Atlantis som visar sig då och då

Lars Larsson minns det som Höljessjön gömmer under sin yta

Av TORLEIF STYFFE

Vi går på en väg som inte finns, i en by som inte finns. Vi går i brun, torkad dy i något som skulle kunna vara ett månlandskap. Inte en växt finns runt omkring oss, men de många polerade stubbarna visar, att det inte alltid har varit ett dött landskap. Här har funnits åkerlappar, ängar, skogsdungar och gårdar med lekande barn och arbetande människor. Vi går i en värld som bara visar sig då och då.

Ett par dagar tidigare talade jag med Lars Larsson i Audianoppen högst upp i Värmland.

- Nu får vi skynda oss innan sjön stiger, sa han då. Nu är vattenståndet lågt och sjöbottnen har blivit isfri. Det kan ta många år innan hela byn syns igen.

Så kom det sig alltså, att vi går på den gamla vägen i Långflon, byn som blev nästan helt överdämd då Höljesdammen byggdes 1957-61. I normala fall ligger vägen på sjöbottnen, flera meter under ytan - i snart 30 år har den legat så, men den är ännu hård och fast att gå på, när den behagar visa sig. Nu stiger vattnet ganska fort och det vi ser nu blir osynligt om bara några dagar. Å andra sidan - om vi hade kommit för ett par dagar sedan, hade vi fått se älven i stort sett förpassad till sin gamla fåra.

Trappa och stenruin

Vi kommer fram till det gamla skolhuset, där bara trappan finns kvar, trappan och en stenruin. Här gick Lars i skola. Minst ett par kilometer hade han att gå från sitt hem, det gamla finntorpet Audianoppen. Han sätter sig på skolhustrappan och minns.

- Huset var delat i en skolsal och en lärarbostad, säger han och visar på grunden var väggen gick.

Bildtext:
NÄR VATTENSTÅNDET ÄR lågt går Lars Larsson ofta ner och promenerar på den gamla vägen, som annars för det mesta ligger flera meter under vattenytan. Längst till vänster på bilden kan man ana skolhustrappan.

När intill skolhuset ser vi golvplattan till det gamla bussgaraget. Det syns att det blivit tillbyggt för att rymma de längre bussarna, och man ser att där funnits ett övernattningsrum för chaufförer och konduktörer. Långflon var den norra ändstationen på busslinjen från Råda, som trafikerades av de gula postbussarna och sedan de röda GDG-bussarna.

Bildtext:
LARS HAR SATT sig på skolhustrappan. Här gick han sina skolår på en tid då byn var full av liv och lekande barn.

Bildtext:
SÅ HÄR SÅG skolan i Långflon ut, sedd från söder. Strax intill låg bussgaraget och Larsgården.

16 meter under ytan

Ett stycke längre norrut, uppe vid riksgränsen, finns de kvarvarande husen i Långflon, de som var högre belägna och inte nåddes av den stigande sjön. Byn var långsträckt och glest bebyggd, och bondgårdarna låg nära älven.

Runt skolan och bussgaraget vid vägen fanns en tallmo och därifrån sluttade terrängen österut mot älven. Där nere, på "unnlann", låg gårdarna. Vi går nerför sluttningen och kommer in på den gamla gårdsplanen till Larsgården, byns största gård, där den store björnjägaren Lars i Långflon bodde.

Bildtext:
VY FRÅN VÄGEN ner mot Larsgården och älven. Grunden till huvudbyggnaden syns just ovanför bildens mitt.

Bildtext:
LARSGÅRDEN VAR DEN största gården i denna delen av Klarälvdalen. Bilden är tagen i ungefär samma vinkel som bilden av gården som ruin. Den gamla mangårdsbyggnaden närmast i bild.

Min ciceron, en nutida Lars Larsson, säger:

- Jag tror att vattenytan skulle ligga 16 meter över våra huvuden, när sjön är full.

Vi står vid grunden till den stora mangårdsbyggnaden, den som byggdes 1901.

- Här ovanför fanns det äldre bostadshuset och det var många andra hus här, som hörde till gården.

"Här var vackert"

Vi ser var källaren fanns och gårdens egen smedja och såghus liksom härbren och lador. En djup brunn med åtskilliga ringar ligger farligt öppen framför oss.

Någon granne alldeles intill fanns inte, för Larsgården var stor och bredde ut sig.

- Här var det vackert, säger Lars när vi går ner mot den gamla älvfåran. De här stubbarna var höga björkar vid älvstranden.

I dag, när sjön är så ovanligt liten, kan man föreställa sig hur älven såg ut, åtminstone då det var högt vattenstånd i den vid vårfloden. Just här, nedanför björnjägarens hem bildade älven ett långt lugnvatten - en lång flo - som gett byn dess namn. Annars var det forsar åt båda hållen, väldiga forsar, som gav landskapet en norrländsk karaktär.

Uppe vid gränsen fanns Sandkällforsen, som än i dag får visa sin vilda natur, innan sjön fylls så mycket att forsen drunknar i sina egna vattenmassor. Längre ner, söder om den långa flon vid Larsgården, fanns Håckåforsen, som följdes av Brännskärsforsen och Sigfridsforsen. Ännu längre ner kom så Varåforsen och Sälghedsforsen. I dag är forsarna dränkta, men de finns bevarade på fotografier.

Innan dammen vid Sprakmon norr om Höljes byggdes 1957-1961 lät Samfundet för hembygdsvård tillsammans med Uddeholmsbolaget och Mölnbacka-Trysil avfotografera hela älvsträckan från Båtstad och norrut till gränsen. Många miljöer runt omkring dokumenterades också. Fotograferingen utfördes av fotograf G Rosén, Karlstad, år 1955, och vissa av bilderna togs av H Segerros. Resultatet av denna fotodokumentation är bevarat i ett tjockt album, som för närvarande finns i kommunhuset i Sysslebäck. Vidstående bilder från skolan och från Larsgården är hämtade därifrån.

"Björngubbstallen"

Från Larsgården gick en stig norrut och en hängbro gick över älven till gårdarna på andra sidan. Västerut från Larsgården och alldeles upp emot dämningsgränsen ser vi stubben av en gammal jättetall.

-Det här var "Björngubbstallen", en stor klyptall, som skulle bli överdämd, så jag fällde den 1958.

På den tallen övningssköt björnjägaren och siktade in gevären, och den lär ha varit ganska full med bly. Även militären använde den som måltavla under kriget.

- Vi skolbarn brukade träna på att kasta sten över den.

Norr om skolan och Larsgården kommer vi fram till en jättelik grop i marken, som en stor, något oval krater med en diameter på omkring 100 meter. Djup år den också. På bottnen finns lite vatten på älvens nivå, men före uppdämningen var den torr. Det växte då skog på kanterna, och byns ungar byggde sig en hoppbacke där. Nu liknar den mest ett meteornedslag och förstärker känslan av att det hela är ett månlandskap.

- Här ner mot älven hade Larsgården fina vallar, säger Lars.

Sedan berättar han och visar så långt det är möjligt, var byns andra gårdar låg. Norr om Larsgården låg Nyborgsgården och ännu längre norrut Nybondsgården. Norr om bron på andra sidan älven låg Arntsgården och ett gott stycke söder om den låg Håkansgården, som gav namn åt Håckåforsen.

Söder om Larsgården och mitt emot Håkansgården fanns längre tillbaka en gård som hette Martinsgården. Ännu längre söderut på den östra stranden låg Bengtsstugan, Jonsa-Pertorp och Strandmon och på västra sidan var Audiabäcken, där det fanns tre ställen, av vilka ett var kooperativ butik. Nära Audiabäcken går vägen upp till Lars hem i Noppen. Söderut från Audiabäcken fanns Skräddartorp, Varåmyren och Varånäset.

Konstigt att allt är borta

Dessa gamla gårdar och ställen är nu dränkta, men av byggnaderna finns åtminstone gammelstugan från Larsgården kvar. Den är flyttad några hundratal meter norrut, där den uppförts som sommarbostad uppe på en höjdplatå. Den nya huvudbyggnadens övervåning finns kvar som ett eget hus invid gränsen.

- Det händer att jag går ner hit till den gamla sjöbottnen och tittar när vattenståndet är lågt, säger Lars. Det är klart att det känns konstigt att allt det här är borta.

Några stora protester var det inte då dammbygget planerades, men i dag skulle det ha varit annorlunda, tror Lars.

Nedanför oss stiger vattnet. Det är redan tre meter högre än när Lars var ner hit för ett par dagar sedan, och om ytterligare ett par dagar når det grundstenarna på Larsgården. Sedan dröjer det inte länge förrän sjön är fylld och av byn, där vi går, kommer ingenting att märkas. Byn, som bara visar sig då och då, finns inte längre och den blanka vattenytan kommer inte att avslöja någonting.

Bildtext:
VID "BJÖRNGUBBTALLEN" - LARS Larsson fällde denna tall på nära fyra kubikmeter 1958, eftersom den skulle komma att stå i vattnet då vattenmagasinet Höljessjön fylldes.

Bildtext:
DEN GAMLA GENERALSTABSKARTAN visar Klarälvens lopp från norska gränsen till Höljes före uppdämningen. Den breda, mörka linjen markerar högsta dämningsgränsen, då sjöns yta ligger 304 meter över havet.