Källa: Ingvar Larsson, Rim och Ramsor från Dalby, 1973

Rim och ramsor från Dalby

FÖRORD

Föreliggande antologi har kommit till genom initiativ av Dalby hembygdsförening, på vars uppdrag undertecknad samlat och redigerat ett urval dikter av infödda dalbybor - i ett fall också prosastycken på dalbymål. De alster som presenteras uppvisar varierande stil- och diktarter men ger dock uttryck för ett gemensamt drag: kärlek till den egna bygden i förening med en varm naturkänsla, ofta med en nostalgisk underton. Det är endast ramsorna och de mer eller mindre konstlösa stroferna och rimfragmenten i början av samlingen som utgör undantag från det sist sagda.

Givetvis är dikterna av skiftande litterär kvalitet. Urvalet har heller inte gjorts utifrån högtställda litterära anspråk. Avsikten har endast varit att samla och bevara vad som genom muntlig tradition eller i manuskript och tryckt form ännu är tillgängligt.
Under loppet av endast några tiotal år har i vår bygd så genomgripande förändringar skett i fråga om bebyggelse, arbetsliv, sociala förhållanden, seder och bruk, ja, t. o. m. när det gäller naturen (skogsmark, sjöar och vattendrag), att det som för en kort tid sedan varit verklighet, hos de äldre endast lever i minnet. Denna antologi kan därför i viss mån kanske fylla en uppgift att åter göra det förflutna levande, både för de äldre och för en yngre generation, som inte ens har hågkomsten av det som varit.

Slutligen återstår att uttala ett tack till författarna, som beredvilligt ställt sina alster till förfogande.

I min hemby, Brattmon, hörde jag som barn en räkneramsa, som mina kamrater och jag själv ofta rabblade upp. Om den kan lokaliseras enbart till Dalby är väl osäkert. Jag har i varje fall inte hört den någon annanstans. Den är säkert mycket gammal. Sista raden - byggd' jungfru Maria e vacker stug' - kan tyda på att ramsan går tillbaka till den katolska tiden i Sverige.

Ett å två begynte på,
tre å fy’r geck å sty’r,
fâm å sex gjo’l ett räx*,
sju å ått’ kom vôl te mått’,
ni’ å ti’ slipt’ en li’,
elv’ å tôlv jol’ ett ôrv,
trettan, fjortan plôck ôpp lortan,
fâmtan, sextan vatt’n hästan,
sjöttan, artan väckt’ i vakan’ (väck’ te vaka?),
nittan tju’g byggd’ jungfru Maria e vacker stug’.
* räx: historia, skröna.

Ett annat slag av ramsor kunde man kalla evighetsvisor. Tack vare slutraden kunde man sjunga den så många gånger man behagade. En sådan visa, som många äldre säkerligen känner igen, löd så här:

       
//: Jâ trampâ, lû * å trasâ,
jâ trur jâ sjonger rase **.
Denna visa va int lång,
jâ kan fell sjong’ o ân en gång ://
* lû: ludd.
** rase: fel, galet.

Nästa ramsa skiljer sig från den förra genom att endast första raden sjöngs och de två andra lästes.

//: En litt’n skinnkjortel, tre rynkâ på den.
Denna visa va int sâ lång.
Jâ kan fell sjong o än en gång ://

När nedanstående ramsa utfördes, höll man barnets händer och klappade i takt, medan man sjöng.

Klapp i hannan, hut at hunnan,
sogg* du räven, hôss han sprang?
Å räven sprang,
å rûmpa slang,
å räven gjorde inte vägen lång
imella buskan.
Ri, ri’ ranka.
           * sogg = såg.

Här ännu en liten visa eller ramsa till samma melodi, som sjöngs för små barn, samtidigt som man i visans takt klappade dem under foten. Även den ramsan brukade upprepas flera gånger.

En dalbyvariant av de många "tåramsor" som traditionen bevarat är följande.
Litta tå, tåtilleri tå, tåtilleri rota, äppla, stortult.
- - -
Beträffande ljudbeteckning och uttal hänvisas till "Ljud beteckning på sidan 00.

Lars Bäckvall har skrivit ner följande vaggvisa, som enligt honom kan ha sjungits så långt tillbaka som på 1600-talet.

Ri', ri' ranka.
Hästen heter Blanka.
Vart skall vi rida?
Till en liten piga.
Pigan var ej hemma.
En hund låg under bänken,
och "ramlade"* i länken.
Boff, boff, söt lella hunden.
* ramla = skramla.

Äldst i raden av skaldande dalbybor i denna antologi är Sigrid Mattsdotter från Mattesgården i Transtrand. Hon blev änka 1887 och flyttade 1902 till Kil.
Nedanstående dikt upptecknad av ovannämnde hembygdsforskaren, arkitekt Lars Bäckvall, själv från Transtrand, vars anteckningar välvilligt utlånats av hans dotter Sigrid Bäckvall.
Bäckvall har i kanten av dikten antecknat, att den "lilla vän" som dikten hänsyftar på skulle vara "Lell-Markus". Båda parterna tycks dock ha blivit lyckligt gifta på var sitt håll.

Det var allt om en aftonstund
jag uti ängslan stod,
och utav min ögon blå
rann mången tåreflod.

En krans jag band av blomster mång
med ängslan i mitt sinn,
jag tänkte på min lilla vän
som förr har varit min.

Men huru ömt jag väntade
och hur mitt hjärta sved,
men ingen tröst jag kunde få
och det åt kvällen led.

Ja, (nog jag) har fått glädje stor
i mina ungdoms år,
men jag i sorgen måste gå
och fälla mången tår.

Ja, fastän jag ej dig kan få,
jag ser det fåfängt är,
tro aldrig jag förglömma kan
den vän jag hållit kär.

Olov Jönsson var en av de många som under senare hälften av 1800-talet begav sig hemifrån för att söka arbete "öst i lanna", i detta fall Dalarna. Många stannade kvar för alltid men "Bonn Jöns Olle" återvände och bildade familj. Han bodde som torpare på Bonn-Jönshia ovanför Likenäs.
Visan här nedan är liksom den föregående upptecknad av Lars Bäckvall.

Ett brev jag ville sända till dig min lilla vän,
hur resan nått sin ände och jag vill hem igen,
men jag får likväl stanna en tid på främmand ort,
jag kan ej annat göra, när jag en gång rest bort.

Att tjäna litet penningar till nödiga behov,
ty nöden vägen stänger och giver mänskan lov
att vara längre borta än man har tänkt på,
och dagarna bli korta blott man arbeta får.

Nu får jag litet nämna om vägen som jag rest.
Med en beständig jämna, det säger jag förvisst,
jag drog från norr till söder allt med en sällskapsbror,
så mina fötter blödde så ingen kan det tro.

Långt upp i Lima socken där bor en inspektor,
han är så stolt i rocken, han norr om kyrkan bor.
Och honom vi då frågar om han nåt arbet har.
Hans skarpa ögon lågnar*, han sig om pannan tar.
* han slår ned ögonen.

"Jo", genast han oss svarar, "jo, arbet visst jag har,
nog har jag många karlar och flera emottar,
allt i den älven Tangån och när’ vid Norges gräns,
dit har marscherat mången som var för pengar läns.

Där får ni gå för dagen, om ni behagar så,
men ger ni er i laget visst kan ni ackord få".
Vi fyra uti laget oss till varandra slog,
och det blev företaget, en visdom vi då tog,

att hugga skog av roten och dra till stället fram,
för 30 öre foten vi gjord’ en präktig damm
Det var i juli månad, men data ovisst om.
Men jag blev helt förvirrad, när jag till Tangån kom.

Där träffar vi kamrater som ifrån Dalby var
så stolta som soldater men vänligt mot oss tar.
Den ene heter Frans-Jöns, den andre Uppman-Per,
de bägge gå som tamhöns allt uppmed älven här.

Där var det ock förmänner som ifrån Värmland var,
dem bägge väl jag känner ty förr jag sett dem har.
Den ene var från Djek’lin, den andre från Ekshär’,
den förre het Torgraven, den andre Löfgrens Per.

De bägge gå om dagen och noga efterse,
att ingen uti laget med fresta (?) - (ord borta) - mer.
Om någon lyster veta vem provianten lämnat har,
en bonde skall vi nämna, som från Limdalen var.

På den vill vi ock klandra för alltför höga pris,
så gör de flesta andra och det på värsta vis.
- - - (två rader borta) - - -
                              - - -

(Följande strofer är enligt en anteckning skrivna 1879.)

En visa vill jag sjunga som nyligen är gjord
allt om de svåra tider som nu tillstunda fort,
som alla mänskor känner i hela Sveriges land,
den höge med den låge intygar det är sant.

Den ringa arbetsklassen får detta känna först,
som efter arbet’ söker med ett oroligt bröst.
Vi må dock vara glada som ingen familj har,
men stackars nu en fattig som många småbarn har.

Ja, många mil från hemmet han måst få draga hän,
han lovar att hemsända, så fort han pengar tjänt.
Det händer nog att mannen får resa vitt omkring
kanske i flera veckor och tjäna ingenting.

När äntligen  nu mannen har hunnit arbet’ få,
se’n ganska långa dagar han genomtråka må
med tanken på de sina som hemma saknar bröd,
samt trägnare arbetar och suckar för dess nöd.

På sista uttagsdagen jag efterhöra vill,
jag har så många hemma som jag vill skicka till.
Då genast han mig svarar: "Ja, penga’ vet jag ej,
din daglön är så liten som det nu visar sej.

Tolv öre är för timmen, det stiger ej så fort,
fem kronor räckt` det icke ditt lilla överskott."

Men sant är som ordspråk’ säger , man mera lära får
så länge som man lever, det jag och nu förstår,
envar de borde vara som Josef var för sig
och samla spisning för sig uti den goda tid.

På våren 79 jag denna visan skrev,
när man besparingsskogen i Transtrands socken drev.
Om någon lyster veta vem visan diktat har,
i Likenäs skall ni veta, och faderlös han var.

Här blir det några rader som jag tillägga vill,
det är om folkets seder som jag lagt märke till.
En del av yngre folket som dessa seder bär,
de anse sig för bättre än vad de verkligt är.

Anm: 1878 började i Sverige en konjunkturförsämring, som under 1880-talet gick över i en jordbrukskris med allvarliga ekonomiska svårigheter.

Erik Johan Kilstadius bodde till sin död i ett litet torp på Sundhultmon. Nedanstående dikt, den enda av honom som bevarats, är med sin stil, sitt bildspråk och den livssyn, som den ger uttryck för, representativ för den tid - troligen 1870-talet - då den tillkom.

Mörka skuggor sig i öster höja,
Till vila solen går i västerled.
Aftonrodnaden är hennes slöja
Som hon breder när hon sjunker ned.

Klara stjärnor re’n i kvällen glimma,
Och vid den dunkelgröna skogens rand
Börjar månens skära silverstrimma
Sprida ljus på holmar, sjö och land.

Natten tyst sitt dok kring jorden breder,
Och skapelsen till vila sig beger.
Helighetens öga blickar neder
Och människornas synd och otro ser.

Där en ungdomsskara ler och dansar
Och plockar glatt av glädjens röda ros,
Men de vissna dessa nöjets kransar
Och ungdomsglädjen flyktar då sin kos.

Bock Pers verser var alltid tillfällighetsrim, som han direkt improviserade i samband med aktuella händelser eller upplevelser. De finns därför endast bevarade genom muntlig återgivning och är nedtecknade i efterhand, ofta endast som fragment.
En sagesman, Axel Axelsson, har meddelat följande data om honom: "Bock Per var född i Likenäs 1863 och dog 1928 på vårdhem. Han gick mellan bondgårdarna och hjälpte till med diverse göromål. Således brukade han sota i gårdarna och även hjälpa till med att mura och timra. Han var skriven som mindre vetande, men detta hindrade inte, att han kunde svara för sig även på ting, påstås det. Han hade egentligen inget eget hemvist de sista åren, innan han kom till ålderdomshemmet. Det var kvarnen i Likenäs vid Likån som var hans tillhåll för det mesta. Där hjälpte han bönderna med mälden och fick väl då någon slant. Någon gång inbringade också hans diktande en penning."
Den komprimerade beskrivningen  av en särlings livsöde för knappa femtio år sedan talar för sig själv.
Den första kyrkoherden i Dalby var Carl Ludvig Grund. Han tillträdde sin befattning 1878 och var kvar
där till sin död 1891. "Grund var storväxt med en väldig kroppshydda.." (Lars Bäckvall). Om honom skaldade Bock Per följande:

I Olagårn på åttisju i Olagårn också
dom ställde till med ett kalas så vitt jag kunn’ förstå.
Dom bjödo ibland herrarna och sparade ej på ost,
och ibland de förnämsta var vår tjocka feta prost

Men när han åt, så åt han så han skalv,
han åt opp precis en heler kalv,
Det var väl själva busen;
han var ju skyldig femti tusen.

- - -  Nu har vår prost fått hädan gått,
en sådan goffa får vi aldrig brått.
Jag minns väl honom på hans sista
och ävenså hans stora breda kista.

Det var väl den en skrônna lik:
sju bräder, etthunnranitti spik.
Den var den  största under sola
och bars av tolv man bort till jola.

Bock Per brukade alltid besöka tinget i Likenäs. En gång när rätten tog middagspaus inbjöds Bock Per, men han var tvungen att rimma för maten.
Bock Per kvad:

"Jag satt ibland herrarna, men det var rent för ill’,
maten den var goder men det fattas sill.

Det dröjde inte länge förrän det stod sill på bordet.

Nedanstående "kärleksvisa" av Bock Per är nog den i vår bygd mest bekanta. I min barndom sjöngs andra strofen allmänt till nedanstående melodi. Föremålet för hans poetiska dyrkan i denna visa var inte den enda. Att hans känslor inte heller var av enbart erotisk art framgår också av visan.

Å Jakob-garn han står där så grå alltjämt,
jag kallar honom alltid för mitt lilla töttlement,
för där finns det tötter*
å sönderslagna bötter,
Sjung hoppsan troppsan, hoppsan troppsan,
faderullan faderullan lej,
sjung faderullan faderullan faderallan lej.

*tötter: äldre ogifta kvinnor.

 
Ho Ingjal är min glädje, ho Ingjal är min skatt,
ja byter inte bortna för en som har en skatt,
för ho har kor i båsen å tallar uti åsen.
sjung hoppsan troppsan osv.

Här är en annan kvinna som inspirerade honom till rimmeri.

Och det var vår då blommor stod i knopp.
Jag tänkte då till Ben-Mari gå opp.
Men jag var glad, jag var då även fri,
och tänkte då på lilla Ben–Mari.

Ända in i ålderdomen bevarade Bock- Per sitt intresse för det "täcka" könet, därom vittnar följande strof.

Jag har varit på hemmet en liten tid,
menmen Skinnar-Britta vill jag inte mista,
fast hon är skrynklig, ful och grå,
och så har hon käppar två,
men se Skinnar-Britta vill jag inte mista.

Följande rim med kommentarer har meddelats av Erik Andersson.
Bock-Per kom en gång på sin vanliga vandring mellan husen in till ett äldre par som var kända för sin snålhet. Per var inte välkommen och fick veta detta i fräna ordalag. Gumman satt i vävstolen och husfadern inmundigade sin frukostgröt. Per ilsknade till och lät förstå sin åsikt.

Dra du in e ran’ i väften
å hall sen käften.
Dä e fell rent för slött
å ha en kjol som e sô nött.
Imälla hôla e’n int hel,
å tå lort e’n stel.

Gubben skulle försöka försvara sin lagvigda men blev avbruten av Per.

Ta du ett i stôten
å slev i dej grôten.
Du behöver nock näring
som har e tôcka käring.
För int vôr te nå besvär
så går nu han Per.

Jakob Karlstam arbetade i yngre år som målare i Stockholm och Sundsvall.
På 1890- talet vistades han några år i Amerika men återvände snart till hembygden och utövade där sitt yrke, tills han på äldre dagar drabbades av blindhet.
Han var ivrigt verksam inom godtemplarrörelsen, och som uppläsare av sina dikter rönte han uppskattning i vida kretsar. Hans första framträdande som uppläsare ägde rum under hans stockholmsvistelse, då han på Ladugårdsgärde vid en förstamajdemonstration föredrog en egen, tyvärr förkommen kampdikt.
För hembygden hyste Karlstam ett levande intresse, vilket bland annat hans "Bygdekrönika vid Dalby hembygdsförenings första fest den 15 september 1929" vittnar om. I den får man en sakrik beskrivning av hur ett burget dalbyhem för hundra år sedan kunde te sig och en levande bild av dalbyfolkets "liv i helg och söcken".
En ideell, ljus livssyn präglar hans alster, där en mild, överseende humor ofta lyser fram. Bäst kommer hans versifikatoriska och rytmiska talang till synes i hans dikter på bygdemål, exempelvis E’ litta vis frå attanhunner å åttiett.
Från trycket har utkommit Allvarsord och raljeri (1904), Toner från Klarälvsdalen (1927), Bygdekrönika
(1929) och Slagskugger och ljuspunkter (1933).

Det skymmer för min blick, men anden trår
i stilla stunder än se’n många år
till diktens outsägligt fagra värld
att solas där vid skaldens offerhärd.

O, kände du vad skalden känt och tänkt,
när pannan emot handen stödd och sänkt
han tankekorn i ädel form oss gav,
din känslosträng i dallring kom därav.

Kanhända att på manuskriptets blad
fanns spår av tår, som föll på någon rad.
Var viss den tåren glänste som kristall
så klar och ren vid skaldens känslosvall.

Väl grottekvarnen gnisslar överallt,
och allas krig mot alla grinar kallt,
men bardens sång har värmt från hedenhös
och värmer än en hart när känslolös.

Vid Davidsharpans smäktande ackord
psalmistens sång var nog i prövning hård.
Så mången inre orosvåg sig lagt
för sångarordets gudaborna makt.

En skaldeskatt, en andligt vördnadsvärd
är rikligt i vår psalmbok oss beskärd.
Re’n första psalmens undre rad mig för
till "Dödens ängels" skald, vars namn ej dör.

Vitt ifrån Viktor Rydbergs diktartron
klang lyrans mäktiga och djupa ton
som manade om pliktens väg och bud,
varuppå mänskligheten finner Gud.

Till sagans underbart åtrådda land,
säg, fördes du ej dit som barn ibland?
Av sagoväv finns än en gott förråd
med mången sann och vacker inslagstråd.

I fordomtima var ock Havamal
en visdomskrydda uti skrift och tal.
Den kraft  som låg förborgad blott däri
var stark i handling och i fantasi.

I fars och farfars tid bland morske män
var Frithiofssagans strofer gängse än.
och ungersvens och ungmöns visa bjöd
på tro och loven intill blekan död.

"Det lever sang paa folkets munde än",
Må vi så vörda, älska den,
att vällukt sprides över folk och sed,
som fordom poesiens blomma spred.

Och känner du vad skalden känt och tänkt,
var gång det ädlaste han skänkt
i saga, sång och poesi, du skall
och ryckas med i hänfört känslosvall.

Motiv från 1870-talets Dalby, tillägnad hembygdsvännen och fornforskaren Lars Bäckvall. (Uppläst vid
Dalby första hembygdsfest den 15 september 1929).

"Tiderna förändras och vi med dem".
Den satsen stämmer in på bygd och hem.
En typisk bondgård med dess innanreden
tillhör nu minnen ifrån gångna skeden.

Men för min inre blick sig stugan ter.
Dess förstukvist med spira först jag ser,
ja, oftast var det tvenne likadana,
Den rätta ingången dock togs av vana.

Låt oss i tanken göra ett besök
i stugans vardagsrum, den tidens kök.
"God dag! Gu’ sign!" blir vänligt svaro-ordet.
Far tronar på sin bänk därovan bordet.

Varenda sak, snart sagt, är hemmagjord:
skåp, kärlskåp, hörnskåp, stannstol, bänkar, bord,
tråg, bunkar, kotskål, skedar, stop och "ösa"
med flera saker, fasta, liksom lösa.

Stannstolen var av diger dimension,
se, donation av Strandås godspatron!
En arvedel från gamla Ola-gården,
i Dalby kyrkas sakristia står den.

Bred, olöstagbar ifrån väggens stock
står sängen, med så kallad taksäng ock,
vilken dygnet om med förlåt var behängd.
Ostörd sov man där, fast utdörrn var ostängd

Stor stugan var, men det behövdes nog
för "grejor" som ibland stor plats upptog.
Exempelvis då varpan, nystkar även
intogos för att ränna garn till väven.

När det var gjort togs gårdens vävstol in,
då äldsta dottern intog platsen sin
och vävde fyrskaftstyg i dräll till dukar,
som än man gärna visar, även brukar.

Plats upptog skinnarn också, då han kom
med sina don och efter "men och om",
han skinnen betar, skavar, mjölar, fjälsar
och börjar sy på fällar och på pälsar.

Och byskomakaren med verktygsbord
placerar sig, husbonden oåtspord,
på sin bestämda plats vid stugans södra fönster,
där han upphänger tagna mått och mönster.

Byskräddaren har ej så många don
men har så mycket större pretention.
Ett sjufalt större bord han just behöver
för vadmalet, som bredes ut däröver.

Hemgjort är nästan allt från topp till tå
i mannens dräkt och kvinnans likaså.
Underplagg och foder är av eget lin,
och dräkten i sin helhet varm och stark och fin.

Och egen boskaps ull tillräcklig var
för allt som man i ylleväg då bar.
Av egen boskaps hudar, skinn och läder
var skorna, mannens hätta och benkläder.

Allt smide det var också gjort för hand,
starkt, så det skulle motstå tidens tand.
Och göra väl klensmeden sig beflitar.
Se, härberslås och dörrbeslag med nitar.

Den sköna långvedsbrasan sprider ljus
och värme, snart sagt, nog i bondens hus.
Gärna drar man sig till spiselns tackjärnshall,
som stundom säte blir och stundom fotapall.

Vid brasans sken spinnrocken var i gång,
och flinkt gick kardorna i kvällen lång.
På stabben klyves furuved till stickljus
för lyse utom- och tändning inomhus.

Men det var sant, en bondspis som sig bör
har halljärn jämte andra tillbehör
såsom eldtång, pannring och grytkrokar två
samt eldgaffel, som dock stod i annan vrå.

På alnshögt ställ stod vattensån upplyft.
När den bars in hölls på balansen styvt.
Kopparkittel på omkring hundra liter
ej sällsynt var hos täta dalbyiter.

Byggkärl och stannkärl plats upptog vid brygd,
som ofta förekom i denna bygd.
God drickan blev och det var näring i den,
och stopet gistnade ej på den tiden.

På stänger under taket lades snes
varpå alnsvida tunnbrödskakor breds.
Och palt och blodkorv uppå snesar hängdes.
var stången ledig, kläder då upphängdes.

Bort med allt prat om osundhet!
Vet, storspjäll fanns, och när man öppnat det
- som skedde tidigt nog på morgonkröken -
for osundheten ut med skorstensröken.

Kan jag ej räkna upp var ting och sort,
"dörrgåtan" bör jag dock ej glömma bort,
den mellan kåvens dörr och dörr’n till gången
klämts in, och där fanns hammaren och tången.

Dörrgåtan var ett litet apotek.
Svingalla, klövfett, gratzia och bek
stod överst, sedan många rariteter,
vars namn och bruk får bliva hemligheter.

Emellan bjälkarna i stugans tak
minst en fots breda bräder lagts med smak.
Märk brädans bredd, men ej en spricka,
ty allt var dunderdon till punkt och pricka.

Se, gammelfar allt ville ha rejält.
I februari var husvirket fällt.
I bondepraktikan han såg och lärde,
att då fick virket hållbarhet och värde.

Brädfodrad även väggen var och si,
handhyvlat var den tidens snickeri.
Golvplankan var av mogen jättefura
och tålde vid med sand och tvaga skura.

Av vana husets folk steg tidigt upp,
dess väckarur var gårdens morgontupp.
Rätt ställt var Mora- eller Tinglövsuret,
ty solstreck var i fönsterplattan skuret.

Som huvudbonad var ej hatt i bruk,
men i dess ställe rutig bomullsduk
och dessemellan ylleduk i vardagslag,
silkesduk med frans likväl en högtidsdag.

Se vi på gubbarna i festligt lag,
så sticker humorn fram som typiskt drag.
I talet doft utav poetisk krydda,
som titt slog en till mötes i det flydda.

Man trådde dans, ej nutidsdansen lik,
i gammal vals fanns ingen erotik.
Ej rum för flirt, men sport, där kulmen nåddes,
när halling- och slängpolskadansen tråddes.

Ståtlig bonden var med sin trinda buk
i sämskskinnsknäbyxor, då tidens bruk.
Tröjan och lågskor med vita strumpor i
samt långt och benat, vågigt hår som draperi,

Var bonden till ett löfte något sen,
som kanske kunde bli till någons men,
blev det likväl med handslag en gång givet,
så stod det som i sten det vore skrivet.

Sin ståndpunkt hade bonden alltid klar
och kröp ej inför någon, vem det var.
Och ville någon öva tryck, då ställde
han sig till motvärn, när och var det gällde.

I händelse att prästen tog humör
vid åsynen av en hitsänd kolportör,
som känt och hänt, då fick kolportören skydd
hos bonden och var för den skull mindre brydd.

Gästvänlighet var av det äkta slag,
att den i blodet sitter än i dag.
Välfägnaden var både god och mycken,
och det var must såväl i mat som drycken.

På sönda'n läste far, det slog ej fel,
predikans första, andra, tredje del.
Och när han öppnat psalmbok och postilla,
för tystnad ord han ej behövde spilla.

Respekt för helga ting och far och mor
var denna tid oemotsägligt stor.
Strängt iakttogs att ifrån allvar gyckel skilja,
och en oskriven lag var husbonds vilja.

Av traktens ungdom, uti dal, på höjd,
folkvisan sjöngs med hjärtans lust och fröjd.
Och under sång man sysslorna utförde,
och jäktet ej som nu idyllen störde.

Man följdes gärna åt på kyrkostig,
församlingssången den var ljudelig.
Det dånade i kyrkans valv, då unga
med de gamla gemensamt hördes sjunga.

Den bild jag här ur minnet återgett
har jag en gång i verkligheten sett.
Men länge dröjde det förrän jag fattat,
att fädrens livsverk blivit underskattat.

Så låt oss tro den dag skall uppgå, när
man lyckats samla saker här och där,
som höra samman, bilda Hembygdsgården,
Där allt omsider får den rätta vården.

Vad det ändå är skönt
i högsommartid.
Man blir glad blott därvid
att jorden sig ter
i blom och i grönt.
Och än mer,
var man vill,
där man går
i det fria, man får
utan krus slå sig ner.
Ingen fäster sig vid
på vad sätt, hur det sker.

Om man tumlar på rygg
på en kulle, en äng,
ingen är desperat eller sträng.
Och skönt är väl det
att ej några plakat
säga stopp!
sätta P för ens fjät.

Vill man blotta sin kropp
och ta sig ett dopp
i den strandfagra flod
Klara älv - -
eller ock på dess strand
taga solbad ibland:
Var så god!
Man kan gott vara trygg,
ingen är stygg
då man ej är det själv.

Men det bästa av allt
är dock hembygdens skog
med små insjöar i
och fisk däruti.

Utan skog bleve skralt
med båd’ nöje och knog.
Allt nog!
Skogen lockar och drar,
man börjar sno runt
och sitt metspö man tar
och sin kunt.
Och i den
små grejor och mat,
däribland
lite skrädmjöl till gröt,
- blott till näv-gröt förstås.

Och nu är man ej lat,
nej nu vandrar man käck
med kunten och spöet
över sten, över myr, över bäck,
så att svetten den lackar, gunås.
Men det gör intet grand,
snart sin insjö man når
där vila man får.

Tätt vid sjön finnes ved
och en källa så klar,
och nu slår man sig ned,
plockar fram vad man har.
Kaffepetter är med,
hej på dej!

När man smakat sin kost
och man druckit sin tår,
man drar sina bloss
och förträffligt man mår.
Vilken tur dock för oss
att en farkost här står
som icke är låst.
- Kasta loss!
och till sjöss nu man går.
O, du gynnsamma start!

- Och nu sitta där två
och se solen uppgå
över topparnas krön
klockan tre och tre-kvart.
Arlastunden är skön
och av stämningsfull art.
Och där stilla man ror
invid näckros och blast,
blir man gripen och tror
att där tystnaden bor
är sabbat.

Om en kort liten stund
når man sitt abborrgrund,
och där sticka vi fast
i en hast.
Liten krusning på sjön ...
så vill abborren ha’t.
Så ut med våra spön,
och tvärt ha vi napp.
Och nu nappas i kapp,
metet tar fart
och giver ett gott resultat,
det är klart.

Men allt har sin tid.
Klockan elva en trast
i en tall strax bredvid
skriker ut som en gast:
Pytt-pytt, aldrig värt! - -
och då sluta vi tvärt,
och så ro vi mot land -
jo, jo, man kan ro sig till ro
ibland.

Inga men, inga om!
Innan ännu man hann
till sin insjö, försvann
all den oro som hysts,
och det känns likasom
bekymmerna lysts uti bann.
Är det underligt då,
om från ävlan och slit
man kan önska sig dit
till sin insjö om blott
för en dag eller två.
Kom gärna och skyll
mig för dum -
för en drömmare ... jag
dock vid mitt tusculum
har det lugnt, har det gott
och är nöjd med min dag,
min idyll.

Beklagansvärde, snåle, gnidande,
som går så ynkligt, girigt kvidande
med händerna krampaktigt vridande
Du har nog ett förfärligt lidande,
ack, utan något hopps förbidande,
att det skall taga slut, ditt svidande.

Jonkens frieri
Jag sjunga vil en ynklig sång
om Jonkens bittra rön
uppå sin friarstig en gång
till lilla fästermön.
Om hur det alltigenom gick
och hur till sist han korgen fick,
Trade-rall-all-laj, fade-rall-all-laj - -
för fyll och uselhet.

Jo, saken var nu nämligt den
att sent en lördagskväll
han skulle till sin lilla vän,
sitt hjärtas karamell.
Och Jonken i och för den skull
på vägen söp sig dödligt full - -
Trade-rall-all-laj o.s.v.
just för att få kurage.

Men uti fyllan Jonke går
dit som han aldrig tänkt.
När han på morgonen uppstår
så sur och genomdränkt,
vad får han se om icke han
just vaknat uti svinstian - -
Trade-rall-all-laj o.s.v.
Och hu, så han såg ut!

Nu frågar sig hans lilla vän,
när hon hans slarv förnam:
Skall han förbli min Jonke än?
O nej, det vore skam!
Och nästa lördagskväll han kom,
han med en "korg" fick vända om.
Trade-rall-all-laj o.s.v.
Allt för sitt fylleri.

Och vore väl en flicka jag,
så aldrig - tro ni mig -
för dylik gök jag fick behag,
som så nedsölar sig,
att han i fyllan delar bädd,
uff - med en so - man kan bli rädd!
Trade-rall-all-laj, fade-rall-all-laj,
för fyll och uselhet.

Om pipa vil je nu rimm nôôr raer,
ho e nââr te hands, ho e inställsam,
ho går i elln för nôôr tobaksblader
å står i spessen i rök å damm.

Fell säj di sômmel att dä e skale
å bruk ho myttji, men lätt dä vââr;
dä tör fell kansji nô mer vâr fale
te bruk för myttji än pipa bââr.

Dä e int kongsorl allt di förkunner,
dä kan en tänkji sej å begrip,
dä e fale fôôr att di messunner
en fatti stacker e tobakspip.

Säj hônt di vill, sâ nock vill je rötji,
för ellerst kunn int je skriv e ra,
dä e int gôtt te å ohler sötji
å sätt ihop dôm sä dä blir bra.

Ja bra, ånej da, je tar te baker -
dä e skjönna på te kunn å vill,
men detta hörer te anner saker,
ôm pipa va dä je nu skull drill.

Dä e int allti dä e så ljuvle
i denna vahla för människa,
nock e dä röckvis som de e gruvle
å aller vill dä bli rektet bra.

Å e dä tongsamt, så en när stôlper
tå dagens möer å släp å stök,
så finns dä intnô som bätter hjôlper
te tröst sä mä en e pipa rök.

Bli hôss dä vill, sä int vill je mest ho,
ho e för kâr te å schôljes ve.
Å allihop som nô litt ha fresst ho
Sâ säj di säkert dä samm som je.

För pipa gir’n da mang role stönner,
dä e da säkert som ett kjörtilås,
å klar i huvu en blir da’n grônner,
när nô i pipa en har förstås.

Å nu da desse goo tian börjer,
som di ha lôv ut, da dä vart tôll,
sä trô int att je för tobak sörjer,
nu kan je rôtji som ett gammert trôll.

Ja, her har je stått nu min arme stacker
å skräfft tå pipa å gjort sånt räx.
Men alltihop dä e bare rackel.
Åh, slängji pipa dit peppern väx!

E’ litta vis frå attanhunner å åttiett ...

Kors i Krest’nhamn sä myttjy snö - sa’n,
schygarsstôran synnes nu mä nö - sa’n.
Aller skömt tå sola,
kallt å blåst från nola
å på hele vintern ingen tö - sa’n.

Män nock ä fell dette rent för-ill - sa’n,
allri får en stacker som en vill - sa’n.
För nock kan en tyttjy
dette blir för myttjy,
ligg’en in, en blir liksom e sill - sa’n.

Nä, nu blir dä te bå frys å svält - sa’n,
Dä` ä int gôtt å ligg i snön å vält - sa’n.
Int ska di ros maaten*
sôm på tömmerskaten
trôdd nôr hunnra di skull tjen sä snällt - sa’n.

Ända skull dä inte ha vôr na nö - sa’n,
ôm di int ha lagt nôn tôll på brö - sa’n.
Men protäcksjonistan
di regerer rixdan,
å ve får fell lev på hack å strö - sa’n.

Ja, gunås för den som fatti e - sa’n,
han får rektet vet att han e te - sa’n,
aller vart å môcke,
int förstår han tôcke -
utta pänga, va dä likt så dä - sa’n.

För att int mi vis ska för lang - sa’n,
e fell bäst å slut för denne gång - sa’n.
Int bli dä nô bätter
tå je sitt å trätter,
je som fatti e å utta rang - sa’n.
* maaten = marknaden.

Som en erinran om den tid, då nästan vartenda hem hade någon anförvant i Amerika, förtjänar Signe Lagerkvists "Amerikaresan" väl sin plats i denna antologi. Dikten skrevs som ett avsked till hennes vän och ungdomskamrat Jenny Larsson från Brattmon, som 1914 vid sexton års ålder utvandrade till USA. De höll sedan brevledes kontakt med varandra livet ut.
Visan blev mycket populär och sjöngs både i Klarälvsdalen och Dalarna. Den blev 1914 prisbelönt i en tävling som Dagens Nyheter anordnade.
Signe Lagerkvist bodde till sin död 1970 i Dalboängen, där hon själv skötte sitt lilla jordbruk.

I Värmelands skuggrika dalar
mitt hem stod vid Klarälvens strand,
där tusende björkar och alar
tycks famna varandra ibland.

Min barndom har redan förflutit
hos älskande moder så huld,
med tusende band hon mig knutit
vid sitt hjärta av ömhet så fullt.

Dock måste jag hemmet nu lämna
och drives av stormande lust,
men kanske skall lyckan måhända
mig följa till främmande kust.

Farväl ni kamrater och vänner
jag måste från eder nu gå.
Jag vet att ni alla det känner
hur svårt är att skiljas ändå.

Av hemmet farväl jag ock tager,
min moder i dörren syns stå:
"Till främmande land du nu drager,
må Gud få välsigna dig då."

Farväl ock, ni hembygdens dalar
med djupgröne skogarnas sus!
Snart hör jag blott havet som talar
i skumvita vågornas brus.

Och när uti avfärdens timma
mot relingen lutad jag står,
då innerst i ögat syns glimma
en sakta frambrytande tår.

I tidiga morgonens timma
då skeppet går ut ifrån land,
snart synes det endast en strimma
av min älskade fädernesstrand.

Nu låter jag blickarna ila
utöver det blånande hav,
där mången har funnit sin vila
och ro i den våta grav.

Det ljuder musik från orkestern
och livligt det bliver ombord -
ty fjärran jag ser utti västern
en flik av Amerikas jord.

Jag längtar och tänker så ofta
på hemmet däruppe i nord,
där gräset och blommorna dofta.
Ej vackrare plats finns på jord.

Besjälad av ett starkt ideellt och socialt patos engagerade sig Ante Anteé tidigt i föreningslivet. Han var ivrig fredsvän, esperantist och nykterhetsvän. God amatörteater hade i honom en varm förespråkare och främjare. På hans initiativ kom även Finnskoga-Dalby djurskyddsförening till stånd, och han innehade till sin död befattningen som djurskyddsinspektör i Finnskoga-Dalby.

Under krigsåren stod han i nära kontakt med den norska frihetsrörelsen, som han med fara för sitt liv gjorde stora tjänster.
Han medverkade i flera tidningar och tidskrifter med bidrag på vers och prosa. 1949 utgav han tilsammans med fem andra författare en dikt- och prosabok med titeln Bukett till er.

Vår

I
Preludier

Videknopparna brister
och dess blommor liknar
små vitulliga lamm
krypande på gråa
grenbroar

Dagsmejan suger.
Vårluften suger.
Och sälgarna
blommar gult
i ljumma vårkvällar.

Tranornas plogar
plöjer mot norr
och stararna buktalar
från björktopparna
och bereder sig
för bosättning.

Bäckarna strilar
gulvita och vilda
neröver sluttningarna,
kluckar och fräser
i kapp med spelorren
som dansar rumba
på starrblek myr.

Flyttfåglarnas plogar
plöjer luften.
Saven stiger och krälar
i granskogens
svarta salar.
Starrtuvorna får en lättare
andedräkt
då dom första
gröna liven
börjar dra sej opp
genom dom bruna liken.

Knopparnas gröna gap
står vidöppna
och dricker sol och vår.

Abborrarna går i lekstim
och i daggryningens
gudstjänst
håller allt levande
mässa.
Det kluckar
från myrmossens
persiska mattor,
där orrarna dansar
sin kärleksdans.

Under skogens mörka
tronhimmel
dansar de unga
tills månlampan
hänger där blek
mellan träden
med sitt hjortronljus,
som drickes upp av
solens röda tungor.

Nu dansar varje vårbäck yr och vild
och tranors lockrop ljuder över bergen,
nu stiger trädens sav så len och mild
och björkens ris blir gredelint i färgen.

Nu klämtar gökens klocka dagen lång
och trasten spelar flöjt från videsnåren,
naturen ljuder av musik och sång
Och allting på sitt sätt välkomnar våren.

Final i augusti

Midnatt.
Floden flyter
mörk och stilla.
Månen bubblar opp och ner
i vattenspegeln
som en rolös ande

Människoströmmen
glider utmed floden,
tyst och stilla
på väg hem från danshaken.

Jazzorkestern tiger,
människorna tiger,
natten tiger
rofylld och fin.

I den mörka flodens
vattenspegel
bubblar månen opp och ner
likt en osalig ande,
en mörkrädd människosjäl,
som tror den gjort illa
och sätter sig till doms
över sig själv.

Nu blommar den
grannaste årstiden
runt ödebygderna här
i min septemberskog.
Lomtjärn ligger ensam
och övergiven se`n
dess sommargäster
tagit sina privatflyg
för att fiska ansjovis
vid medelhavsstränderna.
Den lilla graciösa
blåärlan som i
sommarheta dagar
guppade så lättjefullt
på älvens rinnande
timmerstockar
fångar nu sländor
i Afrikas vildmarker.
Men älgen går kvar
och repar rönnarna rena
vid ödetorpets stugknut
men’s rådjuren skuttar
fram över den frostbitna täkten.
I tidiga ottediset
betar hararna de sista
glesa grässtråna vid
myrslåtterns hukande lada
och i senkvällsblå snår
stryker räven på jakt
efter möss och sorkar.
Skogstorpet ligger
och flyter
som ett himmelrike
i septembermarkernas
underfulla färgflor
med en så klarblå
himmel över sig
att man kan se
långt in i evigheten.

En gredelin asplövseld
brinner kvällsgrant
över granskogens
gröna sammetsdyscha - -
Tjärnvikens mörkblå
sidenmatta draperas
av västhimlens
brandgula broderi - -
På tunet utanför
min stuga
klipper syrsorna
gräsets gröna plysch
och läderlapparna
styr sina segelflyg
under aplarnas
glasklara astrakaner - -
allt medan månlyktan
står och lyser
på den svarta
bergåsen i öster - -

Hon plockade potatis
om höstarna åt dom rika.
Hon hade grova händer
fulla med jord
men tomma på pengar.
Potatis ville alla ha
(till mat och brännvin)
men ingen ville plocka den.
Ingen ville ha händerna
fulla med jord
men tomma på pengar.

Hon plockade potatis
ända in i evigheten
ty sista gången
jag såg hennes
flitiga händer,
som blåådrigt magra
plockade på täcket,
var då hon låg i sin säng
och väntade på döden.

Timmerbilarna

Timmerbanorna
slingrar sig
in genom skogarnas
gröna väv,
förbi levande
gråa trädstammar
som snart ska ligga
likt vita lik
utefter marken.

Nyttan drar
bilbanorna
genom skogarna.
Timret ska fram
till älvarna,
till sågverken.

Dom små skogstorpen
blir alltid väglösa,
men breda autostrador
drar in där timret finns.

Det fattiga folket
i dom hukande stugorna,
i dom små skogstorpen,
får smyga sig fram
till "civilisationen"
på obanade stråk
genom snårskogen.

Att levande människor,
som producerar
rika materiella värden
ska räknas sämre
än den döda materian.

Skild från mängden hade han levat sitt liv ensam. Han var skogshuggare och timmerflottare. Under kolvedshuggning vid Lomtjärn blev vi vänner. En mörk natt i slutet av september kom slutet. Lomtjärns vatten var skummande vitt. Molnen gick lågt. Ibland fejades himlen klar och en stjärna lyste. Brasan grät och i min själ var mörkt.

Det susar så tungt och dystert därutanför min ruta
jag ligger uti lyssnan härinne och jag hör
hur stormarna de yla och vilt och vredgat tjuta,
från taket spelar regnet en högstämd orgelkör.

Min brasa ännu flämtar, dess sista lågor hoppar
och röken driver in emot sotig kojas tak,
och nedanför rutan rinner det stora mörka droppar
och runt omkring i mörkret hörs östans storm och brak.

Härinne på en bädd av starr en gammal usling ligger
han kämpat har mot fattigdom och nöd i många år.
Nu ängslas han och väntar och om sista hjälpen tigger:
en vänlig hand att hålla då han över floden går.

Jag trevar mig i mörkret fram och lägger där på hällen
på glöden några torrvedsträn från högen där i vrån,
och natten kommer dyster efter långa mörka kvällen
och ödmjuk som en psalmsång hörs stormen fjärran från.

Och natten sänkes tung och ödslig över kojans dunkel
och brasans flammor kvävas utav sura vedträns rök,
men glöden leka ännu de rödaste ranunkel
som förr då någon stormil förbi min koja strök.

Till bädden går jag varligt fram och tar den gamles händer
och stryker med min grova hand en valkig näves hud.
Han drömmer kanske om en färd till ljusa sköna stränder
eller att i natten få från mörkrets makter bud.

Med öppna ögon ligger jag och hör i nattens tystnad
en snyftning från den gamle där, som snart har andats ut.
Han blivit till en usling, han fått av nöd sin lystnad
och världens hårda ensamstig för honom nått sitt slut.
- - -
När natten svunnit lång och svår och dagen börjat lysa,
då ligger han där kall och stel i lumpor på sin bädd.
Därutanför min rutas glas har jorden börjat frysa,
jag ser en stjärna glimma till så skälvande och rädd.

Nu har en ande vandrat hän dit bort till fjärran landen,
ett stoft, en kropp är kvar uti min mörka tunga värld.
Men säg mig, alltets upphov: är han bärgad på den stranden,
där uslingen och syndaren blir himmelsk fröjd beskärd?

Nu ligger han med skrumpen kind och gula, stela händer,
en gåta blott, ett outforskat mystiskt fenomen.
Det rör mig helt till tårar och vemodsfullt jag vänder
min blick mot rutans dager, det är morgon längesen.

Krokusens blåeld flammar
vid stugknuten.
Björkens ris skrattar
gredelint vid solens
smil i tranropens
tidgröna vårdagar.
Bäckarna gnola i moll
där de segar sig fram
genom vitsippsmålade
marker
där tibastens eldkvastar
brinner sig upp
bland fjolbrun starr
under skäggiga martallar.

Jag lever i allt som lever:
i solstrålars lek,
i regnets droppar,
i trädens sav,
i blommors kalkar,
i myllans jordmolekyler.
Jag är flera tusen år.
Jag skall kanske vandra
ännu i flera tusen år.
Hela universum är mitt hem,
allt skapat är min släkt.
Jag själv är en irrande
ande på en slocknad
stjärna.

Låt oss läsa
i de heliga böckerna:
Bibeln och Bhagavadgita.
Låt oss skåda in
i Undrens värld.
Vad från evighet är
skall evigt förbli.
Vad som är fött
på halva vägen
skall dö
på halva vägen.

De gamle Vise ha sagt:
En själ som vandrar
från kropp till kropp
är evig,
en som föds med kroppen
dör med kroppen.

Lotusblommans själ
finns i roten
djupt nere i gyttjan,
dess blad och blommor
flyta på vattnets yta.
Blommor och blad dö
när dess liv är fullbordat,
men själen finns kvar
i all evighet
djupt i gyttjan.

Vetekornet dör
i jorden,
men dess ande stiger
upp i axet,
axet sätter frö
och själen finns i fröet
i all evighet
från ax till ax

Hemlös

Örnens näste ligger
högt i furans krona.
Räven har sin lya
djupt i mörka mullen.
Snigeln drar vid fara
in sig i sin snäcka - -
allting utom mänskosjälen
har sitt givna rum,
den är alltid ensam,
har ej hem, ej fäste
mitt i fest och glädje
snyftar den sin sorg.

Hemlöshet och längtan,
ensamhet och ångest
skapar dock en gång
en renad ande
fram ur tvivlets grift.

"Ack, rosorna ha vissnat på mitt bord
och liljorna i min rabatt ha lämnat livet!"
- Nej, kära, tro mig, Dig skall åter varda givet,
att skåda deras liv igen på denna jord.

Fast bladen vissnar, dör och blir till stoft,
så mötas vi av samma liljedoft
och samma rosors varma glöd på nytt,
ty livet lever fastän höljet flytt,
för Livet finnes ej förgängelse och död.

Försynen
kunde inte valt
en bättre årstid än denna
för en färgernas älskare
som Du
att vandra bort.

Nu står Din hembygds
skogar och ängar
i höstens grannaste flor.
Den glasklara luftens andar
i nyfödda solmorgnar
fångar bergens lugna linjer,
och i aftonens stilla ro
sker underverk
under de grönblåa etervalven.

Nu blommar Klättens
bergmassiv i guld
över rönnarnas mattrödlila
lyktor i kvällningens
underfulla solslummer.

Från sina silvergråa
kandelabrar
brinner asparna skimmerröda
och från björkarnas altarljus
flyter ett sällsamt fosforsken
ned över granskogssalarnas
mörkgröna matta
med invävt skogstjärnsglitter.

Och Klarälven sorlar
sin mystiks musik
förbi sina gröngula stränder
där de små stugorna står
och där du älskade att vandra
med pensel och palett
i hänförd skaparglädje
innan natten kom.

Av dalbyskalderna är Karl L-son Bergkvist den mest genuine hembygdsskildraren. Han har också hela sitt liv bott kvar i sin stuga mitt i skogen, en halvtimmes väg upp från byn Brattmon. På vers och prosa tolkar han sin kärlek till den egna bygden: Men denna känsla omfattar inte bara "marken där barn han lekt". Under ett tiotal år har han tålmodigt och med vetenskaplig noggrannhet upptecknat ordförrådet i Dalbymålet, ett arbete som fått de högsta lovord från språkvetenskapligt håll.
På senare år har Bergkvist i Limerickerna funnit en form som tydligen passar honom och som han använder med fyndighet och finess. Någon kanske ifrågasätter, om limericken överhuvud kan hänföras till lyrik i strängare mening. Läs då denna:

"Da satt en ve Åschlbäcken
å sku lâr sâ speling tå Näcken.
Nâ sûm finest dä let,
da satt’n å gret,
- å fejoln sin stack’en i säcken."

En del av hans dikter har varit publicerade i Karlstads-Tidningen, Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad. I tidskriften Finnbygden har han regelbundet medverkat sedan flera år.

Glänsande vita vidderna ligga,
bländande ögat i marssolens glans,
skarsnöns kristaller glimma och glittra
i vakande solstrålars lekande dans.

För kraftiga stavtag skidorna glida
fram över snöfältets böljande dyn,
det frasar kring brättenas darrande spetsar,
då löparen stakar mot skogsdungens bryn.

Inifrån granskogens dämpande skugga
höres en hästklockas klingande sång;
skrämd från sitt gömställe haren skuttar
fram över gläntan med skygga språng.

Kärrvidets grenar bågnande hänga
ut över snön som en jättekvast,
bildande gömslen åt viddernas gnagare,
som där helt nyligen fridfullt haft rast.

Här löper ett spår efter älgarnas klövar,
buktande fram över mo och myr;
rävarnas spårslag och rådjurens stigar
skymta i snön, varthän man än styr.

En hackspett pickar beskäftigt med näbben
och spillkråkan trummar mot torrfurans stam.
Förunderligt klara bli ljuden i skogen
- och sviktande mjukt glida skidorna fram.

Blånande disigt bergens konturer
sträcka sig längs horisontens rand.
En aning av vår fyller hela naturen,
en längtan att slita senvinterns band.

Utöver liden går vinande färden
fram mellan granar, där snön ligger hård.
Nere i dalen skymtar man älven
och skogsbyn, som ligger där, gård vid gård.   

 

Afton på sätern

Drömmande ligga i sensommarkväll
åldriga stugor på vallen,
solen står lågt över bergklintens häll,
lyser på grönskan i fallen.

Skällorna pingla, lockropens låt
ekar kring berg och åsar;
boskapen vänder från dagens stråt
till lagårdens lugna båsar.

Det rasslar i bindslen, det prasslar i hö,
kossorna längtande råma;
bädderna locka med soltorkat strö,
och nattvilan läker var skråma.

Lillkullan duktig hjälper sin mor,
van att med djuren pyssla,
deltar i mjölkning av getter och kor,
en rolig men mödosam syssla.

Från mjölkkammarn hörs separatorns sång
genom slamret från kärl, som diskas,
kullorna glamma vid arbetets gång,
det skrattas, pratas och viskas.

Snart ligger sätern i kvällningens ro,
bidande skymningens timma,
mellan blånande åsar kring myr och mo
en skogstjärns vatten syns glimma.

Nu sveper kvällssolens sista ljus
över gläntan där uppe i fallen.
I dälden hörs bäckens kluckande brus
och granarna susa kring vallen.   

Med rasslande torra ax
runda sädesskylarna glest
de mejade fälten.
Som gulbruna ormar ringla
potatisblastens vissnade stjälkar
i den glödheta jorden.
Tjudrade kor på brunbrända vallar
försmäkta i dallrande hetta.
De tomma brunnarnas gapande
mörka hål
likna krater i ett stelnat
lavafält.

Solens vitglödande klot
sprutar sina dödsstrålar
mot de sista resterna
av en döende växtvärld.
Sjunker mot aftonen
sakta i nordväst,
ulmande röd,
för att återkomma
i öster
och bränna,
bränna allt till döds.  

Bland åldriga saker på vinden
ette nött, gammalt dragspel står
tillsammans med andra klenoder
och minnen från flydda år.

Lacken är repad och anfrätt
längs blockets hörnskodda spant
med märken från spelmansfingrar
på greppbrädets flagnande kant.

Lister och inlägg ha lossnat,
men än skimrar pärlemorn blå,
och klavstockens platta blänker
med rader av knappar små.

Det minner om svunna tider
med dans på en loge i byn,
där ungdomar brukade samlas
och glädjen stod högt i skyn.

Tonen var ljus och glättig
och klingade mest i dur,
när spelman en sprittande polka
drog med sedvanlig bravur.

Men mörk kan ock tonen ha blivit
i ensamma stunder ibland,
då grubblande tankar hopats
och velat ta överhand.
- - -
Nu har det bland annat gammalt
fått plats i en undanskymd vrå..
Dess stämma för alltid har tystnat
och bälgen är dammig och grå.

Nu viskar blott minnenas stämma
om sorglösa ungdomsår,
- men även om vemod och smärta,
om en glädje, som snabbt förgår.   

Skummande vit bröt du fram i natten,
ditt rykande dån hördes vida omkring;
fradga och skum över klipporna stänkte,
dem våldsamt du kysste och famnade kring.

I bojor av stål och betong man nu slagit
din kraft, som du ödde mot klippans granit,
i larmande industrins tjänst har man tagit
din eviga, outtröttliga flit.

Dött grinar fallet med vittrade hällar,
bak-edans göl lyser slemmigt grön.
Teknikens män ha här vandaliserat
ett stycke natur, majestätisk och skön.

Torr ligger forsen med blanknötta stenar;
i gölar med alger och trådigt slem
snappar en ensam forell efter syre,
irrar omkring och hittar ej hem.
- - -
Tystnat har bruset från skummande forsen,
tystnat har dånet kring klippor och stup,
blott en porlande rännil sakta i kvällen
söker sig ned emot klyftans djup.

 

LJUDBETECKNING

De ljudbeteckningar, som använts i efterföljande dialektdikter på dalbymål äro:

ô för vokalljudet i ex.	hôlm’ (holme), bôr (borr), sôr (issörja), dôn (dån), kôll (kull), sô’l (sula) o.s.v.
û  "    "     "    "  "	kûl (kol), bûl (börda), rûmm (fiskrom) o.s.v
ø  "    "     "    "  "	smør (smör), høl (häl), før (förr), stør (stör) o.s.v.
â  "     "    "     "  "	bâr (bära), fâ’r (förfara), jâr (gör), vârt(varmt), i pluraländelser som ex. stolâ, böttâ, klôckâ, liâ o.s.v. och i pres.-ändelser av verb ex. kutâ,  ännâ o.s.v.

    

Skilda ljudbeteckningar för öppet (främre) a och slutet (bakre) a är ej möjligt att praktisera i vanlig bokstavsskrift, ej heller för "tjockt" och "tunt" 1. Detsamma gäller för ljud, som bildas genom sammansättning av två konsonanter. Till dylikt fordras landsmålsalfabetets skrivtecken.

 

ORDLISTA

 
Betydelsen av några av de i diktalstren på dalbymål använda dialektorden.

ala’n : skakelfästerna på hästsele

asch’ : släpa

e asching : ett släpande

alltie’t : alltjämt

gå bârlest : gå i snö utan skidor eller trygor

bäng’ling : mödosamt arbete

bûl : börda

bleg : träkil

bläst’n : blåsten

dret-ong : lindebarn

eta’t : därtill

evett’n : enveten, envis

fugges : ladugård

grûbba’n : dalsänkorna

glinn’ji : halka

hu’ken : hukande

hârvâ å slârvâ : hänger och slänger

hûks’ : komma ihåg

hårspika’n : hårstråna, hårtestarna

hysch’et : med flera färger blandade

jal : stil, fason

ja’l : ingärda, stängsla (äv. plöjd åker)

kna’l : knoga

kla’ken : hårdfrusen

kla’k is : bilda is

kjörga’rn : kyrkogården

lârvâ : hänger långt

lampôllilys : fotogenlyse

lû’n : luden

mörja : midjan

måkâ : skottar

môskes ôpp : murkna

nûvvert : knalt

negådd : utmattad

ongfåing : barnafödande

ôpprådd : uppgiven

rämmi : gråta

röckst’ôpp : rycka upp

schu’v : skjuta (ngt) framför sig

schä`k : fara hit och dit

tru`g : truga, locka

tongvint : tungsamt, besvärligt

tvartfert : bakvänt

trenväxt : senvuxen

truls’ihop : bringa (sängkläder ell. dyl.) i oreda

trûtt’n : svullen

ubörja : eländet

vims’ i ärma’n : svänga med armarna

vølstå’n : rik, välmående

vansk’: rata, vraka

veklûmp : vedträ

å’varn : valna, domnade

ättschlôttstrå : grässtrå från återväxt

äntjele : bedrövligt

gå på trug : gå med trygor

skrä’v : stå ell. gå bredbent

skrôvet : oerhört

schi’gâ : kluvna slanor

schyggal : gärdesgård

si’g : förflytta sig mycket sakta

skravv’el å host`: hosta rosslande

skrompu : skrumpen

slûttret : sluddrig(t)

svalvûle : tämligen svalt

skraschlet : krassliga (a)

tra’s :syssla med ngt besvärligt

tra’sing : besvärlig sysselsättning

tras : besvär ( äv.=strax)

trugâ : trygor, snöskor

Int e’fell Dalbysockna sâ ubegriple stor
å nô skrôvet myttjy fûlk dâ finna int i’o hällâ.
män her å der på öms’ siâ Klarølva bor
nôn bonn’ å torpâknart, sûm mä åkerlappa’n ställ’â.
Å int e täga’n størrâ, än ’an gôtt te änn’es ser,
för da’rn e trang å inger størrâ slättâ finns dâ,
män gôtt ôm skogklädd höjdâ å nôn tjânpuss her å der
i myra’n mälla åsa’n, å ôppi bärja syns’dâ
nôn litt’n bäck, sûm skvasch’lâ å skvimp’lâ neat da’rn,
der åkra’n liksûm samles ikring loa’n,
der husa ligg ve vägen å sûm di kallâ "ga’rn",
di fûrti, sûm e bosatt båli skoga’n.

Vâ lôss fell ha en lannsväg längs ølva ôppmä lann
mä biltrafik å påst hôrenda dag i vecka,
män fûrti båli bärja får gå på trug iblann
ôm vintra’n, nâ’ri lä iväg ätt mat för vecka,
för snön pla vräk ne styggt, å på våra’n vill’n bli hal,
s’att dâ iblann e nästan u’rå te gå bârlest,
å tramp’ârn ôpp e vägrann, da vill dänn bli sâ smal
å ôpphängn, sâ’o passâ int te "kö’r  apåstlahäst".
- Män ällest e’râ vackert, nä râ börjâ på bli grönt,
sen snön ha tint’tur grûbba’n båli lia’n;
å länger fram på sammârn da bli’râ skrôvet skönt
mä gräs å blommâ överallt i hia’n.
- - - -
Å ve, sûm bor i Dalby, e fell mäst sûm ann’er fûlk,
fast sômmel tyttjâ att vâ talâ jussûm toket.
Ja, lä vâ språ’k ve stassbor, da böves dâ nock tûlk,
för sômmel ol e kônstru, di e bå vinn’ å krocket.
Se, dalbymål dâ har int mä svänska myck’ å jâr,
män dä har ända hûng’kvâr senna gammel tiâ.
Visst kann fell dalbo’n svänska, nâ’n aje’râ "hâschskapskâr",
- iblann dâ brukâ ta’n nô tôcker stôllet riâ.
Ja dässe unnle vârsa’n e jol på dalbymål,
ifall dâ går te schong’dûm änna läs dûm.
Se, huvusaka e’fell, att’n skrefta rätt förstår,
å går dâ knagg’let, bli’râ fell te läs ôm.     

 

För i vala å nu

Gammert i vala da hadd’di int säntralvârm å tôcker årningâ i stugga’n. Di elt’ mä ve i pa’ln, å râ kun nock bli svalvûle frampå môrasia, för dässa gammel, u’forn tömmerhusa va jest’n, myttjy å’. Män dänn tia brukt’di skinnfällâ i sänja’n, å di va gôrrhäfti’n å ha. Langullfälla’n va vârm’ di, å nâ’n tullt’nessä i en tôcken en, da bärd’n sâ bra, senna râ ha brûnn’ne i pa’ln å togg’te bli kallt på môra’n, sä râ vill’te klak is i vasså’n bålve dørra. Män ’an fäck se’ätt sâ’n inte truls’ihop fotspârka ne ve sänjibena, fer da vart dâ draghûlâ at føttra’n.

Å lôppa’n trivdes, di’ å, å ferökt sâ i ’sa fälla’n. Dâ vart sä râ ra’s. Vârst va’râ, nâ’n ha vû’(r) båli stugga’n å slârv’påssâ främmen lôppâ. Di va u’rolen, tjest’ bålätt, ryggtavla ifrå renn e’n, änn’ å te renn ann’er, di hadd knafft int stönna’n å bi’t en gang. Män nâ skinnfälla’n komm’tur bruk, da rest’ løppa’n. Di flött’tur dalbysocktna å kamm’nock allri tebakers. Da få’vâ ra hûppes åtminst’n.

Ongâ rådd’di sâ myttji gammert i vala. Di hadd he’l tôrt’n på sômmel ställ’. Då krak en än två ätt gûlv altie’t. Å ända hadd’di inger barnbidragâ te fö’ôpp onga’n mä på dänn tia. Å inger premiâ fer sjôlv’ ongfåinga hadd’di häll, sûm di har nu fer tia. Män di vax’ôpp i fattidommen, å rektu fûlk vart dâ tå’rum å, för dä mäst’.

Nu finns dâ inger fatti fûlk länger. Di e bårtraschonalise’rn liksûm kröttela å jolbruka i he’l soktna. Nu har di ri int nûvvert nôrstas. Fûlk ha pänningâ, sä râ rasâ ikring’dûm, sâ nu bövâ ingen å svi’ fer møradagen. Dâ e rent ugrunnle hôr di tjenâ, nâ ri e i ârbet, å ända bövâ ri inte å mö’sâ stort. Int e kroninga’n val stort, mot di va gammert, fer dá e gôrrdyrt allt’n ska tjö’p, å sto’r skattâ sûm tôllâ bårt treingen tå fertjensta, män di får allt övver’pänningâ ända. Ja, fûlk lev rent i överflö nu fer tia å har all’ möjle bekvämlehetâ : kylskåpâ, frysboxâ, tvättmaschinâ å all’ möjle sôrtârs elläcktrisk apparatâ å årningâ, sûm inga männeschi kun ha drömt ôm fer en säxti, sjutti år herfør. Bilâ har di all’, å åk bil jâr di hört di ska, ôm dâ e aller sä litt’n bit.

Hadd’di int skethus ini stugga, sûm di har nu, sâ åkt’di nock bil ditat å.

Di gamm’el sûm int ôrkâ jâ’r nô, di får en litt’n  fûlkpangschon, så ri hârkä sâ fram (män di får allt tett’ på slanta’n). Nâ ri blir rent fer skraschlet, får di flött’ te vårdhem å få ôpphall sett der. Di bövâ int vâ rädd’ før att di ska bli bårt’akschone’rn å bli lägd’gubbâ å lägd’käringâ ällâ "få gå på socktna", sûm di sa’ gammert.
Män dässa sto’r skoga’n, sûm fanns överallt för, di e grunn’le skra’pen. Bärrisia’n e rent å flenskallet. - Der blånnä râ i fattidommen i all’ fall.

En gammal schyggal

Hu’ken å på lut du står
mä la’v te skägg å mô’s te hår;
snart börjâ ru å môskes ôpp,
å râ blir fûsk tå he’l din krôpp.

Int e’râ nô å unner på,
i evihet kan du inte stå;
di tjenst du skött i gôrrmang år,
å ännu hänglâ ru å står.

Ja, du ha vû’r uvanle seg,
du vart allt ja’rn mä rektu sveg,
sûm 'an morfar, sûm mä slikt va van,
lett’ut å högg tå trenväxt gran.

En del tå vörk’ e ilagt trinnt,
män schiga’n di e klöven fint;
fell kan dâ hänn’ na gran va seg,
män ise’r ho mått’ mä yx å bleg.

Troget har du stått på vakt,
å int ett ol nôn hört du sagt,
fast du ha vûrt’ bå tong å sur,
der du ha stått i ur å skur,

Int vart du just nô va’ret skött,
da å da na klamm å stött,
å nâ ru valt, sä râ sa "skrôpp",
fäck’en fell lôv å jôlp’dâ ôpp.

Visst e’ru tämle umodärn,
nu dûg int mer mä tôcker vârn;
på stôlpâ ska râ häng’ en trå
mä vass’ å krocku taggâ på.

Dâ e sâ typiskt för vår ti;
sûm jämt e full mä kri å stri.
- Män schyggarn min få vâ’ i fre,
han hörâ gammelvala te.   

Dâ e tongvint te bo så på avsides ställâ,
der’n ska tull’er å stu’p över stenâ å hällâ
hôr gang ’an e tvûngen iväg ne te byn
ätt e mjölbûl i säcken, ätt arter å gryn.

Hôrt endaste dugg ’an ska ha ifrå boa
i matväg at fûrti, at gri’sn å koa
ja, allt ’an benöttâ å ât å slit,
lâ å fraktes på ryggen hôrendaste bit.

Män ryggen dänn hall’int i evârle tiâ,
dänn ryksønn å sträjkâ i tagâ å riâ,
dänn bövd å vâ påsätt e jutjârnsplat ...
Gu’vet, ôm int ända te sist ’an jeck at!

Om vintârn da ha’rn dänna snön te å gå i,
eta’t allt de a’r, sûm ’an har te å stå i.
Om sammârn dâ e fell nô’ minnrâ besvär
te å kamm`ôpp mä bûla’n, nâ backen e bâr.

Dâ blir myttjy traving, nâ’n bor langt frå vägen,
- bäst å årn ôm i førväg mä knôjäst te dägen -
å nâ ställ’ e beläge en bra bit "i vär",
får’n enbart för dä en hopen besvär.

Ja, krôppen lâ ha en del kaloriâ
å radion mates  mä ny’ batteriâ,
- dä lâ vâ’ bå lekamle å annle spis,
fast dâ e avet å tvartfert på alla vis.

Ne i ga’rn har di elläktrisk lampâ i stugga’n
å bövâ int let sâ te munn mä tugga’n
sûm en ann’en, sûm sitt’ der i schömning ve bol
å päsâ mä lampôllilys sûm i fjol.

Ja, besvärle dâ e te bo såvvers i skogen,
å vo’n int sâ inneli vøl førtrogen
mä ômständiheta’n ifrå dä’n va pilt,
sâ hadd’n sâ langsenna ifrå’ri skilt.
- - - -
Dâ e rart, nâ’n ha grott’fast i tôrva mä röttra’n,
da ha’rn jussôm svårt te å kamm’lös mä föttra’n
å schapp’ifrå allt, ’an ha fäst’sâ ve,
å sle’t før å gre’t før, sen i vala ’an kamm te.

Å tröste ûss, ôcka ställ mä snö!
Ja, rättnu e’râ allt jämt benö
sâ’n ser dâ schömtâ i schyggarsstøra’n.
Ifall dâ häv ne en vräken te
- en metâr, två ännu kanska tre -
da kan vâ kryp ne i stack sûm møra’n.

Vä hûcksâ lang’senna Kallstam skrev
ôm dänna ställa mä snö å drev,
ôm nolavär å ôm kall’n å bläst’n.
Nu e'râ ômtrännt på samma vis
mä snö punn ârma’n i skog å ris,
’an går i ala’n på sâln at häst’n.

Titt å tätt har dâ damm’ å fja’s,
å dessimälla har dâ vûlt’ å ra’s
män allri bö’ te å räns’ tur skogen.
Kallt å snö, å senna snö å kallt,
intnâ govär, sâ’n sack å smalt.
Gu’ tröste ûss, ôm int vårvär togg’en!

Nu nå’rn i mörja på sômmel ställ’.
Te vâ’ i skogen å hugg å fäll’
å drâ’g å bäng’el å tra’s å kö’r
e ômtrännt u’rå i tôcktder fö’r;
int ta’rn sä fram häll i dûss å råkâ
ôm ’an inte rislägg å trôr å måkâ.

Å än ha knafft halve vintârn gått.
Hôss ser dâ ut, nä vâ påska nått?
Te vå’rn dâ kanski blir flûm i da’rn,
- beror fell på, ôppas fort dâ ta’rn.
Vâ få fell se, hôss dâ tar sâ ut.
- För dänna gang va’râ punkt å slut.
    

Nu vart dâ allt e staffa’l å ställ
mä blank-is, glinnji å glashart sväll.
Ska’n bju’ te stak sâ imälla husa,
får’n si’g å krä’k jämt sâ smått sûm lusa.

Nu får’n int vâ’ just nô skrôvet brå,
ifall ’an menâ te försök å stå;
’an har sâ lätt fer te stôlp’ å ramm’el,
nâ’n börjâ på å bli støl å gammel.

All’ vârst dâ e, nä râ lutâ net,
da bâr dâ å inna ol ’an vet.
Te ta’ imot sâ mä gummaklacka’n
dä nöttâ intnâ i utförsbacka’n.

Te gå på tvart’n å glätt’ å svä’v
å vims’ i ârma’n å schä’k å skrä’v.
dâ blir bå rumba å negerjass
net fuggesvägen å änn’ te dass.

Ja, nu sâ fäck’vâ ett jädrans schå,
dâ går inte ôcke te å’k änn gå,
- jo, å’k dä kann’en ju jâ’r på baken,
män dä ferbättrâ fell just int saken.

Sâ hôr vâ vannrâ å hônt vâ jâr
å hônt vâ aschâ å drâg å bâr,
alltie’t lä vâ ha mä’s tanka’n,
fer ällest går dâ  på tok mä skanka’n.

Te bâr in vatt’n å frakt’in ve
å trask’ te boa ätt mat å dä,
dâ e myttjy väg, sûm ’an har å vann’er,
nâ’n bor en fjalingsväg ifrå ri ann’er.

Å tröste ûss för e tôcka ställ
dâ vart mä glinnji, mä is å sväll!
Dâ jôlpes int te å gri’n å klann’er,
te ropp’ på Gu ällâr på dän ann’er.
- - - -
Nu ska jâ strö’ut lit ask’ å grus
å fersök å stramm’el mâ ut på hus.
På skonna trär jâ nôr gammel laddâ
å smällâ klacka’n full’ i knaddâ.

(Nâ kjola’n e stäcku å skägg e langt, å nâ hår ha vûrt likens på
kvinnfûlk å kârâ).

Dänne kläsla at kvinnfûrti tar te bli lätt,
åkjola’n di krompâ frå neanätt,
sâ snart e int stort mer än lenninga kvâr,
ja rättnu sitt heleste røvva bâr
å râ skömtâ i nô’ å på anner sia.
Dâ e myttjy årningâ nu fer tia.

För e jän’t, sôm e ong å vølskaft å rar,
kan vâ role få vis fram dâ fi’n sôm ’o har,
män dâ blankâ allt änn’ ôppi änn’ på låra
på mang’ sôm e kamm’en rent langt ôppi åra.
Se mo’di lâ fûljes, dän saken e klar,
ôm di åckså ska vi’s allt di äg å har.

På vintârn må tôckt vâ’ ett bristfällit skydd,
mot bläst’n å kalln e’ri intnâ hydd,
bena blir klaken å knûttru å blå.
Å mang’ går mä skor sôm e soprent för små,
skaftlös, mä sylklack å hûl frammi tåna;
tôckt vo fell int n’ann te slänji i vråna.
- - - - 
På kârkläa börjâ’o kamm’åt dän ja’la,
sôm bruktes tå gubba’n gammert i vala.
Ynglinga’n e nock rent pigg’ på dän saka,
sôm e skäggu å lû’n bålätt tjäka’n å haka.
Såvvers vill pôjkan vâ’ nu fer tia,
se gôrrgammel ut, dâ ha tejj’dôm dän ria.

Å hår der’s dâ hârvâ å slârvâ å släng,
tôckt skull di hatt, nâ skollärân var sträng,
dâ lârvâ kring öra å häng åt i nacken,
sâ småningom når dâ fell halvvägs a backen.
Di ser ut sôm anner banditâ å busâ;
dâ e’ra i sanning nôr mârkvârdi kusâ.
- - - -
Ja, mo’di dâ växlâ mä tia sôm går.
Hôss fûrti kan se ut ôm hunnra år,
dä vet fell int nônn’, sôm e levenes nu,
da e ra ve bårt’, både je å du.
Å ri gammel di går dâ nock allri å lâ’r
di klär sâ å e sôm di sjöl’v tyttjâ vâ’r.    

Dâ e tôcka fäktning i bärplôckâtia
å ingen har ro te å sitt’ på en stol,
dâ blir sûm en feber, nâ’o kamm, dänna ria,
da lä bärkunt’n fram, sûm ha stått sen i fjol.

För rättnu sâ e’râ nock ti på te ta’rûm,
fer nu har di blomm’ut, dâ börjâ bli kart,
bäst te  skynn’sâ  å ta’rûm, sâ’n e säker ’an har dûm,
jâ väntâ ri börjâ mä ôppkjöping snart.

Se, nu ska râ bli lite kosing i fecka,
dâ kamm te bli pris på bära i år,
ja, nu ska râ tjenes sjuhunnra i vecka,
- å skatt på ri pänga’n e ingen sûm får.

Fûlk e vølstå’n nu å har allt di behövâ
å vo fell int nödi te sølli nô bär,
män i tuva’n dä e’ri, å allri di tövâ
en endaste dag dâ e ôpphallsvär.

Nu kann en åk bil båli bärrisia’n,
för bilvägâ finns dâ bå her å der,
å naggelfâr slätta’n i luta’n å hia’n;
dâ veckâ i plôckerâ, jämt hôrt’n ser.

Å plôckapparata’n di har nu fer tia,
e bre’ liksûm skomakâbänken at far,
i ett raspen än två tar di halv’ bärrisia,
bak i änn’ häng en säck, sûm di släpâ å drar.

Senna stôlpâ ri kart’n tur kunta’n ve boa,
halvblann’ mâ kanglâ å øllilort,
jâ trûr nock di vansk’ tôckt, bå gri’sn å soa,
män såvvers dâ blir, nâ râ går rektet fort.

Dâ röckstâ ôpp bärris å riv mässâ pinnâ -
inga ti te å skomm’bårt nô rask, va râ likt -
’an lâ gno på mä plôcking sâ fort sûm ’an hinnâ.
- Ja, stackers all fûlk, sûm lâ â’t sylt uttå slikt!
     

'an blir skrompu i syna å stygg sûm en ôlv
å tjäka’n blir hängenes snett;
dâ mä nö att’n kännâ ijänn’sâ sjôlv,
ôm i spegâln ’an slänjâ en tett.

Hår dâ blir tûnnâ fer hôrt år sûm går
å gråâ å gråâ dâ blir,
sä snart e’n fell alldeles utta hår,
ôm ’an råkâ te le’v än e ti.

Å näsa å haka di møtes på vägen,
senna tännra’n ha rest sin kos.
’an sitt’der å känne sâ rent ferlägen,
nâ’n klämmâ sønn äppla’n te mos.

Lea’n blir stø’l å full’ uttå jekt
å skrôtt’n blir krocku å sne.
Nu hûksâ’n knafft, nôr livet ha lekt,
för nu e’n gammel å le.

Krafta’n di avtar allt mer å mer,
nu ôrkâ’n int kno’g sûm förut,
män krämpa’n förmeres, blir fle’r å fle’r,
sâ rättnu sâ e’râ fell slut.

Bena blir vess’n, u’stö å sva’g,
dâ e jämt ’an kan stârr’ å gå;
nu dansâ’n int mer sûm en kalv i en ha’g,
dä får’n både känn’ å förstå.

Å öga e grûmlu å syna e svag,
dâ e nättôpp ’an vägle’ sä kan,
knafft att’n ser nô ve jusan dag,
å te lä’s nô, dä går dâ int an.

Hörsla e dåle’n, ’an hörâ fel,
ôm en bjur te å ta’l ve fûlk,
å slûttret blir rösta mä för dän del;
dâ sku nârpå behöves en tûlk.

Ja, vâ ållres, ôcke vâ ligg än vâ står,
å allri vâ blir sûm förut.
Allt närmâ å nârmâ grava vâ går.
Dit ska vâ ju all’ te slut.    

I en lim’rick kan ’n skri’v ôm Borås,
ôm ’o Kare, ôm Britta frå’ Nås,
ôm sönnfull å frälst,
ja, ôm hônt som hälst.
- Fast di blir nock int bra all’, förstås.

En gang bodd e käring i Liknäs,
sôm va född mä e vassa piknäs.
Nä ’o int fann’åt nôn syl,
brukt’ o näsa te pryl,
- ja, dä va rent en kônstifik pjäs.

Ho sku plôck’sä na môlt’, ’o Hanna,
ifall dâ nu va sâ’o fann na
der östamä knart’n
Män pytt, bâre kart’n!
- Di slogg bonglâ i bôttn på kanna.

Der di kallâ fer Lôfallehia,
der fanns dâ en gang i tia
bå grä’vâ å kongâ
mä käring å ongâ,
å änn bor dâ fûlk på dänn hia.

’o Siri sûm bodd’ nolpå Äjja,
sku spik ôpp e tavv’el på väjja.
Ho glatt’tå en stol
å tørk  huvvu i bol
å slogg’sâ, sâ uschiamäjja!

"Dä va hemskt, hör dä blås!" sa’n Knut,
nâ’n bârhûvd en môra va ut.
Han va ’n flenskallet kâr,
int en hårspik va kvâr
- "Dâ e stôrm över kalfjäll", sa’o Rut.

’an Klas o’dl myr ôppve Tvet
å dikt’ å ävv’el å slet.
Män en dag togg’en schappen,
nä’n fäck syn på att vatt’n
rann ôppet i ställ fer net.

Nä ri hell på å rûmp’ i Varåna,
råkt en flôtâ te klämm ganes tåna;
ho vart alldeles blå,
å naggârn rest tå.
- Han högg tå’o å slängn’o i åna.

Nä’n Skog-Jöns högg ve’ ôppve Lyna,
kamm en veklûmp å trösk te’n i syna;
skallben dâ rök,
å gubben ’an strök,
- nu står dä två granâ ve gryna.

Han kna’l å högg tömmer, Jan  Brahn,
å bäng’el en dag mä e gran,
sûm ha gått på sne
å int sjôlvmant vill ne.
"Nu ha fan sket i stôlphögg", sa'n Jan.

Han va sprakbent, ’an Nisse ve Rå,
å hadd svårt för te flött’sâ å gå;
’an hadd ingen le
i dä vänster kne,
- män han mått’ fell å le’v ändå.

Te "anstalt’n" på Ögarsjala
bâr dâ å, nän blir gammal i vala
å skrôtt’n blir vess’n
å hårspika’n gress’n’
- å te kjörga’rn sen,- dän sist’ fala.

Bild s.78 Noter
Dâ  satt en ve Åschlbäcken
å sku lâr sâ speling tå näcken.
Nâ sûm finest dâ let,
da satt’n å gret,
- å fejoln sin stack’en i säcken.

Han unn’er, ’an Petrus i Lier,
hônt di jo’l ôppå Stranna di tier,
da fer rängn di va bet
te vär u’t å ärbet:
"Jo, da jär di bärkôrjer å frier".

En limkär, sûm hell’te på Schärr,
hadd känning tå magkatärr,
brukt te dûktern å vä’r,
ôrk ingenting jä’r,
- men han knepp’el å spelt’ jitärr.

Nä ri plôck’ ôpp sättäppler i Bratt’es,
va’n å lett’ fram tjärler, ’an Mattes;
dä va hinker å kanner
å bûrker å spanner,
- bä’r pûtta å tvättskåla fattes.

Han va svär te ta fesk, ’an Kjäll,
fäck stor härr i ølva hôr kväll.
Åssä va’n te en tjä’n,
- å dit jeck’en järn
sä fort käringa togg’ te  mä skäll.

Di va bröder, ’an Jo å ’an Pär.
Han Pär va en vûx’n kär,
han var tjugesju,
å ’an Jo va bä’r sju,
- derimälla har dä fått vä’r.

Emil Bran var under sin uppväxttid bosatt i Dalby. Han arbetade först i skogen men kom sedan som eldare till Billeruds fabrik i Jössefors. Är sedan 1969 bosatt i Glava.
I Emil Brans dikt liksom i Anteés lyser ofta den sociala medkänslan fram. Men Bran är i högre grad grubblaren och individualisten, för vilken ensamhetskänslan och rotlösheten blir den starkaste drivfjädern. Och båda är influerade av Dan Andersson, såväl vad form som innehåll beträffar. Men hos Bran är nog släktskapen djupare.
Denna frändskap är väl till en del betingad av den likartade uppväxtmiljön: skogsbygden och den av finnarna präglade bebyggelsen. Dessa båda faktorer - vildmarken och fattigdomen - ger samma underlag för diktarfantasin.
I sina "Dan Andersson-studier" säger också E. R. Gummerus: "Grangärde finnmark med Skattlösberg var egentligen bara den östra utmarken till det okända land, som sträcker sig från Skinnskatteberg i söder ända uppåt Malung och Lima och över hela norra Värmland samt bortom riksgränsen mot Norge. Hos den ursprungliga befolkningen i detta ’Centralskandinaviska Finland’, som Gottlund var en av de första att upptäcka, fanns en ytlig men dock naturlig gemenskap".
Emil Bran har gett ut en egen diktsamling, Över öde vidderna (1963). Dessutom har han publicerat dikter i flera tidningar och tidskrifter, såsom Värmlands Folkblad och Finnbygden.

Vildmarkens blomster i skogarnas gömma,
ängarnas doftande starrgräs det gröna
- min barndoms magra men lyckliga år -
har tiden ej lyckats förmå mig att glömma,
- minnen som hör till det underbart sköna,
längtan till ljuset i vildmarkens vår.

Fjällbäckars kluckande hopp över stenar
mot älvarnas vatten ännu kan höras,
älgarnas tramp över mossbeklädd mo.
Allt är förknippat med det som förenar
allt som var heligt och inte fick störas,
förgöras och skändas i skogarnas bo.

Skogstjärnars näckrosor prunkade gula,
de vresiga vuxna, förvridna och vinda
träden som fanns i de glömdas land.
Allting var vackert, ja även det fula -
allting är trådar i väven som binda
samman en helhet att minnas ibland.

Flyttfåglars sträck emot landet i norden
var tecken som väckte glädje för våren
fast isarna ännu på sjöarna bar,
där frusen och kall i väntan låg jorden.
- Med välståndets trygghet utplånar åren
vår känsla för allt det vackra som var.

Här susar vinden över hallonris och stenar
och gråa, lutande förfallna hus.
Här sträcker sig en apels mossbelupna grenar
mot stugans gavelvägg, där videsnår och enar
sökt rot och hem i ödegårdens grus.

Hit kommo människor för länge sen - då våren
stod full av sol och sav, så späd och grön.
De röjde sig en sved och bröto mark med åren,
och bugande i vindens sus bland vilda snåren
gav kornet odlaren hans drömda lön.

- Här susar vinden över gårdens minnen döda
från svunna år i ödemarken grå.
Här blommade en gång bak strid och svett och möda
den löftesrika vårens alla blommor röda
i denna tysta undangömda vrå.

Tiden red över skog och fjäll

Tiden red över skog och fjäll,
skuggorna lekte kring djupen,
forsarnas dån ifrån stupen
sjöng sången i sensommarkväll:
"Ditt liv är blott strävan och slit,
människobarn, vem sände dig hit
för att slåss mot svältnödens mara?"
- - - Men tiden red sin svarta häst,
tystnaden gick från öst till väst.
- - - Tystnaden svarar ändock bäst
på frågor vi ej kan besvara!

Så stumma och förtegna bakom muren
vi stirrar emot ingenting och tänker:
Vi hjälper fram fabrikerna som skänker
vår framtids värld den krigiska kulturen.

Åt fosterland och svärd vår ed är svuren,
moralen vi i krigens dypöl dränker,
och Moder jord sitt gråa huvud sänker
för varje brott vi gör emot naturen.

Så hann vi aldrig barnets stora under,
det evigt blåa bakom bergens kammar,
vi riddare med sot i våra mönster.

I drömmen gick vi dit på få sekunder,
då fanns ju varken hinder eller dammar
- nu ler vi cyniskt emot minnets fönster.
- 

Sjung lilla fågel från skogarnas bo
under vårhimlens skyar din sång.
Här är så ensamt i vildmarkens djup
under dagen och kvällningen lång.

Var inte rädd mig och fly ej din kos,
även jag är en stackare rädd - - -
färdig att fly från mig själv och min tro
för att reda bland starren min bädd.

Får jag blott lyssna till vildmarksmusik,
till en lockande spröd melodi,
då blir min dröm under vårhimlens sken
så förklarad, så verklig och fri.

- - - Då blir min längtan så vek, kära du,
och min tro blir bevingad och ljus,
sjung lilla fågel din visa för mig
här i viddernas ensliga hus.

Hand i hand till gårdens äng
gick lilla syster och lille dräng
för att plocka blommor så röda.
Det var under vårens spirande tid
då fåglar sjöng om sommarens frid
och sökte på ängen sin föda.

Innan de kom till ängen fram
de lekte vid gårdens näckrosdamm
där sorgen höll rådslag med döden.
Och vinden lekte med aplarnas blad,
dansade fram så yster och glad
i skuggan från människors öden.

- Hand i hand till paradisäng
går lilla syster och lille dräng
för att plocka röda buketter.
En till sin far och en till sin mor
som hemma så sorgsna på jorden bor
och gråter i sömnlösa nätter.

Minnenas vårdar

Till minnet av de få pörten som ännu
finns kvar i Värmlands finnskogar.

Så spökaktigt lutande skeva
bland rösen av mossgrodd sten,
där sägnernas oknytt leva,
ni kura så grå och allen.
Ni vittna om sekellång möda,
stugor från obygdens snår -
minnenas kors över döda,
vars gärning knappt någon förstår.

Där elden från svedjorna fräste,
där röken bolmade frän,
där hungriga vargar väste
bak åldriga vildmarksträn.
Där levde för slitet redo,
hjältar med kraft och märg,
- ni sågo hur bittert de stredo,
stugor bland skymmande berg.

De stredo mot köld och fara
och slogo med järnhård hand
tillbaka svältnödens mara
över frostvita ödemarksland.
I glömska från jäkt och plåga
ligga torpen och drömma än,
hur de sköttes ömt av de låga
stugornas kvinnor och män.

Min barndoms nejd av ljusa minnens gömmen,
där årens glömska strukit mången rad
av svunna tiders lyckodröm, som glad
förätit sig på fantasin och drömmen,

- - - - stod åter upp igen ifrån de döda
i julis heta sommarljusa tid,
när fågelsången ifrån berg och lid
mig hälsade i solnedgången röda:

"Se bergens svarta taggars silhuetter,
se tjärnarna i kvällens trolska grå,
hör ugglors klaganden kring svarta vatten."

- - - Här lever allt i vildmarksstilla nätter
sitt liv i ensamhetens tysta vrå.
Här sover lugnt den oroslösa natten.

Det har gått några år sedan barndomens vår,
i mitt hjärta blott minnena bor.
Av det vackra som var, som mitt hjärta har kvar,
är en bild av en öm liten mor.

Ibland furornas sus låg ett grått litet hus,
men det bästa i världen som fanns,
- - - där en mager och blek liten gosse på lek
sprang omkring i sin barfota dans
över ängens moras, för att plocka en vas
av de vackraste blomster på jord.

Det var blommor åt dej, det var vildväxt aklej,
det var blåklint från bråte och sten.
Och du gladdes däråt, för din kind blev så våt
av din tacksamhets kärlek så ren.

- - - Ibland minnenas blad står det skrivet en rad
av en moder som ville så väl:
"Trots de år sen du for ifrån hemmet och mor,
lever blommornas doft i min själ."

Efter utbildning vid Steneby yrkesskolor har Gösta Halvarsson en tid arbetat som målare i Stockholm och Kristinehamn. Nu bor han ensam i sin stuga på hedarna ovanför byn Persby, där han ostörd kan ägna sig åt sitt författarskap.
Själv säger han: "Mitt Dalby är de stora skogarna. Där trivs jag. Men när snön yr och skogarna bli ogästvänliga längtar jag söderut. Ja - inte till Havaji, bara till Kristinehamn. ’Lusasken’ är fin och har en plats i mitt hjärta".
Gösta Halvarsson har gett ut en diktsamling, Jagad (1950). Har nu under utarbetande två nya. Den ena kallar han Gränder; den andra, en diktcykel, får namnet Rymdresor. Dessutom har han gjort en del korta pjäser, som ännu inte förmedlats till trycket.

Vinden går över sommaräng,
blommorna livet prisa.
Ljuvlig spelas på osynlig sträng
tillvarons skiraste visa.

Fjärilar fladdra i solskenslek
lätta som ljusa drömmar,
mjukt som en barnkind är gräsets smek
och rusande blomdoft strömmar.

Men långt över Dalfjällets gröna mur
sig höjer ett åskmoln sakta,
blixtar, stormvind och hagelskur
hotfullt i fjärran vakta.

Humlan i nyponrosen

Humlan i nyponrosen
majsolens klara gull,
åskregnets blanka pärlor
mot fruktbar och solhet mull.

Huggormens mjuka ögla,
sommarskymning kring byn
regnbågens granna brospann,
blixtens flamma i skyn.

Den bugande havreåkern,
i mognad och skördetid,
den klara septemberkvällen
med stjärnor, tystnad och frid.

Ugglan i vinternatten
med sin trotsiga silverdrill,
som ropar åt snö och norrsken,
att ännu finna livet till!

Nattfjärilen på rutan,
åttaårstösens kind,
lövkojans doft i natten
marskvällens sunnanvind.

Allt det granna och ljuva
binder dig ännu hårt.
Härlig är jorden!
Att dö är ännu för svårt.

Den yttersta spetsen av ett åskmoln
sväljde vällustigt solen,
skuggan föll kylig över ängarna,
och bofinkarna tystnade.
Frostens fingrar gled över solbadaren,
rymdens obevekliga kyla brände till
som en rysning i den varma huden.
Fjärilen fällde ihop vingarna,
och ödlan gömde sig vid stenfoten.

Slavarna dra till skogs
i snöyra och stormväder.
Bittra ansikten, trasiga kläder.

Eggjärnen blänka vasst,
proviantbördan trycker ner.
Flämtande andedräkt. Ingen ler.

I glödhetaste sommarsol
och myggsvärmarnas satgissel
hörs sågsvansarnas gnissel.

I bitterkall nordanstorm,
i höstens isregn och dimma.
Året runt yxorna glimma.

Dessa svältlönade krakar
samla guld åt vårt fosterland
och i bolagens feta jättehand.

Slavarna dra till skogs
på sin trälmarsch genom åren.
Yrsnön sopar ut spåren.

Jägaren
utan händer och fötter,
med den kalla källarblicken
som fascinerar och skrämmer.
Huggormen.

Ett mörkt, gåtfullt vatten,
ett tyst, levande vatten
flyter genom ris och stenskravel.
Som det dyrbaraste smycke
bland fattigdomens gråstenar
glider huggormen.

Den som älskar
skönheten och livet
dödar inte huggormen.

Något kolande svart
blänkte till i julisolen.
Vinden höll andan
och rosenknoppar öppnade sig.
Het lycka och ljuv sällhet
strömmade över mig.
Sedan dess har jag ofta sett
tattarjäntans ögon i drömmen.
Lortig och trasig var hon.
- Men ögonen!

Utan pengar,
utan en brödbit i skåpet.
Nog är den fattigdomen svår,
men den kan lätt avhjälpas:
Huggaren kan få hugga några granar,
målaren hänga några tapetbårder,
horan kanske greja en torsk

Men den andra fattigdomen,
själens fattigdom,
är svårare, ja bittrare än döden.
När "Gud som haver" blivit en ramsa,
änglarna - dekorationer i kyrktaket,
blommorna degraderade till gräs,
när "älska" betyder samlag,
när aporna har blivit våra kusiner.
Då först är man riktig fattig.

Extra fridag
nästa söndag
hela byn i fest.
Ingen jobbar,
fantar, snobbar,
hela bunten är vi här
på klarälvsisen.
Kon och grisen
glömts för märklig gäst

Vinden sliter,
kölden biter
argt i våra trynen.
Ingen går,
alla står
kvar på Långa-aven.
Folket spanar,
glor och glanar
på den granna synen.

Ahrenberg!
Ahrenberg!
Luftskepp här i byn.
Droskan glimmar,
folket stimmar
och beskådar underverket,
trampar kring
runt i ring,
längtar upp i skyn.

Åker du?
- Klart som sju,
ingen rädd att åka.
Motorn vrålar,
femton stålar
och till änglarna det bär.
Hölass-breda
Alma-Beda
flyger som en kråka

Tick-tack, tick-tack, stelnad frid.
Hos gamla Amanda
finns ingen strid.
Tick-tack, tick-tack, sömnigt hon går
hennes väckarklocka
i år på år.

Tick-tack, tick-tack, kvinnligt begär
somnat och domnat
men finnes här,
tick-tack, tick-tack, märker dig väl
gråtande flickdröm
och torkade själ.

Tick-tack, tick-tack, "tötta" i by,
flickorna skratta
och ungar gny,
livet vandrar förbi din dörr
med manliga steg
nu liksom förr.

Tick-tack, poeten går ut
till friska stormar och nordantjut.

All väntan är svår.
Visst finns det något
som heter glad förväntan.
Men hur pass glad är den?
Ödet kan hånskrattande
dra ner sin svarta rullgardin,
förvandla glädjen till sorg.

Säker väntan är best,
den har ett slut :
Den i sorg förstenade modern
som väntar beskedet från läkaren,
att hennes ende son
ska ha dött av sina svåra skador.

Hopplös väntan är värst,
den är ohygglig!
Att vänta. Och ändå veta
att man väntar på ingenting.
Att vänta på vingslagen
från duvan
som höken åt upp i går.
Att vänta knoppar på rosenknoppen
som frosten dödade
Just när saven började stiga.
Att vänta på stegen i trappan,
de lätta, dansande fotstegen,
som nu gått åt annat håll.

Gode Gud! Om du finns!
Se i nåd till dessa
som vänta på ingenting.

Ett hastigt växande vingbrus
nådde vår stillhet,
solskens-stiltjen vid jordytan.
En flock duvor
svepte fram genom lufthavet
på väg någonstans.
Lillan följde dem med blicken
till prickarna försvann i solflimret
och vingsmällarna tystnade.

Lillans blick återvände till gräsen.
Till flugan, som putsade ögonen,
gräshoppan, som envist filade
sin ändlösa solskensvisa,
till den halvnakna, kantiga pojken,
som låg bredvid henne i grönskan.
"Jag hoppas det blir en flicka", sa pojken.
Lillan svarade inte.
Hon längtade efter vingar
i solskens-stiltjen vid jordytan.

På den blå himlen
över de gröna bergen
växte hastigt och ljudlöst
en rak, vit strimma.
Ett raketplan.

Något inom mig
darrade av glädje:
"När bomberna briserar,
när solen slocknar,
när kölden och svälten kommer,
skall den vita strimman
bära oss bort."

I gryningen hissar mardrömmen
sin svarta sjörövarflagga
över fenemal-sovaren.
Den har sprängt sig genom urberget,
genom bunkerns betongväggar
till den sovande robotmänniskan.

Änglar och gudar ha flytt bort,
och under stjärnorna sväva döda hundar.
Gryningen är under jorden.
Och ett provrörsbarn
lindat i plastfolie
gapar tandlöst mot atomljuset.

Källa: Ingvar Larsson, Rim och Ramsor från Dalby, 1973