Källa: Läsning om finnar, Friedr. Rühs

F I N L A N D

och

Dess invånare.

af

Friedr. Rühs.

 Ifrån Tyskan

 af

 R – d.

_______

Första Delen.

_______________________

 Stockholm,

Tryckt hos Olof Grahn, 1811.

Finland och Dess invånare af Friedr. Rühs. Andra och Tredje Delen. Stokholm 1815.

Bihang

om de finska colonisterna i Sverige och Norrige.

1. Om de på åtskilliga ställen i Sverige boende Finnar.
(Se Om de på Svenska sidan boende Finnar, Åbo Tidningar 1793, N:o 5-8, 10. 13, 14, 32, 40, 52.)

Hufvudsakligen i Värmland, Dalarne, Gestrikland, Helsingland och Medelpad träffar man finska colonister, hvilka hafva utvalt sina boningsplatser i de aflägnaste skogstrakter: sådana trakter pläga derföre kallas Finmarken. Att de i förra tiden äfven hafva uppehållit sig på åtskilliga, andra orter (t. ex. i Westergöthland), men sedermera blifvit utträngde derifrån, eller genom sammansmältning med sina svenska grannar förlorat sitt språk och sina seder, är icke sannolikt; åtminstone är visst, att Finnarne fordom vore långt talrikare och mera vidt kringspridda än nu. Öfver allt, der de hafva nedsatt sig, hafva de uppbyggt åt sig pörten och inrättat sitt lefnadssätt alldeles på deras lands vis. Svedje, och der tillfälle var jagt och fiske voro de näringsgrenar, som de utvalde: tillfälle att få svedja var utan tvifvel första anledningen till deras utflyttning; men en orsak dertill blef också sedermera den förföljelse och hårdhet, som ofta utöfvades emot dem.

När de invandrade i Sverige, kan icke med fullkomlig visshet bestämmas. Men det är ganska sannolikt, att det skedde genom Gustaf I:s och Carl IX:s föranstaltande, hvilka, för att uppodla och befolka åtskilliga stora och aflägsna skogstrakter, hitkallade finska familjer, för att derstädes uppsvedja landet. Denna förmodan bestyrkes genom den bland dem fortplantade traditionen; Carl lefver ännu i tacksamt minne hos dem och utmärkes med namnet af den gode Konungen (hywä Kuningas); äfven de skriftliga urkunderna öfver deras besittningsrätt äro alla ifrån dessa tider; och många familjer veta att uppräkna sina förfäder ändå till den förste, som lemnade sitt fädernesland.

De härstamma ostridigt ifrån norra Savolax eller Rautalambi härad, hvars invånare äfven måste räknas för Savolaxare. Det var naturligt, att man icke valde colonister ifrån de trakter, der redan ordentligt åkerbruk var kändt, utan ifrån det inre af landet, hvars invånare blott förstodo sig på att svedja: desse kunde äfven lättast föranledas till utvandring, så snart man blott försäkrade dem, att de med all frihet skulle få begagna stora skogar. Deras savolaxiska härstamning förråder sig äfven tillräckligt genom sin dialekt och bruket av slägtnamn, hvilka Savolaxarne ensamme bruka, och äro hos colonisterne till större delen de samma, som förekomma i Savolax och Rautalambi. Värmland var, då det anslogs till Carls hertigdöme, nästan fullkomligt öde, fullt af skogar och kärr, hela Väsehärad, Carlskoga och Nyed utgjorde en ödemark, till dess Finnarne nedsatte sig derstädes: nu äro de alldeles utträngda ifrån dessa districter. Det samma gäller om Gillberga härad, hvarest de, äfvensom i de närmast norska gränsen belägna orter, i början förnämligast satte sig ned; deras efterkommande, hvilka ännu äro här öfrige, hafva blott behållit namnet af Finnar, och äro i språk och seder fullkomligt blefne Svenskar. Verkliga Finnar träffar man nu blott i Elfdals, Jösse och Fryksdals härader, i socknarne Gunnarskog, Järnskog, Ny, Dalby och Fryksände; deras boningsställen sträcka sig längs gränsen och bergsryggen och kröka sig jemte denna på några ställen längre inåt landet från Dalarne ända till Eda socken, en sträcka af 21 mil. Men hufvudsakligast uppehålla de sig vid den norska gränsen, der de allraminst äro blottstälda för oangenäma inskränkningar och förföljelser.

Desse Finnar synas först hafva blivit ansedda såsom ett slags krono-nybyggare och njöto mycket skydd, hvarföre de också snart ansenligen försökte och utbredde sig. År 1644 voro de redan så talrika, att i det danska kriget några hundrade man af dem kunde uppbådas. Emedlertid räckte deras frihet och goda dagar icke länge. Deras egenmägtiga förfarande med skogarne, hvilket med tiden och vid den tilltagande befolkningen hotade att blifva skadligt för en del af deras svenska grannar, väckte missnöje i synnerhet hos egarne af de många efter hand anlagda jernbruken, hvilkas stora behof af skog fordrade skogarnes hägn för den finska ekonomin. Finnarne blefvo snart hatade och äfven illa anskrifne hos regeringen. Redan år 1627 klagade man högeligen i Dalarne öfver deras allt för stora förökelse. Ytterst stränga påbud utfärdades emot dem; deras kojor och hus skulle nerbrännas, och all spannmål tagas ifrån dem, på det de af brist på uppehälle skulle blifva tvungne, att lemna skogstrakterna. I skogsförordningen af år 1647 förordnades, att en undersökning skulle anställas öfver deras boningsplatser, huruvida de kunde vara skadliga för landet och skogarne: det blef dem tillåtit, att drifva ordentligt åkerbruk, men allt svedjande förbjöds dem under hotelse af svårt straff. Följden af dessa hårda påbud var, att de lemnade en stor del af deras äldre boningsställen och alldeles försvunno ifrån de socknar, der de först satte sig ned. Några blefvo tvungne, att blifva brukskolare, hvarigenom de lättare sammansmälte med sina svenska medbröder: andre blefvo ordentliga åkerbrukare, hvilkas hemman beskattades, hvarpå de sedan kunde lefva i ro och fred. Efter kongliga resolutionen af den 8:de decemb. 1680 blef dem tillåtit, att efter förutgången besigtning uthugga smärre svedjeåkrar, för att öka betet; men denna frihet har genom sednare förordningar åter blifvit inskränkt. Till lycka för Finnarna i Värmland blefvo nämde förordningar icke alltid handhafda med yttersta stränghet: de blefvo icke knall och fall jagade derifrån, utan man lemnade dem tid, att inrätta sig annorlunda; och genom sednare lagliga påbud blefvo uttryckligen mildare mått och steg faststälda.

För närvarande nära de sig hufvudsakligen af boskapsskötsel. Deras smör och ost, (hvilka articlar man icke tillreder i Savolax, och hvilkas tillredning colonisterne synas först hafva lärt i sednare tider) äfvensom deras talg stå i anseende. Sina kärl hålla de ganska snygga. De hafva åtskilliga egna, i Finland brukliga maträtter, t. ex. rieska, en kaka af mjöl och vatten, hvilka gräddas på en jernplåt; motti (i Finland hillo), lingonbär inkokta i råmjöl. De ega mycken skicklighet i ved- och bjelkhuggning. När de hafva tillfälle och tillåtelse, så de äfven något råg på svedjeland, och den finska svedjeplogen (sahra) är öfver allt hos dem i bruk. För åkerbruk hafva de ingen böjelse, men de måste nu af nöden göra en lag. Deras vedervilja derför härrör dock till större delen af den dåliga jordmonen; hvilken är mycket stenbunden och består till större delen af sand. På några ställen hafva de inhägnat sina åkerstycken med stengärdesgårdar. Liksom deras grannar bruka de förnämligast blandsäd. Att uppodla kärr och moraser är deras största lust, om de blott hafva tillfälle dertill. Bland dem finnas äfven starka björnskyttar.

De äro i det hela starka, ihärdiga och kunna tåligt utstå strängt arbete och hård brist; gästfrihet öfva de gerna. De äro häftiga och snarstickne, men låta lätt försona sig; utan förställning och utan krus, men dock icke grofva; ett gifvet ord hålla de till punkt och pricka: deremot beskylla dem deras svenska grannar för förbehållsamhet (hvilket kan lätt förklaras af de många orsaker till misstroende, som man gifvit dem i förra tider), egensinnighet och processjuka. Emot fiender hafva de alltid bevisat mod och tapperhet. Svenskarne äro mycket böjda att anse dem för trollkarlar.

De bo i pörten, der spisen vanligen står på högra sidan om dörren. Gluggar tjena i stället för fenster; några hafva för att behaga Svenskarne försett sig met ett litet glasfenster; röken söker sin utgång genom en öppning i taket (Finnarnes räppänä eller lakeinen), hvilken är försedd med en lucka, för att efter omständigheterna kunna öppnas eller tillslutas. I stället för stolar bruka de blott bänkar: de hafva inga sängar, utan ligga på halm, hvilken om aftonen bäres in och om morgonen ut. Barnen sofva om vintern på spisen, eljest på golfvet eller bänkarne, i pelsar. För öfrigt hålla de sina pörten temligen rena och snygga. Utom sina boningshus hafva de särskilt inrättade kök (hos Finnarne kota). Deres kojor äro gemenligen ganska folkrika. Äfven i den strängaste köld gå de utan halsduk: de bruka små runda mössor, alldeles af samma tyg som de finska pitnilkorna, och i hvardagslag skor af björkbark. Hela året igenom bada de 2 à 3 gånger i veckan: begge könen bada gemensamt i närvaro af hela bylaget, och de kasta sig genast från badet om vintern i snödrifvan och om sommaren i vattnet. De äta mjukt bröd; vid sina bröllopp älska de ingen stat, utan bruden och brudgummen gå i sina vanliga högtidskläder. Ehuruväl de vistas mycket i rök, träffar man dock sällan bland dem en blind.

I äldre tider höllo sig dessa Finnar mycket aflägsnade från sina svenska grannar. Icke blott deras aflägsna gårdar, till hvilka inga vägar förde, utan äfven olikheten i språk, seder och ekonomi försvårade all gemenskap; dertill kom det intryck, som de förföljelser gjorde på Finnarne, för hvilka de voro utsatte i anledning af deras svedjande, en näringsgren, till hvars idkande man uttryckligen hade lockat dem ifrån deras hemort. Om en svensk gosse friade till en finsk flicka, erhöll han säkert korgen; Finnarne höllo sina döttrar för vackrare än de svenska flickorna, hvilket också oftast inträffar, men blott så länge de äro ogifta, eller fast hellre, så länge de äro unga: röken i deras pörten är ganska skadlig för skönheten, och man kan icke se någon ting fulare, än en gammal finsk hustru med sin pipa i mund, hvarvid de merendels vänja sig, så snart de äro gifta. Af deras förbehållsamhet hafva deras grannar tagit sig anledning, att beskylla dem för högmod och gifva dem öknamnet Finnadeln. Med tiden hafva begge nationerna mera närmat sig hvarannan: nu gifta de sig ofta med Svenskar och några hafva börjat, att inreda egna gästrum för fremmende, hvilka icke kunna fördraga värman i deras pörten.

Till de fleste finnbyar gå ännu inga ordentliga vägar, och derföre är communicationen med deras grannar ofta svår. Men det svenska språket är nu bland dem allmänt, i synnerhet bland de yngre; blott vissa gamla personer hafva svårt att förstå det och att fullkomligt uttrycka sig på det samma. Derigenom har finskan på många ställen alldeles kommit ur bruk och utdödt, i synnerhet hvarest de fleste bland dem giftat sig med svenska flickor. På denna förändring följer äfven en ändring i seder och lefnadssätt, så att de på detta sätt efter hand sammansmält med sina svenska grannar. På många andra orter bibehåller sig dock deras moderspråk, utan betydliga förändringar: här och der har det emedlertid blifvit förvrängt eller förblandadt med svenska ord. Emellan sig tala de finska och endast svenska med Svenskarne. Vid uttalet af svenska språket begå de samma fel som de egentliga Finnarne; p uttala de såsom b, och d såsom t, och omvändt; s sätta de ofta origtigt eller utelemna de det, t ex s t ricka i stället för dricka, och nickare i stället för snickare. Hufvudsakligen har brist på prester och finska religionsböcker tvungit dem att lära sig det svenska språket; en tid ville man med våld tvinga dem dertill: under Carl XI, år 1682, utverkades ett påbud, att de antingen skulle lära sig svenska språket, för att erhålla nödig undervisning i christendomen, eller alldeles förvisas ifrån trakten. Till lycka för dess arma Finnar utnämde Konungen några år derefter 1690 sin hofpredikant, Johan Shäfer, en infödd Finne, till prost i Gefle, hvilken strax efter sitt tillträde besökte Finmarken och anstälde finska katechesförhör: Konungen upptäckte, at det gafs en lyckligare och billigare väg till att upplysa dessa sina undersåtare, och han förordnade nämde Schäfer till generalvisitator i alla Finmarker och tillsatte för Finnarne egna prester. Innan de lärde att förstå sina svenska lärare, voro de i en stor okunnighet. De larmade i kyrkan, besökte närbelägna krogar, de yngre klättrade upp i tornet och spelte kort; barndop blefvo understundom uppskjutna så länge, till dess gossarne sjelfve kunde gå till presten; men sedan de hafva lärt sina presters språk, äro de fullkomligt lika sina grannar i christendomskunskap och bevista den offentliga gudstjensten med mycken andakt, oaktadt de måste göra några besvärliga resor af 8 à 9 mils väg, för att komma till kyrkan. Hemma läsa de bibeln och allehanda svenska och finska andaktsböcker, på sådana hafva de nu ett temligt förråd; bokbindarne förse dem dermed på marknaderna och låto dem i början betala dem ganska dyrt.

Efter den tiden synas colonier hafva utbredt sig ifrån Wärmland. Man finner dem i temlig mängd i Dalarne. De stora skogstrakter, som stöta till Wärmland, torde hafva lockat dem, att vid tilltagande befolkning nedsätta sig derstädes, i synnerhet då de i Wärmland blefvo allt mera förföljda och utträngde. Kanske hafva de också omedelbarligen kommit hit öfver ifrån Finland; åtminstone hänför en allmän tradition deras första bosättning till Johan III:s och Carl IX:s tid. Som de i början icke blott blefvo tålda, utan äfven uppmuntrade, förökte de sig snart och utbredde sig öfver flere socknar, till dess de åter kommo bergverken och bruken för nära, der de naturligt måste erfara samma vidriga öde som i Wärmland. Emedlertid hafva deras efterkommande bibehållit sig här, på några ställen hafva de mera, på andra mindre sammansmält med sina svenska grannar; sitt språk, sina seder, sitt byggnadssätt och sin ekonomi hafva de till större delen bibehållit; alla förstå de dock svenskan, och de kunna utan svårighet deltaga i gudstjensten. Vidare hafva de bosatt sig i Vestmanland, Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Härjedalen och Ångermanland; i dessa provinser hafva de dock redan mycket försvunnit eller fastmera sammansmält med Svenskarne; de många half-finska ord, som förekomma i den norra svenska dialekten, synas härstamma ifrån dem.

II Om finnarna i Norrige

(Ur A.C. Smith beskrivelse over Trysild praestgjeld i Aggerhuus stift i Norge, kap. 21 i Topographisk Journal for Norge.)

Det lyckliga tillfället till svedje föranledde Finnarne, att äfven gå öfver den norska riksgränsen och att här utbreda sig, hufvudsakligen uppehålla de sig i Sollöers fögderi och i Trysilde socken, hvilken ligger vid svenska gränsen; om de hafva utbredt sig till andra trakter, deröfver felas det underrättelser. De skola först hafva infunnit sig omkring år 1624. (E. Pontoppidans natürl. Historie v. Norwegen, I. s. 188.) I Trysilde socken bebo de ungefär 13 hemman och åtskilliga dertill hörande torp. Deras antal utgör ungefär 250 själar. Enligt den bland dem fortplantade traditionen skola de för Ryssarne hafva flygtat ur sin hemort och nedsatt sig i de närbelägna svenska provinserna. De hafva förnämligast utsökt skogfulla berg, hvilka i synnerhet passa till svedjeland. För jagtens och rågodlingens skull vilja de icke gerna nedsätta sig i en jämn skog. Det förtjenar att anmärkas, att de icke bo längre i norr än Trysild och äfven här icke längre upp än vid början af alperna, emedan rågen icke växer der i anseende till det stränga klimatet. Till åtskillnad från Lapparne, som af Danskarne kallas Finnar, kalla de sig Rågfinnar (Rugfinner). Hvarje finsk familj bär sitt tillnamn, hvaraf de dock sällan betjena sig: de äro desamma, som förekomma hos deras bröder på svenska sidan. De tala danskan, äfvensom Danskarne svenskan; deras moderspråk närmar sig bland dem sin undergång; de yngre förstå ganska litet deraf och kunna icke mera tala det. Den trakt, som de bebo, kallas i allmänhet Finskogen eller Finmarken. I Trysild tillhöra dem de hemman, som de besitta; i Sollöer äro de till större delen torpare. Deras gårdar ligga på berg, hvarföre och ordet berg vanligen vidhänger namnet. I Sollöer bo de ännu i pörten; i Trysild deremot hafva de alldeles sådana hus som de norska bönderne. Deraf kommer det kanske, att de sednare icke hafva de torra, bleka ansigten, och mörka, röda ögon som de förre; hvilket är en verkan af den myckna röken, som så ofta uppfyller deras badstugor. De bada sig ungefär en gång i veckan. I deras badstuga är en liten ugn af gråsten. När denna är väl uppvärmd och röken dragit sig undan, kläda de badande af sig och stå eller hänga sig ofvanför ugnen vid bjelkar, under det ugnen begjutes med vatten och omgifver dem med en het, fuktig imma. Under tiden piska de sin kropp med ris, hvarigenom den blir ännu mera lätt och lemmarne mjukare och smidigare. När de komma ur badet, hälla de antingen öfver sig kallt vatten, eller kasta de sig i bäcken. De äro goda skyttar och öfvade i skidlöpning. Svedja var förut mera än nu deras hufvudnäring. För närvarande sysselsätta de sig med skogshuggning, utan att dock alldeles hafva förgätit sina fäders näringsgren. Berg, beväxta med tall, anse de för de bästa för rågsädet: de förrätta svedjandet på det vanliga förderfliga sättet. Skörden är ofta ganska lönande. De torka sin säd i rior. De fleste Finnar äro i bättre omständigheter, än de norske invånare i Trysild; man tillskrifver det deras svedjande; de som i nyare tider hafva drifvit denna näringsgren med mindre ifver, äro icke så välmående som deras förfäder; i det hela lefva de dock bättre än deras grannar. I de stora skogstrakter, der deras gårdar ligga, finnas många gräsrika kärr och moraser, så att de kunna underhålla en mängd boskap. Sälla slår skörden dem felt, och bruket af barkmjöl är, i Finmarken långt sällsyntare, än hos de egentligen så kallade Trysildarne. Finnarne beskyllas af många för trolldom och andra gycklerier. I äldre tider rådde väl också bland dem en större vidskepelse, än hos andra norska bönder, men nu är den nästan alldeles utrotad.

Dessa Finnar öro aktningsvärda menniskor, temligen upplysta och mycket tjenstfärdiga, välvilliga och eftergifvande. Men en viss svårmodighet, ett slags melancholi är i Finmarken allmännare, än i andra trakter. Deras åkerredskap äro föga skilda från dem, som brukas af deras grannar: dock hafva de den finska plogen. De sysselsätta sig mindre än andra Trysildare med fiske. Om våren gå de flitigt på fogeljagt; skogshuggning och svedjande äro deras sommararbeten. Med höbergningen börja de tidigt och behöfva också dertill temlig tid, emedan deras sumpiga ängar äro så vidlyftiga. Om vintern är jagt deras förnämsta sysselsättning. Det finnes bland dem en och annan god smed; sina husgerådssaker och åkerredskap förfärdigar hvar och en åt sig sjelf. I bildning och klädsel skilja de sig icke från sina grannar. De gifta sig gemenligen blott sins emellan, dock äfven ibland med fremlingar. En enskilt Finne är mindre förnöjd i ett norskt sällskap, än en enskilt Trysildare bland Finnar. Med Norskarne tala de danska, ehuruväl deras uttal lätt förråder dem; men knapt äro de för sig sjelfva så börja de tala finska. Med sina svenska stamförvandter lefva de i en fortvarande vänskap.