnbyarna i fråga om storlek, lågo i Ekshärad och voro Solberg och Byn. Stora byar voro även Röjden och Tjärnberget med 9 åbor vardera och resp. 31 och 34 mantalsskrivna. Bjurberget hade 8 åbor och 35 mantal. I medeltal kom på byarna på moränområdet 5,9 åbor per by. Detta medeltal är ungefär samma som dalbyarnas i Norra Ny och Dalby.

14. Begreppet röjningsmark är ej entydigt utan användes ibland om nybruten åker, som bär skördar, och ibland om mark, som nyss röjts men ännu ej besåtts.

15. Röjning, som här användes som åker, inräknad.

16. För några av byarna skall här ett försök göras att skildra den snabba uppodlingen. Vid skattläggningskartans upprättande över Bada 1644 hade denna by 13,9 hektar åker. Denna fanns på norra sidan av älvmynningen. Ängarna till byn gåvo 48 lass hö. Vid första storskiftet 1773, då byn delades mellan 20 åbor, utgjorde åkerarealen 33,2 hektar, vartill kom över 13 hektar röjning (R 22:2 2). Av kartbeskrivningen framgår, att denna besåddes med säd, varför röjningsmarken här tydligen var detsamma som nyåker. Egentligen utgjorde åkern således 46,5 hektar. Att uppodlingen upp efter älvdalen gick raskt framgår därav, att redan efter ett tiotal år delades ”torp, utängar och uppodlingsmark”, vilka uppgingo till över 166 tunnland, även om kanske en del var upptagen vid förra skiftet. Efter ytterligare ett tiotal år var man färdig för ett nytt skifte. Från år 1796 finnes nämligen en ”fördelning å Badas Sätrar och Rödningar”, vilken avser områden längre upp efter älven. Sätrarna och röjningsmarken hade den aktningsvärda arealen av 139,5 hektar. En del därav bestod av åker, men huru mycket framgår ej. Karakteristiskt är att sätervallarna hade åkrar. Kartan upptager sådana sätervallar öster om Badaälven. Även nere i dalen funnos åkrar, som angivas vara ”åker i sätern”.
Ännu starkare intryck av snabb uppodling får man vid jämförelse med ett ännu senare storskifte från 1807, då åker, röjningar och ängar tillsammans utgjorde ej mindre än 649 hektar (R 22:2 5). Tyvärr kan man ej heller här utläsa ur statistiken, hur stor del som var åker. Tydligt är, att denna snabba utveckling delvis var beroende av hamrarna strax ovanför Badaälvens utlopp i Fryken samt av den goda tillgången på odlingsbar mark uppefter älvdalen.
Mellan Ljusnans och Röjdåns mynningar fanns på 1640-talet 17,1 hektar åker, varav 9,8 hektar på Torsby och 7,3 på Stommen. För den tiden var detta en betydande areal, och därtill kom även ett hektar på Stommens säterplats, som tydligen låg vid Badasjön. Till 1757 hade åkern i Torsby ökat till 25,1 hektar, vilken ökning dock ej var så stor, jämförd med flertalet andra byars (22:22 1). Som redan nämnts berodde detta därpå, att inom byn fanns endast ringa mängd jord, lämplig till uppodling. För Torsby kommo även sätrar, slogmyrar och röjningar på utmarken att spela stor roll. På en karta från 1785 äro Välssätern, Västra Torsbysätern samt Grunnsätern utsatta. Dessutom hade byn myrslogar och ängar mellan Östra och Västra Torsbysjön och söder om sjön Kilen ganska stora röjningar.
Västanvik, som redan 1644 hade stora odlingar (10,7 hektar åker), var även vid storskiftet 1759 en stor by med 15 åbor och en åkerareal av 39 hektar, vartill kommer åker och äng i Lucibråtarna på omkring 11 hektar samt dessutom 33 hektar äng. Ängarna i dalarna ned mot sjön voro mycket värdefulla, och åkern var åtminstone medelgod. Detta framgår av ett senare skifte från 1767. Här liksom för flertalet byar i Fryksdalsområdet finnas flera storskiften under 1700-talets senare del och 1800-talets början. Orsaken därtill var tydligen den snabba uppodlingen. Det var nödvändigt att uppdela den nyupptagna åkern och röjningen samt låta nya åbor få sina odlingar kartlagda. Den sistnämnda kartan över Västanvik är intressant därigenom att den anger skörden på ängarna i lass per tunnland. De sanka dalarna gåvo ända till 12 lass pr hektar, medan de torra backarna endast gåvo 1/8 lass pr hektar. Den genomsnittliga skörden på ängarna utgjorde omkring 4,4 lass pr hektar. På kartan upptages även röjningsmark ”nyttig till slått”, som gav 4,6 lass pr hektar. Här avses tydligen nyröjd mark, som användes som äng. Men den röjningsmark, som kallades Lucibråtarna och utgjorde nära 11 hektar, nyttjades dels som åker och dels som slåttermark. Uppodlingen fortgick i rask takt även efter detta skifte. Vid ett nytt storskifte år 1823 utgjorde inägorna tillsammans ej mindre än 114 hektar. Därtill kommo 28 hektar i de nämnda Lucibråtarna och en nyodling, Fälta. Byn hade dessutom ganska stora ängsmarker i Norra och Södra Västanvikssätrarna.
Typiskt för utvecklingen i de centrala byarna är även Svennebys uppodlingshistoria. År 1758 hade byn 20 hektar åker, som delades mellan 10 åbor (R 22:21 1). Dessutom innehöll inägojorden 77,5 hektar ängsmark. Ängen hade sin största utbredning norr om byplatsen och var delad i solskifte. Alla utom en åbo hade här skiften, som sträckte sig ned mot sjön. Ängen norr om byn började emellertid rätt snart efter skiftet att uppodlas till åker. Redan efter 20 år skiftades byn på nytt, och då var nämnda ängsmark delvis åker, en åbo erhöll här sin tomt och sin mesta åkerareal (R 22.21 2). Ej minst denna by är ett belägg för påståendet, att särskilt tiden efter 1750 kännetecknas av ett intensivt nyodlingsarbete i Fryksdalen. Dess inägor utgjorde 97,5 hektar 1758 men 155,5 år 1788. ”Myrmarker till uppodling” angives till 60 hektar. Denna uppgift tyder på att myrodlingar påbörjades redan under 1700-talets senare del.
Även vid säterplatserna hade flera byar odlingar. Dessa angivas först som röjningsmark men senare som åker. Senare fingo många av dessa säterplatser fast bebyggelse. Torpen Vallarna öster om Badasjön är ett sådant exempel. En anledning till uppodlingen här kan vara en strävan att bättre utnyttja gödseln, som bildades under sommaren i sätern, genom att breda ut den på vallens slåttermark. Gödseln räckte många gånger även till odlingar utanför den egentliga vallen.
Belysande för utvecklingen är även Utterbyns uppodlingshistoria. Vid tiden för skiftet 1759-60 hade åborna i Utterbyn brutit mark ned mot Hänsjön och Ljusnan och på kartan angives denna som nylandsåker (R 22:23 1). Den gav mindre skörd än den gamla. Norr om de gamla bytomterna funnos vid tiden för nämnda skifte stora röjningar öster om Hänsjöns nedre del. Efter omkring 50 år hade dessa röjningar till en del blivit åker, och den största och sammanhängande åkerarealen låg nu väster och nordväst om Sirsjön (R 22:23 2 LSA.). De 14 åbornas åkrar och ängar voro spridda på ett stort antal ställen inom byn.
Även i de nordliga byarna ökade åkerarealen i samma snabba takt. Den största åkerarealen vid storskiftet hade här byn Östmark med ej mindre än 70,0 hektar. Byn hade den största åkerarealen i hela Fryksdalsområdet. Ej mindre än 22 åbor delade byn (R 96:16 2). Ökningen från 12,1 hektar 1644 till 70,0 1770-71 är betydande. Ängsmarkerna, som på 1644 års karta anges ligga mellan byn och älven, hade nu till stor del uppodlats till åker. Men även vid storskiftet hade byn stora ängsmarker eller 204,4 hektar, vilket betydde omkring 9,3 hektar pr åbo. I denna summa ingår prästens ängar 27,5 hektar.
Östmark utvidgade sin åker mot norr. Särskilt upp efter Viggälven visar 1788-89 års karta många små åkerlappar. Åkern gav i medeltal något över tredje kornet och var således medelgod. Redan mot 1700-talets slut hade många torp upptagits på Östmarks ägor på moränområdet. Vid skiftet 1788-89 fanns det 11 stycken med i medeltal 1,5 hektar åker på varje.
Den yngsta byn i Röjdåns dalgång, Långerud, som 1644 var ”nyss upptagen ur mark och mo” men som ökat så snabbt i fråga om antalet åbor, hade 1769-70 något över 34 hektar åker, (R 96:4 1). Åkern var uppdelad på ett stort antal åkerlappar, av vilka flertalet lågo öster om älven, där även 8 av de 10 tomterna voro belägna. (På den ena av tomterna låg tullkammaren). Den fortsatta utvecklingen innebar en snabbare uppodling av den västra sidan, vilket framgår av en karta från 1814. Boskapsskötseln spelade här säkerligen mycket stor roll. Det påpekas även i kartbeskrivningen från 1770, att ”mulbetet är försvarligt och gott”.
Även byarna Millmark och Sörmark voro vid storskiftet stora byar. Millmark hade 44 och Sörmark omkring 45 hektar åker mot respektive 7,8 och 11,4 år 1644 (R 22:5 2 och R 34:13 1). Mesta åkern hade de båda byarna mellan Röjdån och bäcken väster om byplatsen. Väster om denna bäck lågo vid storskiftet endast några få åkerstycken. Även här fanns stor areal ängsmark, och ett flertal säterplatser voro för boskapsskötseln av stor betydelse. År 1803 kartlades skogsängar och sätrar till Sörmark med en areal av 174 hektar. Sätrar med odlingar funnos öster om Bjursjön. Byn hade ängar och små åkerstycken ända upp norr om Långerud, där även Millmark hade utjordar. Även där torpen Östra Klypa och Myrtorp äro belägna, var sätermark.
Den snabba uppodlingen karakteriserade i stort sett även byarna i Ljusnans dalgång. När Överbyn skiftades 1759, hade byn nära 30 hektar åker, som delades mellan 11 åbor, och därtill kom ungefär lika stor areal röjning. Vid detta skifte utflyttade en åbo till Asped. ” Asped 1/8 hemman haver i förstone varit fäbodar under Överbyn men i senare tider, då uppodlingar där tilltagit, att utflyttningar från Bolbyn skett har det som utbygge blivit ansett och skattlagt för 1/8 Hn dock ej från Överbyn avsöndrat, varande dess åbor Per Larsson, Bengt Larsson, Änkan Ingeborg, Eric Bengtsson och Per Olsson, vilken sistnämnde nu vid Bolbyns delning dit flyttad.” Av intresse att anteckna är, att sedan Asped blivit uppodlat och fått fast bebyggelse, upptogs en ny säter längre i norr, där torpen Boden nu ligga. På kartan över ängar och röjningar från år 1785 finnas här nämligen röjningar under namnet Bua, som brukades gemensamt av de åbor, som hade del i Asped, och namnet anger, att det gällde en säter.

17. Av senare skiften framgår, att det för en del byar framför allt i Fryksdalsområdet funnos röjningar utanför den egentliga bymarken redan vid det första storskiftet (det skifte, som återfinnes i tabellen), men att dessa röjningar ej ingingo i delningen. Storskiftet omfattade ofta endast inägojorden. Ibland storskiftades byns röjningsmark och ängar några år senare, och eftersom endast ett fåtal år gått, måste denna mark åtminstone till en del funnits redan vid det första skiftet. Även om röjningsmarken finns upptagen, kan det vara svårt att avgöra, vad som menas med begreppet röjningsmark. I en del fall är det klart uttryckt, att den användes som åker - nyupptagen åker - och då har jag även inräknat den i summan för åkern. Vid senare skiften brukar även denna mark vara redovisad som åker. I de fall då ej klart angivits röjningsmarkens användning, har den ej medräknats. Det är därför troligt, att den i tabellen redovisade åkerarealen vid tiden för storskiftet är något för låg för en del byar, då den utanför bymarken belägna röjningen åtminstone delvis eller tillfälligtvis användes som åker. Det heter även ibland i beskrivningen till sådan röjningsmark, att den användes som ”åker och slott”.
En annan svårighet, om man vill beräkna medeltalet av åkerarealen per brukningsdel, är att byarna ej storskiftades vid samma tidpunkt inom delområdet. Jag har dock vid en sådan beräkning endast tagit med de byar, som karterats vid ungefär samma tidpunkt.

Byarnas organisation och jordens fördelning vid storskiftet.

18. FRÖDIN (1933 s. 51 ff.) påpekar, att boskapsskötseln varit en viktig faktor för bebyggelsens utformning.

19. FRÖDIN (1933 s. 17, 18) säger om solskifte: ”Som bytomten lagts i rätt solskifte, delades inägorna efter detta. Den bonde, som hade sin tomt längst i söder i byn, fick också den sydligaste tegen i varje skifte såväl i åker som äng, d.v.s. så att tegfördelningen blev densamma som tomtfördelningen i byn. I varje skifte hade alltså varje bonde alltid samma grannar.”

20. Andra exempel på byar med vackra tegskiften och från olika tider äro Nedre Värnäs (1762), Elindebol (1795), Stackerud (1808) och Fastnäs (1819).

21. Nils Bredsberg född 1758 och son till brukspatronen på Vägsjöfors. Död 1826. Bodde på Svenneby (EKSTRAND 1896-1903 s. 102).

22. Samma år kartlades även skogsmarken till byn Björby. På denna är Björbysätern utsatt och vägen till denna som sedan fortsätter till finnbygden väster om sätern. En större karta över själva sätern finnes, varav framgår att åker då fanns uppbruten. Den betecknas som ”nybrukad” åker, som gav andra kornet. Tre säterstugor äro utsatta.

Några drag i bygdens näringsliv under 1700-talet.

23. Jfr t.ex. storskifteskartan över Aspberget.

24. Ugglehedens geometriska karta 1765 och dito över Runnsjön 1789. LSA.

25. Jfr t.ex. kartorna över N. Branäs 1745 och över Fläskremmen 1724.

26. Som jämförelse kan nämnas att i Seminghundra kunde korntalet på 1600-talet vara över 7 under goda år (LAGERSTEDT 1942 s. 15).

27. I Kort ekonomisk beskrivning över Värmland författad år 1762 af greve Adolf Mörner, landshövding i Närke och Värmland, heter det även: ”Dessa sistnämnde (avse byarna kring Mossbergssjön, Busjön och Grängen), som ligga något från Stor älfven och bestå af leerjord äga väl inom theras odal ägor något tillfälle till widare upodling, som ock nu med större flit än förr upptages, men uti Älfwedalen i gemen, eller vid Stor-Älfwen, äro ganska få hemman, som hafva någon parck onyttig liggande; ty som mellan bergen och älfwen är nog trångt, hafva de fleste hemmans åboer sökt giöra enhvar fläck nyttig, och skattar man sig här lyckelig, om man någon tid får behålla, vad uppodlat är, för älwens våldsamhet(s) skuld, som alla år, i synnerhet vid stora vattufloder, medelst sin brytning tager ansenligen stycken af bondens åkergiärde, them han väl lämnar till en annan på ett annat ställe; men sällan så rättvis, att then gamla ägaren får sitt igen. Om så skier, gå många år förbi, innan den tillflyt(n)a sanden gifver någon frukt af sig”. Bilaga till ALMQUIST, Uddeholmsverken (1899 s. 430).

28. Långav geometriska karta (R 14:18 1) LSA.

29. Geometrisk karta över Persby (R 14:22 1) 1722. LSA.

30. Geometrisk karta över Elindebol 1697 (R 54:4 1), LSA.

31. Enligt domboken för Älvdals härad 1785 hade nämndemännen hållit besiktning på den skada den tidigt infallna kölden hade gjort på finnhemmanen Kringsberget, Liden, Mangslidsberget, Mackaretjärn, Röjden, Tolgraven, Bjurberget, Fallet, Kindsjön, Skråckareberget, Medskogen, Bograngen, Djäkneliden, Avundsåsen, Hjärpliden, Aspberget och Viggen. Nämndemännen intygade ”det svaga tillstånd” åborna befunno sig i, på grund av att deras gröda bortfrusit. Både höstsädet (fallråg) och vårsädet (huvudsakligen korn) hade förliden höst genom den tidiga kölden i grund blivit förstört, varför man saknade både brödsäd och utsäde. Åborna hade ej råd att köpa säd, eftersom en noggrannare tillsyn hindrat dem sälja timmer till Norge, varigenom de förut skaffat sig någon inkomst. De kunde ej sysselsätta sig med annat än boskapsskötsel på grund av läget, och denna näringsgren kunde ej bringas till någon höjd för de långa vintrarnas skull samt genom brist på äng. Rätten intygade, att eländet ej varit så stort i mannaminne.

32. MÖRNER 1762 avtryckt i ALMQUIST 1899 s. 430.

33. Hs. prot. och handl. 1807 s. 57.

34. Hs. prot. och handl. 1807 s.64.

35. Landshövdingens femårsberättelser 1856/60 s. 6.

36. Hs. prot. och handl. 1807 s. 55.

37. FERNOW 1898.

38. Anmärkningar till 1755 åhrs Gräntze Charta emillan Swerige och Norrige. (CARLSSON 1915 s. 159.)

39. Skogarna hava tillförne aldrig så strängt varit förbjudna utan vi hava fått genom svedjande rensat vårt mulbete, då vi lagligen låtit syna de ställen . . . och inga förbjudna träd hava funnits, innan man nu genom en förbudsskrift publicerat på tinget i vår 1680 allt svedjande vara förbjudet, så framt man veden ej uppkola vill och kolen till bruken uti yttersta socknen Råda framkörer, om än svedjandet är belägit 3 eller 4 mil från berörde bruk, ja här finns skogar som svedjas väl 10 mil ifrån bruken . . . Allmogen begärde att få utföra mulbetesrensning, ty om skogen ej fick rensas upp så var det omöjligt för dem att föda någon boskap, varav sedan skulle följa att hemmanen blevo fördärvade och ingen människa kunde besitta dem. De begärde att bli befriade från kolningen (Allmogen ensk. besvär 1680).

40.  Påståendet att finnen skulle fara från plats till plats för att svedja, kan endast gälla den allra första tiden, innan han blev bofast. Sedan svedjade han på olika håll i närheten av sin bostad. Det förekom nog knappast, att finnen sådde råg mer än ett år på samma svedjefall.

41. 1664 års skogsordning art. 21: Allt svedjande skall vara förbjudet på alla de orter och jord, som icke låta sig rödja till äng eller brytas till åker. Men om på någon ort skogen behöver ränsas och marken befrias från mossa och annat för att förbättra mulbetet må jordägaren göra detta på sina ägor, men kronans ombud och nämnder skulle först syna och ge sitt tillstånd. Även art. 22 i nämnda skogsordning börjar: I alla landsändar skall havas flitig tillsyn och inget annat svedjande skall tillåtas än röjning av äng och åker (SCHMEDEMAN 1706 s. 351 och 352).

42. Sammanlagt fingo finnarna i Älvdalen böta för 33 olaga fall enligt 21 art. i skogsordningen av 27/8 1664 (domboken 6/3 1665).

43. Som ex. må anföras: En finne i Rattsjöberg anklagades att ha fällt fall på Möres mark i Dalby år 1660. - Samtliga åbor i Stöllet, Kårebol, Elindebol, Gravol, Ennarbol och Åstrand anklagade finnen Henrik Henriksson i Näsberget att hava tagit flera fall på deras samskötta skog och fördärvat deras mulbete och myrslogar. Nämnden synade och fann, att det var uti åbornas bästa säterhävd och slogar och att det fanns ingen åkerjord, som med svensk plog kunde brukas. Mycket värdefull skatt- och näverskog var kullfälld där. Han dömdes till böter (1663). - År 1664 dömdes flera finnar till böter för olaga svedjning. - År 1656 tillerkändes kronan ett fall, som finnen Clement i Flatåsen fällt, innan han for till Västindien (BÄCKVALLS anteckningar).

44. ”Emellertid må nämnas, att i de skogrikaste trakter är svedjandet allmänt brukligt och för sådana orter oumgängligen nödigt till rågsäde. Det befrämjar der, när svedjefallet några år fredas för getter, skogens hastigare och starkare återväxt. Svedjefallen äro alla Finnskogarnes förnämsta åker, utom dem skulle de ej äga någon spannmålstillgång, då deras rätta åkerbruk efter riktig kalkul medför en förlust. Att i deras närvarande belägenhet alldeles förbjuda dem tillika med flere hemmans åboer i skogsorterne allt svedjande på stenbunden mark vore, helst där vanligen ingen annan skogsmark finnes, af samma följd, som att förbjuda dem, som bebo ett slätt och odlat land, att skörda sin åker, det vill säga, att ej tillåta dem der få lefva. Ehuru svedjandet ej gifver dess idkare full tillgång på nödvändig spannmål, så bidrager det dock mest dertill af alla medel ...” (Hs prot. och handl. 1807 s. 69, 70). 

45. År 1891 fälldes, 1892 brändes och 1893 skördades svedjefall i Ambjörby i Dalby. Dessa lågo på sluttningen av Lundberget mot Ljusnans dalgång. Timotej såddes sedan på svedjan och växte ymnigt flera år (BÄCKVALLs anteckningar).

46. Vid val av plats för svedjefallet sökte man upp ett område med fast och ej alltför stenbunden mark, som även låg någorlunda högt och skyddat för frosten. Skogen på den blivande svedjan fälldes på försommaren och fick sedan ligga till midsommartiden följande år, då den antändes. Vid fällningen sökte man lägga träden så, att hela markytan blev täckt. Vid svedjefallets utkant fälldes träden inåt, för att man lättare skulle kunna begränsa elden vid svedjebränningen. Vid bränningen antände man svedjan vid kanterna, så att elden möttes i mitten.
Strax efter svedjans bränning, innan askan hunnit blåsa bort, såddes rågen, och kornen nedkrattades i allmänhet med en hacka eller en granbuske, på vilken man huggit bort rotkvistarna men låtit toppkvistarna sitta kvar till ett par decimeters längd. Det sistnämnda primitiva redskapet var det vanligaste på finnbygden.
Finnarna sådde rovor på den bästa delen av svedjefallet. Detta var ett gammalt bruk från Finland (BROMANDER 1902 s. 269). Något belägg för att även svenskbygdens befolkning skulle odlat rovor på svedjefall, har jag ej funnit
Om svedjefallet var stenigt, skördades rågen med skära, eljest med lie. Den avmejade rågen torkades i allmänhet på svedjan. I finnbygden timrades ett särskilt torkhus, s.k. ria, där rågen slutgiltigt torkades. Man var då ej så beroende av vackert väder under torktiden. Rian var byggd av timmer i två våningar. I den nedre fanns en ugn, uppbygd av stenar och liknande ett stenrös. Våningarna skildes av ett mellangolv av löst liggande stänger, på vilka rågkärvarna lades att torka vid rians uppeldning.
Skildringen av tillvägagångssättet vid svedjningen bygger huvudsakligen på BROMANDER (1902).

47. Prosteritabellerna i Stat. centralbyråns arkiv.

48. Hs prot. och handl. 1807, s. 57, 58.

49. Hs prot. och handl. 1808, s. 29, 30.

50. Enligt hushållningssällskapets betänkande från 1805 utgjordes kreaturens vinterföda huvudsakligen av havrehalm och var så otillräcklig, att marken knappast hann bli fri från snö på våren, förrän de utsvultna kreaturen måste släppas på bete. (Hs prot. och handl. 1807, s. 57).

51. I kartbeskrivningen till storskifteskartan över Torsby skog och röjningsmark (R 22:22 3) omtalas en slogmyr på 8 tld 14 kpl väster om Torsbysätern. Denna myrslog hade häradsrätten år 1680 tilldömt byn Västanvik. Myrslogar funnos på samma karta även vid Rasktorpet. Kartan över Persbys och Utterbyns skogsmarker från 1794 upptager vid norra ändan av Badasjön över 35 tld myrslåtter.

52. R 96:2 2, LSA.

53. R 96:6 2, LSA. (Något ängshö ingår i summan).

54. Jfr t.ex. kartan över Björby från 1722.

55. I storskifteskartan över Björkenäs 1808 heter det ”Ängsuddarne och myrslogarne, som nu i ryssar äro värderade, fördelas derefter särskilt, och skole desse slåtter tillhöra den äga de pådelte blifva oaktat en annan kommer att erhålla skogstegen hvaruti de finnas belägne” (R 54:6 2). Ett exempel på att myrslogarna delades finnes från Ljusnäs 1827.

56. Norra och Södra Viggen hade tillsammans 3 ½ parm vallhö men 11 parmar myrhö. I Aspberget gåvo vallarna omkring åkrarna 12 parmar och myrarna 32. Järpliden skördade 4,5 parmar på vallarna och 23 på myrslogar. Dessa uppgifter, som äro hämtade från kartorna från 1726, ange förhållandet på finnskogen vid 1700-talets början. Någon större förändring hade antagligen ej ägt rum fram till tiden för dessa byars storskiftande vid 1800-talets början. När skogen delades 1810 mellan ägarna vid Aspberget och Uggleheden bestämdes, att säterplatser och myrslogar skulle ägas som förut, oavsett på vems skogsteg de kommo att ligga.

57. Jfr t.ex. till geometrisk karta över Norra Branäs 1745 LSA.

58.  Enl. Domb. 24/10 1724 stadfästes en överenskommelse mellan åborna i N. o. S. Persby att ingen skulle släppa sina kreatur på myrslogarna vid 12 öre silvermynts böter.

59. Det märkliga är, att gammal hävd på sådan myrslått fanns på andra sidan gränsen till Dalarna. I delningsprotokollet vid delningen av den s.k. Tredingsskogen (1810), vilken skog tillhörde hemmanen Ambjörby, Munkebol och Ljusnäs och var belägen mellan Gryt- och Värsjöarna och Dalagränsen, heter det: ”Jordägarne från Ambjörby och Ljusnäs påstodo det myreslogerna på östra sidan Dal Linien som Monkebol och Ambjörby från äldre tider begagnat måtte uti Delningen inflyta, hälst de genom en gammal förening med Malungns Socknemän äro en tillhörighet för ägarna af Tredingsskogen, men Monkebols Delägare vägrade Delning å alla på östra sidan Rålinjen mot Dalarna belägne myresloger ...” (R 54:2 2). Dessa myrsloger lågo av allt att döma omedelbart på andra sidan gränsen. Ett annat exempel är en Wallringhs karta över den gemensamma skogen till Åstrand, Ennarbol, Gravol, Backa, Elindebol, Södra och Norra Stöllet från 1697, på vilken myrarna äro utsatta. Kartan som för övrigt är ganska schematisk har dock namn angivna på en del av myrarna, vilket understryker myrslåtternas betydelse. En del av dessa myrar äro utritade även på andra sidan gränsen, och på en av dessa står ”Myr-Slogh” angivet (R 54:29 1).

60. När det gäller uppkomsten av sätrarna hänvisas till FRÖDIN (1925 s. 76 ff.). Han skildrar uppkomsten av sätrar så, att först byggdes en sommarladugård, som kunde ligga helt nära vinterladugården eller i utkanten av byn. Denna var mera luftig och bättre för djuren att vistas i under den varma årstiden. Låg sommarladugården i utkanten av byn, befriades boningshusen i stor utsträckning från de flygfän, som följde kreaturen. Sådana sommarladugårdar påträffas inom undersökningsområdet, men knappast någon torde nu vara i bruk. Senare byggdes en sådan sommarladugård ett gott stycke från byn och i själva betesmarken för att minska kreaturens väg till och från betet. Man gick dit och mjölkade morgon och kväll. Allt efter som byn ökade och med den antalet kreatur, måste större områden användas som betesmark, och sommarladugården kom att ligga så långt från byn, att det ej var lämpligt att gå hem på kvällen och återvända på morgonen. Man byggde då en koja, i vilken man låg under natten. Ökades avståndet ytterligare, blev det för besvärligt att hemföra mjölken, varför man stannade kvar även under dagen för att bereda smör och ost av mjölken. En säter hade uppstått. Även om några halvfäbodar, som FRÖDIN kallar sommarladugård och koja, ej finnas kvar i norra Värmland, är det möjligt, att utvecklingen i stort sett gått på samma sätt, som ovan skisserats.

61. Det bestämdes att eftersom det i Älvdalen var så klent mulbete hemma vid gårdarna att boskapen ej kan få födan där hela sommaren utan måste vistas en tid i sätren skola alla efter att åtta dagar före blivit tillsagda följas åt med boskapen. Ingen får bli efter hemma och ingen får heller föra sin boskap hem från sätern förrän alla kommit överens därom. Den som bryter mot denna bestämmelse och ensam låter avbeta marken hemma vid gården under andras frånvaro skall böta. (Älvdals härads dombok 15 juni 1646).

62. Enligt 1672 års dombok tvistade åborna i Kårebol, Mjönäs och Gravol om en säter, och nämnden resolverade, att Gravolsborna hade urminnes hävd på skogstrakten, myrslogarna och sätrarna. I en tvist om en säter vid gränsen mellan Fryksdalen och Norra Ny (domb. 1641) talas även om gammal hävd. Detsamma gäller de tvister om sätrar och myrslogar mellan åbor i Malung och Dalby, som skildras i domboken för 1653. Dessa uppgifter om urminnes hävd talar för att sätrar varit vanliga redan långt före 1600-talets mitt.

63.  Enligt domboken 1641 skulle Åsteby haft säter vid gränsen till Älvdalen. Det heter nämligen, att åbor i Åsteby i Fryksände anklagade åbor i Osebol och Kårebol i Norra Ny för att de gått över häradsrået in på deras säter i skogen ”dem till men och förfång”. Älvdalsborna försvarade sig med att de där alltid haft sin hävd, vilket de ville bevisa, om syn kunde hållas. Sätern finns dock ej angiven på 1644 års kartor. (Fryksdals härads domb. 1641).

64. Torsby hade 1811 säter öst på skogen mot Rottnaälven med samfälld skog omkring (R 22:22 5). På storskifteskartan över utskogen till Rådom, Smedserud och Ganterud 1794 finnas flera sätrar utsatta norr om Grundsjön. Sörmark hade 1803 sätrar med odlingar öster om Bjusjön och Millmark (1801), där nu torpen Klypa och Myrtorp äro belägna. Västanvik hade (1786) sätrar vid Storhultet. Vid Brockens västra strand hade Åsteby sätrar med små odlingar (1781), vilka lades i tegskifte 1812. Sedan Asped fått fast bebyggelse och ej längre kunde användas som säter, anlade Överbyn nya sätrar sydost om Rattsjön samt väster om Övre Brocken. På en storskifteskarta från 1809 finnas torptecken utsatta vid Vägsjöns nordända och norr om Latjärn. Det är möjligt, att dessa varit sätrar. Någon åker finns ej utsatt, men vid laga skiftet var här torp. Aspeds säterplats låg nordost om Kvällsjön (Lövåsen). Killingeruds sätrar (1795) var belägna på utskogen mot gränsen till Nyskoga och Vadjes och Vadjetorps bredvid varandra på Vadjetorps mark. Vadjes del skiftades mellan 23 åbor 1801, och säterskogen delades i tegskifte. Bergsäng hade säter norr om Mjögsjön (1762) och norr om Sarvtjärnet (1786). Den sistnämnda hade tydligen tillkommit mellan skiftena 1762 och 1786. Röbjörkeby hade säter strax öster om Badasjön (1788-89), där nu gårdarna Vallarna ligga. Utterbyns säterplats låg vid norra ändan av Badasjön. Vid Badasjön hade även Persby (1795), Oleby, Edet, Mölnerud, Stensgård och Kälkerud sätrar vid storskiftet. Bada hade även haft sätrar nere i Badaälvens dalgång, men sedan dessa fått fast bebyggelse hade byn sätrar på två platser öst på skogen vid Arnsjön. Bergebys och Skallebys sätrar lågo väster om sjön Velen. När Svenneby storskiftades, upptogs den förut omtalade Svennebysätern som torp, och byn hade i stället sätrar väster om byn, där även Åsteby hade en säter (R 22:21 2). 

65. Jag följer här FRÖDINS uppdelning i fäbodtyper, såsom han framlagt dem i Bygdestudier i norra Jämtland, och använder hans terminologi men utbyter ordet fäbodar mot sätrar, vilken benämning användes i undersökningsområdet. (FRÖDIN 1927 s. 127 ff.).

66. I Norge förekom, att vallen var delad i tegskifte och varje ägare fick flera skiften (ISACHSEN 1940 s. 74 ff.). Här var bebyggelsen koncentrerad till en del av vallen. I undersökningsområdet var den spridd.

67. Även om anläggandet av en säter varit byns gemensamma angelägenhet, kan man nog tänka sig, att varje åbo röjde sin del av vallen och att denna redan från början brukades individuellt. LUNDHOLM menar visserligen, att sätervallen i allmänhet varit samfälld och undantagen skiftet. Han framhåller dessutom, att endast ett fåtal byggnader finnas utsatta och att dessa användes till gemensamt bruk (LUNDHOLM 1942, s. 76). Å andra sidan har VEIRULF (1935, s. 37 ff.) ingående diskuterat frågan om gemensamhetssätrar och kommit till det resultatet, att sådana ej förekommit i Västerdalarna utan att vallen varit delad och brukats individuellt.

68. Enl. skiftet över Ljusnäs 1819 bestod Hästbergssätern av 4 tld 8 kpl, Gammalsätern 8 tld 28 kpl, Dysselbergssätern 5 tld 12 kpl och vid skiftet över Byn 1828 Bossätern 2 tld 28 kpl, Mögsjösätern 7 tld 22 kpl, Solbergssätern 11 tld 3 kpl, Tollsjösätern 5 tld 4 kpl.

69. ”De i denna (Norra Ny) och närgränsande sockner befintliga så kallade sättror eller sätervallar, belägne 3/4 till 2 mil och derutöfver från Bohlbyn, öfvergödas med de derstädes betande kreaturens spillning och bära i allmänhet en riklig gräsväxt” (Hs. årsb. 1849 s. 48).

70. Som källa till nedanstående har använts BÄCKVALLS anteckningar samt egna uppteckningar efter samtal med äldre personer i Ekshärad, Dalby och Norra Ny, som varit kännare av sätrarna, samt självsyn vid besök på sätervallar. När sätern anlades, fälldes skogen, och marken röjdes upp. Stenar forslades samman i stenrös, för att vallen skulle bli så stenfri som möjligt. Denna omgavs av en gärdesgård, som hindrade kreaturen att komma in och avbeta vallen. När sedan varje åbo fått sin del av denna, sattes stängsel mellan de olika delarna. Varje delägare byggde en ladugård och en bostad för säterkullan. Denna bostad kallas inom Älvdalen för ”bua”. En eller flera lador för förvaring av höet, tills det kunde hemforslas på vinterföret, uppfördes även och någon gång en visthusbod. Buan byggdes av timmer och bestod av två rum: ett bostadsrum med öppen spis och innanför detta ett mindre rum för förvaring av mjölken och de produkter, som bereddes av denna. Vistelsen i sätern delades i två perioder: ”första sätermånaden” eller ”sommarsätern” och ”andra sätermånaden” eller ”höstsätern”. Först på våren betade boskapen hemma vid byn, men redan de sista dagarna i maj eller de första i juni, beroende på tidig eller sen vår, fördes kreaturen till sätern. Hela familjen följde mestadels med dit. Livsförnödenheter, kärl och redskap buros eller klövjades dit upp. Sedan personalen installerats, återvände den övriga delen av familjen till byn samma eller påföljande dag.
På sätern fingo nu kreaturen stanna, tills höskörden började, då de återfördes till byn, för att mjölk skulle finnas i hushållet under skördetiden och säterpersonalen få hjälpa till med skörden. Sommarladugården togs nu i bruk, och området närmast byn avbetades ånyo, eller om byn hade en hemsäter nära byn, användes den. En yngre flicka fick ta hand om kreaturen, och den ordinarie säterpersonalen, säterkullorna, hjälpte till med slåttern. Även sätervallen slogs, medan kreaturen voro hemma vid byn. För slåttern i sätern uppsilades mjölk i stora bunkar, innan man for därifrån. Denna mjölk var vid tiden för slåttern sur och besk. Det gräs, som växte upp, sedan vallen slagits, avbetades av kreaturen, innan de lämnade sätern på hösten. För att höskörden på sätervallen skulle bli så stor som möjligt, finhackades den gödsel, som samlats vid fähuset under sommaren och utbreddes på vallen, innan man for hem på hösten. Enligt anteckningar på kartor var skörden även god, jämförd med den på ängarna hemma vid byn. Vid storskiftet hände det, att man kom överens om att utvidga säterplatsen, så att mer ängsmark kunde uppröjas, då ängs- och slåttermarken i byn var ringa (jfr Berga 1760, R 17:6 2). ”Jordegarne anförde, att som detta hemmanets äng och slåttermark är så ringa att den näpperligen är svarande mot dess skattning, och vid en uppå skogen belägen säterplats skall tillgång vara på sådan mark, som till sätervallen kan uppodlas, och kommo därför överens, att utvidga samma säterplats med intag av skogsmarken på det att de måtte uppodla och förmera detta hemmanets ängsmark”.
I början på augusti skedde återfärden till sätern. De byar, som använde mer än en säter och alltså tillämpade flerfäbodssystem, flyttade till höstsätern. De andra återvände till samma vall, som de vistats på under försommaren.
Varierade tidpunkten för färden till sätern på våren från by till by, så var tiden för hemfärden på hösten gemensam för hela Älvdalsområdet. Så var däremot ej fallet i Fryksdalen. Där hade säterbruket ej samma ekonomiska betydelse, och samma fasta tradition hade ej utbildats. I Älvdalen foro alla hem till Mikaeli. Nästkommande söndag kallades för ”säterkullsöndagen”, då säterpersonalen enligt gammal sed skulle åka med till kyrkan.

71. Domb. 1731 3/2. Samtliga Tutstadsbor kommo överens, att ingen av dem hädanefter må före den andra driva sin boskap till eller från sätern vid vite.
Domb. 1764. Aspbergets jordägare kommo överens att samtidigt driva sin boskap till sätrarna.

72. År 1736 fick Jon Persson i Tutstad böta, emedan han nyttjat betet hemma vid byn, då andra voro i sätern. Per Halfvordsson i Slättne ådömdes 1741 böter, därför att han farit före till säterbetet. En åbo i Södra Persby yrkade (1766), att hans grannar vid vite skulle åläggas att föra sin boskap över älven till sätern vid Andersberget första sätermånaden, så att de ej skulle vara hemma och förstöra mulbetet vid byn osv. (BÄCKVALLS anteckningar från domböcker).

73. På helt hemman fick man enligt 1674 års förordning avverka 12 tolfter sågblockar, på halvt hemman 8 tolfter och 4 på ett fjärdedels hemman (Värmlands skogsbruk 1929 s. 17).

74. 1746 och 1748 beslagtogos i Nordmarks härad 1432 tolfter timmer, som skulle fraktas till Fredrikshall, 1760 beslagstogs och förstördes mycket timmer i Älvdals härad, 1777 lät myndigheterna här sönderkapa ej mindre än 1002 tolfter timmer, som eljest skulle ha fraktats till Norge. Först 1825 blev trävaruhandeln med Norge helt fri (Värmlands skogsbruk 1929 s. 50, 53). En anledning till att förbudet mot utförsel av timmer så ofta överträddes, var det högre priset i Norge. Hushållningssällskapet påpekar i ett utlåtande 1805, att priset på en tolft 6 alnar långt sågtimmer 12 tum i topp i Sverige var 2 ½ à 3 riksdaler och några mil in i Norge 8 à 10 riksdaler. Funnes ej förbudet, skulle köpmännen i Göteborg betala samma pris menar Hushållningssällskapet (Hs prot. o. handl. 1807 s. 79). Myndigheterna fastställde även maximipriser på skogsprodukter (WIESLANDER 1936 s. 599).

75. Från Norge flottades vid århundradets slut timmer till Höljes, där en stopplänsa uppbyggts 1792, och timret kördes sedan över skogen väster ut till Halån och Glommen (Värmlands skogsbruk 1929 s. 71).

76. Jfr även BROMANDER 1899.

77. År 1732 i febr. utfärdades privilegier för kopparslagare Jonas Nyquist att på Bergsängs ägor i Lerans ström inrätta en plåthammare för koppar. Någon framgång hade Nyquist tydligen ej, då anläggningen ej vidare omtalas (Harmens reg.).  

 Källa: Bygd och näringsliv i norra Värmland, Yngve Nilsson