Kära barn.

Morfar skall nu börja skriva ner litet hågkomster från sin barndom. Något av större intresse är det väl ej, men i alla fall. Av mitt inträde i denna, den bästa av världar har jag inget klart minne. Förmodligen var jag en liten ynklig unge - begåvad med en ovanligt kraftig skrikhals. Därav min nuvarande storartade sångröst. Jordemodern, tant Maria, som jag träffade många år senare sade emellertid, att jag var ett ovanligt vackert gossebarn. Och visst vill jag tro henne, hon hade ju hjälpt många ungar till världen, så hon bör ju ha varit ganska vittnesgill. Mina första två levnadsår äro höljda i dunkel. Ett svagt minne har jag dock att jag fick kramp och blev borstad under fötterna med en klädesborste. Sedermera fick jag ett par jättestora bölder som fick skäras upp. Ärren finns kvar, och har vid åtskilliga tillfällen rönt behörig uppmärksamhet och beundran från skolflickors sida. Men man måste ju ta tillvara allt som kan inge respekt. Mitt första egentliga minne är från den dag, då jag fyllde tre år. Ett särskilt bord hade dukats och jag skulle få bjuda familjen på kaffe. Detta kallades att "bestå". Av mina presenter minns jag bara en mugg som det stod "för enn snäll gosse" på. Att jag minns denna måste naturligtvis bero på att den följde mig genom alla mina barnaår.

Varje vinter kom skinn- och vadmalsskräddare från Malung. De satt på ett stort bord och sydde fårskinnsfällar, fällar och vadmalskläder till hela familjen. De talade sinsemellan ett underligt och obegripligt språk, som kallades skinnarspråket. Sedan kom skomakaren, han var efterlängtad av oss barn ty han sjöng alltid visor, som vi lärde oss och sjöng, då inte vår moder hörde på. Innehållet i dem var förmodligen för världsligt för att bli gillat. Tyvärr har jag glömt det mesta. En handlade emellerid om Moses, lagens tavlor och patriarkerna.

Vårt hus var långt envånings med två oinredda vindar. Vad man i dag skulle kallat rum och kök, rummet var den så kallade stugan. Där lagades maten, där åt vi och där sov vi. Vid ena långväggen fanns s k taksängar d v s sängar i två våningar. Föräldrarna sovo emellertid i finrummet som kallades kåven. Ytterligare ett stort rum fanns som av någon anledning kallades nödstugan. Där hade far sin snickarverkstad och mor sin vävstol. Så hade jag mitt eget spöke Esse som huserade på vinden. Min äldste broder som hette Olle brukade alltid säga att Esse skulle komma och ta mig, om jag ej höll mig tyst på kvällarna, sedan vi gått till sängs. Esse var ej något storvuxet spöke, men han flaxade omkring på läderlappsvingar och var till stor fasa för barnet.

Far hade två sätrar. En låg på finnskogen väster om älven, men den hade de slutat använda. Den andra låg på östsidan och hette Lortbergssätern och det är från den jag har mina käraste barnaminnen. Av mitt första besök där har jag ingen förnimmelse. Min kära farmor vistades då ännu i sätern på somrarna och i åratal efteråt pratades det om att jag suttit i hennes knä och vätt ner hennes stora förkläde. Sedermera övertogs emellertid göromålen på sätern av min moder och hon hade alltid sina tre yngsta barn med sig. Det var en lycklig tid för oss barn. Något tvång kände vi aldrig av, vi levde fria - inom vissa gränser - som fåglarna under himlen. Kosthållet var enkelt men maten sund och närande. Blev man hungrig mellan målen sprang man in till mor, som bredde en härlig smörgås med nykärnat smör, hembakat rågbröd och naturligtvis en rejäl skiva hemmagjord ost. Smultron, blåbär och hjortron kunde vi plocka och äta i obegränsad mängd.

- - - Mor hade gått för att hälsa på i en annan säter, vår syster Elin pysslade förmodligen med sin docka eller med städning inne i stugan, då det hände. En vargflock, eller gråben som man även sade, kom rusande förbi flämtande och med tungorna hängande ur de vidöppna röda käftarna. Vettskrämda rusade vi in i stugan, krokade dörren, och till yttermera visso kilade fast kroken med den påföljd, att då mor kom hem kunde vi ej öppna dörren utan mor fick ta sig in bäst hon kunde genom ett fönster. Först ville hon inte riktigt tro på vargarna, men sedan fick hon veta att det var flera som sett dem. Så det så. - - -

Frampå högsommaren kom alltid far med några slåtterkarlar upp till sätern för att slå av höet på sätervallen. Då var även vår äldste broder alltid med och han fann alltid stort nöje i att på kvällarna skrämma upp oss ungar med prat om spökerier av olika slag. Att det bergtroll eller bergfolk som vi sade, men att freda sig mot dessa var inget större problem. Man behövde bara ta ett kol i spisen och rita ett kors på yttersidan av dörren, och så var man fredad. Men så fanns det ju en massa småknytt, lövjerskor, tomtegubbar m.m. sådant som man skulle be Gud och barnavännen att skydda sig mot, då man läste sin kvällsbön. Olle brukade samla lysmaskar, som han i största hemlighet placerade ut på lämpliga ställen i stugan. Sedan vi gått till sängs på kvällen och det blivit mörkt lyste de naturligtvis för fullt, och så inbillade han oss att det var spökögon. Vi kom naturligtvis underfund om knepet och så var det inte roligt längre. Men en sorts spökeri som vi aldrig fick någon rimlig förklaring på var att det ibland hördes som ett avlägset åskdunder i berggrunden under stugan. Ibland tyckte vi att det lät som om man skulle rulla timmerstockar utför ett stup. I början tyckte vi det var kusligt, och vi ungar trodde givetvis att det var bergfolket som huserade därnere. Så småningom vande vi oss vid dundret och lustigt nog hördes det i fortsättningen bara om vi först hade pratat om det. Kanske det i alla fall var bergfolket? På kvällarna hörde vi ibland berghunden (förmodligen en sjöfågel) som lät höra ett voff, voff, voff.

Tranor fanns det gott om på myrarna och ibland kunde vi se mården stryka kring utanför gärdesgården. Skogsfågel, tjäder och orre, fanns det gott om, för att inte tala om järpar, som det vimlade av. Vi drömde att vi i en framtid skulle förvärva bössor och bli storjägare men fingo nöja oss med att leka låtsasjakter med pilbågar. I fantasin nedlade vi jättestora älgar, björnar och gråben. Vargar såg vi aldrig mer till sedan den där gången jag redan skrivit om. Någon björn såg vi aldrig men mor visade oss en gång då vi plockade hjortron en stor myrstack, där björnen krafsat efter myror och vi såg tydliga spår på myren efter de stora björnlabbarna. Men rädda var vi ej, mor var ju med, fast spännande var det förstås.

Korna kommmo snällt hem till sätern på kvällarna, juverstinna och längtande efter att bli mjölkade. Jag brukade få mjölka åt katten och själv fick jag alltid dricka en mugg spenvarm mjölk, av någon anledning kallades den "kattsupen".

Då vi blev litet större fick vi börja att fiska. Mor gjorde metrevar åt oss och till krokar fick vi krökta knappnålar. Det fanns en bäck ett par kilometer nedanför sätern och till den fick vi gå. Någon matnyttig fisk fanns där tyvärr icke, men där vimlade av en sorts småfisk som gick under namnet bukfyll. Efter vad jag sedermera konstaterat torde det ha varit elritsor. De nappade emellertid villigt och det var ju huvudsaken för oss. I säterns närhet fanns dessutom småtjärnar där det vimlade av abborre och mört. Men till dem var vi förbjudna att gå ensamma. En gång då far var på besök minns jag dock (de andra barnen var nere i byn), att mor en vacker dag lyckades övertala far att följa oss till Björtjärn för att meta abborre. Dumt nog fick jag reven påknuten på spöet innan vi gav oss iväg. Jag lyckades naturligtvis fastna med reven i trädgrenarna efter vägen, och far grymtade först över besvärliga ungar men fram kom vi och satte igång. Jag tror far fick två eller tre abborrar. Själv fick jag först inte ett liv. Men hur som helst ett minne var det.

Före skolåldern hyste jag en panisk förskräckelse för flickor i min egen ålder, och yngre sådana (det bättrade sig med tiden). Äldre damer syntes mig mera tilltalande. Då jag första gången blev kär på allvar var det i en söt småskolelärarinna, som vikarierade någon vecka för den ordinarie. But that is another story som Kipling sa. Nå väl. Jag kunde ha varit i fem-års åldern då följande hände. Mor skulle få besök från en annan säter där det även fanns en jäntunge på 4 à 5 år. Man hade retats med mig med anledning därav och särskilt betonat att jag skulle vara rädd om min mössa, då småflickor snattade sådana så fort dom bara kom åt. Här gällde det att ej ta några onödiga risker. Då jag såg att sällskapet var i antågande på stigen, tog jag resolut min mössa, ABC-boken och klättrade upp på taksängen, där jag stannade kvar hela tiden, säkert i flera timmar, så länge besöket varade. Varken böner eller mutor hjälpte. Jag var ståndaktig. Jag sneglade ner, flickungen var ganska söt, snyggt klädd med rosett i de blonda lockarna, men nej. Händelsen förorsakade mig mycken spott och spe från anhöriga, men det bidrog bara till att härda mitt manliga sinnelag.

ABC-boken kunde jag utantill. Jag kunde läsa i pappas tidning, som hette Aftonbladets Halfveckoupplaga, ävensom på spisluckan, där det stod Skoglund & Olsson, Gefle. Jag funderade mycket över detta Gefle. Det lät ju nästan som ett svärord, och sådana fick man ju inte använda. Skolan var denna termin inrymd i Örtenstensgården, som var förvaltarboställe åt Uddeholmsbolagets skogsförvaltare.

Min skolväg dit var inte lång, cirka 5 minuter. Mor följde mig första gången. Det gjorde visst förresten alla mammor. Jag tror mig minnas att de alla blev bjudna på kaffe och dopp. Så skulle ungarnas läskunskaper prövas och mammornas anleten skeno av glädje, då deras avkomma befanns ha hjälpligt inlärt stavningens mysterier. En gosse var emellertid överårig och skulle gå sin andra termin. Han skulle stava ra. Bokstäverna kunde han. Men hopläggningen var värre och den unge mannen sa att ra var geta (geten). Ännu värre blev det då samme gosse skulle stava ihop ett så svårt ord som sädesaxet. Han stavade och stavade och så slutligen brast han ut i glädje: sotifax. Terminen var bara sex veckor lång, men vi hann hjälpligt lära oss läsa, skriva, lägga ihop och dra ifrån, varmed förstås addition och subtraktion. Fast dessa ord lågo för oss i ett avlägset fjärran.

Efter en ljuvlig sommar kom så nästa termin. Denna gång var småskolan flyttad till en gård, som låg nedanför landsvägen. Men vägen dit var heller inte lång. Jag kunde kuta hem på middagsrasten, men gjorde det mindre gärna, då jag tyckte att ungarna som hade matsäck med sig hade större möjligheter att utnyttja matrasten till lek. Vi tillväxte i kunskap, nåd och visdom inför Trons-Kari, som vår stränga men snälla lärarinna hette. Men en dag på vägen förbi Örtenstensgården, vi voro tre kanske fyra ungar som traskade förbi deras trädgård, där äppelträden dignade av de härligaste röda äpplen, och en massa fallfrukt låg under träden. Vi föll naturligtvis genast för frestelsen att nalla av härligheten. Dessvärre blev vi iakttagna och som ertappade på bar gärning kunde vi ej förneka vår förbrytelse, då vi nästa dag erhöllo en skrapa av Trons-Kari. Vi avgåvo ett heligt löfte att aldrig göra så någon mer gång, och så var saken ur världen. Då vi på eftermiddagen samma dag slokörade och skuldmedvetna passerade förbi Örtenstensgården, blev vi hejdade av tanten på stället, som förärade oss så mycket äpplen som vi kunde bära med oss. Vi gav varandra ett dyrt löfte att inte knycka äpplen någon mer gång (underförstått i den trädgården).

Min tredje och sista termin i småskolan försiggick i en gård längre söderut efter landsvägen. Vi skulle nu lära oss multiplikationstabellen. Jag fick bakläxa en gång och skäms däröver den dag som är. Bakom mig i klassen satt en lång individ som hette Olle - han kallades Pernilsa-Olle eftersom han bodde på Pernilsaheden. En gård strax i närheten av mitt föräldrahem. Själv gick jag naturligtvis under namnet Mattes-Axel eftersom jag bodde på Mattesgården. Samme Olle kletade en dag in mitt huvud med s k gorrkåda, som han tagit på någon tall. Jag minns att jag hade stort besvär att befria mig från eländet. Olles mamma var förresten min gudmor. Grabben var i grund och botten rätt hygglig och vi var snart vänner igen. Olle hade två äldre bröder - Axel och Johan - och dessa dyrkades båda av min syster Elin. Hon tyckte att de var fina pojkar men tillade alltid att fryksdalingarna var stygga. Av vilken anledning vet jag ej. Elin fick emellertid en konstig sjuka som kallades danssjukan. Hon kurerades med arsenik som doserades från en till 18 droppar om dagen och därefter ner till noll, och sedan var hon frisk igen.

En dag då vi var på väg från skolan föll det oss in att vi borde bada i älven som just var översvämmad ända till landsvägen. Ingen av oss var förstås simkunnig. Vatten var farligt att umgås med och simundervisning var ett okänt begrepp på den tiden. Jag minns att jag hamnade i en djup håla, kom under vattnet, fick en kallsup, men lyckades på något sätt krypa upp igen. Vi lovade varandra att inte skvallra om vårt lilla äventyr, men nästa dag i skolan förmanades vi av Trons-Kari att förr allan del akta oss för vattnet. Någon hade alltså iakttagit oss och skvallrat.

Så blev Trons-Kari opasslig som det hette och vi fick en ny lärarinna, och det var hon som blev min första kärlek. Jag måste emellertid ha varit en smula ombytlig för under flera månader dyrkade jag även en ung och skön kadett i frälsningsarmén. Hon förärade mig en barntidning som hette Den Unge Soldaten och som var bilaga till Stridsropet. Stridsropet var en rätt så hemsk tidning. Jag minns särskilt en illustration från en dödsbädd. En gammal drinkare skall just till att dö. Månen syns genom fönstret, ett moln närmar sig. Drinkaren reser sig i sängen och utbrister: Innan detta moln passerat månen är min själ i helvetet. Det var väl om något skrämselpropaganda. Men det hörde tiden till och torde väl i någon mån ha bidragit till att minska det otroliga fylleri som rådde.

Så kom var sista sommar i Mattesgården. Far och de tre äldsta barnen reste redan på våren till Kil, men mor och de tre yngsta skulle stanna i Mattesgården över sommaren. Denna sommar inträffade en händelse som har etsat sig in i mitt minne. Ett dygnslångt skyfallsliknande regn kom, älven steg högt över sina bräddar, bäckarna och åarna förvandlades till skummande forsar och landsvägstrafiken omöjliggjordes under flera dagar. I älven flöt massvis med bråte av alla slag lador, logar och även en eller annan stuga. Min bror och jag befann oss i något som kunde kallas de stora barnens paradis. En dag hade vi trots stränga förbud stuckit ner till stranden, där vi som bäst roade oss med att staka på en laddörr, då en något äldre gosse kom roende från västsidan. Vi blev inbjudna att följa med i båten. Han skulle till handelsboden och det var bara en liten bit dit, så vi följde med naturligtvis. Älven nådde ända upp till ett staket vid boden.

Min bror och jag satt kvar i båten och väntade och väntade. Då upptäckte vi på landsvägen vår mor och syster, som kom springande på landsvägen och ropade pojkar, pojkar, så mycket de orkade. Vi förstod båda att nu kommer det att vankas spö. På hemvägen sa min bror till mig att då vi kommer hem till den "hjuling" som säkert väntade oss, ska du inte skrika och gråta, för den glädjen ska vi inte göra henne. Nåväl , björkriset togs ner från spiselkransen, där det ständig hade sin plats. Jag var den förste delinkventen. Jag slapp undan med tre ynkliga rapp, som det inte var något att tjuta för. Min bror fick betydligt mera hjuling, men han bet ståndaktigt ihop tänderna och teg, fast svedan bör ha varit kännbar. Jag såg hur tårarna trillade ur hans ögon.

Sedan på hösten kom flyttningen och vi hamnade i en ny värld, som det tog lång tid för oss att acceptera. Värst var det för mor. Hon gick ofta som försjunken i drömmerier och ibland såg vi henne gråta. Hon längtade alltid tillbaka till sin gamla gård och säter. Jag satt en stund vid hennes säng någon dag innan hon gick bort. Hon var då tillbaka i sina minnen från sin ungdom och sitt fria liv på den gamla sätervallen.

I folktron levde fortfarande på den tiden en massa kvarlevor från forna dagar kvar, delvis med anor ända från hednatiden. Sålunda kunde man få höra gammalt folk säga då åskan gick, att nu kör allt Tor hårt. Och häxtiden var inte glömd. Det fanns en gammal kvinna som gick under namnet Såg-Kari, eller man sa visst Kare, som man visste med säkerhet ha försvurit sig till den onde, och som hade samtliga grejor som erfordrades för en Blåkullafärd. Eller resa till Häcklefjäll på påsknatten.

Finnarna på skogen voro naturligtvis ansedda som framstående trollkarlar. Det berättades om en som kallades "finn i Änga", som tog bort håret på en granne, som hade tjuvvittjat hans fiskredskap. Tjuvfiskaren lär ha fått tillbaka hårväxten, då han gjort avbön hos finnen. Så det var ju klart att finn i Änga kunde trolla.

En annan gång hade det hänt att en fattig finngubbe kom in i ett förmöget bondställe i Branäs. De höll som bäst på med julslakten och gubben undrade om han inte kunde få en liten slaktbit med sig hem. De sa emellertid att de hade så litet för eget behov så han borde nog gå till ett annat ställe där de hade mer att ge bort. Har ni så litet är det väl bäst att jag ställer så ni får mer, sa då finnen. På natten rev sig en slagbjörn in i deras ladugård och dödade deras två bästa mjölkkor.

En snäll och hygglig finngubbe var Aspli-Nils, som jämte sin syster bodde på ett litet torpställe på fars skogsmark på sörfinnskogen. I sina unga dar hade han varit hård och vild till sinnelaget, men en dag då han sysslade med vedhuggning började åskan gå. Morsk som han var drämde han yxhammaren i en till och skrek: kan du slå hårt så kan jag slå lika hårt. I samma ögonblick slog blixten ner i tallen. Aspli-Nils kastades åt ett håll och yxan åt ett annat. Då han kom till sans igen blev han klar över att han syndat djupt och blev allt framgent en synnerligen from man. Sin gamla vidskepelse kom han dock ej ifrån. Då han kom på besök till oss måste min broder Olle gömma undan sin fiol, ty den var ett djävulens spelverk. Litet mer tveksamt var det med systrarnas gitarr, men för säkerhets skull gömdes även den undan. Jag minns att då mor en söndagsmorgon ville ge finnen en ny skjorta bad han henne lämna undan den till i morgon måndag. Det berättades om denne Nils att en herreman utanför kyrkan hade sparkat föraktligt efter honom; att Nils skulle ha sagt: Gud kan nog slå dig. Mannen som visst hette Edgren blev för all framtid halt på samma ben som han sparkat med.

De värsta spökerierna inträffade dock på själva finnskogen, där det i en säterstuga brukade förekomma danstillställningar. En skara ungdomar hade samlats där en lördagsnatt. Dansen gick som bäst till tonerna av den ondes instrument, fiolen. Dörren öppnades och in kom en främling som deltog i dansen och som sa, att han skulle lära dem en ny slängpolska om de bara hade lust. Jo visst de satte igång. Dansen gick vildare och vildare hand i hand runt stuggolvet. Plötligt dansade främlingen som ledde det hela ut genom dörren. De efterföljande försökte släppa taget i varandras händer, men förmådde inte. Siste man tog emellertid ett fast grepp i dörrposten. Armen slets av och hängde fortfarande kvar nästa dag. Alla de andra var försvunna, vart de hamnat var givetvis självklart. Sedan dansades aldrig mer i den stugan.

Ett annat sorts spökeri som inträffade på Finnskogen under min barndom har jag gott minne av. I en stuga började plötsligt saker och ting att kastas omkring. Utan att någon rörde vid dem. En gryta kunde utan vidare kastas ur spisen fram på golvet, saker och ting på bord och hyllor foro omkring som besatta. Ett strykjärn höll på att träffa en präst i huvudet, då han som bäst höll på att läsa besvärjelser mot detta, som han trodde, djävulens påfund. Saken blev en rikshändelse av stora mått. Tidningsmän, vetenskapare, andliga av alla de sorters samfund besökte gården. De bevittnade och bestyrkte samtliga fenomens verklighet, men ingen kunde ge en vettig förklaring till spökeriet, som emellertid tycks ha upphört liksom allt annat i den vägen.

Spökerier förekom dock även i vårt omedelbara grannskap. Att gasten skrek vid smedjan på Bäck-knölen på höstkvällarna var ej så mycket att fästa sig vid. Det hörde liksom till, fast nog var det kusligt. Vi visste ju att det bara var ugglorna, som var i farten. Gast eller uggla kom för oss barn på ett ut, och icke gick man gärna ensam ut på kvällen.

Så kom emellertid det verkliga spökeriet. I vår närmaste granngård där faster och farbror bodde, hade en gammal man gått hädan. Det sades att han i livstiden varit en stor syndare, och att då han en kulen höstnatt vid 12-tiden på natten gav upp andan hade en skata flaxat upp på fönstret och avgivit ett gällt skratt. De som sutto vid dödsbädden togo för givet, att det var den onde som kommit för att hämta hans själ. Gubben begravdes naturligtvis i vigd jord, men före jordfästningen låg han på lit de parade i ett gavelrum på övre våningen. Så upptäckte vi och andra grannar ett grönaktigt sken från fönstret, där gubben låg. Det hela verkade mystiskt då ingen lampa eller något ljus var tänt i rummet. Alla från granngårdarna samlades och stodo förundrade inför det oförklarliga fenomenet. Ett slughuvud och tvivlare framkastade att det kunde vara återsken från något fönster i grannskapet. Man gick då och släckte alla lampor i granngårdarna, himlen var mulen, det regnade men skenet från fönstret var kvar, och syntes tydligt liksom blåaktigt även på stockverket nedanför. Efter gubbens begravning blev allt som förut. Det mystiska skenet var borta. Jag har med bävan sett det själv. Förklara det den som kan.

På vägen till faster på Heden och kusinerna på Åsen bodde i en liten stuga att gammalt syskonpar. Hangellars och hans syster Mari. Dom var jag emellertid rädd för, då man sade att de var hedningar. De var dock icke farliga alls och deras hedendom bestod bara i att de ej kunde läsa. De vandrade så att säga i ett hedniskt mörker, men det fanns även andra gamlingar som ej fått tillfälle att som barn få undervisning i läsning och skrivning. Vår gamla farmor som var född 1826 kunde dock både läsa och skriva fast hon ej gått i någon skola.

Alltid när spö vankades, tycks det ha haft samband med vatten, så även vid detta tillfälle. Jag hade fått löfte att gå till Klemensgården och leka med Emil och Maja. I ett obevakat ögonblick stack vi förstås ned till älven, där vi först lekte något så ovanligt som Gud och änglar. Emil som var äldst var gud, jag som var därnäst i ålder och visdom fick vara ängeln Gabriel eller kanske var det Mikael, Maja som var minst fick väl nöja sig med att företräda något enklare änglaskap. Bogserbåten Edebäck kom tuffande förbi med en stor lastpråm, och då förvandlades vi hasteligen till bogserbåtar och kolpråmar. På landsvägen ovanför oss kom fru Bergman, handlarns maka, promenerande. Hon bolmade på en stor cigarr, vilket hon som tillhörande noblessen kunde tillåta sig utan att det väckte särdeles stort uppseende. Nu bröto vi oss lagom stora träpinnar till cigarrer och så lekte vi fru Bergman en stund. Så kom Emils och Majas syster rusande och hämtade oss. Jag fick mina tre rapp av björkriset trots att jag gråtande förklarade för mor, att jag inte varit på botten. Detta med botten kunde hon inte förstå vad jag menade med, och inte kunde jag ge någon närmare förklaring, fast mor själv var närmaste anledningen till mitt påstående. Det förföll sig emellertid så att jag strax innan fått följa mor till ett s.k. väckelsemöte i en granngård, där en i ropet varande predikant hållit en skräckfylld predikan om de förfärliga straff som var tillredda åt djävulen och hans änglar - underförstått alla oomvända i helvetet eller avgrunden, som platsen även kallades. På hemvägen frågade jag mor var avgrunden låg. Lite lättvindigt sa hon, att det är nog på älvbottnen. Så enkelt var det. Vuxna tycks alltid haft det svårt att följa barns tankebanor. Långt senare blev djävulen avskaffad, 1910 tror jag, genom Dagens Nyheter tror jag. Och folk, även många präster, kunde dra en lättnadens suck. Men från sounds to things.

Vi skulle alltså utvandra. Så mycket som kunde rymmas av våra enkla ägodelar lastades på en fyrahjulsvagn, i vilken även mor och de tre minsta stuvades in. De andra hade redan flyttat. Vi skulle åka med vagnen till Torsby, varifrån vi skulle färdas med ångbåt till Fryksta. Vid avfärden från Mattesgården kom gamle morbror (min fars morbror) och förärade mig en liten slidkniv, som han själv smidit just för detta ändamål. Slidan av läder hade han ävenledes själv tillverkat, och man kan förstå en sjuårings glädje och stolthet över att vara knivägare. På vägen till Torsby övernattade vi hos bekanta i Fensbol på en gård som hette Lanäs. Innan dess hade vi passerat tre-mila Osebols-skogen, där det bara fanns två gårdar. På morgonen nästa dag ankom vi till Torsby, varifrån mor och barnen skulle fortsätta med ångbåten Anders Fryxell till Fryksta. Far fortsatte med vagnen till Säter, som vårt nya hem hette. Ångbåtsresan var sjuåringens största upplevelse dittills, något att minnas, något att berätta om och kanske något att skryta med, för nya ännu okända kamrater. Det blåste bra på sjön och den gamla uttjänta båten rullade kraftigt i vågorna. En del kvinnor verkade uppskrämda och pratade vitt och brett om en svår sjöolycka som inträffat några år tidigare på Fryken, då en annan passagerarbåt, Freja, slagit runt i en kastby och gått till botten med man och allt. Med ombord hade befunnit sig ett par svensk-amerikanare, som skulle besöka sin hemtrakt i Fryksdalen, och det ansågs anmärkningsvärt att de hade klarat den långa resan över Atlanten för att nu omkomma i en liten värmlandssjö, så att säga på tröskeln till sitt fädernehem. Vår egen båtresa gick emellertid lyckligt. Jag minns att mor hämtade kaffe, mjölk och bullar åt oss från den s.k. salongen, dit bara fint folk som åkte första klass hade tillträde. Bland passagerarna fanns en straffånge, som skulle ner till cellfängelset i Karlstad för att avtjäna några års fängelsestraff för dråp begått i hastigt mod på en danstillställning. Han hade handbojor och alla tyckte synd om honom, och det sades att han i grund och botten var en snäll och hygglig man. Hans vaktare var dock snäll och vänlig mot honom och bjöd honom på kaffe och smörgås.

Fram på eftermiddagen kommo vi fram till Fryksta, där hästskjuts mötte oss. På lastkajen framför stationshuset fick vi se några lappar och renar, som antagligen var ute på någon uppvisningsresa. Även det en märklig upplevelse att tala om. Av resan från Fryksta till Säter har jag inget minne, tröttheten tog ut sin rätt och jag somnade och då jag nästa morgon vaknade befann jag mig i en ny främmande miljö, där mina barn- och ungdomsdagar skulle förflyta under åtskilliga år.

Men barn anpassar sig fort. Det dröjde bara några dagar och så hade jag nya lekkamrater. Vår närmaste granne hette Johan Eriksson, han bodde i Erikstadskammaren, var målare till yrket, hade fem barn, Einar som redan gått ur skolan, Gerhard som sedermera utvandrade till Amerika, Filip som framdeles tog ingenjörsexamen i Tyskland och som sedan fortsatte i faderns yrke och som startade målerifirma i Karlstad. Så var det Signe Viktoria (Tora) som jämt var snorig och så lille Sigurd som av syskonen kallades Gôssen, även han blivande målare, idag bosatt vid Hagabacken. Så var det barnen i Römyra Agaton och två små flickor, Rut och Olga. Den sistnämnda dog i barnaåren och Rut for sedermera till Amerika, där hon fortfarande torde vara i livet. I Römyra fanns även tvenne äldre pojkar, Gunnar och Arvid, båda redan "frälsta" och färdiga att döpas av baptistprästen, pastor Larsson i Aplungens leriga vatten. Denne Larsson kallades av min bror Olle, som var en framstående hädare för korvskinnsmakarn.

Mina nya lekkamrater talade ett för mig främmande tungomål, som jag emellertid beslöt att snabbt tillägna mig för att ej synas löjlig i andras ögon. Sålunda skulle jag sluta det mesta på e. Jag var van att säga t.ex. gär men nu skulle de heta göre och inte kunde man säga fuggler då det på Kilsmålet hette fôggler, och följaktligen fôggleran i stället för fugglan, som det hette på mitt ursprungliga modermål. Man hade sina bekymmer. Man blev tråspråkig. Men jag är glad över att jag den dag som är tillfullo behärskar det gamla Dalbymålet, som väl liksom andra ortsdialekter är dömt att försvinna i radio- och tv-ålderns tidevarv.

- - -

Källa: Olsson, Mattes Axel. - Ca 1900.