Karl kan sin hembys historia

Av Torleif Styffe

Karl Fröman, 79 år, bor i Uggenäs i norra Värmland. Där har han alltid bott, och där tänker han bli kvar. Han är en sådan person som är utrustad med ett ovanligt gott minne, och han kan sin hembys historia och mycket annat från gamla tider. Och han har inget emot att förmedla sina kunskaper till oss andra.

Hans hem ligger strax intill den gamla vägen, som förr var den som ledde trafiken genom Uggenäs och som i dag leder oss in på vårt första samtalsämne.

- 1932 började AK bygga den nya vägen västerom här, och 1935 blev den klar, berättar Karl. Förut gick trafiken här. Som du vet, drog de ju alltid vägarna nära berget förr för att spara på åkermarken.

Att ha vägen nära bergfoten innebar många problem med snö och svällis, och Karl var ofta med sin far och väckte sväll.

- Han var snöplogfogde - det hette så på den tiden.

Vårt samtal följer den gamla vägen söderut. Bara ett stenkast från Karls hus ligger Korsmon, där pilgrimerna hade rastplats under sina medeltida vandringar till Trondheim. På denna plats lär de ha rest ett kors och haft en böneplats.

Affärsman

Ett stycke norrut från Frömans tog den gamla bygatan av ner över näset. Där i korsningen ligger nu Buhlérs antikvitetsaffär. Huvudbyggnaden låg tidigare söder om bygatan, och där hade Emil Larsson affär i början av seklet, innan han byggde den stora butiken i Likenäs.

- Emil orkade inte riktigt med det tunga skogsarbetet, så han slog sig på affärer i stället. Han brukade säga, att man kan lika gärna svälta ihjäl på det som på skogsarbete.

Svalt ihjäl gjorde han nu inte utan blev en framstående affärsman.

- Den som byggde upp stället var en dalkarl, som hette Halvar Halvarsson. Han kom hit 1868, och 1870 hade han affär i ett magasin på gården. Han kallades förresten Greven.

Men mellan Grevens och Emil Larssons tid, var där slakteri ett tag runt sekelskiftet.

- Vid slakteriet fanns det en körvandring till köttkvarnen i magasinet, och en pojke fick köra hästen som drog det stora hjulet.

- På den tiden var det inte så noga med hygienen - kött kunde bli liggande på golvet, och vommarna bara kastade man ut.

Berättelser

Också längre väst på näset fanns det affär, och det var mot slutet av 1800-talet, förmodligen sedan Greven lagt ner sin rörelse. Det var i Västra Jakobgården eller Gammelgården den affären fanns, och det var fråga om en privat handelsförening, en sorts tidig kooperationsrörelse. Jakob Andersson förestod affären.

Av denne Jakob hörde Karl många berättelser, som han lade på minnet. Han fick t ex höra berättas om Jakobgubben, som under 1800-talets förra hälft hade 30 kor och 100 småkreatur. Under ett nödår, då svälten drabbade både människor och djur, blev Jakobgubben tvingad att mala mjöl av det korn han egentligen hade sparat till utsäde.

Så en söndag kungjordes i Dalby kyrka att en båtlast ryskt spannmål hade kommit till Karlstad. Det skulle finnas att köpa, om någon hade pengar. Jakobgubben åkte då med häst och kubbhjulskärra och en packe näver till stan och kom efter en vecka hem igen med utsäde, men utan näver.

Näver?

- Jag tror att han använde näver att sko hjulen med, när de blev slitna. Kubbhjulen var inte sågade ur änden av en rund kubb, utan de sågades ut ur en grov planka. Vid änd-veden var hjulet nog starkt, men det slets ner vid långveden, så där fick man förstärka med näver undan för undan, så att hjulet inte skulle bli ovalt.

Bildtext:
Karl Fröman, idag 79 år och med mängder av minnen och berättelser från Uggenäs.

Räknar ut

Det är mycket han känner till, Karl Fröman, och det han inte vet, det räknar han ut. Han tror att han kommit på svaret på frågan, hur Jakobgubben och även andra Uggenäsbönder kunde ha så gott om kontanta medel i dessa penningsbristens tider.

- Fram till Storskiftet, troligen 1802 i Uggenäs, låg halva hemmanet på Södra Finnskoga, men vid skiftet såldes den delen ut. Skogen ägdes av bönderna gemensamt, och pengarna de fick vid försäljningen delades upp efter gårdarnas storlek. Och då de sålde så mycket skog, måste det bli en hel del pengar att dela på.

Laga skifte däremot medförde inga större förändringar i Uggenäs. Karl känner också till byns nutida ägoförhållanden.

- Uggenäs hemman är lite ovanligt så till vida, att det bara finns en enda egendom som sålts till bolaget. I övrigt har folket kvar sina gårdar och skogar. Skiftena är också ganska breda jämfört med många andra hemman.

- Men vid senaste hemmansklyvningen, 1921, var det sju som delade upp Nordgården. Där blev det väldigt små skiften till var och en.

Handkraft

Om Uggenäsfolkets gemensamma strävan kan han berätta, hur de med handkraft byggde en väg till Uggenässätern på andra sidan av Klarälven. Vägen blev i stort sett en mil lång. Viss hjälp fick man också av bolaget.

- Vägen blev kallad Kollektivvägen, eftersom den var allas angelägenhet och alla hjälpte till.

Den blev byggd under fyrafem år vid mitten av 1940-talet, och sammanfaller i dag delvis med Älvkroksvägen.

Karl berättar, och jag får notera flitigt för att få med alla fakta han tar direkt ur sitt stora minnesförråd.

På begäran har han också skrivit ner några minnen, som jag lockar honom att ta fram. En liten berättelse om en harjakt finns publicerad i anslutning till denna artikel.

Andra noteringar har han gjort om Klarälven. Mycket av det finns redan skrivet, men Karl berättar också om hur det var, när han och andra som pojkar dök under färjan eller tävlade i att simma över älven eller tog laxöringar vid Nordgårdsudden eller kryssade mellan timmerstockarna med roddbåten. Sådant har ingen skrivit ner förut.

Ändra älven

Det lär väl inte vara så många fler än Karl heller, som känner till att Uggenäsbönderna en gång för länge sedan gjorde ett försök att ändra Klarälvens lopp förbi Uggenäs. De hade bekymmer med älvens erosionsverkan som är mycket märkbar på näsets norrsida.

Bara under den tid Karl har kunnat följa förloppet, har älven ätit sig in 25-30 meter på sina ställen.

- Det kan ha varit på 1700-talet, som Uggenäsbönderna började att gräva en kanal på näset mitt emot byn, Sannäsmon, för att älven skulle ta ett västligare lopp. På så vis skulle byn bli förskonad. De byggde också stenvallar, som skulle leda vattnet dit de ville, och dessa syns ännu vid lågvatten. Vid Nordgården, mitt emot kanalen gjordes en sådan vall.

- Stället, där de började gräva, kallas än i dag för Kanalen.

Men av en eller annan anledning blev detta ambitiösa projekt aldrig fullbordat. Förmodligen krävdes det mer arbete, än man först anat.

Målare

Flottningen minns Karl också gärna, för flottning har han själv hållit på med, liksom med annat skogsarbete. Men det är som målare Karl Fröman är bekant i norra Värmland. Liksom hans far och farfar före honom har han varit målare till professionen, men fram till 1950 var målning ett rent sommarjobb.

- På vintrarna fick vi ta andra arbeten, för då målade vi inte. Man hade i regel inte den värmen i huset, att det gick.

Det var av fadern Karl lärde sig yrket. Det hände också, att tre generationer Fröman var ute och målade samtidigt.

Men Karls allra första arbete var som skrivare åt Uddeholmsbolaget 1926. Då var han 14 år och gick ända till dalagränsen på arbete för en lön på 2,50 kr om dagen. Senare jobbade han som längdgivare och timmerkörare. Flottade gjorde han i Likan, och vid Likan har han tillbringat många nätter med metspö i hand.

- Där har jag metat i 51 somrar, och upp till hundra öringar kunde det bli på en natt.

Jaktintresse

Fiskeintresset är inte att ta miste på, och intresset för jakt tycks vara lika stort.

- Jag har jagat, sedan jag var tio år, säger Karl. Till en början var det skator och kråkor och ekorrar på förtjänst, och sedan blev det tjädrar. Då jag var i 13-årsåldern, sköt jag många tjädrar.

Sedan har han fortsatt att jaga och engagera sig i jaktfrågor. Han har skrivit ett inlägg i vargfrågan, och han har varit med som jaktledare och har bildat organisationer. För sina insatser har han fått jägarnas hyllning i guld, en utmärkelse han är mycket glad över.

Det var längre västerut på näset Uggenäs som Karl Fröman föddes. I samband med giftermålet med Hanna 1939 övertog paret hennes föräldrahem invid gamla vägen, och där har de bott alltsedan.

Sedan förra året ligger Hanna på sjukstugan i Likenäs, och det kan väl blir lite långsamt ibland i stugan, men Karl promenerar ofta till sjukstugan och hälsar på eller cyklar dit, när väglaget tillåter. Med cykeln håller han sig igång, och han tar ofta turer på upp emot ett par mil.

Hushållet sköter han själv, sedan han blev ensam hemma. När jag tittar in till honom, har han en kålsoppa puttrande på spisen och kaffepannan redo.

- Något ska man göra, menar han.

Han språkar gärna bort en stund med vänner och bekanta, och så tänker han nog tillbaka på hur det var i gamla dagar i hans Uggenäs.