På ångbåtarnas tid

Under ett halvt sekel trafikerade de Klarälven

Av TORLEIF STYFFE

I gamla tider var Klarälven en flitigt utnyttjad transportled, långt tillbaka i tiden genom stakbåtarna, senare genom ångbåtstrafiken. I ett halv sekel trafikerade ångbåtarna älven, innan bussar och lastbilar tog över trafiken, men även på ångbåtarnas tid hände det att man fick ta till de gamla stakbåtarna då vattenståndet var särskilt lågt.

Enligt en beskrivning är flodplanets längd mellan Edebäck och Vingängsjön 78 kilometer, medan älven på grund av de många krökarna måste tillryggalägga 104 kilometer mellan samma platser. På denna sträcka gör älven 82 regelbundna krökar, så det är inte konstigt att dess väg blir lång. Mellan Edebäck och Vingängsjön gick de gamla ångbåtarna, och detta ska vara den längsta sträckan i Norden, som trafikerats med ångbåt.

En knutpunkt

Den egentliga starten för ångbåtstrafiken kom efter 1877, det år då Edebäck fick järnväg. Därmed stärktes byns ställning som knutpunkt för handeln i norra Värmland, men även tidigare har trafiken gått via Edebäck. Maximilian Axelsson, som reste i Klarälvdalen 1849, berättade i sin lilla skrift att han vid Edebäck såg dagligen ankommande och avgående Dalbybåtar, än lastade med järn, än med spannmål och brännvin.

Dessa stakbåtar hade ett nosjärn i fören som motvikt till mannen i aktern, och uppströms stakades de nära land för utnyttjande av bakströmmen, medan de roddes mitt i älven nedströms.

För djupt

Den första ångbåten fick namnet Clara I. Dess redare var George Dahl i Edebäck, men denna båt blev snart ersatt av Clara II. Den kom 1879 till Edebäck, men den blev inte heller värst gammal i Klarälven. Den var nämligen väl djupgående för detta vatten. I sin dagbok från 1887 skriver löjtnant Edgren i Vingäng: "3/4 1887 försåldes ångbåten Klara No. 2. Pris:
9 000:-. Är alldeles otjänlig för detta vattendrag. Skall nu begagnas på den stora Ångermanälven."

I Edgrens dagbok från 1888 nämner han en annan ångbåt på Klarälven, nämligen "Nordquists nya ångbåt", kallad Ny. 1895 kommer samma båt åter inångande i dagboken, nu renoverad och omdöpt till Svea.

Edebäck (i dagligt tal kallad Ebäcken) var en bogserbåt, som Uddeholmsbolaget skaffade redan 1879. Den gick i trafik i omkring 50 år, och Leonard Sundkvist var dess befälhavare alla åren fram till 1927 utom ett år som han ägnade åt Wingäng.

Kol i retur

Resan Edebäck-Dalboängen tog två till tre dagar. Edebäck kunde då ha upp till tre fullastade pråmar på släp. En stor del av båtens returfrakt brukade bestå av kol från bolagets kolhus vid älvstränderna.

Båten var byggd av järnplåt. Den var stark och hade två kraftiga maskiner och en platt, grund botten, som passade för Klarälven. Befälhavarens hytt i aktern hade måtten 4x3 meter.

Till Edebäck hörde också en passagerarpråm, som gled fram behagligt ljudlöst ett bra stycke bakom ångbåten. Med denna pråm företogs ibland lustresor, och den var då ofta lövklädd och hade musikanter eller sångkör med ombord och - naturligtvis - massor med människor i feststämning. Men även att få följa med på en vanlig godsresa var en upplevelse. Einar Sundkvist Edebäck har noterat: "En godsresa till Vingängsjön i mitten av maj kan ej med ord beskrivas. Älvstränderna äro kantade av blommande hägg, björkarna nyutslagna, göken och koltrasten dominera bland fåglarna..."

I klass för sig

Edebäck i alla ära, men den stora ångbåten Wingäng, som Uddeholmsbolaget sjösatte år 1900, stod ändå i en klass för sig, då det gällde bekvämlighet. Den var byggd för passagerartrafik, men hade också lastpråmar på släp. Medan Edebäck gjorde omkring en resa i vardera riktningen i veckan, gjorde Wingäng två och tre. Resan från Edebäck till Vingängsjön tog ett halvt dygn med Wingäng och återresan ungefär lika länge. Båten var stor och stilig och var försedd med lastrum, hytter och för- och aktersalong. Under flera år serverades mat, vin och pilsner ombord. Hela 165 passagerare kunde man ta förutom kapten, rorgängare, två man vid maskin och fyra gastar. De senare skötte pråmarna, som kunde vara tre till antalet och som kunde ta 150 ton last.

En stor familj

Att åka med Wingäng var en upplevelse, och flera resor finns beskrivna. I STF:s årsskrift från 1906 skriver lektor A. Kempe:

"Kaptenen, besättningen och passagerarna bilda en enda stor familj, där alla språka och prata med varandra. Och när vi lagt ut och fartyget fått sin jämna fart, ha vi trefligt där. Där få vi mat eller kaffe, om vi ej vilja krypa ned i salongen. Där ha vi tillfälle att lära känna värmlänningen med det lätta, glada sinnet. Och borta på pråmen tar en av karlarna, sedan knoget är slut, fram sitt munklaver och spelar, medan han på sitt lilla däck snurrar och gör de löjligaste kaprioler till de andras förnöjelse."

Visst verkade det vara trevligt ombord, och man kan tänka sig vilken stämning det skulle vara på de lustresor som också anordnades.

Wingäng var grundgående och skulle klara att ta sig fram då vattenståndet var så lågt som 65 centimeter, men fram på sommaren brukade det ändå bli så lite vatten i älven att trafiken fick ligga nere en eller ett par månader. Även om skepparna var duktiga, hände det ibland att Wingäng fastnade på någon förrädisk sandbank och fick dras loss. För att skydda propellrarna mot törnar från timmerstockar byggde man in dem i metallhylsor, men ibland kom ändå någon enstaka stock och ställde till stor skada. Fasta tilläggsplatser var i Edebäck, Ekshärad, Tönnet, Fastnäs, Gravol, Stöllet, Ambjörby, Backa, Transtrand, Likenäs, Uggenäs, Långav, Ransby och Dalboängen (men platserna tycks ha varierat något). Genom att flagga kunde man dessutom få båten att stanna på mellanliggande stationer. På en enda tur kunde det hända, att båten fick stanna på 26 platser, och under någon speciell tur kunde man ha inte mindre än 1500 paket att avlämna på olika ställen. Så tidtabellen kunde vara svår att hålla.

Hur man lade till vid stränderna har beskrivits i STF:s resehandbok från 1917:

"Tilläggningen och anlöpningsställena är i regel den enklast möjliga: fartyget lägger till vid stranden, landgången kastas ut på närmaste strandbrink. Några egentliga bryggor finnas icke med undantag för Edebäck, Ambjörby och Dalboängen. Anlöpningen av de olika platserna är därför av ganska stort intresse. Som en följd av anlöpningssättet måste ångaren alltid vid angörandet vända fören mot strömmen, och befinner den sig på nedresa, måste den vända helt om, innan den kan lägga till."

I denna beskrivning nämns inte den svängbara brygga, som handlanden Berggren byggde i Ransby.

Kom i hundratal

Som man lätt kan förstå, var det den första turen om våren, som tilldrog sig det största intresset från folket i Klarälvdalen. Det har beskrivits, att de ibland kom i hundratal till tilläggsplatserna, då de hörde signalen från den första ångbåten som kom om våren.

Tidigare nämnde Leonard Sundkvist var Wingängs förste skeppare, men han återgick efter ett år till Edebäck och efterträddes av Svante Boström, M E Johansson och en Olsson från Näs. Den siste befälhavaren var Per Nilsson från Månäs, senare fabrikör och möbelhandlare.

Ett konsortium av handlare och bönder köpte så småningom Wingäng av Uddeholmsbolaget. Båten gjorde tjänst i ett kvarts sekel, innan den lades på land i Edebäck och så småningom blev nedskrotad (1930). Edebäck höll ut något år längre och lär ha gjort sin sista tur 1930.

Men det var fler båtar än dessa, som gick på Klarälven. 1908 blev ångaren Klaran sjösatt. En liten överraskning vid dess sjösättning var, att båten blev liggande snett i vattnet, och snett kom den att gå i all sin tid. Per Nilsson, som senare förde befälet på Wingäng, var kapten på Klaran 1908-15, och dessförinnan var han på en båt som hette Ferm. 1910 sjösattes Anneberg i pråmtrafik, och ett par andra mindre båtar hette Örnen och Flink. Motorbåten Svan trafikerade älven 1910-25. Den ägdes av Johannes Sjökvist i Månäs och ett tag av Janne Jonsson. Branäs.

Handlanden Johan Thorén i Stöllet bedrev godsfrakt med sin lilla ångbåt Älvdalen, men den var dålig, och han började bygga en ny. 1915 var det nya båtskrovet klart, men det fördes bort av den enorma vårfloden 1916. I Ekshärad infångades det av bröderna Borgström som köpte det. Den färdiga båten försåg de med en flygplansmotor och gav den namnet Anneberg II. Den gick i trafik till mitten av 1920-talet.

1925-30 upphörde den tidvis rätt livliga ångbåtstrafiken på Klarälven. Vägstandarden förbättrades, och bussarnas och lastbilarnas epok inleddes.

Bildtext:
ETT SMÅTT HISTORISKT ögonblick! Ulf Markström sjösätter ångbåten Wingäng (om ock bara som ett elevarbete) vid den gamla slutstationen Dalboängen. Får han som han vill ska det här upprepas inom ett par, tre år, men med en betydligt större båt. En kopia av Wingäng på 27x6 meter och med servering och massor av glada turister ombord. Den som till äventyrs märker att Wingäng inte är sig riktigt lik här på bilden ska veta, att den blev ombyggd, men såg ut på det här viset på originalritningen.

__________

VINGÄNG var mycket populär i övre Klarälvdalen. Om en resa med båten skrev Evelin Clarin och hennes syster en visa på 36 verser. varav vi återger de två sista:

Nu sist i visan jag anmärka vill
fallera
att vatten skulle aldrig finnas till
fallera
ty Vingäng borde konstruerats så
fallera
att den på torra landet kunnat gå
falleralla etc.

Om ni vill se hvad jag berättat har
fallera
till Värmland res när ni semester tar
fallera
för alla här så väl er tar emot
fallera
och folket är det bästa på vår jord
falleralla, falleralla, fallerej, fallera.