Vålhalla lever

Tack vare kullorna Siri och Ester

Bildtext:
DE BÅDA KULLORNA i Vålhalla sedan många år, Siri Evensson och Ester Karlsson träffas.

Bildtext:
DEN NYBILDADE SÄTERFÖRENINGENS ordförande Bo Isaksson, Ransäter, tror att hans intresse för säterlivet långt inne hänger ihop med intresset för folkmusiken. Redan tidigt på 1970-talet var han på jakt efter en sätervall.

Av TORLEIF STYFFE

Även denna sommar är den gamla sätern befolkad, den enda värmländska säter som - så vitt bekant - hållits levande sedan gamla tider utan att ha blivit nedlagd.

Vålhalla lever, även om det var svårt att tro, då jag veckan efter midsommar var upp till sätern norr om Långberget. Då låg den tyst och stilla men med luften full av blomdoft och fågelkvitter. Varken människor eller tamdjur syntes till.

Ett par veckor senare står jag åter på sätervallens frodiga grönska. Då är det helt annorlunda på Vålhalla. En flock getter kommer och möter, i riktning mot Långberget hörs kobjällror, från Gunnarbua stiger en rök, och på förstubron står Bo Isaksson och tar emot.

Inne i storstugan har Ester Karlsson kaffekokaren beredd - man har nyss fått besök från grannsätern Tallknölen av Elsa och Emmy, som varit kullor där och som fortsatt att komma dit några sommarveckor även sedan sätern lades ner 1959. Det var deras föräldrar Per och Sigrid Persson i Ögården, som anlade sätern i Tallknölen, 1912.

Ute bräker getterna, och inne pratas säterminnen, medan det dukas fram bröd, messmör, säterost och smörblomsgult sätersmör till kaffet. Då och då går Ester och rör om i kitteln med messmör i den öppna spisen. Det känns märkligt och skönt att sitta här i denna gammaldags miljö som är äkta och okonstruerad.

På sätern sen 1927

- Jag har varit här sedan 1927, säger Ester som svar på min obligatoriska fråga.

Några år har hon inte kommit upp, men drygt ett 60-tal somrar lär det ha blivit. Getter har hon alltid haft med sig och tidigare ofta kor också.

Siri Evensson kommer och slår sig ner vid kaffebordet. För henne är det lite vemodigt i år - hon har tillbringat de 40 senaste somrarna på sätern, i Börjebua alldeles intill, men i år stannar hon nere i bygden.

- Fyra mjölkkor, som skall handmjölkas, det blir för tungarbetat, säger hon, och därför blir Börjebua tom för första året.

Nåja, alldeles tom lär den inte bli, för att bara tvärsluta så där går inte. Siri kommer nog att göra en del turer upp till Ester och Bo på Vålhalla.

- Det är klart att jag saknar det här. Mest saknar jag blommorna och fåglarna, säger hon och tittar ut över den mustiga grönskan på vallen.

Enda sätern som lever

Hur gammal Vålhallasätern är, det vet väl ingen, men det är den enda sätern, som helt har undgått ödet att bli nedlagd, och det är den enda säter, som brukas av de gamla gårdarna den hört till sedan gammalt.

- Så lite konstruerat är det ändå, när jag kommer hit med mina kor från Ransäter. Men det viktiga är ju, att sätern hålls i gång. Så säger Bo Isaksson, författare, redaktör och spelman med djup emotionell förankring i säterkulturen.

Fem kor

har Bo med sig till Vålhalla, men osten låter han Ester göra.

- Jag är här och lär mig, säger han. Bara genom att vara med och se på och resonera lär man sig många detaljer, som ingen skulle ha tänkt på att fråga efter eller förklara annars.

För Bos del handlar det mycket om att levandehålla säterbruket, men det handlar också mycket om livskvalité, en sorts lönsamhet som man inte mäter i pengar. För lönsamhet på det viset ger inte säterbruket. Det handlar nog också om att fortsätta Katarinas verk, hans livskamrat Katarina Jerkersdotter, som tragiskt gick bort under förra årets vistelse på sätern.

- Katarina hade planer på att fortsätta säterbruket här, på denna säter, där hon redan som 17-åring tillbringade en sommar.

Osäker framtid

Hur det blir i framtiden för Vålhalla är oklart.

- Själv hoppas jag, att jag får möjlighet att komma tillbaka, säger Bo.

Denna mångsysslande Ransätersbonde är engagerad i SKB-föreningen, som försöker bevara den kulliga rasen av kor, som är så väl lämpad för ett liv i skogen. Självklart har han själv den typen av kor. Vi går ut och lyssnar och hör bjällran avlägset.

- De går ett gott stycke men kommer hem till kvälls. Så fungerar inte alla sorters kor. Och de svarar väldigt bra på skogsbetet.

Värmländsk säterförening har bildats

I samband med SKB-föreningens senaste årsmöte bildades en värmländsk säterförening, och i den blev Bo ordförande. Föreningens syfte är att bibehålla den gamla säterkulturen, att hålla de gamla kunskaperna vid liv - vem vet när de kommer att behövas igen?

- Det finns ännu människor som sitter inne med kunskaper, som kanske någon projektanställd kunde samla ihop i föreningens regi, och en förening kan bättre trycka på hos myndigheterna för bidrag till vinterfoder åt dem som ägnar sig åt säterbruk. De kan ju inte själva vara hemma och slå.

- Vidare är det viktigt, att traditionen med beteshävd hålls levande, så den inte bara tas bort en dag, säger Bo.

Kunskaper sökes

Han önskar också att alla med kunskaper om säterlivet hör av sig, det kan vara små såväl som stora kunskaper, och lämpligtvis kan de ju komma till säterföreningens årsmöte på Loffstrandssätern den 28 juli.

En stillhet vilar över Vålhalla, allt känns bra och äkta, och det tar emot lite att bryta upp. Här står Ester och rör i messmörgrytan på samma sätt som hon nog gjorde 1927, när hon var med hit uppför första gången - här känner man mer än någon annanstans, att utveckling och framsteg inte alltid är synonymer. Här finns det människor som offrar lite av sin bekvämlighet för att hålla de gamla traditionerna och kunskaperna vid liv, tills de kan behövas igen.

Vålhalla lever - tack och lov!