Vardagslivet i Norra Finnskoga 1855

Bildtext:
GAMMALT FOTO FRÅN norr om Höljes.

Av TORLEIF STYFFE

Följande rapport ur lantmäteristyrelsens arkiv finns som avskrift i det stora Elvdalsarkivet på Nordiska museet.

Rapporten skrevs 1855 och avser Norra Finnskoga kapell (eller den del av Finnskogaförsamlingen från delningen 1826 som kom att bli Norra Finnskoga församling).

Mycket berättas om förhållandena i denna då så avlägsna bygd, och innehållet återges här något avkortat.

Gårdsplats 21 tunnland, åker 228, äng 729, skog 104 986 tunnland, därav sjöar 1861 och mossar 2 060 tunnland. Summa omkring sju och en halv kvadratmil.

Kapellet är i avseende på vegetationen särdeles fattigt ... Hela antalet av fanerogama växternas antal uppgår till omkring 350 arter.

Bergen huvudsakligast av granit. Utom vanliga djurslag finnes björn och elg, av vilka senare tämligen ymnigt.

Några fruktträdgårdar finnes ej. Klimatet hårt, ofta frostskador.

Bekymmersam ekonomi

Folkmängd för närvarande 963 personer, och övriga från mantalspenningars erläggande befriade 186 män och 199 kvinnor.

Beträffande allmogens ekonomiska ställning är den för de flesta bekymmersam, emedan jordbruket ofta lämnar svaga skördar och även under vissa år skadas av tidiga höstfrosterna så att avkastningen därav i allmänhet ej hinner till fyllande av invånarnas behov, vadan skogarna måste flitigt anlitas, så att timmerdrivningen för året ej är obetydlig, och då denna genom flera vattendrag är betydligt underlättad, borde härigenom fullt ersätta brister på spannmålstillgången.

Men tyvärr förorsakar överflödet av det hos allmogen begärliga brännvinet, att största delen av vad sålunda kan förtjänas stannar hos brännvinshandlaren. Om skogarna ännu några decenium komma lika hårt att anlitas som under de senare åren, har man allt skäl att förutspå, att denna inkomstkälla kommer att uttorkas, och invånarnas belägenhet blir då ganska brydsam.

Klädedräkten består vanligen av hemvävt ylletyg, och den manliga befolkningen begagnar liksom norrmännen frackar, även den kallaste vinter. Boningshusen är i allmänhet små och en våning höga, likväl börja nu även mindre tvåvånings manbyggnader att uppföras.

Legohjon

Tjänstefolket är för det mesta legohjon, dock finns även en och annan jordtorpare. En dränglön är 50 riksdaler banko.

Varuförnödenheterna hämtas från Norge, och sommartid klövjas dessa varor på hästryggen från Hedemarken. Detta gäller i synnerhet nordligaste inbyggarna.

Jakt idkas ej obetydligt, i synnerhet av elg och fågel. Ej biskötsel eller trädgårdsskötsel.

Åkerbruk är ännu ganska litet uppdrivet. De sädesslag som mest odlas är havre och korn. Råg odlas även något men endast vårråg och blandad med korn, liksom så kallad treutsäde bestående av råg, korn och havre tillsammans. Potatis odlas allmänt. Kålrötter odlas sparsamt. Linodling begagnas ej på grund av frosten.

Kvinnor på vandring

Kvinnorna vandra om somrarna till Helsingland, hvarest de skaffa sig arbetsförtjänst, och då de på hösten återkomma, bära de på ryggen linknippor.

Som betesmarker begagnas uteslutande skogen, inga hägnader. Vallhjon måste alltid följa boskapen.

Bruk och fabriker finnes ej, ej heller bränntorv.

Pastor åtnjuter lön av församlingen i spannmål. Skolläraren erhöll i kontant lön 200 riksdaler banko. Klockaren erhåller i kontant lön 50 riksdaler. Fattigförsörjningen uppgår till 150 riksdaler.

Skjuts utgöres av hemmanet Båtstad, som skjutsar med ridhäst om sommaren och släde om vintern till Slättne i Dalby socken samt till Långflon vid norska gränsen. Norra Finnskoga underhåller all landsväg i Norra kapellet samt en del därav i Södra.

Förakt för svenskar

Detta landets första innevånare var sannolikt lappar. De blev av en annan folkstam fördrivna. Finnarna utgör här liksom en särskild nation med sitt eget språk och sina egna seder och bruk.

Föga sammanblanda de sig med svenskarna, dem de anse med ett visst förakt. Förstår ej religionsundervisning på svenska, kyrkorna ligger för avlägset för att besökas, och de predikningar som någon gång om sommaren hölls på finnbygden spridde en allt för ringa upplysning.

Efter Kunglig majestät av 24 december 1826 uppbyggdes uti Dalby socken, där den största finnbefolkningen i Värmland finnes, tvenne kyrkor, varav den ena vid Höljes by.