Källa: Gammelmat i norra Värmland, Torleif Styffe, City Tryck i Karlstad AB 1999, ISBN 91-973156-0-5
Något om mat och matseder
Älvdalsbondens föda beskrivs av landshövding Adolph Mörner 1762. Bonden får inte själv bröd av den finaste havren, utan den är blandad med agnar. Men mycket havre äter han och inte bara som bröd:
”Havregröt, havrevälling, havrepalt, havrekorv med mera är honom allt en angenäm spis, därav han mår ganska väl och tackar Gud, när han slipper gripa till tallbark, skurk eller syra och annan onaturlig spis.”
Ägg var inte vanlig mat i norra Värmland förrän mot slutet av 1800-talet, då de började användas vid finare bak, vid pannkaksgräddning och i vissa soppor. Man höll inte höns i gårdarna. Kokta skivade ägg användes inte förrän ett bra stycke in på 1900-talet som pålägg. S k frukostägg började komma på allvar efter andra världskriget.
Ägg ansågs för övrigt främjande för potensen.
Kaffe köptes orostat ända till 1920-talet och rostades hemma i en speciell rostare av plåt, senare i en rund brännare på kokspisen. Före kaffekvarnens tid maldes kaffet med saltsten.
Kaffet var ofta svagt, så kallat lank - man blev sjuk, fick ont i magen och sov dåligt av starkt kaffe, sa man, men den verkliga orsaken var säkerligen att det var dyrt.
Skurkaffe kallade man kaffe med vetebrödsskiva eller en mjukbrödsfjärding, som gårdens pigor förr fick sedan de skurat på lördagsaftonen.
I de flesta hem läste man bordsbön tyst i gamla tider. Man knäppte också händerna. Barnen lärde bönerna med högläsning. I många hem läste husmor ”Gode Gud välsigna maten, amen” och efter maten ”Tack gode Gud för maten, amen”.
Vid arbete ute i skogen - även vid sträng kyla - tog Dalbybon av sig mössan när han åt och glömde aldrig att tacka Gud för maten. Så berättar Gustaf Schröder från 1850-talets Dalby.
Denna vördnad gick förlorad någon gång, för från slutet av 1800-talet har berättats att karlarna ibland till och med behöll huvudbonaden på inomhus under måltiden, även om det inte hörde till god ton.
Eric Edgren från Vingäng har i ett brev till Lars Bäckvall berättat om vad man åt på bröllop ”även i rikare hus” i Dalby på 1850-talet.
”... det bakades tunna mjuka kakor av blandkornsmjöl, som hopveks och lades på matbordet i stället för tallrikar, som då ej brukades. På dessa kakor lades då maten såsom kött, fläsk och potatis, sedan denna frukt börjat odlas, och skars i munsbitar med jongen (kniven).
Maten sattes på bordet i stora träfat, från vilka bordsgästerna upphämtade och lade på sina bröd. Såser brukades nog inte då till köttet.
Supanmaten och tunn föda åts ur stora träfat, då många åt ur samma fat. Det gick så till i min barndom i vardagslag i Dalby.”
Detta med ”vardagslag” avser nog bara det sista om att äta ur samma fat.
Från boken ”Från finnskogsbygder och pilgrimsstråk” om kalasmat i gammal tid:
”Vid bjudningar, bröllop och begravningar var maten finare än i vardagslag. Till själva middagen bjöds ofta på stuvad lutfisk med potatis som första rätt, så kål- eller fruktsoppa, sedan fläsk, kött och korv med bruna bönor. Till efterrätt vankades saftkräm som kokats en eller annan dag i förväg och så slutligen kaffe.
Annan vanlig kalasmat var sötost, ostkaka och klengås. Klengås var tillagad med ett tjockt lager smör på mjukt, tjockt bröd och ovanpå smöret torriven sandost (mesost). För att få klengåsen fin satte man grynsållet över och klämde till. Då fick man ett rutmönster i sandosten.”
På 1800-talets gårdar satt husfadern oftast så han såg dörren. Inhysta fattiga hade oftast ett eget, mindre, bord.
Matordningen på bondgården (1880-tal) i Dalby var enligt Karl L:son Bergkvist:
kl 6 kaffe utan dopp;
kl 8 frukost bestående av 1/4 rågkaka med smör, messmör och ost samt skummjölk;
kl 10 dagvard, ”dagge’ln”, med välling, bröd, smör och messmör samt eventuellt rå sill;
kl 15 middag - kokt potatis och sill eller kött, havrebröd och sur tätmjölk, ibland varierat med köttsoppa, ärter eller kål;
kl 20 åts kvällsmålet bestående av gröt på skrädmjöl eller kornmjöl med mjölk eller tätmjölk. Kort därefter gick man till nattens vila.
