Håller Dalbymålet på att försvinna?

I likhet med övriga dialekter har det snart offrats på nivelleringens altare ...

Av TORLEIF STYFFE

Det gamla Dalbymålet - är det på väg att försvinna? Svaret är utan tvekan ett ja - i likhet med övriga dialekter har det snart offrats på nivelleringens altare. Om femtio år är det förmodligen en värmländskt färgad variant av riksmålet som den tidens ungdom talar i Sysslebäck och Likenäs, medan den gamla varianten av Dalbymålet känns nästan lika avlägsen som isländskan.

Radio, teve, den ökade rörligheten, och (det ska inte förnekas) folkskolan har alla bidragit till de språkliga särarternas undergång.

Tyvärr är det så, och har väl också varit, att riksmålet är ansett som lite finare. Talar man dialekt, uppfattas man lätt som en tönt, medan det är maktens män som nyttjar rikssvenskan. Å andra sidan har det ansetts lite snobbigt att tala rikssvenska på landet.

Givetvis bör en strävan vara, att alla ska lära sig riksmål och använda det i de sammanhang, där förståelsen kräver det, men i rent lokala sammanhang vore det rimligt, att dialekterna fick leva vidare.

Språkmannen Jacob Jacobsson från Nedergården, Sysslebäck, som kanske mer än någon annan värnade om och arbetade för Dalbymålet, sade vid ett tillfälle, då vi talade om saken, att enligt honom var det självklart, att rikssvenskan skulle användas i undervisningen.

Typiska särdrag

Visst talas det Dalbymål ännu i Dalby, men vad är det för ett mål, som talas? Många av de typiska särdragen finns kvar, såsom ändelsebortfallet, û- och ô-ljuden liksom det öppna ä-ljudet (ofta betecknat â), som återfinns som presens- och pluraländelse (kastâ bôllâ). Frågorden hônt, hôss, hôr, hôrt och hôcken finns kvar, även om rikssvenskan gått hårt fram och gjort, att de inte är lika självklara längre.

Dagens Dalbymål är inte detsamma som det min farfar talade. I stort är nog satsmelodin densamma, men vissa särdrag i accenterna är i farozonen. Ett uttryck som gå ut har ungefär behandlats som ett enda ord med betongen lagd på första ledet som en grav accent (som i ordet åka). Smygande förskjuts tonvikten mot det andra ledet, ut, så det blir som i svenskan. Längre sammansatta ord som inleds med grav accent har i Dalby ofta fått följas av jämnsvagt bitryck i de följande leden, där svenskan har ett starkt bitryck på andra ledet (ex Sandbackbäcken). Den gamla betoningen använder inte dagens ungdom.

Ingen använder heller längre de gamla genitivformema hans och hennes i läge framför huvudordet (stugga hass Per å hennes Kare), och allt mer sällsynt är det att man hör det i-ljud som ersatte j-ljudet plus vokal i ordslut (börri-börja, sörri-sörja, skölli-skölja, bärri-berget och Nôrri-Norge).

Muljeringen av n-ljudet har haft lång tid på sig att försvinna och har inte hörts på länge i dialekten, nu säger man änga om ängen, förr sades det änja, länge hette länji.

Uppmjukningen av k-ljudet i ordslut är ett minne blott
(myttjy-mycket, sletji-slicka).

Största skillnaden

Den största skillnaden finns kanske ändå i ordförrådet - det är massor av ord, som blivit helt borta på ett par, tre generationer, men där är nog förhållandet ungefär detsamma i rikssvenskan. Språkbruket speglar den alltid närvarande verkligheten, och det är naturligt, att ord som hör ihop med hantverk, jord- och skogsbruk försvunnit i samma takt som näringarna och redskapen.

Men även andra ord och uttryck, som ligger för långt från rikssvenskan, har fått ge vika, t ex gomma och goffa för mor och farföräldrarna, gannes för ofärdig, nôlitt för en hel del, äntjele för bedrövligt, synjalt för besvärligt, tras för strax, och många, många fler.

Det gamla uttalet av namnen har för länge sedan försvenskats. Tidigare hette Helga Hôlli, Ingegärd hette Ingjal, Ingeborg hette Ingbôr eller Bôlla, Kerstin hette Kerste, Karin hette Kare, Håkan hette Håckå, Sigfrid hette Siffri, och namnet Daniel uttalades med kort a-ljud.

Ortnamnen är även de i upplösningstillstånd - inte många säger längre Rassbi om Ransby eller Litjeness om Likenäs, medan frågan om hur Branäs ska uttalas tycks ha blivit en hela länets angelägenhet.

Med bättre kommunikationer har under de senaste årtiondena de språkliga skillnaderna mellan byarna i Dalby socken utjämnats. Man hörde ganska väl på talet från vilken by eller åtminstone vilken del av socknen en person kom från.

Urgamla Dalbymålet

En som - i synnerhet på äldre dagar - alltmer satte värde på sin gamla dialekt var läraren och hembygdsforskaren Ingvar Larsson från Brattmon, länge bosatt i Falun. Under många år var han den, som höll öppningstalet vid sommarfesterna på Dalby hembygdsgård, och ingen enda gång försummade han, att propagera för att "det urgamla Dalbymålet" måste bevaras.

Ingvar upprepade gärna, att han hittat en tråd från sin barndoms dialekt ända tillbaka till fornspråket indoeuropeiska. Det var Dalbyordet no som finns kvar i gris-no (som grisen äter ur), som skulle finnas i detta mycket gamla språk, ur vilket de europeiska språken (alltså även Dalbymålet) har utvecklats.

Ingvar nämnde då och då att han ångrade, att han inte åtminstone vid jämförande språkundervisning använt sig av dialekten, som ju alla kunde, under den tid han var folkskollärare i Backa. De starka verben kan vara riktigt nöjsamma att böja (skräll'-skrall-skrûll').

Att Ingvar var svag för sin gamla dialekt intygades livligt av hans fru - hon märkte varje gång de närmade sig sommarvistet på Brattmon, hur Ingvars språk gradvis förändrades mot det nordvärmländska.

Donation

Detta tilltagande intresse hos Ingvar gjorde, att han under slutet av sin levnad donerade 10 000 kronor till Dalby hembygdsförening, en penningsumma, som skulle tillfalla den, som skrev en (doktors-)avhandling om Dalbymålet. Då detta skulle ske inom en tioårsperiod (annars får hembygdsföreningen disponera pengarna), lär det väl inte bli så, att någon språkforskare får detta tillskott. Men den goda avsikten kan inte misstolkas.

Frågan är också om inte Dalbymålet redan är grundligare utrett än någon annan dialekt. Redan för över hundra år sedan gav den värmländske språkforskaren Adolf Noréen ut en ordlista med Dalbyord och dessutom Dalbymålets ljud- och böjningslära.

Ett knappt sekel senare skrevs Dalbyordboken, Sveriges och måhända världens största dialektordbok med 24 000 uppslagsord.

Bakom denna låg den tidigare nämnde forskaren Jacob Jacobsson och skogsarbetaren Karl L:son Bergkvist, Brattmon. Arbetet gick i stort sett till så, att Karl samlade ord, som sedan granskades av Jacob. Ord tillkomna efter år 1900 sållades bort som alltför moderna.

De flesta uppslagsorden är insatta i talande exempel, och uttalet är markerat med fonetisk skrift.

Vardagsplanet

Karl var väl medveten om dialekternas begränsning och menade, att deras styrka låg på vardagsplanet, men då det gällde att t ex uttrycka känslor var de mindre utvecklade. Han gav mig ett exempel som illustration, då jag intervjuade honom om Dalbyordbokens tillkomst:

- Det var Dalbypojken och stadsflickan, som satt och svärmade. "Oh, titta, där föll en stjärna", sa flickan, och Dalbypojken svarade "Å ja, sörru, der dapp dä e' te". Inte lika romantiskt, måhända.

Hur det än må vara med grisnons indoeuropeiska ursprung och annat - urgammalt är Dalbymålet och otvivelaktigt värt stor möda att bevara.

Avståndet från denna dialekt till fornnordiskan är inte stort, eller var åtminstone inte för ett par generationer sedan.

Resenärer som besökte Dalby på 1800-talet noterade, att Dalbyfolket höll sig med språk och seder, som redan på den i tiden gjorde ett gammalmodigt intryck.

Lämningar från fornnordiska i språket har levt ända in i vår tid i ord som svång (hungrig), tråtten (svullen) och stö (stadig), och dessa Dalbyord är bland de äldsta fornfynd man kan göra i norra Värmland.

Sällsynta exempel på Dalbymål som skriftspråk

Här följer några sällsynta exempel på hur Dalbymålet använts som skriftspråk. Tant Augusta och Karl på Bäri har troget använt det speciella â-ljudet som ändelse, medan de andra har en något försvenskad variant.

De speciella tecken som använts är û som i Dalbymålets gûl, ô som i ôpp och det speciella Dalbyljudet â, ett öppet ä-ljud, som bl a ersätter -er i plural och presensformerna (di köpâ böckrâ).

E litta vis frå atanhunner å åttiett

Kôrs i Krestnehamn sä myttjy snö - sa'n
schyggarsstöran synnes nu mä nö - sa'n.
Aller skömt tå sola,
kallt å blåst frå nola
å på hele vintern ingen tö - sa'n.

Män nock ä fell detta rent för ill - sa'n,
allri får en stacker som en vill - sa'n.
För nock kan en tyttjy
dette blir för myttjy,
ligg'en in, en blir liksôm e sill - sa'n.

Nä nu blir dä te bå frys å svält - sa'n,
dä' ä int gôtt å ligg i snön å vält - sa'n.
Int ska di ros marten
sôm på tömmerskaten
trôdd nôr hunnra di skull tjen sä snällt - sa'n.

Ända skull dä int ha vôr na nö - sa'n,
ôm di int ha lagt nôn tôll på brö - sa'n.
Men protäcksjonistan
di regerer rixdan
å ve får fell lev på hack å strö - sa'n.

Ja, gunås för den som fatti e - sa'n,
han får rektet vet att han e te - sa'n,
aller vart å môcke
int förstår han tôcke - -
utta pänga, va dä likt sä dä - sa'n.

För att int mi vis ska bli för lang - sa'n
e fel bäst å slut för denne gang - sa'n.
Int bli dä nô bätter
tå je sitt å trätter,
je som fatti e å utta rang - sa'n.

Jakob Karlstam (1861-1944), Ransby

Skrömt i drängstugga.
(Berättelse från Likenäs)

Dä va på dän tia, da biltrafiken va nô ukänt her ôppi Älvdaln. Å frakta va di tvûngen te å kör den lång vägen ifrån Ebäck å oppätt daln mä häst. Dä va för dä mäst ekshäringer sôm hadd denna fraktköringa. För di hörd, sôm fôlk sa, ihop mä lansvägen.

Ve ett tefäll, sôm jä nu ska berätt, va dä två sôm ha vôr ôppätt mä lassa å va på väg hem. Da di kom hit te Litjeness sâ vart dâ sâ sent att di int kunn fortsätt nô länger. Hästan behövd å taijänsä di å, sôm ha gått en sâ läng väg. Å därför geck di, fraktköreran, te en bonngal å bejol te å få ligg der över natta, åså ôm dâ jeck an å få ställ in hästan nôrstass.

Husmora, sôm satt ijämt ommen å kaar svar, att för tefäll hadd di int så i ordning, att di kunn ta imot nôn främmun. Da di int ga sä te, sâ sa ho, att ôm dä va sâ di vill ligg i dränjistugga, sâ kunn di fäll få, för drängan va bort för tefäll, sâ den står tom.

Forkâran va lik tacksam hôr di feck ligg. Di tyckt att dä va int se noga, bär di feck tak över huvvu. Seja di feck vet hôr dränjistugga va å hôr di skull ligg, sâ geck di å skull sätt in hästan i stalln å ji dôm nattfor.

Un tia sâ har dâ i fuggus vôrt en kalv, men piga tyckt att dä va för kallt i fuggus för dän spä kalven, å sôm ho int vesst, att dä skull vâr nôn i dränjistugga, så bar ho dit'n.

Forkâran va sôm sagt i stalln, sâ di vesst int nô tå. Nô lys fanns dä int häll, än di va tvûngen te å stravel sâ fram i mörker. Di geck å la sä, seja di ha sätt den hemsmidd kroken på dörra, sâ att ingen skull kom in. Först på natta sâ sôv di bra, men när dä le på, sâ vaktn di tå, att dä va nôn inn' å grasser. Di trôdd dâ va hin sjôlv, sôm va in när dôm.

Hôss dâ nu va, ôm di hadd nô utale mä'n, dä vet jä int, men rädd vart di da i alla fall å börri å läs å be Gud som haver barnen kär, å all böner di kunn.

Dä va förstås kalven, sôm bö te å stå på bena, men sôm en hadd svårt te å hall balansen, sâ trellern kûll, dä va dän dunringa di hörd, män dä vesst di förstås int.

Kalven sôm hörd rösta på dôm, stravel så förstås derat å nôr'n va alldeles inve sänja, da sa dän e'n: "Nu dûg dä int mä nôr lang böner länger, för nu e'n her."

Utta te å se ätt hônt dä va, kutt di ut på galn, der di geck å spankuler, te dess husfôrti kom ôpp, sâ di feck jâr ôpp för logi, å seja rest di.

Om dessa forkâran lev ännu, så trûr di nock att dä va han Has-Erik sôm va i dränjistugga i Litjeness.

Tidningsartikel i ÄB 23/5 1930 av sign. Pelle Pehr, bearbetat av Lars Bäckvall.

När jä ser hôss di sträva

När ja ser hôss di strävâ å gâr fint her på Dalbyhem te jula, sä täntjâ jâ på hôss dâ va för i vala, nâ int di hadd ôcke såp än tvål än skurbôrstâ. Da hadd di brägôlv, sôm di skur mâ vattn å tvagâ å sann.

Först varâ te å gå ôpp i skogen å gâr en hop mä tvagâ å bâr ne å häng på nôr skyggalâ, sä bar skull gå tårôm. Seja skull di plôck skurmôs, sôm di skull tôrk gôlva mä. Dä fanns int trasä på den tia, för trasan skull di väv mattâ tå, te å ha på gôlva i kåven å nöstugga. Di mattan skull vâr rannu å rutu. Di vit trasan skull di väv unbreâ tå, te å ha i sängan iställ för lakenâ.

Sä va dä te å bâr in en hop mä vârt vattn å blöt på gôlva mä å seja strö på fin sann å sä ta tvaga å sät punn den höger fotn å skur fram å tebaka tess dä vart rent.

Sä skull en vräk på en hop mä vattn å skölli en gang å tôrk mä. Sä feck en gå över en gang te på sam vis å så skölli en gang te. Sä vart dä te å ta skurmôsn å tôrk mä. Sä feck en ha ett par soplimmâ å sop bort all denne môsn, å gôlva vart se fin å vit tå denne skuringa å tôrkinga. Iblann sâ fanns dä mindre soplimmâ, sôm småjäntan skull ha å lâr sâ denna sopinga.

Så skull di ha vespâ te välling- å grötkokinga, å da togg di bjärkris å skal tå bärken, sä den vart vit å fin. Senna ban di nôr sôm va minre te såsvespâ. Dä fanns int stålvespâ på den tia.

Dä stogg en stabb i spishörna, å der varâ en veklômp å e yx te å spit steckâ mä, sôm di skull ha å jâr el mä sä di skull fåri vârt i stugga ôm môran. Inve stabben stogg dä två soplimmâ sôm di skull sop gôlva mä.

Skrivet av signaturen Tant Augusta, (Augusta Lindow), 1880-1976, Sysslebäck, då hon som gammal bodde på Dalbygården.

För i vala å nu

Gammert i vala da hadd di’int säntralvârm å tôcker årningä i stuggan. Di elt’ mä ve i pal’n, å râ kunn nock bli svalvûle frampå môrasia, för dässe gammel ufor’n tömmerhusa va jest'n, myttjy å'. Män dänn tia brukt' di skinnfällâ i sänjan, å di va gôrrhäftin å ha. Langullfällan va vârm´ di, å nâ´n tullt´ nesså i en tôcken en, da bärd´n sâ bra, senna râ ha brunn’ne i pal’n å togg’te bli kallt på môran, sä râ vill’ te klak is i vasså’n bålve dörra. Män’an feck se’ätt sâ’n int truls’ ihop fotspârka ne ve sänjibena, fer da vart dâ draghûlâ ät föttra’n.

Å lôppan trivdes di’å, å ferökt sâ i’sa fälla’n. Dâ vart sä râ ra’s. Värst va’râ, nâ’n ha vûr båli stugga’n å slârv’passâ främmen lôppâ. Di va u’rolen, tjest’ bålätt ryggtavla ifrå renn e’n änn’ å te renn anner, di hadd knafft int stönna’n å bi’t en gang. Män nâ skinfälla’n komm’ tur bruk, da rest’ lôppan. Di flött’ tur dalbysoktna å kamm’nock allri tebakers. Dâ få’vâ ra huppes åtminst’n.

Ongâ rådd’di sâ myttji gammert i vala. Di hadd he’l tôrt’n på sômmel ställ’. Dâ krak en än två ätt gûlv altie’t. Å ända hadd’di inger barnbidragâ te fö’ ôpp onga’n mä på dänn tia. Å inger premiâ fer sjôlv’ ongfåinga hadd’di häll, sûm di har nu fer tia. Män di vax’ ôpp i fattidommen, å rektu fûlk vart dâ tå’rûm å, för dä mâst’.

Nu finns dâ inger fatti fûlk länger. Di e bårtraschonaliser’n liksûm kröttela å jolbruka i hel’ soktna. Nu har di ri int nûvvert nôrstas. Fûlk ha pänningâ, sâ râ rasâ ikring’ dûm, sâ nu bövâ ingen å svi’fer môradagen. Dâ e rent ugrunnle hôr di tjenâ, nâ’ri e i ârbet, å ända bövâ ri int å mö’så stort. Int e kroninga’n val stort, mot di va gammert, fer dâ e’gôrrdyrt allt’n ska tjö’p, å sto’r skattâ sûm tôllâ bårt treingen å fertjensta, män di får allt övver’pänningâ ända. Ja, fûlk lev rent i överflö nu fer tia å har all’möjle bekvämlehetâ: kylskåpâ, frysboxâ, tvättmaschinâ å all’möjle sôrtârs elläcktrisk apparatâ å årningâ, sûm inga männischi kun ha drömt ôm fer en säxti, sjutti år herför. Bilâ har di all’, å åk bil jâr di hôrt di ska. ôm dâ e aller sâ litt’n bit. Hadd’di int skethus ini stugga, sûm di har nu, sâ åkt’di nock bil ditat å.

Di gammel sûm int ôrkâ jâr nô, di får en litt’n fûlkpangschon, så ri hârkâ sâ fram (män di får allt tett på slanta’n). Nâ ri blir rent fer skraschlet, får di flött’ te vårdhem å få ôpphall sett der. Di bövâ int va rädd’ för att di ska bli bårt'akschoner’n å bli lägd’gubbâ å lägd'käringâ ällâ "få gå på soktna", sûm di sa gammert.

Män dässa sto’r skoga’n. sûm fanns överallt för, di e grunn’le skra’pen. Bärri-sia’n e rent å flenskallet. - Der blånnä'râ i fattidommen i all’fall.

Karl L-son Bergkvist