En folkökning utan motstycke

När Norra Finnskogas folkmängd ökade fyra gånger mer än övriga Sveriges

TORLEIF STYFFE

1800-talets folkökning saknar motstycke i Sveriges historia. Efter att ha legat på en jämn och relativt låg nivå i århundraden och förmodligen årtusenden sköt befolkningskurvan i höjden med en brant stigning. Det blev mer folk än det fanns färdigt utrymme att ta emot dem på. Tegnér talade redan 1833 om att denna utveckling var ett resultat av freden, vaccinet och potäterna och en stor del av sanningen ligger nog där.

Men varför var då folkökningen särskilt stor i norra Värmland? Fanns det mer av fred, vaccin och potäter där än på andra håll?

Faktum är, att norra Värmland blev så tätbefolkat, att jorden och skogen inte längre klarade att ge alla nya invånare försörjning. Från 1805 till 1880 ökade befolkningstalet på Värmlands landsbygd med 88,1% - motsvarande tal för hela riket var 87,7% - medan ökningen i norra Värmland var hela 162,5%! Under denna period ökade Norra Finnskogas folkmängd fyra gånger mer än övriga Sveriges!

Befolkningsmaximum kom samtidigt uppe i norr som i Värmland i stort, nämligen runt 1880, sedan dalade kurvan.

Överbefolkat

De gamla bondgårdarna i Klarälvdalen blev överbefolkade - enda utvägen för de framväxande generationerna var kolonisering av angränsande marker eller utflyttning. Båda alternativen fick tillgripas. Många flyttade till Norrland - Härjedalen tycks ha haft en särskild lockelse - och andra tog tillfälliga arbeten "öst i lanna". Några utvandrade till Norge, men det riktigt stora suget kom förstås från USA. Till all lycka stod detta lands portar öppna för nyodlare vid den tid det som bäst behövdes.

Långt före andra värmlänningar drog de fattiga från Nordvärmland iväg till Amerika, ofta via Oslo. Det var impulser från Norge, som gjorde att folket närmast gränsen blev först att ge sig av. På 1850-talet kom nästan alla utvandrande värmlänningar från Norra och Södra Finnskoga.

Från Dalby socken emigrerade 407 personer under perioden 1868-1900, och när utvandringsfebern spred sig över Värmland, blev detta landskap ett av de stora utvandringsområdena i landet. I runda tal 90 000 värmlänningar blev amerikaner 1851-1925.

Särskilt stor var utvandringen, då det var missväxt i Sverige, eller då svensk lågkonjunktur sammanföll med goda tider i Amerika.

Torpens tidevarv

Trots denna stora avtappning av folk gjorde folkökningen Klarälvdalen trångbodd. 1800-talet blev inte bara utvandringens tidevarv utan även torpens. Torpen gav en möjlighet för många att få tak över huvudet och mat i magen. Den utveckling av torpsystemet, som faktiskt tog sin början redan på 1700-talet kulminerade i slutet av 1800-talet för att succesivt avvecklas en bit in på 1900-talet.

I Sverige i stort nådde antalet torp ett maximum 1860 med cirka 100 000 torp. År 1900 var talet nere i 67 000. I Dalby socken fanns det 158 torp år 1840, medan det år 1900 fanns 139. Närmast till hands för denna nya kolonisation i Klarälvdalen låg hedarna intill bergen, dvs de sedimenthyllor, som långt tillbaka i tiden varit havsbotten.

I dalbottnen var den odlingsbara marken redan utnyttjad, men på hedarna fanns betesmarker, som nu blev uppodlade. Enstaka torpställen röjdes också på den avlägsnare skogsmarken, och till några uppläts jord nära intill bondgårdarna.

Torpsystemet innebar att torparen efter att ha skrivit ett torparkontrakt fick bygga hus och bodar på mark som tillhörde en bondgård, och efter ett visst antal år kunde han få lösa in torpet.

Denna möjlighet lagstadgades år 1918.

Hyran eller torpskatten erlades i form av arbete - fyra eller kanske oftast sex veckor om året skulle torparen stå till markägarens förfogande. Många gånger var han borta på arbete, och hustrun fick rycka in och göra dagsverken.

1943 stadgades att brukningsrätt av jord inte längre fick betalas med arbete, och därmed var torpsystemets tid förbi.