Farfars morfars familj

Hur såg en någorlunda typisk familj ut under de stora barnkullarnas tidevarv på 1800-talet? I mina släktforskningspapper har jag funnit en, som nog kan anses som ganska representativ - min farfars morfars familj.

Familjefadern Daniel Styffe föddes 1818 i Vingäng, son till gränsridaren vid Vingängs tull Petter Styffe. Den 29 november 1846 gifte sig Daniel med Karin Jonsdotter, född 1826, från Håkesstugan i Ransby. Som han var fattig och hon kom från ett rätt välbärgat hem, ansågs han inte vara ett speciellt gott parti och Karin ska ha gjorts arvslös av sin far Jon Halfvarsson. Men kärleken övervinner som bekant allt.

Bildtext:
PÅ TRAPPAN TILL torpet Linna runt år 1900 - torparen Daniel Styffe med hustrun Karin Jonsdotter och dottern Ingärd. Enligt den eminenta släktforskaren Maj Fischer har Daniel och Karin gett upphov till 821 nya människor (i skrivande stund)! Efter dottern Maria har det hittills blivit 192 ättlingar och efter den utvandrade Per Johan 252.

Karins syster blev gift till den stora gården Svabacken i Gunneby och på den gårdens mark fick Karin och Daniel möjlighet att bosätta sig. Via ett annat torp kom de till torpet Linna eller Danielsheden på västra sidan av älven en bit upp i bergssidan på Stommens hemman i Ovansjöbygden.

Då de kom flyttande från första hemmet i Vingäng, hade de åtminstone två barn med.

Det äldsta av barnen var Maria, född 1846. Där hon satt på flyttlasset på väg norrut från Vingäng upptäcktes hon av en liten pojke, som stod och metade vid Krok-Jönsheden i Gunneby. Det var Jöns och han bestämde sig på direkten: "Den flickan ska jag gifta mig med".

Jöns visste tydligen vad han ville, för när de båda barnen hade växt upp, gifte de sig och bosatte sig i hans föräldrahem, torpet Krok-Jönsheden rätt nära Linna. Som torpare levde de i små omständigheter. Torpet kunde inte försörja den växande barnaskaran, utan Jöns arbetade som skräddare och Maria som sömmerska. Barnen fick också tidigt börja bidra till försörjningen. Jöns och Maria var av de första läsarna i Dalby, medan de gamla på Linna tyckte att de själva var för gamla för att springa på religiösa möten.

Det andra av Daniels och Karins barn var sonen Per Johan, född 1848. Han blev dräng hos mostern i Svabacken och sedan i Lillbergsgården. När han var 22 år gammal, flyttade han (som den enda i familjen) till USA och där blev han kvar resten av livet. Han blev snabbt amerikaniserad, han antog namnet Jon Wilson och gifte sig med en tyskättad kvinna. Tillsammans fick paret 14 barn. När Jon dog 1928, hade han arbetat upp en skaplig farm i North Dakota med 160 acres land. Hans första anhalt i Amerika var troligen Minnesota, där han gifte sig 1879.

Daniels och Karins fyra därpå följande barn flyttade alla till Härjedalen. Jon, född 1851, flyttade till Glöte. Han klarade sig tydligen rätt bra för det finns kvar några brev till honom från dem som var kvar där hemma, med begäran om penninglån. Pengar tycks ha varit en bristvara hos de torpare, som blev kvar i Värmland.

Broder Olof, född 1854, flyttade till Glisjöberg och blev även han kvar i Härjedalen.

Carl Gustaf föddes 1856. Han flyttade till Lillhärdal och arbetade bl a som flottningsförman. Han hittades död i Ränndammen vid Evertsberg vid en flottning med ett knivhugg i magen och jackan knäppt däröver. En rival om arbetet som flottningsförman misstänktes för dådet, men inget kunde bevisas. När dennes fru låg på dödsbädden, ska hon ha anfäktats av samvetskval och berättat om makens illgärning. Kampen om brödfödan var hård.

Efter att ha tjänat dräng i Kunggården i Slättne flyttade Halvard, född 1859, till Tännäs i Härjedalen vid 21 års ålder. Där arbetade han i sex år som dräng, och där gifte han sig. Senare flyttade han upp till Bruksvallarna och försörjde sig och hustrun samt nio barn med skogsarbete. Efter fruns död flyttade han 1945 till dottern Gertrud i Ramundberget och där bodde han till sin död 1954.

Trots att avstånden inte var större, och trots att Halvard blev 95 år, återvände han aldrig till barndomens trakter. På ålderdomen förberedde han en resa till Sysslebäck, men han blev sjuk före avfärden och dog efter en kort tid.

Sofia, född 1861, gifte sig i grannbyn Sundhult. Hon fick två döttrar som båda åt sig till döds på omogna bär. Inte nog med det - hennes make dog också i unga år och hon gifte om sig med hans bror. Med honom fick hon flera barn.

Ingärd, född 1864, blev kvar som föräldrarnas hjälp och stöd därhemma på Linna. Hon ägnade sig åt fårskötsel och hade väl någon liten inkomst av detta. När både föräldrarna dog 1905 (Karin den 21 september och Daniel den 11 november), fick hon förmodligen inte bo kvar i torpet. I kyrkböckerna står hon en period som inhyses piga hos änkan Ingegärd Eskilsdotter i Stommen. Ingärd förblev ogift.

Daniel, född 1867, gick i snickarlära i Karlstad och han gifte sig med Kerstin Bengtsson från Sandgården i Gunneby 1893. Kerstin var syster till den bekanta Kinamissionären Sann-Siri. Daniel skaffade en rörelse i Kongsvinger (troligen ett snickeri), en tid hade han butik i Slättne och så småningom ett varmbadhus i Arvika. Detta avvecklade han och blev fabrikör i Örebro. Daniels fru dog och han gifte om sig.

Johan, född 1870, blev kvar på torpet. Liksom fadern var han snickare och liksom denne var han en duktig fiolbyggare. Johan tog djupa inryck av väckelserörelsen, som han anslöt sig till. Han står i handlingarna som arbetare. Redan 1896 dog han.

Detta kan man nog säga var en typisk 1800-talsfamilj i torpens och utflyttningens Nordvärmland. Fattigdomen drev de flesta att ge sig iväg långt hemifrån - i det här fallet var flyttningarna till Härjedalen överrepresenterade, men det var förmodligen så, att dit en äldre broder flyttat, kom de andra gärna efter.

För dem som blev kvar hemma räckte inte jordbruket som försörjning. Åkerlapparna var små och steniga och arbetsbördan tung. Daniel arbetade extra som snickare och fiolbyggare. Dessutom var han ofta anlitad som fiolspelman på olika tillställningar, och en inbiten spelman var han. Ett uttryck finns bevarat efter honom efter alla dessa år och generationer: "Dä vart en fejol", sa han när han spottat och betraktade loskan. Till Linna kom efter en tid en ny torpargeneration - Marias son Olle med familj.

Nedtecknat av Daniels och Karins dottersons sonson, Torleif Styffe.