Källa: Joh. Ericsen, Övre Älvdalen (Stockholm 1954, Nordisk kultur)

Övre Älvdalen

 - - -

Den finska kolonisationen på 1600-talet

De vidsträckta områden av vildmark främst då de som gränsa till Norge, röjdes av finnar.

Orsaken till den invandring av finnar från Karelen, Savolax och Tavastland till Värmland torde till stor del ha berott på de osäkra förhållandena i Finland under Johan den tredjes regemente med Klas Flemming som ståthållare i landet, missnöjet med styret, som bland annat tog sig uttryck i det så kallade klubbekriget, ryssarnas härjningar på 1560-talet men framför allt av Vasatidens regenters månhet att kultivera mellersta Sveriges väldiga skogsmarker och obygder, vilka tidigare utgjort ett ingenmansland. Enligt den nya åskådning som föres fram av Gustav Vasa, tillhöra alla utskogar och allmänningar kronan. Genom Gustav Vasa och särskilt av Carl IX:s koloniseringsplaner lockades finnar att i stor utsträckning slå sig ned i ödemarkerna.

Man tvistar om årtal, när det gäller att fastställa de första finnarnas bosättning i Värmland. Som bergsmän i östra delen av landskapet påträffas de under 1500-talets senare hälft och vid samma århundrades slut har en och annan finsk odlare slagit sig ner i de nordligaste trakterna. Efter 1600-talets ingång är en jämn invandring påvisbar och under 1640-talet börjar den egentliga skattläggningen av finnhemmanen i norra Värmland.

Det fordrades ett annat odlingssystem för att med de primitiva medel föra in dessa karga trakter i odlingen. De odlingstraditioner som dessa finska bolbyggare medförde, sammanfattas i Finlands nationalepos, Kalevala:

”Ej växer säden
om man först ej röjer marken,
hugger ned och bränner träden.”

Med svedjebruket förvandlades hårdbruten barrskogsmark till åker. Hos finnen var svedjeåkern utgångspunkter för både rågodlingen, hö- och lövfångsten. Då detta bruk drevs mycket intensivt, därför att åkern ständigt flyttades till nya svedjefall, behövde finnen stora områden för sin bärgning.

Finnen reste sin gård, en samling oansenliga, gråa hus i ett utsatt läge högt på bergssluttningarna med milsvid utsikt över skog och myr. Där gav skogen honom svedjeland för råg och rovor och där skänkte lavheden, lövskogen och myrslogen honom foderfångst.

Att i detalj följa den första finska bosättningen ställer sig svårt på grund av det närmast nomadiserande liv som finnarna förde under den första tiden och deras bostäder voro av enklaste slag. Först år 1653 omtalas finnar i skattelängden för Älvdalen. I jordeboken för samma år äro Bjurberget, Kindsjön, Röjden, Kringsberget upptagna som finska nybyggen och Medskogen som 1/4 hemman. Nybyggena angivas vara upptagna mellan år 1649 och 1653.

Förutom dessa betalade finnar från Järpliden, Skråckarberget, Skallbäcken, Tjärnberg, Viggen, Flatåsen, Öjeberget och Kringsberget tionde år 1655. Något år senare tillkomma Avundsåsen, Älgsjön, Mackaretjärn, Djäkneliden samt år 1661 Aspberget längst i norr. Kolonisationen gick ganska fort och vid 1600-talets slut hade det uppstått en ganska sammanhängande finsk bebyggelse på skogarna väster om älven. Avståndet mellan dessa finska nybyggen och den gamla dalbygden blev ganska stort och understeg aldrig halvannan mil.

Dalbönderna använde som tidigare nämnts redan nu sätrar och avlägsna slåttermyrar, vilka sträckte sig en à två mil från huvudbygden och var en viktig del i bygdens försörjning. Och det var just här som dalbornas och skogsfinnarnas intressen först kommo i konflikt. Upprepade gånger klagade dalborna vid rätten på de finska nybyggarna som gjorde skada på deras skogar, mulbeten och slogmyrar. Dessa klagomål vid rätten ledde ibland till att finnen blev ålagd att flytta. Och sådana klagomål voro vanliga. Näsberget blev exempelvis utdömt vid tinget 2/5 1664 emedan finnen slagit sig ned i skatteböndernas skog och i deras bästa säterhävd. Näsbergsfinnen förlikte sig emellertid med skattebönderna, och 1684 bestämdes t. o. m. att Näsberget skulle "njuta och tilläggas 1/3 skog myrslogar och utängar emot halvgärds hemmanet Elindebol".

Djäkneliden kunde ej skatteläggas, för att det låg för nära Ransby och Tutstad, varför ägaren måste avträda torpet. Ljusnäs åbor klagade 1686 över finnarna i Digerberget, för att de gjorde stor skada och ville ha bort dem emedan de ej betalt bördspenningen (15 riksd. och 4 tunnor råg). År 1669 utdömdes Nästorpet vid Örsjön i Dalby, då det var till förfång för jordägarna.

Det var emellertid inte endast genom dalborna som finntorp måste flyttas. Det fanns en annan fiende i dessa frostlända marker - den från Runebergs dikt bekante ”Bonden Paavo” - frosten. År 1727 heter det om Avundsåsen, att ”detta Torp hafva åboerna ödelagt för den starka Fråsten som dersammanstäds årl:n förderfvar grödan och nu på annat ställe dess Båhlby, Skattehemmanet S:a Perby ägor begynt bygga hvarest de äga upptaga och hafva med Båhlbyn samfels skogshefd”.

 Ännu en fiende hade dessa finska nybyggare i de många krig som fördes vid denna tid mellan Sverige och Danmark-Norge. Och dessa utpräglade gränstrakter utsattes för fiendens härjningar och många gårdar och byar förstördes. Enligt domböckerna för åren 1676–77 hade Röjden, Skråckarberget, Avundsåsen, Järpliden, Aspberget och Mackaretjärn härjats och stodo därför öde.

Inom dessa områden har finnkulturen bibehållit mycket av sin ursprunglighet fram mot vår tid. Karakteristiskt för den finska bebyggelsen var det stora antal hus glest spridda över ett stort gårdstun: rökstuga och kokhus, härbre och stabbur, fähus och lador samt badstu och torkrior, typiska för det finska byggnadsskicket.

Ännu kvarstår några rökstugor, de flesta i Nyskoga, ibland tillbyggda med svenskstuga. Även typiska bastubyggnader finnes kvar här och var likaså lämningar av den intressanta näverflätningskonsten som finnen var en mästare i. De viktigaste minnesmärkena i dag av den gamla finnkulturen är dock, de odlade höjdryggar och åsar, lövskogsklädda bråtar och svedjefall vilka ligga som ljusa fläckar i de mäktiga skogsvidderna i detta vildsköna, nordligaste Värmland.

Inom dessa områden har finnkulturen bibehållit mycket av sin ursprunglighet. - Finnplog från Bastuknappen i Norra Finnskoga.

Kvar leva ännu ättlingarna av den arbetsamma, sega gamla stammen och med dem minnet från en annan och mera hårdför tid, då eldskenet flammade och röken välvde som ett tjockt moln från svedjefallen i de ljusa sommarnätterna.

  - - -