Källa: Elise Lindow-Agnarsson, När jag var liten var allt så väldigt stort. Bonniers Junior Förlag AB. 0610 ISBN 91-48-50177-8

Elise Lindow-Agnarson

När jag var liten

var allt så väldigt stort

Jag själv

Förord

När jag var barn och mycket, mycket mindre än nu tyckte jag:
att de vuxna var jättar,
att möbler och husgeråd var fasligt stora,
att huset, där jag bodde, var kolossalt
och att naturen var enorm.

Jag har ritat bilder av hur jag kände och upplevde det.

När jag var liten var allt så väldigt stort. Själv var jag bara en
liten prick bland de höga, mörka bergen.

Mammas famn var stor och mjuk, jag nästan försvann i den.

Pappa hade så långa ben. Jag såg honom mest underifrån.

Vuxna var stora som jättar. De lade sina jättestora
händer på mitt huvud och klappade mig.

Alla pottor var för stora. Det gick att sätta sej
men inte att komma upp själv.

Tvättfatet var för högt.

När man var väldigt liten fick man mycket hjälp av de vuxna.
Sen begärde de att man skulle klara sig själv.
Och fort skulle det gå!

Mammas skor var så här mycket för stora.

Jag tränade mycket i att stå på tå och hänga i krokig
arm, för det stod intressanta askar
och andra saker på möblerna.

Inte kunde jag tända ljuset, strömbrytaren satt för högt.
Mörkrädd var jag också.

Inte kunde jag öppna en dörr. Antingen fick jag
bulta eller skrika tills någon kom, eller också fick
jag släpa fram en tung stol.

Stolar var stora åbäcken. Det var stånkigt
att ta sej opp på dem.

Trappor var stora och farliga. Allt var gjort för de vuxna.

Mammas nerium var stor som ett träd. Blommorna
var skära och doftade härligt.

Gaffel och kniv var stora och svåra att hantera. Gaffeln var
farlig med vassa, spetsiga klor. Men kniven var slö,
den kunde man sticka i munnen.

Det var trångt hemma, men för små barn
är ett hörn stort nog att leka i.

Garderober är stora som rum för små barn. Man kunde
gömma sej i dem. Ingen visste var man höll hus,
bara man kunde låta bli att fnissa.

Jag klättrade som en apa för att kunna se över verandaräcket.
Det gick inte, så jag fick kika genom hålen i stället.

Att hoppa ner från kökstrappan verkade högt.

Klyftan under magasinbron var djup. Därnere växte
saftigt gräs, som grisar tyckte om.

Jordkällaren var stor som en kyrka. Där fanns potatis och morötter, sylt och ostar och mjölkfat. Jag brukade
sticka fingret i mjölken och slicka i mej grädden,
som låg ovanpå.

Det var jobbigt att gå med armen i vädret, när jag
gick med nån stor. När vuxna tar ett steg,
måste ett litet barn ta två.

Alltid måste jag lyftas upp för att kunna se, när
det var stora människor omkring.

Vägarna var så långa.

Störst i världen var vinterhimlen med miljoners
miljarder stjärnor, som blinkade och liksom fladdrade.
Då kände jag mig särskilt liten.

Jag och naturen - och djuren

När man är liten är gräset på ängen jättehögt. Om jag gick in i det kunde ingen se mej, och jag kunde inte se något annat än gräs. Ibland flög det upp fåglar, där jag gick. Jag spratt till varje gång och hjärtat bultade fortare.

Aldrig trodde jag att jag skulle våga lära mej simma i
ett så stort vatten som Klarälven.

Fruktträden var så höga. Äpplena hängde för högt,
men vinbär var också gott.

Träd var det största av allt levande. De kunde bli väldigt gamla - över hundra år. På de högsta granarna kunde jag knappt se toppen, det såg ut som om den rörde vid molnen.

Katten Ernst var nästan för stor för mig ...

... men nyfödda kattungar var lagom stora.

Grannens hund kunde jag se rätt in i ögonen.
Att hundar fick vara så stora!

Getter såg ut som om de alltid skrattade.
Om någon vuxen var med tordes jag mata dem.
Getmesost och vit get-ost var det godaste jag visste.

Loppor var hemskt små, men de bets duktigt. De hoppade
både högt och långt och var svåra att fånga, för de gömde
sig i vecken på tyg. Då fick man vränga av sig
linnet och gå på loppjakt.

Skalbaggar och myror och andra småkryp var intressanta.
När jag tittade på dem kände jag mig väldigt stor.

När jag var liten
var de stora väldigt dumma ...

... de bestämde allt.

Små barn fick inte spela på pianot. När jag var så stor att jag kunde "spela" var det alltid någon vuxen, som ryckte bort mej. Pianot fick man inte klinka på hur som helst!

Inte fick jag sitta med när de stora drack kaffe.
Jag stod och hängde vid mammas knän.

De stora åt omelett med murkelstuvning när det var kalas,
men det räckte aldrig åt mej.

De stora vräkte sej med enkronor. Aldrig hade jag några
pengar. Kanske ett öre eller två, högst fem ...

... och jag fick ingen 25-öring till söndagsbion
fast "alla andra" fick.

Och jag fick inte leka med vilka barn jag ville ...

Det var hemskt när de kom med sina stora,
löddriga händer och tvättade håret på mej.

Man fick inte börja med sandaler och halvstrumpor
förrän det var nästan sommar. Och sandalerna
var alltid för stora - för att växa i.

Men man fick ofta gå med ärvda trånga skor
när det var 20 grader kallt.

De vuxna sa att man fick bra sångröst om man åt brända pepparkakor. Jag åt av alla krafter, men inte blev
den bättre för det. Vuxna ljuger för små barn.

De stora sa: "Julen kommer snart" och "snart är det påsk".
När jag ville att dom skulle läsa en saga för mig sa de: "Strax!"
Det dröjde alltid väldigt länge innan det blev snart och strax.

När vi lekte tafatt ute i blåsten och skrek som vilda
djur och det började mörkna, då ropade dom vuxna
att vi måste gå och lägga oss ...

... men på morgonen körde de iväg en till skolan
fast det ofta var mörkt.

Vuxna hade ingen respekt för små barn. När jag tyckte att jag varit duktig som snört mina skor alldeles själv, skrattade
de bara åt mig. Då kände jag mig så konstig.

De tvingade i mej stora skedar äcklig fisklevertran
och sa att det var för mitt eget bästa.

Men när jag var förkyld var dom snälla. Då fick jag varma
grytlock på bröstet och varmt honungsvatten att dricka.

Och allra snällast var de på födelsedagen.
Den dagen fick jag mest!

När jag var liten
var jag väldigt dum ibland

Jag trodde att det fanns en skatt vid regnbågens fot.
Man kunde gräva där och bli rik.

Jag förstod inte varför jag blev svart
när jag rörde vid stora bykgrytan.

Jag var rädd att någon skulle få fler köttbullar än jag.

Jag var jätteglad om jag kunde fuska när
vi spelade kort så att jag vann.

De stora klådde mej ibland, och jag var stolt
för att jag kunde klå storasyster ...

... men jag var inte fullt så stolt när jag klådde lillasyster.

När jag hade varit dum mot lillasyster var jag
extra snäll emot henne efteråt ...

... men när jag ville ha nånting lät jag henne be om det.

När det var nån mat som jag inte tyckte om - särskilt fruktsoppa - sa jag: "Bläää!"

... men när det var något som jag tyckte om bad
jag alltid om mer än jag kunde äta opp.

Och jag drömde om att få stoppa i mej
så mycket godis som jag orkade.

Jag var så dum så jag trodde att det fanns troll och spöken. Därför var jag livrädd för att gå ut ensam i mörkret.

När man drömde trodde man att det var verklighet till exempel att man stod i ett för kort linne bland en massa människor ...

... eller att man sprang och sprang utan att komma någon vart.

…eller klättrade uppför skrangliga trappor, som hängde i luften och slutade i en igenspikad dörr.

Då var det tryggt att ha lillasyster bredvid sig i sängen.

Det var en underbar dag då mina ögon nådde över bordskanten.
Då tyckte jag att jag var stor.