Skrock och skrönor i Nord-Värmland

Av Torleif Styffe

Otroliga historier om jättar, troll, människor med oförklarliga krafter och övernaturliga händelser finns från alla delar av vår värld, och sådana historier brukar ha en särskilt fängslande kraft.

Hembygdsforskaren Lars Bäckvall samlade allt slags material som handlade om norra Värmland i det som kom att bli Elfdalsarkivet, och naturligtvis har han tecknat ner åtskilliga folkloristiska berättelser från dessa bygder.

Väldig trollkäring

"En väldig trollkäring" som han berättar om var en Lisa från Skallbäcken (f 1764) som gifte sig med den jämngamle Per Markusson från Månäs. Hon kunde en konst, som många skulle vilja behärska i dessa tider med ständigt stigande mjölkpriser - hon slog en pinne i vägen och kunde genom detta förfaringssätt mjölka vilken ko hon ville, vem den än tillhörde.

Några ytterligare detaljer lämnar inte Bäckvall om detta, men han talar om, att när Lisa låg på barnsäng lyckades hon sätta plågorna på "drågen", en arbetssläde, som började skälva och skaka när värkarna kom. Så nog var det en väldig trollkäring.

Uppfinningsrik

Finn-Erik i Amnerud var född 1829 i Östmark. Han sades ha en märklig förmåga att säga var bortkomna föremål fanns. Men inte bara det. Han var uppfinningsrik i konsten att hämnas, då någon hade begått en oförrätt mot honom. En handlare i Amnerud fick erfara detta.

Han lovade Finn-Erik ett kilo kaffe, om denne kunde söka reda på en borttappad ring. Uppdraget utfördes, men någon betalning blev det aldrig. Då trollade Erik helt enkelt bort ringen igen. Ett lämpligt straff, kan man tycka.

En ovän till Erik tog ett hårt grepp om nacken på honom, men det fick han ångra. Hans straff blev att han förlorade håret, och han återfick det inte förrän han försonats med finnen. En som kallades Kattstjärt-Per råkade även han ut för finnens vrede. Erik hade lagt ut några nät i "avar" öster om sin stuga på Örsängsmon, men de blev sönderskurna av Per, som också ville fiska där. Finnen sade, att han skulle göra den skyldiges hår grått, och därmed var Per avslöjad.

Erik skulle en gång transporteras med fångskjuts till Karlstad, men där gick myndigheterna bet, för hästen vägrade att dra, så länge finnen fanns med på kärran.

En sådan person gällde det att hålla sig väl med.

Myr-Lisa i Norra Ny var inte dålig hon heller. Hon var åtminstone nyttig för sin hemsocken genom sin förmåga att begränsa eld. Hur stora skogsbränder det än rasade i grannsocknarna, dog de alltid ut då de nådde gränsen till Norra Ny. Det såg Myr-Lisa till.

I Kårbol fanns en person, som kallades Lillman och som hade en liknande förmåga. När en eld bröt ut i en loge, kunde han begränsa den bara genom att gå runt logen. Vilken tillgång skulle inte han ha varit för dagens brandkår i Stöllet!

Trolldomskraft

I Norra Finnskoga fanns för hundra år sedan en kvinna som var omtalad i tidningen Klaran för sina trolldomskrafter. Varje torsdagskväll efter solnedgången brukade hon gå runt sin stuga med en kniv i handen för att på detta sätt freda stugan mot allt ont. Efter denna procedur bar hon lite säd till ladugården för att hålla sig väl med tomten och de underjordiska. Hur pass väl hon lyckades, omtalas inte.

Bland personer med märkliga gåvor fanns en finnpojke, som hade plats på ett ställe i Transtrand, och han kunde "stäm' björn". En som kallades Halt-Pejer kom en gång dit och bad pojken lära honom konsten. Det gick pojken med på, men i belöning skulle han få sex skilling.

De drog sig undan, men hur det nu var så tvivlade Halt-Pejer på pojkens förmåga och vägrade betala. Men där gjorde han ett misstag. Pojken stämde nu en björn på Pejer, så denne hade björnen inpå sig så snart han gick utanför sin gärdsgård. Flera jägare försökte fälla björnen utan att lyckas. Pejer förstod nu hur det hängde ihop och han sände efter en finne.

Medan finnen var där kom björnen fram till gärdsgården, där den stod och tittade blodtörstigt på Pejer. Närmare kom den inte, eftersom den var stämd så. Finnen sköt på nära håll, men björnen stod kvar. "Jaså, det var en tôcken", sa finnen, och så gick han in och stöpte en silverkula. Av denna blev björnen fälld. "Dä va en slicken så bly int bet på'n".

*

Det var inte lite bestyr man hade förr i världen för att blidka de osynliga makter man trodde sig vara omgiven av. På ett ställe i Norra Finnskoga såg man till, att man alltid hade ett kors av tjära målat på ladugårdsdörren för att redan där stoppa de onda makter, som annars kunde försöka ta sig in till kreaturen. Detta var säkert inte något unikt för just den bygden.

Fisket var ju en betydande näring för folket i skogarna, så det var viktigt att se till att försäkra sig om god fiskelycka. Detta kunde man göra genom att äta upp årets först fångade fisk - inte bara rå utan helst också levande.

När det gällde att bevara lyckan på en framgångsrik gård blev det riktigt makabert. Den förmögne Halvarsgubben på Halvarsgården i Båtstad sades ha blivit inmurad i murstocken på vinden efter sin död, just för att välgången skulle stanna med honom. En aspstock begravdes i gubbens ställe.

Liket röktes

Lars Bäckvall har antecknat andra liknande historier från norra Värmland. Han omtalar, att så sent som på 1800-talet hände det, att liket efter framstående ättefäder röktes i badstugan för senare förvaring på vinden.

Bäckvall berättar om, hur finngubbarna(?) Håkan i Norra Finnskoga och Näsgubben i Dalby förordnade, att deras kroppar skulle förvaras på detta sätt. Efter långa tider i konserverat tillstånd på vinden blev så den senare till slut utburen och nedgrävd. Men efter det råkade gården i förfall, och det ansågs bero på, att den lyckobringande kraften i gubbens kropp försvunnit.

På en gård i Transtrand fanns i ett gammalt uthus ett svept lik och därintill en ljusstake.

Två hjärtan

Men det fanns de som var värre ändå. En bonde i Likenäs ska ha haft två människohjärtan i sitt skåp hemma på gården. Kan det ha varit för att ge gården välgång, eller var det helt enkelt så, att han "bara" vare rubbad?

Om samma gubbe berättas, att när han en gång åkte från Letafors, träffade han en gumma, som gick och tiggde och som hade med sig en liten gosse. Gubben bjöd gossen på skjuts, och modern såg ingen anledning att hindra detta. Men efter den skjutsen kom gossen aldrig tillbaka. Bonden hade stannat och tagit livet av honom och tagit ut hans hjärta. Pojken grävde han ner i jorden. En gång, när bonden blivit gammal och blind, kom pojkens mor till gården och grät. Vid detta tillfälla veknade gubbens alldeles egna hjärta, och han sa: "Gi ho mat!"

Denna sanna berättelse fick Bäckvall av Karin Olsdotter från Domarheden, född i Lillängen 1830.

Bildtext:
"I detsamma fick pojkarna se sin far flyga till väders, ända tills han var i jämnhöjd med några närstående träd. Sedan slungades han strax till marken igen".

Övernaturligt

En mycket underlig historia, som till och med var refererad i tidningen Såningsmannen 1907 hade högst övernaturliga inslag. Soldaten Andersson Tutenfeldt hade blivit berusad på ett bröllop och börjat gräla på de andra gästerna. Han blev alltmer ostyrig, så hans båda pojkar fick övertala honom att följa med hemöver. Så långt är berättelsen tämligen normal, men när de var på väg hem och kom fram till kyrkan i Dalby började det hända saker.

Det var en månljus höstkväll, och vid synen av kyrkan kvicknade gubben i, och bärsärkarlynnet kom över honom på nytt. Han gick fram till kyrkogården och utmanade högljutt de döda på ett nappatag - "då ingen av de levande vågar".

I detsamma fick pojkarna se sin far flyga till väders, ända tills han var i jämnhöjd med några närstående träd. Sedan slungades han strax till marken igen. Då han åter kom på fötter var han nykter, men han spottade blod, och det var med största möda han orkade fortsätta färden hemåt. Efter denna omtumlande händelse fick han inta sängläge i ett par år och han var allt framgent en bruten man.

Fasansfull stund

En annan obehaglig händelse av liknande art inträffade vid kyrkan i Norra Ny, och detta blev omskrivet i NWT 1925. Det var Ola i Gravol, som påstod sig ha sett de döda i oräkneliga skaror. Månen lyste så pass, att han kände igen dem, som hade gått bort i hans egen tid. De var i alla åldrar, och de flockade sig runt Ola och hans häst.

En liten gosse ur Olas egen släkt strök vänligt över hästens länd, men andra var mer ovänliga eller direkt hotfulla. Det var en fasansfull stund. Hästen stod som fastnaglad och kunde inte förmås att gå.

Gastarna snurrade runt på vägen, flög över kyrkogårdsmuren och dansade långdans kring Ola på landsvägen. Ett lockrop från kyrkogården gjorde, att alla andarna sopades bort "som löven för vinden om hösten". Och en östanvind slog igen järngrindarna med en duns.

Stora ögon

Något mindre dramatiskt var väl ändå det, som Burk Per Sonesson på Hedbäckmon råkade ut för en gång. Han var ute och metade i Milbäcken, ett biflöde till Vingan, och det nappade bra. Det skymde och blev så småningom natt, men fiskelyckan höll honom kvar.

Då fick han plötsligt se något, han aldrig tidigare sett maken till. Där kom en ko, som hade ögon så stora som tallrikar, och nu kunde inga laxöringar i världen hålla Per kvar. Han sprang, allt vad han orkade, tills han var hemma igen. Så brått fick han, att den ena skon blev kvar i Vingådalen.

Att historien var sann bedyrade han sedan trovärdigt.
 

*

Bildtext:
Den onde brukade komma körande utför Brusberget så att gnistorna flög ut från hästhovarna och hjulringarna.

Tomtar och troll och andra mer svåridentifierade varelser var sådant, som man förr tog på blodigaste allvar. Det finns exempel på, att folk var så rädda för bergfolket, att de t o m flyttade hela säterbyar för deras skull. Näcken, drakar och gastar var realiteter att räkna med, och det fanns de som påstod sig ha sett djävulen själv.

När Lars Bäckvall gjorde sina uppteckningar, noterade han att hans far hört berättas, att den onde brukade komma körande utför Brusberget i södra delen av Dalby, och undan gick det så att gnistorna flög ut från hästhovarna och hjulringarna. Vad ärende han nu kunde ha just i de krokarna, månntro?

I andra skepnader uppenbarade han sig i Transtrand vid Tjutbäcken, en plats där onda makter brukade driva sitt spel. Nere vid landsvägen fanns en kvarn, som byggdes i början av 1800-talet, och i denna råkade en dräng illa ut.

Flugsvärm

Drängen hade just fått igång kvarnen och lagt sig på bänken för att ta sig en lur - då djävulen kom i form av en flugsvärm, som kröp i hans ansikte. Det var på vintern, så några vanliga flugor kunde det inte vara, det förstod han.

Knappt hade den stackars drängen hämtat sig, förrän en hop möss började springa över honom. De lämnade inga fotspår i mjöldammet, så han förstod vem det var som varit framme, men nu i ny skepnad. Slutligen uppenbarade sig den lede utan förklädnad, men nu tyckte drängen att det kunde vara nog. Han karskade upp sig och tog den onde i kragen. Han lyfte upp honom på en kvarnsten, så att stenen malde hans knän, men då gjorde sig den mäktige motståndaren så liten, att han lyckades smita ut genom ett litet hål i väggen.

Gastar skrek

En kvinna från Brönnesheden dog av vattusot, som hon ådragit sig vid den samma bäcken. Och inte nog med det. Det fanns gastar i dalen vid Tjutbäcken, och dessa skrek och förde oväsen och fick ingen ro förrän en ung ärbar hustru välsignat dem, "och det var inte alltid det fanns sådana hustrur att tillgå i Transtrand", enligt Bäckvall.

Gastar fanns det också i en kvarn, som för många hundra år sedan stod vid Femtan. Enligt gammal tradition skulle kvarnen stå stilla på midsommarnatten, för då skulle gastarna ha ro, men där fanns en gång en mjölnare, som var så snål att han tvingade drängarna att hålla kvarnen igång en midsommarnatt.

Halv tolv ville gastarna ha tyst, så de gav mjölnaren några varningar - låsta dörrar, luckor och fönster for plötsligt upp. Mjölnaren tvekade men lät kvarnen gå. Då stannade den plötsligt. Mjölnaren tog fram eldstålet och slog så gnistorna flög, och då släppte de osynliga taget - kvarnen gick åter.

Men så lätt gav sig inte gastarna. De drog till skogs och hämtade den stora stocken på miltals avstånd och släppte den i kvarnhjulet. Mjölnaren svarade med att slå mer gnistor, och drängarna lyckades dra ur stocken.

Trollråd

Gastarna höll då rådslag och frågade ett troll, som råkade komma farande, hur de skulle göra. Han rådde dem att kasta stenar i säden, då mjölnaren slutade slå eld för att vila sig. De gjorde som de blivit tillrådda, och det fick till följd att kvarnstenen gick sönder och träffade mjölnaren, som föll död ner. Efter den händelsen maldes det aldrig en midsommarafton.

Trollet, som figurerade i berättelsen, kom antagligen från Femtåsen, ett berg som var känt för att hysa åtskilliga sådana varelser. En man som hette Per var ute och fiskade och kom till Femtåsen. Då fick han se berget öppna sig, och Per som inte var rädd av sig steg på, varpå berget slöt sig bakom honom. Han fortsatte genom det ena rummet efter det andra och kom till slut in i en stor sal, som blänkte av guld och silver. Därinne satt Bergagubben och en av hans döttrar, "ett obegripligt grant fruntimmer".

"Välkommen Per", hälsade Bergagubben och sade rakt på sak att han ville ha Per till måg. Per kände att han aldrig skulle kunna stå emot den sköna och var beredd att acceptera. "Men", sade Bergagubben, "du ska lägga ifrån dig kroken, som du har på axeln". Det var yxan han menade, för stål skulle skydda människorna från trollen.

"Ja, i Guds namn får det bli så", sade Per, men så snart han nämnt Gud blev allt borta och han stod åter på marken.

Trollen i Femtåsen hade mycket rackartyg för sig. De rövade en gång bort en kulla från Kull-Markussätern i Lortberget. Hon hade satt sig för att väva uppe på en stor sten (enligt en version för att säterstugan var för trång och enligt en annan för att få vara i fred för kringströvande soldater). Hon hade dragit med sig stegen, men trollen tog sig ändå upp och rövade bort henne. Stenen blev kallad Fästepigstenen.

Hon blev förd till Femtåsen, men sedan går versionerna isär igen. Det heter att hon aldrig kom hem igen, men hennes fästman såg henne en gång, och hon såg då mycket bedrövad ut. Enligt den andra versionen, som är trevligare och som vi nog föredrar, blev hon uppklädd till brud, men man lyckades föra henne tillbaka innan hon blev bortgift.

Kull-Markussätern fick till slut överges efter allt ofog, som trollen gjorde.

Bergfolket

Också flera andra sätrar råkade ut för samma öde - de måste flyttas sedan folket blivit skrämt av bergfolket.

I Djupdalen vid Letafors hörde och såg man ofta bergfolkets kreatur, man hörde hur de osynliga vallhjonen "lullade" i skogen. En 40 år gammal vallare träffade en gång i Djupdalen en "främmande tärna", som satt och stickade på en strumpa. När han såg på henne, såg hon på sitt arbete, men när han såg bort hade hon sin blick riktad mot honom. Men ingen av dem tilltalade den andre. År 1835 gick en pojke från Falltorp i Södra Finnskoga vall med boskapen, då bergfolket ska ha dragit in honom i Gråberget, där de klädde av honom hans enkla kläder och satte på honom granna, lysande kläder. Sedan förde de in honom i en sal, som var så "gill och grann". På kvällen saknade folket pojken och började leta efter honom, men utan resultat. Morgonen därpå kom han emellertid tillbaka till bygden, men var då alldeles rubbad till förståndet och fullkomligt naken.

Han berättade, att han varit inne i Gråberget, men visste inte hur han hade kommit därifrån. Norske drängen Lars Johansson i Lövberget följde sedan med honom till skogen till det ställe där pojken senast mindes att han varit, men hans kläder fanns inte där. En lång tid efter denna händelse ansågs pojken vara svagsint.

Men de övernaturliga varelserna höll inte bara till uppe i bergen. En dräng, som på 1850-talet for till Femtå kvarn, såg fullt med små varelser i skogen på Mörbackmon. "Det tindrade i ögonen på dem", berättade drängen.

*

Övernaturliga väsen, som människorna kunde ha nytta och glädje av, var tomtarna eller tömtgubbarna, som de kallades i Dalby.

De största ansågs vara stora som tre a fyra års barn, medan andra var så pass mycket mindre, att när de största orkade bära en hel sädeskärve på axeln, orkade de minsta bara med ett enda strå.

De var klädda i grå kläder - tröja och knäbyxor - samt en röd toppluva. Dessutom hade de långt skägg. Utmärkande för dem var deras ständiga flit - de lade smula till smula, tills det blev stora lass, men bara hos dem, som var goda och flitiga… och ofta skedde det på någon elak grannes bekostnad.

Tomtarna vistades mest i uthusen, och folk visste att akta sig för att stöta sig med dem, för de var kända för att vara ganska snarstuckna. Vid fara väcktes de sovande med bultningar och rop.

Jättar trodde man också att det fanns borta i bergen. Dessa avskydda kristendomen, som hade fått dem att dra sig bort från bygden, och så fort de hörde en kyrkklocka ringa, kastade de sten mot ljudet för att försöka träffa kyrkorna.

En sådan sten är Klövstenen i Slättneberget, och en annan är stenen på toppen av Jättestensberget i Norra Finnskoga. Den ser ut att vara upplagd på två stenblock, som den vilar på. Dessa är så höga, att en man kan sitta under jättestenen.

En annan typ av varelser, som Bäckvall beskriver, är ödehusfolket. De flyttade in i kojor, fäbodar och andra hus, då dessa lämnades öde. De gjorde sig sällan synliga, men man märkte att de varit där, på att det var "donken lûft" efter dem och även många loppor. Man hade inte ont av ödehusfolket som av trollen. De var stora som småväxta människor, och de var fattiga "men har vissa rättigheter".

Vattvittrar var små, fingerlånga varelser, som fanns överallt i gräset och under markytan. De höll gärna till i markytan. De höll gärna till i vattengölar eller gropar men kunde även finnas uppe i träden.

Om man lät dem vara i fred, gjorde de inget ont. Därför skulle man inte slå ut hett vatten hur som helst, för då kunde man råka bränna dem. Detta kunde resultera i, att man själv fick en svullnad. För att lindra, om skadan redan var skedd, skulle man ropa "Pöj. Gu hjälp mej att jä int får ont".

Ett övernaturligt väsen, något i stil med draken, var lindormen. En sådan höll på att skrämma livet ur en liten gosse, som hette Nils Dahlman, enligt vad Bäckvall antecknat.

I Stentjärn, som "Nor" går igenom öster om Transtrands och Amneruds hemberg , höll denne Nils på att meta då lindormen uppenbarade sig för honom. Den var grov som pojkens lår och säkert mycket skräckinjagande, där den bet sig själv i stjärten och rullade som ett hjul. Nils tog till benen och var ganska snart hemma, ytterst medtagen av språng och den förfärliga synen.

Tro det den som vill - det ska ha funnits drakar i norra Värmland. I alla fall fick Bäckvall höra de gamla berätta, att de sett draken komma flygande från Likåsen till Brönäshammaren på motsatt sida av älven. Den visade sig i form av en eldslåga.

Underligt nog var detta inte den enda drake, som flängde och for över Klarälven. Längre söderut, i Norra Ny, fanns en till. En bonde där hade funnit silver i Hålsjöbergstrakten, och han gömde sitt silver under ett ladugolv. Strax därefter dog han, men han hade i alla fall hunnit berätta var skatten fanns - åtminstone på ett ungefär.

Folk började söka, men ingen hittade något silver. Däremot kunde man se en drake flyga mellan fyndplatsen och berget på motsatta sidan av älven. Den hade som uppgift, ansågs det, att vaka över skatterna som fanns i bergen.