Källa: Från N-G Hyllienmark,

Pigan Annika Jönsdotter

I Karlstadstidningen nr 42 17-23 oktober 1991 finns ett faksimil av Carlstads Tidning lördagen den 17 Maj 1817.
Dalby den 25 mars

"Efter slutad Gudstjenst i dag öfwerlemnades af Kongl. Werml. HushållningsSällskapets Ledamot. V Pastor B. Oldenskjöld de belöningar, som detta Sällskap tillerkänt Pigorna Karin Larsdotter i Nedergården och Annika Jönsdotter i Amnerud, den förre för trogen och långvarig tjenst och den senare för nit i barnaundervisning och skicklighet i handaslöjder."

Annika var född 1767 och var alltså när hon fick denna belöning 50 år gammal.

Vi kan försöka sätta oss in i hur Amnerud och de andra byarna här i dalen såg ut för drygt 200 år sedan. Bostadshusen, åkrarna, vallarna, skogen. Vad odlade man? Vilka djur hade man? Hur överlevde man? Hur hade Annika haft det under sin uppväxt? T ex åren 1783-84 då en svår hungersnöd drabbade Sverige enligt Grimberg i Svenska öden och äventyr. I skriften Hungrarna i Dalby (el Hungrarnas skog) socken nämner en av våra flitiga lokalhistoriker, Lars Elam, årtalen 1773 eller 1774 som svåra missväxtår. Jag undrar om det inte är samma händelse som avses. Tidsangivelsen i Elams uppsats hänvisar till minnesuppgifter från de på 1830-talet gamla alltså då mycket gamla. Grimberg uppger att dödsfallen för 1784 i hela landet ökade med 20 % mot ett lyckosamt skördeår som 1775. Antalet giftermål minskade med 25 % och antalet födda med 1/6. Överlevde gjorde Annika, men kanske det var då hon fick sitt handikapp.

Folkskolestadgan kom till först 25 år efter Annikas belöning. Hur hade hon själv lärt sig läsa? I boken Från Finnskogsbygder och Pilgrimsstråk utgiven av den lokala skolstyrelsen läser jag att från medeltiden och framåt kyrkan föreskrev vad föräldrarna skulle lära sina barn. Och att en stadga från 1723 gjorde föräldrarna skyldiga att "lära barnen läsa i bok och lära deras kristendomsstycken". Jag känner inte till ens namnet på hennes föräldrar men det är väl möjligt och troligt att hon lärde sig i sitt hem. Hon måste ju ha varit aktiv under många år för att få en belöning. Känd och uppskattad i hembygden långt innan någon också gjorde henne känd för hushållningssällskapet. Kanske visste de höga herrarna, några andra än herrar som beslutade kan det inte vara, dessa herrar i Karlstad mera om norra Värmland på den tiden än vad vi tycker de gör idag? Vice Pastor Oldenschöld som var ledamot i hushållningssällskapet var enligt Herdaminnen i Karlstad stift åren 1805-1818 adjunkt i Ny pastorat och Dalby var annexförsamling men beteckningen vice pastor säger ju att han vikarierade för sin kyrkoherde. Det var kanske extra fint att Bengt Oldenschöld reste hit och att hushållningssällskapet inte bara anmodade en ståndsperson på orten att sköta överlämnandet. Det kan också bero på att Dalbys egen präst, komministern Anders Lagerqvist var klen. Han hade tjänstgjort i Dalby i över trettio år och beskrivs i ett sockenstämmoprotokoll på hösten 1817 som gammal och trött. Han var då 71 år.

Vi vet mycket litet om Annika. Det lämnar ju fältet fritt för fantasin. Men det finns ju faktiskt en del skrivet om liv och leverne i denna bygd under gångna tider. Men liksom det är helt omöjligt att föreställa sig livet här om femtio år det minst sagt svårt att riktigt känna och med alla sinnen förstå livet under Annikas tid. Här kanske den nya teknologin snart kan hjälpa oss. Jag tror, när jag sitter och skriver vid ordbehandlaren och har möjlighet att koppla upp mig på internet, och tänker på alla de fantastiska dataspel som fängslar våra barnbarn, att det skulle gå att med bild på dataskärmen och ljud via högtalarna simulera en medeltidsmiljö, en pilgrimsvandring, en 1700-talsby, en älgjakt där man använde de många fångstgroparna, en kyrklig högtid, t ex högmässan då Annika fick sin belöning. Tidningsnotisen, som jag läste upp nämner bara ordet gudstjänst. Men att det firades högmässa vet vi eftersom det står antecknat i husförhörslängden att Annika Jönsdotter den dagen deltog i nattvardsfirandet. Tills vidare får vi läsa i gamla dokument och träna vår inlevelseförmåga.

I husförhörslängderna hittar vi Annika Jönsdotters namn i flera byar och i än flera hushåll. En husförhörslängd omfattar oftast en femårsperiod och hon finns alltså ena året i ett hushåll, ett annat år i ett annat. Byarna hade inte så många hushåll på denna tiden. Vid sekelskiftet 1700-1800 var det 40 mantalsskrivna i Backa, som var en stor by. I husförhörslängden för 1800-1805 finner man sju hushåll och tjugo år senare nio.

Annika benämnes "ofärdiga pigan" på några ställen. Jag föreställer mig att det var en mycket begåvad och energisk kvinna som väl kompenserade sina kroppsliga handikapp. Hon dog 1824 och bodde då i Transtrand och i död- och begravningsboken nämns hon som Piga och rotehjon. Tydligen hade hon aldrig någon stadigvarande adress. Dödsorsaken är angiven som Gikt. Jag tror att det på den tiden oftast betydde reumatism. Och kan tänka mig att hon i unga år drabbats av denna sjukdom. Skicklig i sömnad kan även den vara som har reumatiskt deformerade fingrar. Hon kan ha drabbats av sin reumatiska inflammation som en följd t ex av scharlakansfeber, som förr ofta gav följdsjukdomar i leder, hjärta och njurar. På den tiden fanns ju inget verkningsfullt medel att behandla infektioner med.

Läskunnighet eller inte läskunnighet hade på denna tid inte något att göra med begåvning. Även den som inte var läs- och skrivkunnig var oftast lika intelligent som andra. Jag har själv, när jag arbetat bland nykomna flyktingar, mött många mycket klipska men läsokunniga kvinnor. Och det var inte bara prästen som var läskunnig innan vi fick en obligatorisk skola.

Några år innan Annika föddes utkom en skrift som rätt utförligt beskriver övre Klarälvdalen. Den bär författarnamnet Adolph Mörner. Han var landshövding över Örebro län och dit hörde då Värmland och har beskrivit alla socknar i Värmland. Många av beskrivningarna är på hans uppdrag utförda av socknarnas kyrkoherdar, några av storgodsägare. Vem som skrivit om övre älvdalen vet vi inte. Det är den utförligaste. Det sägs om denna landshövding att han ofta for omkring och besökte platser i sitt län men hit upp kom han aldrig. Det måste vara någon med god lokalkännedom som berättar för oss även om landshövdingen själv sedan tillfogat en del funderingar och åsikter.

Att Annika växte upp i en fattig bygd är helt klart och som piga hörde hon inte till de som hade det bäst. Kanske var inte avståndet mellan hög och låg så stort, maten tröt nog för alla emellanåt. Marken på näsen på sidorna om den slingrande Storälven, som Klarälven kallades här uppe, var svårodlad. Utdikningsbara våtmarker fanns bara långt bort i skogen och där var våren sen och höstfrosten tidig. Så här läser vi i Mörners skrift:

"Ängen i Elfwedalen är nog svag och ringa. Den består endast af the lägsta och sidaste ställen af Älfstränderna, som för Wattnets flödande ej kunna brukas till Åker. På desse smala änge remsor i trängslan mellan Älfwen och Bergen kan ingen annan skiötsel användas än att Skogen afränsas". - - - "Ty såsom den mellan strykande Älfwen alla år om Wåhrtiden, stundom ock Sommar Höst, dessa Ängar öfverswämmar, så kommer hon då stor flod är med then häftighet, att hon med sig förer och på ängen qwarlämnar en hel hop Sand, somligstäder en half, somlige städes en fierdedels aln och någorstädes något mindre, hwar med wäl skier den tienst, at ängen blifver från all måse ränsad, men tillika then olägenhet, at ägaren giör åtminstone det första Åhret liten eller alts ingen Bergning". Om åkermarken läser vi att den är mager och mycket frätande emedan then av Älwen uppkastade Sand fräter och i hast liksom uppslukar den honom tillförda Gödslen så at om dhen ej åtminstone vart tredje År thermed warder försedd, bär åkermannen med liten glädje sina Kjärwar om Hösten. Han har ingen annan utväg än att ta till Skogen. Och så följer en lång beskrivning om när och hur och varför olika slags löv och kvistar och bark skall tas tillvara liksom mossa.

Fattigdom präglar nästan allt jag läst om livet här i gångna tider. Så t ex skriver Gottlund i sin skildring av våra bygder från 1821: "i dessa avlägsna socknar prästerna, i anseende till sina små löner och sin avlägsenhet från städerna och sina många barn funno det förnuftigare att uppfostra dem till bondfolk". Detta gjorde komministern Anders Lagerqvist med alla sina barn. Jag föreställer mej att han, "liten och smal och spinkig", enligt Gottlund, och hans fru, "både till det yttre och inre en riktig bondgumma", liksom barnen, "hyggliga och utmärkt vackra", var med i kyrkan då Annika fick sin belöning. Sönerna blev bönder och av döttrarna gifte sig en med en bonde och två med torpare i trakten.

Jag har sökt i en historik om hushållningssällskapet något om deras belöningar men inte funnit något. Däremot fanns en hel del porträtt av tjänstemän, nästan bara män. Dikningsinstruktörer tycks det funnits många en tid. Redan landshövdingen Mörner var intresserad av dikning och att den vägen utvinna odlingsbar mark. Han skriver att bl. a. patron Robsam el. Robsham på Letafors bruk liksom den finska allmogen började nyttiggöra mossar och kärr. Och berömmer bonden Olof Påhlsson i Röjden, som med hjälp av en västgöte omvandlat en mosse till åker. Säden växte frodig men frös innan den mognat men, förmodar landshövdingen, skulle den bli den härligaste ängsmark. Han anser vidare att det vore önskligt att Olof Påhlsson uppmuntrades med ett litet premium. Det skulle vara av större allmän nytta än ett premium för en sidentygsvävstol.

Värmlands Hushållningssällskap kom till 1803. Dessförinnan fanns det givetvis tankar om att stimulera till bättre odling och ökad kunskap. Vår landshövding Mörner hade ett halvt sekel tidigare skrivit till riksdagen och föreslagit inrättande av "Oeconomie-Gillen" i varje härad att vårda jordbruk, boskapsskötsel och skogshushållning. En i viss mån likartad uppgift hade Patriotiska Sällskapet från 1767. Och det sällskapet har nog belönat fler i våra trakter tror jag. Lärarinnan och nykterhetsaposteln Anna Sandström-Melin, som kom hit, troligen båtledes, 1887 efter att året innan valts till folkskollärare i konkurrens med tre män, är nog inte ensam, om än den enda jag känner namnet på.

Och vår Annika Jönsdotter igen. Hon, som vi har så få uppgifter om, men sådana uppgifter att de stimulerar till funderingar. Hon måste varit en utomordentlig begåvning. Ogift och själv barnlös men hängiven barn och mån om att lära dem läsa. Konstnärlig är det ord jag vill kalla skicklighet i handaslöjd. Hushållningssällskapet hedrade Annika. Jag menar att vi också skall med aktning tänka på det lokalsamhället som så väl utnyttjade hennes färdigheter. Vad kan vi tänka oss rent praktiskt bakom orden "skicklighet i handaslöjder" i motiveringen för utmärkelsen? Hushållen var i stort självförsörjande. Odlade och bearbetade lin. Hade får som gav ull. Och både får och getter gav skinn. Ja det må i textil användning bättre insatta berätta mer om.

Annika Jönsdotter var utvald att få sin utmärkelse av dem som fanns i hennes omedelbara närhet och som verkligen visste vem hon var och som också övertygat ledamöterna i Kongliga Wermländska Hushållningssällskapet om hennes förtjänster. Låt oss hoppas att hon även de år hon ytterligare levde åtnjöt rättmätigt anseende och hon även som rotehjon fick en anständig vård, mätt med hennes tids mått. Flytta omkring i byarna och hushållen fick hon göra hela sitt vuxna liv både som aktiv och som vårdtagare. Och var på kyrkogården hennes ledbrutna kropp fick sin vila vet vi inte. Det finns, såvitt jag vet, inte alls några gravplatser kvar från hennes tid.

Så här kan man alltså fundera kring några få och udda notiser från en gången tid. Det är ett försök att här i Backa-Amneruds bygdeförenings hus, av ett namn göra en bild av en säkert för många av våra föregångare viktig person. Som manar oss att verka idag i vårt lokala samhälle. Och till slut. Jag tror att Annika Jönsdotter var uppriktigt glad åt sin utmärkelse. Att hon inte gömde sig undan. Att hon, så piga hon kallades, sakligt förstod sin betydelse och tog sitt ansvar för samtiden med sin handaslöjd och för framtiden med sin barnaundervisning.