Här har människor bott i tusen år

Långflon - känt för björnjägare och temperaturen...

Av TORLE1F STYFFE

Längst uppe i Värmland, vid gränsen mot Norge, ligger byn Långflon. Där går vägen mellan Sverige och Norge förbi, och där förvandlas Trysil elv till Klarälven genom att kasta sig i den uppdämda Höljessjön.

Byn var tidigare ett torp under Aspberget med bosättare från värmländska men också norska finnskogen. Dessa finska kolonisatörer var dock inte först på plats. De vackra stränderna vid den långa flon (flo=lugnvatten) mellan Sandkällforsen och Håckåforsen verkade inbjudande på människor ännu långt tidigare.

Flera fynd ger vid handen, att detta område var bebott redan under stenåldern, och även fynd från järnåldern har gjorts. Här bör alltså människor ha funnits i flera tusen år.

I domböckerna omnämns Långflon 1725, då finnarna från Aspberget och svenskarna från Höljes var oense om fisket, men inget berättas om ifall byn var bebodd vid den tiden.

Nästa tvist om fiskerättigheterna togs upp 1744, och då fanns åtminstone ett par bosättningar i Långflon. 1737 bodde norrmannen Mårten Olsson Kosman vid Sandkällforsen alldeles intill gränsen, och året därpå slog han sig ner något längre söderut, vid den långa flon. Ägarna av Aspberget protesterade hos rätten, eftersom torpet byggdes på deras samfällda skog, men Kosman blev kvar och står skriven på Långflon tillsammans med sin hustru Anna Mårtensdotter och fyra barn 1739.

Familjen var inte ensam på plats. År 1738 bodde även "huskarlen Lång Erik Ersson" vid Långflon med hustrun Lisbet Johansdotter och två barn, och lite längre fram på 1700-talet ökade bebyggelsen bland annat genom inflyttning från Aspberget. I domboken från 1700-talet skrevs Långflon som torp men även vid ett tillfälle som säter.

Sägnen om bössan

Det finns en gammal sägen, som berättas på lite olika sätt men som ändå tycks ha en kärna av sanning i sig. Hembygdsforskaren Lars Bäckvall berättar den så, att det var finnen Hafsens vid Havsvalloset som lånade ut sin bössa till Riddarå Nils Larsson vid Nybons. Det var tydligen en bra bössa, för Nils vägrade att lämna den tillbaka. Då gick Hafsens dit för att hämta hem sin rättmätiga egendom, men expeditionen slutade med att han blev skjuten, och Nils behöll bössan. En god bössa var värd mycket.

I domboken från 1770-talet finns berättelsen med, fast lite annorlunda beskriven. Olof Olsson hade slagit sig ner vid Långflon, och dit hade han kommit från Norge, där han begått mandråp. Tydligen hade han rymt till Sverige. 1772 sköts han i ett knä av Nils Andersson, Långflon, och det slutade så illa att han dog av skadan. Efter detta rymde Nils.

Spökerier

Väster om Noppen hade Långflon en säter som kallades Paradiset, och där hade ett par finnar bosatt sig. Det finns berättat, hur svälten drabbade Paradiset under nödåret 1812. Då livnärde man sig på lite mjölk och unga sälglöv på våren, och en gumma där dog av hunger.

En annan gumma ramlade i älven vid Lutnes på norska sidan för mycket länge sedan. Hon drunknade och flöt i land mitt för Audiabäcken söder om Långflon. I väntan på att hon skulle kunna fraktas till vigd jord, blev hon tillfälligt begravd, där hon påträffades. Platsen blev kallad Kerstina-graven, och det talades sedan om spökerier där.

Vägen till Långflon var länge ett stort bekymmer såväl för de bofasta som för resenärer från andra orter. I en militär beskrivning från 1770-talet talas om en "svår ridväg som går till Långflotorpen". Från en resa 1845 beskriver löjtnant Edgren på Vingäng vägen som "en bland de svåraste skogsvägar man kan påträffa".

Landsväg från Höljes

Förbättringarna lät vänta på sig, och först 1893-94 byggdes en landsväg från Höljes till Långflon, och 1895 ska den ha blivit helt klar. En ordentlig förbindelse med omvärlden var äntligen skapad.

Egen poststation hade byn under ett enda år, nämligen 1903, annars kom postbudet gående förbi på sträckan Höljes-Trysil en gång i veckan från 1893. År 1906 förbättrades servicen rejält, och antalet postturer fördubblades till två i veckan. Från 1916 utgick postturerna från Klaråsen, även då med två turer i veckan.

Så inrättades postdiligenserna på linjen Råda-Sysslebäck 1923, och fyra år senare utsträcktes linjen till Långflon. Ett bussgarage blev då uppfört vid Larsgården och i anslutning till detta ett övernattningsrum för chaufförerna.

Tullstationen nybyggdes alldeles intill gränsen 1953 efter att tidigare ha legat omkring 150 meter längre söderut.

70 år med skola

Efter hand som befolkningen i Långflon med kringliggande torp växte, växte också behovet av en skola. År 1875 togs den i bruk, skolan på Martinsgården, men runt sekelskiftet blev den flyttad till Larsgården, och där blev den kvar. Den lades ner omkring 1945.

En tid fanns en liten butiksrörelse på Larsgården, och senare hade Agnes och Leander Jonsson en affär söder om tullen. Marius Karlsson hade också butik, och vid Audiabäcken fanns en kooperativ affär.

Marit Fridbergs stora affär och servering i dagens Långflon hade sin föregångare på samma plats, vid nya tullen. Det var Tor Bjömklint, som hade bilverkstad där, och familjen drev också servering och motellrörelse på 1960- och 1970-talen.

Så har ju förbindelserna med grannlandet alltid varit goda, och en gränsbutik ligger just norr om gränsen, så de få invånarna i byn saknar inte den servicen.

Om det förr var Björnjägaren som gjorde Långflons namn känt vida omkring, är det i dag mest bekant för att dagligen dyka upp i lokalradions väderleksrapporter, där det har fått sin speciella betoning. Den som inte vet annat om Långflon vet i alla fall ofta hur temperaturen är där.