Amen, sa prästen och avslutade predikan illa kvickt...

Av Torleif Styffe

Amen, sa prästen och avslutade predikan illa kvickt, när han fick höra att sockenstugan brann. Du ser sockenstugan här alldeles framför kyrkan.

Det är 79-åriga Signe Eskilsson i Långav som berättar och visar gamla fotografier. Hon har gott om sådana och kan verkligen berätta till dem, men att få en bild av henne själv visar sig vara stört omöjligt. Nej, då föredrar hon de gamla korten, många tagna genom fotograf Lundborgs kameralins.

Bildtext:
Sista söndagen i gamla kyrkan i Dalby 1926.

- Här ser du hur gamla kyrkan såg ut. Den var ljus och vacker, och här ser du bilder från sista söndagen det predikades där.

När nya kyrkan i Dalby byggdes, satte fotograf Lundborg i Långav ihop minnesalbum för hand, som han sålde. 1726-1926 står det prydligt skrivet utanpå. Det är åren för den gamla kyrkan.

Tidigare centrum

Långav var tidigare något av ett centrum med skola, sjukstuga, kiosk, telegraf, affärer och apotek, vilka alla är borta nu, men framför allt har där varit och är fortfarande platsen för kyrkan i Dalby. Detta har präglat byn mer än något annat, och det präglar i hög grad mitt samtal med Signe. Många av hennes trevliga berättelser har sakral anknytning.

På en sida i albumet ser vi dem som var kyrkvärdar i gamla kyrkan, dr. Axel Johansson och Jöns Dahlström liksom den gamle kyrkvaktmästaren Karl Magnusson, som skötte sin väktaresyssla i hela 40 år. En hel generation dalbybor kunde knappt tänka sig, hur en kyrkvaktmästare skulle kunna se ut på annat sätt än Karl Magnusson.

- Han var min morbror, och redan som liten lekte han, att han var kyrkvaktmästare och höll på att ringa i klockorna.

Så där kom verkligen rätt man på rätt plats.

Han efterträddes av sin fosterson Konrad, och före Karl var det Domar-Amund från Branäs, som skötte om kyrkan. Det var han, som ville begravas nära kyrkogårdsporten, så han skulle kunna fälla de förbipasserande med käppkryckan. Amund skymtar på ett fotografi i albumet.

Vi ser bilder av gamle klockaren Per Modén och efterträdaren Emil Ekblom.

- Ekblom var på friing på ett ställe i Amnerud, och en natt, när han smög sig dit, ramlade han ner i en rävgrop, som flickans far hade gjort. Där blev han kvar, tills gubben kom ut för att vittja på morgonen. När han fick se vilken fångst han hade fått, sprang han in och ropade: "Nu ska ni komma ut och se - jag har fått en räv med glasögon".

Men i alla fall blev Ekblom gift där, så jägaren och fångsten blev nog överens till slut.

Rusig präst

På en sida i albumet finns de fem sista prästerna i den gamla kyrkan.

- Den här prästen lär ha varit väldigt svår på spriten.

Signe visar på komminister Pettersson och vecklar ut ett tryckt blad från Halls förlag i Jönköping, där det står om honom: "I Dalby kyrka var en julotta folket ända till trängsel. samlat. Man väntade på ottesångspredikan. - Se, hur han raglar, ropade bland åhörarna en liten gosse, pekande på prästen, som gick till predikstolen. Det var församlingens kyrkoherde P. Denne plägade ofta vara så rusig, att han inte ens orkade infinna sig till gudstjänst i kyrkan."

I Wermlandica 1989 dyker samme Petterson upp i Rudolf Otterborgs minnen. Denne berättar, att Petterson kom till Dalby 1844, och där var han till slutet av 1870-talet, då han avled. Han var en styv predikare, och beskrivs som den siste, som kunde fylla Dalby kyrka, men det var lika illa det, när spriten allt mer fick övertag över honom. Hur det nu gick till, klarade han sig igenom biskopsvisitationer och fick fortsätta att utöva sitt ämbete.

Vid en visitation klagade riksdagsmannen Sand-Bengt över, att det varit flera mässfall, men biskopen var tydligen på bra humör och trodde på prästens förklaringar. Då, bakom ryggen på biskopen och inför hela församlingen, räckte Petterson lång näsa åt Sand-Bengt.

Föga bättre...

Efter honom kom kyrkoherde Grund, och även han finns beskriven i det lilla bladet från Halls förlag:

"Hans (Pettersons) efterträdare hade föga bättre rykte om sig. På morgonen efter ett gästabud i prästgården funno några kvardröjande herrar en väl hopbuntad kortlek, på vars baksida stod skrivet - Kyrkoherde Grunds bibel - både herdar och får vandrade i tjockaste mörker."

- Denne Grund, berättar Signe, ska ha varit så tjock, att han fyllde ut hela predikstolen, och när han skulle begravas, räckte det inte med sex bärare, som annars var brukligt. De var åtminstone åtta, och ändå fick de stanna och vila.

- Dalbyskalden Bock-Per skrev en visa som handlade om, när den prästen somnade på utedasset på ett kalas i Likenäs.

I Karlstad stifts herdaminnen kan man läsa om Grund: "I frikyrkliga kretsar synes han haft ett stadgat anseende för ogudaktigt leverne".

Strängt religiös

- Men sedan kom Lindström, och han var känd för att vara strängt religiös. Hans fru lämnade honom, och när hon sedan hamnade i armod, sände han henne pengar varje månad. Men han kunde inte ta henne tillbaka.

Sedan så är det bilder på efterföljarna Widing och Norbäck, och en bild som Signe tar fram är från Norbäcks sista predikan i Dalby 1935.

Bildtext:
Alf Norbäcks avsked 1935.

Bildtext:
Soldattorpet Långmantorp i Långav. Fr v soldaten Lars Larsson Lång med sönerna Janne Sjö, soldat för Sjögränd, Karl Larsson Smed, soldat för Smedserud, och Oskar Persman, soldat för Norra Persby.

På andra sidan av vägen från kyrkan räknat låg soldattorpet Långmantorp. På en fin bild därifrån finns Signes farfar Lars Lång, som bodde på torpet, och de tre av hans söner, som också blev soldater. Lars Lång var soldat för Långav. Han växte upp under små omständigheter i Branäs, där han blev född i en synnerligen enkel jordkoja.

En av Lars och Lotta Långs söner var fiolspelmannen Adolf Lång, och en annan av dem var Signes far Karl Smed.

- Som soldat var pappa med vid unionsupplösningen 1905, berättar Signe och visar ett vykort med en sammandragning av soldater. På en bild från 1900 finns soldaten Lars Lång med i ett helt annat sammanhang. Där sitter han med hustru Lotta vid sin sida i ett glatt sällskap - det kortet föreställer en fest med ungdomslogen i Branäs, där han var med som ledare.

Bildtext:
Fest med Branäs ungdomsloge år 1900. Bakom dragspelaren sitter ledare Lars Lång med fru Lotta.

Enögd smed

I Branäs växte Signe själv upp, och därifrån har hon många minnen. Här lämnar hon fotografierna och berättar. Hon minns, hur barnen brukade gå till smeden Johannes och hans fru Siri. De hade inga egna barn, så de tyckte väl det var roligt, när de fick besök av ungarna.

- Smedens fru svor mycket, och det tyckte vi ungar var inressant att höra.

Och smeden själv hade råkat riktigt illa ut. Han fick en järnflisa i ena ögat, så det ramlade ur och blev liggande på städet, och från den dagen var han enögd.

- Han var i Persby, då det hände, så han höll handen för ögonhålan och sprang till sjukstugan i Långav.

Ännu värre var det nog på sjukstugan, när smedens svåger låg för döden. Plötsligt börade han skratta.

- Han skrattade, så sköterskan kom in och undrade, hur det var fatt. "Hälsa Siri och Lars, att nu far jag till helvetet", sa han, och så fortsatte han att skratta, ända tills han dog. Något så hemskt hade sköterskan aldrig varit med om tidigare, och hon tyckte, att det fortsatte att skratta i gubbens skinnbyxor, när hon skulle ta rätt på dem.

Och om Freskjäntorna i Branäs berättar Signe.

- En av dem skulle fara till Amerika, och gick västerut mot Oslo. Men när hon kom upp på Holmberget, ramlade hon och bröt benet. Hon blev fraktad hem tillbaka, och kom så småningom på fötter igen. Då skulle hon göra ett nytt försök, men den här gången åkte hon med häst och vagn för att inte råka ut för samma elände igen.

När de åter var uppe på Holmberget, hände det otroliga - ett vagnshjul kom ner i en grop, så att sittbrädan flög av och Freskjäntan med den, och vid den olyckan bröt hon det andra benet. Då begrep hon, att hon inte skulle till Amerika utan blev kvar därhemma.

- I Freskstugan hade de på den tiden en gammal väggklocka, som bara hade en visare. Den ena systern ville ha reda på, hur mycket klockan var, och den andra svarade: "Det fattas en becktråd i tolv, en grann tråd, inte en grov".

Mer noga än så behövde man inte hålla reda på tiden, långt före kvartsurens tidevarv.

Så visar Signe bilder från det gamla apoteket, som låg vid läkarbostaden i Långav, och så kommer det fram fler fotografier av den gamla kyrkan.

Gamla fotografier ska det vara, och fotografera av dem får jag gärna.

- Men någon bild på mig får du inte, säger Signe.

Bildtext:
Överst komminister Petterson. Undre raden fr v C L Grund (kyrkoherde i Dalby 1878-1891), F A Lindström (kh i Dalby 1894-1906), tillträdde i Dalby vid 60 års ålder, E Widing (kh i Dalby 1907-1921) kom från Norge, samt Alf Norbäck (kh i Dalby 1923-1935).

Bildtext:
Övre raden fr v klockarna Per Moden och Emil Ekblom. Undre raden fr v kyrkvaktmästaren Karl Magnusson och kyrkvärdarna Axel Johansson och Jöns Dahlström.