David var vägrallare på 1930-talet

TORLEIF STYFFE

Under den stora arbetslösheten på 1930-talet byggdes många vägmil som beredskapsarbete, och norra Värmland fick en välbehövlig höjning av vägstandarden.

Både statliga AK (arbetslöshetskommissionen) och kommunala medel anslogs till ändamålet med det primära målet att hålla folk i arbete. Det finns uppgifter om, att 700 man var sysselsatta på vägbyggen norr om Ekshärad.

I mars 1933 var rekordmånga svenskar utan arbete, hela 187 000 personer, men redan i mars 1931 meddelade Värmlands Folkblad, att 96 personer i den lilla kommunen Södra Finnskoga var arbetslösa. Av dessa hade 24 AK-arbeten, sju kommunala reservarbeten och nio understöd.

Från Södra Finnskoga var 94 man sysselsatta med att bygga väg år 1933. Då hade AK-arbetena kommit i gång på allvar. Denna uppgift kommer från David Johansson i Skråckarberget, som det året själv var med som 19-åring i ett arbetslag på tio personer på sträckan Bänteby-Västby. Yngst i laget var han och den ende som finns kvar i dag.

- Vi var alla från Södra Finnskoga, liksom de som jobbade i de närmaste arbetslagen på båda sidor om oss. Men många fick resa mycket längre bort, några drog iväg ända till Småland.

- Många äldre och folk som var bundna till hemmet genom att de hade kreatur fick arbete på vägbygget Bograngen-Skråckarberget, som pågick samtidigt. Men de flesta av oss yngre byggde väg i Klarälvdalen, främst på västra sidan av älven. Klarälvdalingarna höll mest till på andra sidan.

Bildtext:
VID RALLKÄRRAN. Från vänster Gustav Henriksson, David Johansson, Olov Karlsson, Olov Tomandersson och Fritiof Olsson.

En dag i juli 1991 sitter jag och David Johansson i bilen och åker söderut från Branäs. Vi närmar oss Västby, och David har inte varit hit sedan han var vägrallare på 1930-talet. Vägen är något bredare nu än den han var med och byggde, och det är lite svårt att känna igen sig. David sitter och letar efter kännemärken.

- Vi hade förläggningen på Nordgården i Bänteby, säger han. Men innan vi vet ordet av, har vi kört förbi både Västby och Bänteby utan att gården synts till. Utanför Hemgården går Axel Nilsson och slår med sin lie. På Hemgården hade schaktmästaren kontor och hyrde hela övervåningen under byggnadstiden. Vi stannar till, och Axel berättar att Nordgården är riven. Där det gamla tvåvåningshuset stod, där finnskogingarna hyrde, har en modernare villa blivit byggd. Axel pekar och visar, och det pratas om gemensamma bekanta och om vägen, som band ihop Bänteby och de andra väglösa byarna, när den byggdes 1932-34.

David kom med i arbetslaget i februari 1933 och var kvar tills han skulle göra rekryten på våren 1934. Då var vägen i det närmaste klar.

Återser kockan efter nästan 60 år

Vi studerar gamla bilder från arbetet, och Axel berättar, att kockan på en av bilderna bor alldeles intill. Det är Edit Jonsson-Hedlund, och hon var kocka en månad. Efter henne tog Anna Palm över matgrytorna.

Vi kör fram och knackar på hos Edit. Det är nästan 60 år sedan hon och David sågs, så de känner väl inte igen varandra så där direkt, men när de börjar prata kommer gemensamma minnen fram. Visst minns de 1930-talet i Bänteby. Edit har träffat de flesta finnskogingama igen och har följt dem via tidningsnotiser och annat, och om David har hon läst, att han varit engagerad i jaktsammanhang.

Edit kom från Andersgården. Matlagning var inte direkt något drömyrke för henne, men hon minns tiden väl och kan namnen på alla karlarna på gruppbilden vi visar.

- Det här fotot blev taget en söndagsafton, konstaterar hon.

15 kronor i veckan

Kockans betalning var en krona per man och vecka, och David minns, att han själv tjänade 15, senare 20 kronor i veckan, och att man också hade viss ackordsdel.

- Av det vi tjänade gick 1,15-1,20 kr om dagen till mat, men själva boendet ingick i lönen. Karlarna var skötsamma och levde ett ganska nyktert liv - trots närheten till Västby bryggeri.

- Det hände, att vi drog på fest någon lördag.

Dåvarande landshövdingen besökte förläggningen en gång och frågade bland annat vad karlarna gjorde på fritiden. David svarade, att de var för trötta för att göra någonting alls, men en del böcker lästes i Nordgården.

Vägen - en välsignelse

Att vägen kom som en välsignelse för det ganska isolerade folket på Klarälvens västsida är inte att ta miste på.

- Den gamla bygatan var knappt duglig som kärrväg, den var en dålig gångstig, berättar Edit.

Men så kom karlarna från Södra Finnskoga med spadar och rallkärror och skar sig in i åsar och fyllde dalar med sand och grus. Äntligen hade man riktig väg, men det var besvärligt ändå, för närmaste bro fanns över två mil söderut i Osebol, och i norr var det vändplats i Möre. Alla affärer låg på östsidan, men det fick gå med färja eller båt.

- Visst blev det en bra väg, även om den inte blev fulländad, säger Edit och tittar ut.

AK-arbetarna hölls med egen pråm, en för varje by, så de kunde fara över älven, när de ville. Svårare och mer tidsödande var det att komma hem till finnskogen, så det blev väl bara av på sin höjd en gång i månaden. Och då var man tvungen att begära permission för man hann inte riktigt över helgledigheten.

Bildtext:
KOCKLAGET l NORDGÅRDEN i Bänteby 1933. Bakre raden från vänster: Verner Pettersson, Axel Edlund, Erik Eriksson, Edit Jonsson-Hedlund, Gustav Henriksson, Fritiof Olsson och David Johansson. Främre raden från vänster: Artur Karlsson, Kristian Jonsson och Olov Karlsson. På bilden saknas Olov Tomandersson och Räv-Albert.

Bildtext:
AK-ARBETARE VID KISTAN, där man förvarade sprängämnen och arbetsredskap. Från vänster Fritiof Olsson, Gustav Henriksson, David Johansson, Olov Tomandersson och Olov Karlsson.

Lång nattvandring med en pilsner

En natt som David aldrig kommer att glömma är natten till midsommarafton 1933.

- Vi skulle ju hem till midsommar, men bussen gick inte förrän klockan ett på midsommaraftonen, så vi ansåg, att det skulle bli för sent att komma hem med den. Därför startade vi i stället på kvällen före efter nio timmars arbetsdag och gick hela natten på vägar och stigar för att komma hem. Halv åtta på kvällen gick vi från Bänteby via Buåsen, Kletten, Gresjön, Bondsätern, Bjurberget, Rickenberget och Säterberget och var framme i Skråckarberget klockan sju på midsommaraftonens morgon. Och den enda förtäring vi hade med var en pilsner från bryggeriet.

Så mycket var ett midsommarfirande på finnskogen värt år 1933 - en nattlig vandring på bortåt fem mil.

Att schaktmästaren var dalmas, minns både David och Edit, liksom att Axel Edlund från Ekshärad stakade och vägde av.

- Och varje fredag kom chefen gående längs väglinjen med förskott åt arbetarna.

Något bättre betalt än de andra arbetarna hade speciallagen, som klöv sten och gjorde vägtrummor och murar i slänterna.

Tvättade för tio öre plagget

David minns att man brukade få lämna tvätten till Astrid Hedvall, en ung och glad jänta, som tvättade för tio öre plagget.

Edit häller upp påtåren. Vägen framför hennes hus har byggts av vägbyggare från Södra Finnskoga för snart 60 år sedan. En av dessa är David, och han är den siste i livet av dem. Många minnen som har vilat till nu kommer fram.

Vägen utanför är hålig av regnet, och grusväg är det fortfarande, inte så mycket bättre i dag än den, som David och hans kamrater byggde på 1930-talet.