EN TREVLIG HARJAKT

av Karl Fröman

Min granne Viktor och jag språkades vid och kom överens om att en lördagsafton vid lämpligt väder gå österut upp till Granberget och jaga hare.

Det var inte så gott om harar här i hembergen på den tiden som det är nu, och därför skulle vi bege oss något längre bort för att jaga. Viktor hade varit där tidigare om hösten på skogsarbete och då sett hävder efter harar.

På den tiden var det inte lediga lördagar som det är nu. Man jobbade med sitt ordinarie arbete minst halva lördagarna, och först på eftermiddagen blev man ledig.

Den här jaktturen jag ska berätta om gjordes i oktober det året, så dagarna började bli kortare. På den tiden fanns heller inga skogsbilvägar, som det gör nu, så vi beräknade att det skulle gå åt två timmars gångtid till kojan uppe i Granberget, där vi skulle övernatta. Det blev lagom att hinna hugga kvällsveden, innan det blev mörkt.

På morgonen var vi uppe tidigt, och hunden som jag hade då var av speciell smålandsstövarras. Den hette Kling och var en mycket styv och säker hardrivare. Han var mycket ivrig, innan det blev skjutljust ute att få komma loss och ur sitt band.

Skjutit undan

När vi kom ut ur kojan och hade släppt hunden, gick vi härs och tvärs på berget, och hunden var ivrig och sökte efter färska spår. Vi såg gammal "hartraj" från tidigare på hösten, så hunden kom inte på några färska spår.

Då sade jag åt Viktor, att kanske några andra jägare varit här och skjutit undan hararna.

- Det tror jag inte, sa han, för jag ser inga drevspår. Det brukar synas i kärrlaggarna.

I närheten fanns en stor myr, Kongkölen, och vi talades vid, och jag undrade med Viktor: "Tror du att hararna kan ha flyttat sig över myren till andra sidan?" Jag föreslog att vi skulle ta hunden i band och gå över myren och släppa den på andra sidan.

Släppte på nytt

Vi gjorde så, och mycket riktigt, hunden fick färska spår med detsamma. Jag såg svansen på honom svänga, och han var så ivriga att söka, så det dröjde inte lång stund förrän han gnällde till, och haren var på benen. Viktor och jag sprang åt var sitt håll för att söka oss pass. Drevet gick en bukt, men i nästa kom den till mitt pass, och då blev det färdighoppat för den haren.

Då det började lida ut på förmiddagen tog Viktor fram yxan ur ryggsäcken och högg ved av en törestubbe. Han gjorde eld för att koka kaffe, medan jag öppnade haren, så hunden fick sin del.

När pausen var slut, släppte vi hunden på nytt, och det dröjde inte längre förrän en hare till var på benen. Den här gången bar det iväg upp i det höga Digerberget, där den gick och krånglade både länge och väl. Jag drog mig efter men stannade vid en bäck, som heter Sågbäcken. Jag förstod att om drevet kom tillbaka, skulle haren gå över bäcken på samma ställe som tidigare, och mycket riktigt - så blev det.

När jag stått där en bra stund, fick jag höra drevet komma tillbaka, och till slut kom haren skuttande mellan buskarna. Men då stod jag i närheten, och pang, där låg den och jakten var slut för den gången. Vi hade då var sin hare i ryggsäckarna, när vi knallade hem på söndagseftermiddagen.