Dalbyfolket på 1800-talet

Ståtliga och välväxta
Ärliga och gästfria
Inbundna och tröga

Bildtext:
Ett gammalt bondepar från Svabacken i Ovansjöbygden kan passa som illustration till följande rader: "...den vanliga Dalbydräkten: grå, lång tröja, knäbyxor, (damasker) och tjocka skor. Över axlarna hängde det långa...håret."  (Schröder)
"De äldre uti denna drägt ingåfvo med sin lugna, värdiga och allvarliga hållning, aktning och förtroende." (Edgren)

Av Torleif Styffe

Hur folket i övre Klarälvdalen såg ut i det gamla bondesamhället, vet man ganska väl. Dräkter finns beskrivna och bevarade, och på fotografier från 1800-talet kan man se, hur människorna var klädda, och hur de hade håret ordnat. Men mer ingående beskrivningar av folket, dess utseende och karaktärer, finns det?

Jo, faktiskt kan man få en ganska god bild av det gamla älvdalsfolket vid 1800-talets mitt genom att lägga pussel med olika beskrivningar, som finns bevarade.

Den som lämnar de bästa och mest målande bidragen är jägaren och författaren Gustav Schröder, som bodde i Dalby några år runt 1850.

Hans granne i Vingäng, löjtnanten Wilhelm Edgren, har också beskrivit folket i sin bok Ditt och Datt (utgiven 1881), och resenärer som Ludvig Borgström, som besökte bygden 1845, och Maximilian Axelson, som gjorde resor 1849 och 1850, har även de tecknat goda bilder av folket. En del kan man också mer tillfälligtvis hitta i andra källor, så nog finns de gamla klarälvdalingarna beskrivna.

Hundra år efter

Något som de olika berättarna är överens om är, att folket i övre Klarälvdalen låg långt efter övriga värmlänningar i mångt och mycket. Folket hade i högre grad än på andra håll bevarat sin särart, och detta förklaras med dåliga kommunikationer och ganska få kontakter med andra landsdelar.

Både Edgren och Schröder menar, att älvdalsfolket låg hundra år efter andra värmlänningar - att komma till norra Värmland var som att göra en resa tillbaka i tiden.

Det som i hög grad bidrog till denna gammaldags prägel var dels att folket höll fast vid gamla seder och bruk, dels - och kanske främst - att bruket av sockendräkt levde kvar, något som gav människorna en ålderdomlig stil.

Ungefär fram till 1800-talets mitt bar alla, fattiga som rika, lika dräkt, men därefter lades bruket av mer och mer. Det var de gamla storbönderna, som längst fortsatte att använda den gamla dräkten.

Att sockendräkten togs ur bruk ansågs vara en följd av impulser man fick vid arbetsresor till Dalarna och Norrland.

Efterblivenhet tog sig enligt Borgström också det uttrycket, att folket blivit "quarstående på en lägre grad av hyffsning och bildning".

Borgström skriver också, att "folket i denna dalbyggd, merändels af en reslig växt, med ljusblå ögon och ljust hår, utmärker sig genom en viss inbunden dysterhet och tröghet".

Men följderna av att leva isolerat var inte bara negativa. Borgström menar också, att "innebyggarna i öfversta Elfdalen sedan äldre tider tillbaka gjort sig kända såsom det bästa och mest oförderfvade folket i Elfdalen."

Gustav Schröder fann folket gott, ärligt, ordhålligt och redbart, med få undantag. Några svårare brott hörde han aldrig talas om, och sedligheten var bättre, menade han, än på många andra trakter i Värmland.

Den nyare tiden

Men den nyare tiden nådde även norra Värmland, och skrupellösa timmerhandlare, som blev allt fler, hade ett fördärvligt inflytande på befolkningen. Många bönder var alltför godtrogna och blev lurade, och detta satte sina spår i folkkaraktären. Edgren menade, att sådant bidrog till inbundenhet och envishet.

Spriten var också ett verksamt hjälpmedel vid timmeraffärer, och Maximilian Axelson påpekar, "att det intill våra dagar så redbara slägtet redan här och där blifvit mycket depraveradt, förnämligast genom en ökad beröring med herreklassen, särdeles timmerhandlarna, hvilka ej alltid lära gått så samvetsgrannt tillväga, der någon vinst varit att påräkna".

Om det tilltagande alkoholmissbruket skriver Axelson:"Qvinnorna gifva ej männen mycket efter i supning, och det är vid åtskilliga tillfällen ej ovanligt att se flera af det täcka könet förtära sina 7 à 8 supar och ändå stå stadigt på benen".

På lantmäteristyrelsens arkiv finns en rapport om förhållandena i Norra Finnskoga från 1855, och där beskrivs hur de stora förtjänsterna från handeln med skog gick till "det hos allmogen begärliga brännvinet".

Även dialekterna hade bevarats i sitt gamla skick på grund av det isolerade läget. Axelson skriver om Dalbymålet:

"Tilltala vi dessa människor, så möter oss ett språk, lika egendomligt som Nysockens och lika outveckladt som detta."

Dalbyfolket

Folket i Dalby utgjorde i viss mån ett undantag från de övriga klarälvdalingarna. Schröder menar, att de inte stod sin tid efter i lika hög grad som de andra: "Deras fria rörelser, raka hållning, värdiga sätt, öppna blick och frimodiga språk tog till en del bort detta (gammaldags) intryck ... Dalbydräkten var den snyggaste och mest tilltalande. Då man härtill lägger, att Dalbyfolket på det hela taget var resligt, hade vackra anletsdrag och god hållning, samt ett städat och hövligt sätt, förtjänar det i detta hänseende främsta rummet bland Älvdalens befolkning."

På ett annat ställe skriver Schröder, att Dalbykarlarna väckte uppmärksamhet dels genom nationaldräkten, dels genom "deras höga och välväxta figurer". Dalbyjäntorna beskriver han som "helväna".

Maximilian Axelsons beskrivning kompletterar bilden:

"Dalbyfolket är ett ståtligt folk: - vackra qvinnor, resliga, handfasta män, de sednare genom både drägt och hållning af ett militäriskt utseende ... Dalbybonden säges vara stolt, envis, fyndig, frisinnad, uthållig att bära tunga bördor lång väg, men ändå en trög arbetare."

Axelson tillskriver också folket "gammaldags hurtighet och lefnadsfriskhet". Det är "härdiga, senfulla män".

Borgström skriver: "Folket i denna dalbyggd, merändels af en reslig växt, med ljusblå ögon och ljust hår, utmärker sig genom en viss inbunden dysterhet och tröghet."

Inbundenheten omvittnas också av Edgren, men hans erfarenheter av Dalbybonden är mest av det positiva slaget:

Gästvänliga

"Dalbybonden har likväl bibehållit sitt anmärkningsvärt naturvärdiga umgängessätt, både som värd och gäst... är gästvänlig och hjelpsam samt älskar troget sin fädernesbygds berg och dalar."

I en senare beskrivning från STF sägs Dalbyfolket vara "resligt, kraftfullt och gott... Dalbybon är lik Nysockningen i mångt och mycket, men till lynnet mera glad och munter. De äro mycket gästfria samt mera fallna för att leva högt."

Om folkets gästfrihet vittnar även Schröder, och det gäller då inte bara Dalbybon: "...jag kom snart underfund med, att gästfriheten i Värmlands Älvdal under hela den tid jag bodde och reste där var större än den jag sedan funnit i någon landsdel jag sedan besökt..."

Hjälpsamheten hos folket prisas av Schröder, och han nämner även deras ofta kloka åsikter. Förvånad blev han över, att vidskepelsen var så djupt rotad. Vad beträffar hygienen, noterar han bara, att Dalbykarlarna inte tvättade sig, då de var i skogen.

Sociala skillnader

"Dalbykarlen äter mycket långsamt och betänksamt", enligt samme författare, och det hörde den tiden till, att man skulle låta truga sig, då man blev bjuden.

Då det gällde de sociala skillnaderna, var nog förhållandena i stort sett lika som i övriga trakter av landet. Bönder och deras tjänstefolk eller torpare umgicks inte på jämställd fot - bönderna eller herrskapen bar till exempel inga tunga bördor själva, då de var i skogen, utan överlät sådant till andra. Torparna visste, att bonddöttrarna inte var för dem.

Att vara bonde var helt enkelt det finaste som fanns i det gamla Dalby. I STF: s tidigare nämnda skrift berättas hur det för länge sedan (1800-talet) i Ovansjöbygden funnits en bondearistokrati, som varit stram och stolt över att räknas som bönder. Dessa betraktade till och med "herrskapen" såsom stående på ett lägre socialt trappsteg.

Med syftning på finnarna men även på Dalbyfolket skriver Schröder: "Hos detta folk kunde jag trivas."