Ändrad syn på Nordvärmlands historia?

Av Torleif Styffe

Under hela den gångna sommaren har ett gäng fornminnesinventerare strövat omkring i de nordliga delarna av Värmland, och de har gjort iakttagelser, som delvis kan komma att ändra synen på Nordvärmlands historia.

Det är den ekonomiska kartan som ska revideras, och medan folk från lantmäteriverket går omkring och registrerar allt vad de ser, går dessa Riksantikvarieämbetets fornminnesinventerare på samma områden och registrerar vad de inte ser!

Kort sagt - de förra ritar in hus som finns, medan de senare sätter R-märken, där det funnits boplatser tidigare. Åtminstone då det gäller mycket gamla boplatser.

Inventeringen omfattar också gamla säterplatser, torpgrunder, gravar, vilstenar, kvarnar och mycket mer. Men i norra Värmland handlar det ännu mest om fångstgropar.

Sedan förra inventeringen på 1960-talet har antalet fynd mångdubblats (bara i Dalby från 165 till bortåt tusentalet), och det verkar som om ordet fynd har fått en verklig relevans i årets inventering. De nya rönen kan öppna dörrar, när det gäller att skaffa kunskap om norra Värmland förr.

Medeltida

Man har nämligen hittat flera järnframställningsplatser med kolningsgropar, slagghögar och ugnar, som tycks vara av medeltida modell, och flera av dessa ligger långt ute i skogen - en hel del bort mot norska gränsen.

Vad detta exakt innebär, kan inventerarna inte svara bestämt på än, men det kan visa sig vara så att skogarna var befolkade långt innan finnarna kom och slog sig ner på 1600-talet - en annan möjlighet är, att folk från Klarälvdalen hade en järnhantering av förut okänd omfattning. Eller gjorde finnarna eget järn?

Om en förestående åldersdatering visar, att kolningsgroparna verkligen är medeltida, har man i alla fall fått en ny pusselbit i letandet efter de tidigaste bosättningarna i norra Värmland. Det har nämligen varit svårt att övertyga forskarna om, att en del stenåldersfynd som gjorts i området verkligen skulle härröra från en bofast befolkning - det har tydligen varit lättare att tro, att det varit kringströvande nomader, som drällt saker omkring sig.

Nu har man emellertid funnit en boplats vid Halsjön, väster om Uggelheden, där det verkar helt klart att folk levat på stenåldern. Sjön ligger på gränsen mellan Sverige och Norge, och de tydligaste fynden har gjorts på den norska sidan. Återstår att se om detta kan anses som bevis nog - ett blivande Sverige eller Norge, vad hade det för betydelse för de gamla stenålderskämparna?

Stenålder

Ytterligare ett par stenåldersboplatser har nu lokaliserats till Norra Finnskoga, och vid de nu uppdämda sjöarna uppe i bergen har fynd gjorts förut - nu ligger de tyvärr under vatten.

De riktigt gamla lämningarna har varit svårare att hitta nere i Klarälvdalen på grund av att älven ständigt eroderar.

Men stenåldersbosättningarna tillsammans med de nya fynden av blästerugnar gör, att det på allvar börjar gå att tro på en förhistorisk bosättning i norra Värmland. Jordeböckerna, som lämnar de äldsta skriftliga vittnesbörden, går bara tillbaka till 1503 - före den tiden finns inget skriftligt dokumenterat från området. Man får i stället "läsa" fynden man gjort och kombinera med muntlig tradition och ortnamn, som ofta har mycket att berätta.

Bildtext:

Historiken skrivs om?

En stenålders- eller bronsåldersbosättning i norra Klarälvdalen - låter det orimligt? Hittills har forskarna inte trott på fast bosättning, men vid fornminnesinventeringen påträffades en yxa som troligen kan dateras till slutet av stenåldern eller till bronsåldern

Tillsammans med andra fynd kan synen ändras på vår äldsta historia. Men det är inte bara stenyxan från Kvarnmon som inventerarna häpnat över...

Bildtext:
Slagg i mängder har man hittat i skogarna i norra Värmland vid årets fornminnesinventering. Man kan tänka sig att nästan varje gård eller åtminstone varje hemman haft sin egen järnframställning. Om det nu inte visar sig vara en indikation på en mycket gammal bosättning i skogarna. Här står Sofia Andersson vid en av de tydligaste slaggvarparna nära Karlsåsen söder om Letafors.

Från bronsåldern har ingenting påträffats, såvida inte stenåldersfynden härrör från denna tid - stenålderstidens redskap användes ju fortfarande i stor utsträckning in i brons- och järnålder.

Till mitten av järnåldern kan man förmodligen datera en oval eldslagningssten från Norra Finnskoga, och det skulle innebära 400-600 e. Kr.

Fångstgropar

Några sådana fynd kan berätta mycket för inventerarna, men mest spända är de ändå på att få en C-14 datering av kolningsgroparna och fångstgroparna. Den analysen, som ska ge en någorlunda exakt åldersdatering, blir dock inte klar förrän under det kommande året.

Det har visat sig, att det som vid tidigare inventeringar ansetts vara fångstgropar, i själva verket var kolningsgropar eller en kombination av båda. Järnframställningen var större än man tidigare trott. Man har tagit markprover i och omkring groparna, och mängden kol visar då till vilket ändamål gropen blivit använd. Kolningsgroparna var ju en sorts milor (fast nere i marken), och resterna av kol kan vara ganska betydande.

Man kan också avgöra om det är en kolningsgrop genom att leta slagghögar, som ofta finns i närheten, liksom själva ugnen. Typiskt är också närheten till en myr, där det fanns tillgång till myrmalm.

För inventerarnas del är det hela tiden fråga om ett pusselläggande, det är helt nödvändigt med en stor kunskapsbas och en inte så obetydlig inlevelseförmåga. Man får tänka sig, hur folk kunde ha tacklat olika problem och låta en bild växa fram, som ibland kan bli nog så tydlig. Ett pusselläggande och ett detektivarbete.

Arkeologer

De flesta av inventerarna är arkeologer och inventeringen är en syssla, som är förlagd till sommarhalvåret. I de tre nordliga Värmlandssocknarna har nio inventerare tillbringat den gångna sommaren.

En av dem är Sofia Andersson från Edsvalla, som snart kommer att doktorera i ämnet Medeltidsarkeologi, där mycket handlar om Värmland i medeltiden. Vi står vid en kolningsgrop nära Karlsåsen söder om Letafors, och Sofia sticker ner sin geologkäpp i gropen. Hon drar upp den, och nästan hela det ihåliga röret är fyllt med kol.

Bildtext:
Några fångstgropar och några kolningsgropar har arkeologerna fått tillfälle att undersöka närmare. Här han man grävt ur själva vallen runt en grop nära Höljan i Norra Finnskoga. Fr v Eva Svensson, Susanne Pettersson, Mikael Jakobsson och längst ner i gropen Sofia Andersson.

- Den här platsen kommer att märkas ut som järnframställningsplats på den nya kartan, säger hon.

- Här är inte bara några av de tydligaste groparna och slaggvarparna vi hittat, utan här finns också en gammal kolbotten strax intill. Men den är säkert av betydligt senare datum.

Helt tydligt är det, att området runt Letafors redan före det stora brukets tid var viktigt för järnframställningen. Det är lockande för fantasin att tänka sig, att just här kanske man höll på med järnhantering redan under tidig medeltid.

- Hur som helst kommer de här fynden att ändra synen på värmländsk skogsekonomi, säger Sofia. Vi ser här att en utvecklad järnframställning fanns före brukens tid.

En förklaring till att antalet fornfynd så dramatiskt har ökat från den förra inventeringen erfordras - samma lämningar har väl i rimlighetens namn funnit på plats redan då?

Jo, det finns förklaringar till detta, som till det mesta.

- Vid den här inventeringen har vi mycket mer tid på oss, och vi är dessutom fler forskare. Så har vi också 20 års ytterligare kunskap. Dessutom gäller nu lite andra kriterier än vid tidigare inventering, förklarar Sofia.

Till exempel kommer övergivna torp och sätrar att markeras på den kommande kartan, liksom kvarnar och platser med traditioner.

- En sådan plats är det ställe i Kringsberget, där Elin bodde - hon som Carl Jularbo tillägnade en vals.

Andra spännande ting är skansarna i Ransby och Persby i Klarälvsdalen, som man byggde till skydd mot norrmännens raseri.

Fernow berättar i sin beskrivning över Värmland, att Persby skans byggdes under Gyldenlöwefejden på 1670-talet men också att Daljunkern besköts från densamma år 1527. När det gäller Ransby skans har Sofia hittat en karta från 1600-talet, där den beskrivs som en "gammal skans" redan där. Båda skansarna är nu registrerade som fasta fornlämningar.

Bland andra mer uppseendeväckande fynd som inventerarna gjort finns en s k hålväg i Ljusnästorp i Norra Ny. Här har man letat efter en väg, som skulle vara äldre än den på kartan från 1600-talet, och tydligen hittat den. Utskäringen syns mycket väl i en slänt, och det går att följa vägen ytterligare ett stycke. Här finns det verkligen fog för namnet "pilgrimsled".

Den nya ekonomiska kartan kommer att förses med åtskilliga nya R-markeringar, och bakom varje sådan ligger ett enträget arbete av de utsända arkeologerna. Mycket av vad de hittar kommer förmodligen aldrig att få plats på den nya kartan, som ges ut i skalan 1:20 000 i stället för den nuvarande på 1:10 000 - alltså mindre utrymme för fler fynd. Men allt av värde blir ändå registrerat av inventerarna, vars omväxlande arbete består av långa ensamma skogsvandringar, utgrävningar och provtagningar, studier av kartor och skrifter, dörrknackningar och samtal med intresserade människor och i vissa fall dito hembygdsföreningar.

Anställningsvillkor och lön svarar kanske inte upp till de kvalifikationer inventerarna har, men de har ett stort intresse för sin syssla som gemensam nämnare.

Målet för deras strävan är värt all respekt - det formuleras så här av Sofia Andersson: "… att bevara det gamla kulturlandskapet och öka kännedomen om hur förfäderna levde".

Tillägg:
Flera av fångst- och kolningsgroparna åldersdaterades efter arkeologernas undersökningar i norra Värmland. Det visade sig, att den äldsta av de undersökta fångstgroparna är sensationellt gammal - bortåt 3000 år!

Den ligger i Södra Finnskoga, men det finns flera gamla gropar. Järnframställningsplatser har också daterats, och några visade sig vara från omkring 400 e Kr.