Med minnen från hela 1900-talet

Anna Johnsson har fostrat hundratals elever i de nordvärmländska skolorna

Bildtext:
NÄR MAN SER Anna Johnssons pärm med nedskrivna minnen med prydlig handstil är det svårt att förstå hennes seminarielektors invändningar: - Vad ska vi göra åt den här stilen, sa han, den är redig och bra men inte fin.

Av TORLEIF STYFFE

"Efter min 82-årsdag den 25 april 1983 började jag fundera över om det inte var på tiden att skriva ner några minnen från min långa livstid."

Så inleder förra småskollärarinnan Anna Johnsson i Backa sina handskrivna minnen, som hon förvarar i en pärm. Snart har det gått tio år sedan hon började skriva, och blad har lagts till blad. Iakttagelseförmågan har varit god och är det fortfarande.

Anna föddes alltså 1901, så den långa period hon ser tillbaka på sammanfaller i stort sett med det tjugonde århundradet. På denna tid har världen kanske genomgått större förändringar än under någon tidigare tidsepok. Annas första minnen är hämtade från det gamla bondesamhällets tid.

Sina första år framlevde hon hos mormor och morfar i Hjällstad i Dalby. Det som vi i dag studerar på hembygdsgårdar eller läser om som en avlägsen verklighet hörde till hennes vardag. Som spädbarn låg hon lindad med armarna korslagda över bröstet för att inte frysa, och om detta skriver hon själv med glimten i ögat:

"Jag gjorde inte mycket väsen av mig utan var, enligt utsago, tyst och snäll. Jag tog väl skadan igen, enligt annan utsago, senare i livet när jag sluppit ur lindan."

Tävlade i spinnrock

"Hos mormor och morfar var det alltid handarbete på gång, när inte något utearbete var för handen. Mormor hade spinnrockarna igång både för ull och lin. Det spanns ull till vantar, strumpor och vadmalsväv. Linet spanns till lakan, dukar, handdukar och fin lintråd. Å, så roligt det var, när min moster, pigan och jag satt och liksom tävlade..."

Redan som liten deltog Anna i olika sysslor på gården och ibland kanske mer än önskvärt.

"Denna jäntongen ska da vär'mä överallt. Nu går du in å lägg'dä!" utbrast morbrodern, när hon omtumlad kom upp efter att ha trillat av ett högt hölass.

På gården fick man ofta besök av tattare och andra vandringsmän.

"En stor, lång luffare var Nyman, alltid, sommar som vinter iklädd fotsid överrock och mycket lusig. Han brukade ofta komma vandrande, och mormors stående fråga var:

- Du har fell inge sällskap?

- Nää, ja e bra ren i trasan.

Men trots påståendet kröp där alltid löss efter honom på stol och golv."

Livet på sätern

Arbetsmomenten var många, men det fanns också tid för lek. Som ensamt barn hos de gamla blev Anna förstås bortskämd. Lite hårdare fostran blev det, när hon som elvaåring flyttade till föräldrarna och syskonen i Möre. Där blev det fler att tampas med.

Redan under tiden i Hjällstad var Anna med på sätern, men från sommaren 1915 har hon skrivit en längre berättelse om hur det var på Möresätern:

"Jag var nu 14 år och hemma hos mor och far, som hade stort jordbruk med många kor, hästar och får och en säter långt bort i skogen. Vi hade jungfru, vilken nekade att vara i sätern, varför jag fick axla den bördan.

Vid avfärden hemifrån var ett stoj och väsen, råmande och bräkande utan ände. Hästarna gnäggade, där de stod klövjade med förnödenheter, kalvarna skuttade och bjällrorna pinglade. Med kullan som bar 'sleketaskan' i spetsen satte tåget kurs mot branterna och sätern, dit vi kom på eftermiddagen. Djuren släpptes in på vallen för att beta, eld gjordes upp i den öppna spisen, vatten hämtades i källan, där det vimlade av vad vi kallade 'sprelare' (mygglarver) och grodor. Men kaffet med smörgås smakade bra."

Efter denna livfulla inledning ges de olika arbetsmomenten en utförlig beskrivning. Det saknades inte arbete på sätern. Flera somrar var Anna med, och hon trivdes trots allt slit.

- Det förstår du väl, så trevligt, säger hon och ser förtjust ut vid minnet.

I skolan måtte det ha gått bra, för läraren vid Transtrands skola, Ivan Ekblom, kom en dag till hemmet i Möre och talade med Annas föräldrar. Han ville att Anna skulle söka in vid seminariet och ta över efter småskollärarinnan, som snart skulle pensioneras. Så fick det också bli, även om pappan hade vissa invändningar.

"Tycker du inte vi har arbete åt henne hemma?" muttrade han åt sin hustru.

Småskollärarinna

Seminarietiden i Kristinehamn innebar en stor omställning för en som inte varit ute i "stora världen" förut. Mycket var nytt för Anna, grammatik till exempel hade hon aldrig hört talas om.

"Musiken var väl inte så rolig heller, i synnerhet som jag skulle vara bland dem, vilka utsetts att spela psalmen under morgonbönen. Usch, som jag tränade, men så gick musiken sen med fart. Det påstods alltid efteråt, att rektorn hann aldrig med. Han hade kommit halvvägs, när jag hunnit till slutet."

Då kom göken

"Några tentamensfrågor och svar:
- Varför kan flugan gå i taket?
- Hon är så förunderligt liten.
- När kommer göken på våren?
Den som fick frågan visste inte. Då viftade jag och fick svara:
- Den fjortonde maj! Det trodde jag mig bestämt veta (i min enfald), ty jag gick då ute på åkern och harvade, när första gökropet nådde mina öron från väster."

"Matten låg bra till i mitt huvud. Visst fick jag skämmas många gånger när jag blev framhållen som primus, i synnerhet en gång när rektorn höll på att förklara ett räkneexempel framme vid tavlan, och en av flickorna häver upp sin röst och säger:
- Låt Anna Nykvist (flicknamnet) gå fram till tavlan och förklara det där, då förstår jag."

Minns med fasa

Så småningom tog seminarietiden slut, och den tidigare eleven vid Transtrands skola blev lärare där. Året var 1922. Det första skolåret minns Anna med fasa. Hon fick 47 elever fördelade på två grupper - 22 av dem var nybörjare. De gick på olika tider men hade samma bänkar, och det var ett ständigt bråk om pennor och suddar.

- Jag kunde inte sova en natt. Det var inte mycket till utbildning man hade fått på den tiden. Inte kunde en 20-åring hålla den ordning som behövdes.

Anna är hård i domen mot sig själv. Men slöjden gillade hon. Det var nog den som höll henne i gång och fick henne att fortsätta.

Efter ett år kom skolinspektören till Transtrand. Han märkte hur jobbigt det var med denna stora klass, så han kallade samman skolrådet och förordade en delning i två avdelningar. Så blev det också, och tillvaron blev drägligare för den unga lärarinnan.

- Jag snyftade nog och grät lite, när inspektören kom.

Så småningom gifte hon sig med Oscar, som kom från Fryksdalen men var född i Texas. 1935 köpte Oscar tomt i Backa och ett gammalt lager från en nedlagd affär. Han startade en affärsrörelse, som så småningom utvecklades till ett varuhus i mindre format. 1935 började också Anna att arbeta på skolan i Backa. Där var det B-form.

"Jag tyckte det funkade bra. Barnen i B-skolan blev inte så påpassade som i A-skolan. De lärde sig att lyssna och tänka mer. Själv hade jag väl också lärt mig en hel del om barns beteende, och alltefter som åren gick blev det lättare och roligare att vara lärare och handskas med barn. Det som de första åren var ett plågoris blev en trevlig lek. Jag visste att det inte gick att forcera, utan varje barn måste få tid för mognad av sina tankar i egen takt."

Cirkeln slöts

Denna kloka insikt har präglat Annas undervisning av hundratals elever i de generationer hon fostrat i nordvärmländska skolor. När skolan i Backa lades ner 1958, kom hon tillbaka till Transtrand. Därmed var cirkeln sluten. 1961 blev hon pensionär men fortsatte att undervisa på olika vikariat, och först 1978 klev hon ur katedern för gott, nu fullärd, skulle man kunna säga.

- Nu vore det ingen konst att hålla skola, men nu orkar man inte.

Det har varit mycket arbete under åren med fostran av barn både borta och hemma och dessutom vissa tider arbete i affären. Anna har aldrig varit sysslolös men har trivts med livet.

- Det har varit ett levande liv, säger hon.

En hobby hon har tagit sig tid till är att fotografera gamla ortsbor och miljöer. Men 1979, när hon var uppe i omkring 2000 diabilder kom katastrofen - huset brann upp och därmed hela hennes fotodokumentation. Ett hårt slag både för henne och hembygden.

Men pärmen har hon kvar, pärmen som hon började anteckna i 1983, och förhoppningsvis är inte sista bladet skrivet.