JONSSON GUNNAR Ur Rösen och visor

RÖSEN OCH VISOR

FÖRORD

Vi känner till att värmlänningen har fantasi och skaparglädje framför andra. Många av dessa människor har såväl litterära som musikaliska naturbegåvningar som av särskilda skäl inte kommer till sin rätt. Därför är det av värde då någon av dessa människor från den nordvärmländska skogsbygden låter andra få del av deras skaparglädje. I Gunnar Jonssons bok, som innehåller prosa och musik, har han lyckats få fram en mänsklig tillgivenhet, som är karaktäristiskt för hans personlighet. I visornas musik kommer också hans personlighet fram i mjuka harmoniska melodier. Denna bok är väl värd att både läsas och sjungas ej blott av skogsfolk och värmlänningar, utan av alla som är litterärt och musikaliskt intresserade. Gunnar Jonsson är en naturens son, som lever med naturen. Gunnar Jonsson avslutar sin prosadel i denna bok med några ord av sin mor, som jag tycker vi alla ska ha med oss som färdkost. "Du skall försöka löna ont med gott här i livet. Du skall vara snäll mot djuren och Du skall glädjas åt solen, blommorna och sången!"

Jag önskar Gunnar Jonsson all framgång med boken "Rösen och visor".

Torsby våren 1978

Eric Frykman

I anslutning till bokens förord vill jag på detta sätt passa på att uttala min tacksamhet till Er, som på olika sätt hjälpt mig med material eller uppgifter, så att detta arbete kunnat genomföras.

Vidare har det känts mycket inspirerande att få känna stöd och intresse för bokens tillkomst från flera håll och vill jag särskilt tacka musiklärare Torsten Svensson och kantor Ralf Smitt för den energi och kunnighet, som lagts ner vid notskrift och ackordsanalys av mina melodier.

Gunnar Jonsson

RÖSEN

Jag föddes på våren 1916 i en stugkammare i Skyllbäcks hemman i Sysslebäck på Klarälvens östra sida, just när Klarälvens vattenföring var så riklig att den översvämmade marknivåer, som ännu i dag gäller som riktmärken för hur högt älven nått som högst, genom tiderna, vad man nu kan minnas.

År 1921, innan hängbron över Klarälven, vid Näckån, ännu stod färdigbyggd, flyttade vi, min mor och min tre år yngre bror över till Sundhultsbron, på västra sidan om älven.

Min mor har berättat att brobyggarna fick lov att leda oss över hängbron på lösa utlagda plankor, som provisoriskt lagts ut på tvärbjälkarna. Då bron ännu helt saknade räcken torde det ha varit en ganska spännande vandring på fyra till fem meters nivå ovanför den på den tiden nog så imponerande Klarälvens brusande vattenvirvlar.

Min mor och hennes syster hade gemensamt inköpt småbruket Gubbkaritorp med gården Skinnarbyggnaden inkluderande några tillhörande små skogsskiften och några åkerlappar, där mitt liv sedan i många år skulle komma att utformas.

Här bodde jag i stort sett till år 1951, då jag efter giftermål flyttade in i en förhyrd lägenhet i grannskapet. År 1957 flyttade vi in i ett nybyggt bostadshus i Sysslebäcks samhälle. Mera därom i kommande avsnitt.

Utan faderligt stöd kom jag av olika skäl att förbli, men det är min tro att bl a uppväxtåren på Sundhultmon, bland dessa snälla och hjälpsamma grannar varit mig till stort stöd i livet.

Att få förmånen att växa upp i denna säregna miljö, där byns nästan alla innevånare levde, nära nog, som en enda familj i många fall och där alla försökte att stödja och hjälpa varandra. Kamratskapen och sammanhållningen blev också i många fall livslång mellan oss barn, som där växte upp. Och så många barn där fanns.

Vi var trettiofem pojkar från Tutstadholmen i söder till Furusätern i norr, och cirka trettio flickor fanns det, och detta enbart på älvens västra sida.

Pojkårens upptåg voro många, stundom ystra, ja, rentav vilda. På Slestäppans ljungmoar kulminerade mestadels stridsivern efter kraftmätningarna i för det mesta fotbollsspel.

Vilda lekar

En helt vansinnig lek, som vi tidvis utövade vintertid, var när vi några pojkar idkade en sorts Bobsleigh-tävlingar. På vårvintern när timmer släpkördes, d v s utan bakkälke utför den s k fallvägen i bergspartiet Höa, cirka 450 m fri fallhöjd, bildades naturliga farttunnlar efter hästfororna, sedan nattkylan hårdfrusit den i dagsmejan uppkörda "rännan".

När denna "ränna" befanns ordentligt isbelagd i botten och sidor, drogo vi iväg upp till bergets topp med våra kälkdoningar, bestående av fram- och bakkälke, varav den förstnämnda var försedd med s k svängbanke. Ett styrrep var fästat i framkälkens vardera mittbrätte. Kälkarna drog vi upp för berget för hand.

Väl uppe på berget och sedan kälkarna lastats med alved, som vi höggo och tillagade i lämpliga längder, efter att vi fällt träden, gällde det att "björna" ihop lasset ordentligt med kätting och "björn", som vi efter viss bävan vågat be bysmeden tillverka åt oss, smeden kunde vara tvärilsk ibland minsann, och sedan vi noga sett till att styrrepen löpte under svängbanken, startade så den vådliga färden utför den drygt en kilometer långa banan.

I dessa hiskliga hastigheter på runt 100 km i timman som uppstod, hade vi naturligtvis aldrig hunnit med styrningen i kurvorna alla gånger om inte banan varit omöjlig att komma ur. Om vi mött en hästskjuts under vår framfart? Det vågar man inte tänka på ens.

Sysslebäcks Hälsobadhus

Kring åren 1920–1925 fick jag ibland vara tillsammans med min mormor "Källhi-Kare", som hade en tjänst som baderska, vid denna på sin tid, vida omkring, uppskattade "Hälsokuranstalt".

Här badade "fina" och vanliga sommargäster från när och fjärran. Man badade gyttjebad och tallbarsbad och drack sitt hälsovatten. Man fick massage av Karin Mathilda Westergren, som var utbildad massös och fördelade sina färdigheter på bästa sätt. Allt var så annorlunda och spännande här.

Jag hörde dessa människors främmande dialekter, många var stamkunder, och hade i många år gynnat badhuset med sin närvaro. Ångbåten Klaran eller Wingäng hade väl genom åren varit det vanligaste kommunikationsmedlet mellan Edebäck och Vingängsjön.

Jag fick väl göra de små tjänster som jag kunde utföra. Att bära upp ved till övervåningen brukade jag få "hjälpa till med". Det gick åt ganska mycket ved till de två stora varmvattenberedarepannorna, som däruppe stod utplacerade. De automatfylldes med vatten och eldningen skedde i en brännkammare under pannorna, varefter det erhållna varmvattnet tappades genom ett rör direkt ner i badkaren i bottenvåningen. Det luktade så friskt och rent här i samlingsrummet.

Ibland när massösen Matilda hade rast blev jag inbjuden till henne, där hon i sitt rum, ofta bjöd mig på ett glas saft och så ville hon prata med mig.

Utanför hennes fönster fanns en stor asp. En afton när hon och jag sutto på bänken framför det öppna fönstret, och såg ut i badhusparken, susade asplöven sin karakteristiska visa.

– "Vad viska asparna?" sade jag spontant i det jag vände mig till henne. Detta kom Mathilda ibland tillbaka till senare i livet, när jag blev vuxen. Hon tyckte det var något särskilt med asparnas viskning, som om dom bar på något dom ville säga.

– Stämningsfullt var det ibland också när små fester anordnades för badgästerna i badhusparken.

Det var väl oftast, vill jag minnas. Frälsningsarméns kår i Sysslebäck, som stod för den andliga spisen. Frälsningsarmén hade vid denna tid och långt senare en fast kår här i bygden med en egen lokal, många soldater och stor aktivitet.

Det var förresten när jag satt där i parken och lyssnade till deras sång och musik, som jag fick se den första gula "postdiligensen" eller postbussen anlända till Sysslebäck och stanna utanför postkontoret, som då var inrymt i Skyllbäcks herrgårds gavelrum mot sydost.

Skyllbäcks skola 1923–1930

Jag fick börja plugga A B C hos Matilda Styffe, denna vänliga och med säkerligen ovanligt tålamod utrustade lärarinna.

Hon var bördig från orten och detta gjorde säkert sitt till för att göra övergången lättare till att bli skolelev då hon ju var förtrogen med traktens seder och bruk och behärskade både rikssvenskan och olika dialekter inom Dalbymålet, som faktiskt skiftar från hemman till hemman.

Hon inte bara lärde oss läsa och hålla i en penna. Hon gjorde, utan större oväsen om oss till klassmedvetna och ja, ibland, även rumsrena elever.

Maken Johan, som var skräddare till yrket och tillika en god, men på sin åhörare fordrande och sträng fiolspelman. brukade vid festliga tillfällen, när vi skött oss riktigt extra bra, som belöning för oss få spela någon låt för klassen från podiet inne i klassrummet.

Johan var en liten, men pedantisk man med sträng uppsyn och borstig mustasch.

Innan han började spela mönstrade han liksom in i klassen och sedan följde alltid vissa tempon i bestämd ordning:

1. Klassen står upp och hälsar.

2. Sitt ned.

3. Öppna fiollådan. Mönstring över glasögonen.

4. Putsa glasögonen.

5. Hatscha stråken. Mönstring över glasögonen.

6. Stämma fiolen. Mönstring över glasögonen.

O. s. v.

Det blev olyckligtvis alltid fniss och skratt under pinsam stämning, vid någon av de givna punkterna, varför dessa spelstunder tyvärr ofta fick missriktad effekt.

Klass 3 och 4

Så blev man då uppflyttad till lärarinnan för tredje och fjärde klassen, Ruth Larsson, en mycket ung kvinna, bördig från Hälsingborg, utomhus ofta kallad "skånskan". Väl inne i klassrummet var det självklart att inte glömma sig, utan tilltalsordet var Fröken. Hon var sträng men rättvis, som det brukar heta. Fröken Larsson hade lätt för att bibringa oss sina kunskaper och hon släppte inte efter förrän, rimligen, alla kunde sin läxa.

Vid ett tillfälle fick vi stanna efter på kvällen hela klassen, tills vi kunde multiplikationstabellen utantill. Det blev flera timmar och helmörkt ute den höstkvällen, men kunde gjorde man sen, och det sitter där än i dag.

Hon var annars i grund och botten en god och varmhjärtad människa. Hon sände oss ibland små premier per post, när hon befann sig på semester under sommarlovet.

Jag kan ännu minnas hur glad jag blev när ett litet postpaket anlände till mig innehållande en äventyrsbok "Pojkarna i fyran", som hon sände mig som premie för rättskrivning.

Jag gillade henne mycket och var i smyg nästan förälskad i min Fröken och mitt minne av henne är vackert och fyllt av beundran och tacksamhet.

Klass 5 och 6

Så flyttades man till läraren Nils P. Häggströms klassrum. Han var bördig från Kalix brukade han berätta för oss ibland. Han var en erfaren och jovialisk herre och visade ofta en humoristisk sida. Men visst kunde det hetta till ibland också. Då blev det mycket tyst i klassen.

Häggström inpräntade i oss en del Sveriges historia, Naturvetenskap, Geografi, Kristendomskunskap och Matematik.

Han pluggade och slet med oss och varvade med en och annan historia. Särskilt fastnade den om "hemma i Norrland kan man bli så vilsen i skogen, så man tycker att bäckarna rinner uppför".

Historierna från dalbybygden var dock övervägande och här gjorde han också tappra försök att tala dalbymål, som han dock aldrig, i likhet med så många andra, ej infödda, lyckades lära sig behärska. Men roligt lät det.

Sjätte klassen blev för mig som en mardröm, då jag under denna tid led blodbrist medförande yrsel, så ibland tycktes det som om klassrummet stod nästan på ända och med lärarens kateder placerad längst ned och jag själv kände mig som sittande högst upp på ett starkt sluttande plan. Jag åt järnmedicin hela året innan jag blev av med min yrsel.

När skoltiden var över blev det för mig som en välbehövlig befrielse.

År 1928, Klarälven skär sig en ny fåra.

Denna vårmorgon när jag vaknade i min säng, blev en chockerande upplevelse i mitt liv. Skorrande, skrikande ljud från stora spikar i gammalt virke som revs skar genom ropen och larmet och mina ögon möttes av en främmande syn när jag såg ut genom sovrumsfönstret

Kommen in i köket höll min mor på att utspisa trötta människor, som arbetat natten igenom med att flytta hus, riva hus, hugga skog och försöka dämpa den anstormande stor-Klarälvens vilda angrepp mot bebyggelsen i Sundhultmon i sin under natten nybrutna fåra från Nolgårdshållet.

Redan dagen före hade vi emellertid bevittnat hur den svämmade över Slestäppan, när den kom in från Furusäterhållet.

Jag såg då till min fasa hur den tog med sig två logebyggnader. Den ena logen, som ägdes av min moster, var byggd av timmer.

Den lyfte från grundstenarna, och tvekade liksom något ögonblick, innan den gungade iväg som ett skepp mellan isblock och timmer utför älven. Den andra logen, byggd av bräder veks ihop genast. Ett extra sug i magen blev det genom att mosters loge var för mig en kär lekplats och att, en av mig och en kamrat, just färdigbyggd bil av trä och nästan naturlig storlek, stod uppställd på sina hjul inne på logen.

Vi såg också när hängbron över Klarälven klipptes av på mitten av isdammens timmerbrötar och föll ner på isen.

Vi såg karlar arbeta natt och dag tills dom somnade av utmattning ute på marken, alltmedan älven åt markstycken på 10–20 meter åt gången, som bara försvann i djupet.

Hela gårdar fick flyttas

Två gårdar fick flyttas. Ett bostadshus drogs, sedan skorstenen rivits, en längre sträcka på rullar och pallades upp på sin nya tomt på betryggande avstånd från älvens framfart. Familjen, som nu blev husvill bereddes husrum genom att flytta in i övervåningen i mitt hem. Andra huset, ett timrat bostadshus, för tillfället obebott, revs innan det senare återuppbyggdes i höjd med byvägen.

I båda fallen gäller att större delen av ekonomibyggnaderna störtade i älven och fick nybyggas. En timrad loge räddades dock.

Det blev många följdverkningar. Ingen människa kom dock till skada den gången. Viss ekonomisk ersättning utgick, efter utredning från länsstyrelsen.

Två båtförare anställdes över sommaren till att forsla, i första hand skolbarnen till och från skolan, tills bron blivit återställd och uppmonterad.

Livet kom så småningom åter i normala gängor, efter att dessa fattiga men idoga bybor, som så många gånger förr och även senare, slagit sig samman och försökt hjälpa varandra tillrätta.

Ur tidningen Se från översvämningarna 1947.

Den första provianten på en hel vecka bär Hanna Mattsson och Emma Lagerkvist över de fyra stockar som hunnit läggas ut för nya bron.
Lillabilden:
Och här har den gamla bron bärgats ur isens grepp. Har man tur kan den kanske användas ännu ett tag – d v s till nästa islossning.

Slestäppan brinner

Kring den, av oss ungdomar själva iordningsställda fotbollsplanen i Slestäppan, växte skogen tät, där enbuskar och ljung täckte marken som en tätvuxen matta mellan tallskog och risiga granar.

En solvarm vårdag kom vi på idén att vi skulle bränna av en del ljung och enbuskar efter planens norra långsida. Vi var väl ett tjugotal ungdomar församlade, varav hälften av oss begynte tända på ljung och enbuskar. Resten av skaran samlades kring en kortlek för att spela "Femkort". Vi brände och slog med risruskor och allt verkade gå fint, då plötsligt en vindil liksom i ett huj satte i gång ett friskt blåsväder från söder. Elden spred sig mer och mer, vi ropade på kamraternas hjälp, men dessa som var av äldre årgång än oss andra, tog det hela med upphöjt lugn: "Låt det brinna, det drabbar bara bönder!" Och brann gjorde det med besked, det dånade och knastrade och snart återstod bara som en karavan av svarta, spretande rester av de förut så stolta furorna och granskogen på en cirka tvåhundra meter bred gata de etthundra till etthundrafemtio metrarna fram till Klarälven.

Fri från buskar blev i alla fall fotbollsplanen. – Den drabbade bonden var tydligen vänligt inställd mot oss, trots allt.

Vi hörde aldrig ett ont ord om detta.

Hoffmans Tivoli

I skiftet av 1920–1930-talet var ovannämnda tivoli ett säkert vårtecken, som brukade återkomma i tiden kring häggblomningen och monterade upp sina stallar, karuseller och andra olika arenor och stånd på ängen nedanför Nolgård.

I detta sällskap med dir. Margit Hoffman, Fritz Adelly, Albertino, Brazil-Jack och "Mannen med fågelskrämman", ingick bl a också en liten men entusiastisk pojke, numera skådespelare och TV-kändisen Georg Adelly, son till Fritz Adelly. Han hade bl a som uppgift att värva pojkar från bygden, som skulle dra karusellen.

Han kom alltid över till oss pojkar på västsidan om älven, så snart sällskapet anlänt, och gjorde upp avtal med oss. Vi fick som lön en karusellbiljett för ett visst antal dragna körturer med karusellen, plus fritt inträde till nöjesfältet.

Samma tjusning varje vår nedanför jättehäggen norr om Ola Westlunds bussgarage.

Vilka tider …

Säterlivet

Mor räknade med att hon ej kunde få debet och kredit att gå ihop med enbart småbrukets inkomster.

Från år 1926 och åtta somrar framåt fungerade hon som en sorts entreprenör genom att åta sig att sköta om ett antal kor och getter åt bönderna, tillsammans med sina egna djur.

Först blev det på Svabackvallen i Håsätern i fyra somrar i följd, sedan lika lång tid i Syningsätern.

Till sätern drog vi iväg strax efter midsommar, varefter säterlivet pågick fram emot Mikaelsmäss, då återfärden till bygden brukade infalla.

På den tiden fanns inga skogsbilvägar fram till dessa sätrar. Man fick vid dit- och återmarschen ordna med klövjetransport på häst för bl a tyngre saker som potatis och mjöl samt ost och smör, produkter som tillföll resp. djurägare från mjölkproduktionen. Mor fick kontant en viss överenskommen ersättning för varje djur. Det brukad röra sig om 15–20 kronor för ko och 10 kronor för get, räknat engångsersättning över sommaren. När djuren drevs till och från sätern brukade bonden hålla med två personer som hjälpte till under färden.

Antalet djur kunde variera, men 7–9 kor och 2 getter var vanligt, varav två kor och en get var våra egna djur.

År 1928, då Sundhultmon efter iskatastrofen saknade broförbindelse över Klarälven, var det dramatiskt vid överfarten då vi "bogserade" våra kor efter roddbåten över älven. Mor satt i aktern och höll grimskaftet på ledarkon, som simmade efter båten, medan andra kon följde simmande i kölvattnet. Geten fick åka i båten.

Mat eller annat, som ej kunde komma med vid klövjetransporten fick vi själva svara för under säsongen, liksom vår egen ost, som skulle hem.

Två första åren var jag för vek för dessa bördor den ca 12 km låga och stundom branta gångstigen mellan bygden och Håsätern, varför en vuxen person, en släkting, brukade bära.

Kusligt var det ibland på höstkvällarna, att i becksvart mörker gå i skogen och leta efter djuren, som ej, särskilt i svamptiden, ville gå hem till sätern på kvällen, utan helst lade sig kvar i skogen omjölkade.

Det var bl a en sådan kväll vid Hån, som min mor och jag letade i flera timmar. Vi finkammade Averåfjället utan att hitta djuren. Mor lockade på korna, men allt var tyst, så tyst, att aldrig har jag hört mitt hjärta bulta så tydligt som, vid dessa tillfällen, när vi stannade då och då för att lyssna intensivt efter djuren.

Slutligen stod vi i fjällmassivets sydsluttning för att lyssna om djuren dragit iväg mot Mosstjärnsberget. Mor lockade och lullade och stod i och när vi var nästan färdiga att ge upp, gav vår get "Itti" upp ett bräkande. Geten, som var mycket folkkär, kunde ej hålla tyst utan kom oss till mötes under ljudligt bräkande. När vi sen hittade korna visade det sig att ledarkon stod och "höll bjällran ljudlös".

Den gången grät mor av glädje och hon gav geten extraförplägnad med "Sleke". Det blåste tyngre och tyngre nu i skogen, men till sätern kom vi lagom innan regnet öste ner. Den gången fann vi djuren. Ej alltid så. Mor kom sent i säng sådana kvällar innan hon var klar med mjölkning och tillhörande bestyr.

Att fiska var förstås en rolig och ibland spännande sysselsättning för oss pojkar och flickor som fanns där på sätern.

Ovisshet och ängslan blev det däremot ofta för våra anhöriga, som befann sig på landbacken, medan vi hanterade båtar och fiskeredskap. Kong-Marit, en mycket gammal tant vid sätern, var en hängiven fiskare, utrustad med både yxa och kniv när hon rensade storgäddor. En gång hade vi åkt sakta med båten förbi hennes mjärde, som hon placerat i kanten av sjöns enda vassrugge. Vi upptäckte då att en storgädda fångats i mjärden, varför vi skyndade oss till sätern och talade om för Marit vår upptäckt, vilket hon ej alls tyckte om. Hon gav oss en uppsträckning på stående fot att ej i fortsättningen titta efter hennes gäddor. Hennes ära var tydligen kränkt.

Ibland hade vi segeltävlingar på sjön när det stormade. Vi satte fast en ungbjörk eller två i aktern. Björkarna fick tjänstgöra som segel och man får förstå anhörigas oro på land vid sådana tillfällen, där tillbud förvisso ej saknades.

Ro och harmoni fyllde emellertid ofta våra sinnen när vi ibland om helgdagskvällarna kunde samlas hos varandra i en säterbu för braskväll. Vilken trivsel och avkoppling kunde man inte uppleva i säterstugans miljö med renskurade breda trävita golvtiljor, lövad spis kring midsommar eller törvedsbrasan på höstkvällarna. Mysigt blev det när bl a mor Anna i sitt bländvita förkläde tände levande ljus på bordet, bjöd på nykokt kaffe eller mjölk och härliga stora hembakade vetebullar. Ibland fick vi också "Lellost" av någon säterkulla. Flera av dessa säterkullor var i besittning av höga och gälla röstlägen, när det gällde att "lulla" hem djuren till kvälls från skogen.

Det var också många otroliga skröner och historier man fick sig till livs i denna samvaro, och möjligen präglades man i viss mån av den mystik och folktro, som ofta med inlevelse fördes vidare till vår generation.

Mycken livsglädje och teatralisk humor, tror jag mig också ha insupit genom förmånen att fått växa upp i den krets av s k original eller idoler som jag omgavs med kring barndomshemmet i Sundhultmon.

Johan Kihlstadius, 1843–1924

En för mig mystisk gammal man, med svarta ögon, vår närmaste granne i öster, imponerade mest på mig när han släppte ut sin grovvuxna getabock ur gethuset, spände den för dragkärran och utförde diverse körslor. Getabocken, som luktade brån vida omkring, var gulvit till färgen och ovanligt stor och fick svara för inforslingen av Johans jordbruksprodukter. När skörden skulle bärgas från hans småtäppor på torpet minns jag mycket väl när Johan körde in havrekärvarna med bocken förspänd dragkärran, som hade två stora hjul.

Ofta om kvällarna när Kihlstadius kom på besök, satte han sig på en stol framför vedspisen i vårt kök och tog min bror i sitt knä och vaggade honom till sömn under det gubben gnolade på en entonig sång, medan de svarta ögonen oavbrutet stirrade godmodigt på min bror, tills denne somnat.

 Kongpelle-Ola.

Olov Persson (Kongpelle-Ola) 1880–1961

Denne underhållare av Guds nåde, som till synes helt oberörd av sin omgivning och om sin förmåga att roa, gav sin samtid många oförglömliga minnen. Han var "Tiggaren från Luossa" som direkt ur skaldens penna för mig när vi sutto i en ring runt "Den store", hemma i hans kök och lyssnade i timmar på hans stundtals otroliga upplevelser, som han återgav på sitt oefterhärmliga, omedelbara sätt.

Landsmålsarkivets representant i Uppsala, höll sig också påpassligt framme och utförde en bandinspelning med Ola, där han fick en fullträff i hur Dalbymålet skall låta i äkta tappning, förevigat för eftervärlden. Radion hade helt nyligen, lyckats spåra upp denna inspelningen, där ett avsnitt "Annerjakta", ingick i en pristävlan, där det gällde att gissa varifrån dialekten härledde.

Allt som klingar äkta låter bra, har jag läst någonstans, och det kan förvisso anknytas här.

Ola hade också som en diskret hobby att skald ihop dikter, som han ibland kunde sjunga till eget cittraspel, ofta på någon gammal melodi. En annan hobby var att spå väder.

Han var en kunnig och erfaren man i skogs- och jordbruksarbete och skötte sitt eget skogs- och jordbruk mest ensam med familjens hjälp. Därjämte var han deltidsanställd hos Klarälvens Flottningsförening. Som erfaren timmerman och dammbyggare fungerade han tidvis som förman vid sådana arbeten. Han var i grund och botten en mycket snäll människa, som jag lärde känna honom.

Man fick ej alltid ta hans kommentarer på allvar, som ofta rörde sig på det pinsnåla planet, i själva verket var Ola ofta generös, och ibland nästan för generös mot oss barn i omgivningen.

Vid ett tillfälle hade han köpt hem Porter för att läska sig med när han kom in varm och törstig från slåttern.

Då passade en av sönerna på att dricka ur en flaska i förväg, återställde den, igenkorkad, men fylld med kallt kaffe.

Ola kommer in under vårt överseende, griper flaskan, med välbehag och utbrister: "Så tar man sig t ex en flaska Porter".

När flaskan sattes till munnen, var syndaren redan utom räckhåll. Jag hörde aldrig att Ola tillämpade aga mot sina barn, det bedömde han säkert som onödigt, ärliga och ambitiösa som dom var, redan då.

Olov Bengtsson (Britt-Ola) 1870––1950

Husmålaren och fiolspelaren. Historieberättaren med det fantastiska långminnet, som utan tvekan drog, fritt ur minnet farfars berättelser, effektuerade med yviga gester, men med örnens värdighet inför sitt forum.

Ett okuvligt gott humör kännetecknade denne man och hans hustru Ingeborg, som gemensamt fått ta många törnar i sitt liv, i sin kamp mot fattigdom och sjukdomar.

 Britt-Ola.

August Johansson (Liarn) 1885–1954

Bördig från Liden i Södra Finnskoga, kom denne annorlunda gosse att bilda familj i Dalby och blev min vördade granne i väster. Han skötte i första hand sitt småbruk, men sysslade också med stenarbete, ibland även husbyggnad.

Han var något av en glad bohem med stundtals rytande åthävor, men med en milt överslätande humor. Evigt ung till sin läggning trivdes han också bäst i ungdomens närhet.

När jag sjunger Dan Anderssons "Gunnar Vägman", står alltid den gode Liarn som förebild till texten.

Bengt Olsson (Skräddarn) 1870–1947

Han bodde tillsammans med sin kloka och lugna hustru Sofia ett stenkast norrut från mitt hem.

Under de första åren av mitt liv på Sundhultmon kom han att fungera som en rättare vid vårt lilla småbruk med alla tillhörande sysslor, med slåtter, slakt, skogsavverkning osv. Sofia köpte dagligen mjölk av min mor.

Härigenom uppstod en daglig kontakt och skräddaren kom att för mig ersätta en far och blev också den förste som lärde mig hantera yxa och såg, lie, orv och spade osv. Han lärde mig att skafta en yxa och att sätta pinnar i en träräfsa. Han förmanade mig när jag gjorde fel och lät mig ana när jag blev godkänd, genom ett diskret mysande.

Mycket skulle jag kunna berätta om denne man, som sysselsatt mina tankar ju äldre jag blir.

Han var enligt min uppfattning långt före sin tid, men ofta inte förstådd av sin omgivning. Var hade denne enkla man fått alla kunskaper ifrån? Han förbryllar fortfarande en kamrat och mig, som vid ett tillfälle bestämt oss för att sätta Bengt på det hala.

Ställde upp en Algebra-ekvation av den svårighetsgraden att X-värdet inte kunde antagas utan fullfölja ekvationen. Fördelade Bengt denna uppgift och bad honom "hjälpa oss lösa problemet".

Bengt sätter på sig glasögonen, ber att få låna penna och papper. Ritar några krumelurer. Enkelt och effektivt får han fram rätta svaret, utan att använda sig av gängse regler med kontroll över vänstra och högra ledet.

Vid två tillfällen har jag bett matematiklärare visa hur han kan ha gått tillväga för att kunna på detta sätt komma fram till den rätta lösningen, men svaren blir ungefär: "Det har alltid funnits självlärda människor, som tyvärr ofta tar förenklade metoder med sig i graven".

Ida Jonsson (Sme-Ida) 1888–1975

Hon var vår närmaste granne. Ida var flyhänt och snabbfotad i sin krafts dagar, och hade lätt för att arbeta. Hon var också snabb i sin uppfattning. Hon var i besittning av ett sjusärdeles temperament och hennes stämma var gäll och hördes via omkring.

Hennes man Halvar var raka motsatsen i det mesta. Han tog det till synes lugnt, men visst kunde han även arbeta.

I mina tidigaste år hyste jag stor respekt för Ida, särskilt om vi var ute på rackartyg i hennes omgivningar. Men jag kom ganska snart underfund med att hon ej alls var så farlig, som hon kunde låta ibland. Hon var i grunden öm och godhjärtad, och med åren växte en djup och fin gemenskap oss emellan.

Ida var mycket musikalisk, spelade på olika instrument och hade en stark och klockren sångröst ända in i ålderns sista år.

Vårt sista sammanträffande kommer alltid att för mig framstå som ett av mina fina minnen, då hon märkt av sjukdom, räckte mig sin gitarr och bad mig sjunga "Det är något bortom bergen".

Så vackra ögon hon då hade …

Olov Westlund (Ola på Torp) 1880–1948

Denne mångfrestare och bohem, en broder till förut omnämnde Skräddarn, var en man i grannskapet, som under mina uppväxtår ofta höll intresset på helspänn hos oss pojkar.

Han bodde på Hultmantorp och var en glad fyr, men med mycket allvar på djupet. Han spelade stundom till dans på sin fiol. Hans titel var kyrkoskogvaktare. Han höll sig med häst och mångahanda redskap. Taxi- och omnibussrörelse ingick vidare i hans dagliga tillvaro. Dock såg jag aldrig Ola jäkta.

Taxibilen var en s k T-Ford. Många spännande tillbud kunde tima under hans passagerresor, särskilt då med omnibussen, men på något lyckligt sätt kom såväl passagerare som förare välbehållna hem igen.

Under dåtida förhållanden hade man säkert sina problem inom denna bransch.

En sökare var han och idéer saknades ej. På vårarna åtog han sig stundom utrullning av sågtimmer och massaved åt flottningsföreningen. Virket hade upplagts i vältor invid Klarälven för torkning. Som vältorna kunde ibland mäta flera hundra meter i längd och ofta i flera varv så var det inga små arbeten detta gällde.

Här försökte Ola ofta ta tekniken till hjälp och experimenterade på olika sätt. Pallade upp T-Forden stationärt och med kättingar eller rep som dragband, löpande direkt på fälgen, försökte han på detta sätt dra större block åt gången ur vältan. Härvid lät han blocken glida på utlagda virkesslånor som vattenbegöts. Ibland körde han virket på arbetsvagnen, antingen förspänd hästen eller T-Forden.

Inte sällan gick materialen sönder. Ibland var det förenat med stor tur att ingen närstående blev skadad.

Reparationerna blev ofta tidsödande, och vi pojkar förstås intresserade.

I skolan hände sig en dag att en klasskamrat till mig, på läraren Häggströms uppmaning, ombads redogöra för Karl XII:s tåg över Bält. Kanhända hade det varit lite si och så med läxläsningen. I varje fall chansade han på att i stället berätta om Ola på Torp och hans äventyr.

"Nog verkar dessa strapatser välbekanta för mig, men Karl XII känner jag däremot inte igen", blev lärarens ungefärliga kommentar, varpå bakläxan var ett faktum.

Många andra namn glider fram i minnesrutan från denna tid, men dom som omnämnts, hoppas jag skall ge en någorlunda målande bild, från dessa självhushållets s k lyckliga dagar.

Tidningsförsäljaren

Under cirka fyra års tid åren 1927–1930, sålde jag på min fritid veckotidningar. På cykel åkte man omkring och uppsökte kunderna i byarna Tutstadholmen, Sundhultmon, Skyllbäck, Klarabroområdet och Brattmon. Härigenom fick jag en nyttig kontakt med olika människor, som jag upplevde som mycket positiv. Kunderna var synnerligen välvilligt inställda, i de allra flesta fall, och nästan överallt köptes det en tidning eller två.

Gårdfarihandlaren Thörne i Brattmon

bodde avsides inne i en skog med sin kvinna. Hon brukade köpa många tidningar och läsa. I början var jag nästan rädd för att besöka denne svartmuskige, fetlagde man, som kommit hitflyttande från avlägsen främmande ort, och som det viskades mörka gissningar om.

Han berättade emellertid på ett belevat sätt många intressanta saker ur sitt brokiga liv, för mig, och jag blev med tiden alltmer fängslad av hans lärorika skildringar.

Ante Anteè i Skomakartorp

var det alltid givande och roligt att besöka i dubbel bemärkelse. För det första köpte han regelbundet dyra och fina tidningar. Bl a Filmjournalen och Veckjournalen – en kulturtidning på den tiden. För det andra gav han mig oftast "ett ord på vägen".

Ibland deklamerade han. En tid övade han på att spela Hamlet, och lämnade också mig manus för en roll i denna Shakespear-klassiker. Idén förföll emellertid så småningom, då rolluppsättningen visade sig svårlöst.

Emil Bran i Per-Jansatorp

Under dessa "affärsresor" träffade jag ibland också Anteès granne, Emil Bran. Detta vildmarksbarn som föddes i fattigdom och misär i ett litet kyffe på Lettheden i vilda skogen, varefter familjen så småningom flyttade till Per-Jansatorp där de byggde sig ett hem. Emil hade många idéer och var något av en kulturspridare. Skrev bl a också teaterstycken, som han arrangerade och satte upp för en grupp "skådespelare", plockade bland de barn i omgivningen, som var intresserade. En gång demonstrerade han även hypnos för mig.

Vi fick med åren många kontakter, även sedan han flyttat till Arvikabygden. Jag tonsatte år 1967–1970 ett antal av hans dikter, och hade under hans sista levnadsår, flera gånger glädjen att få gästa hans hem i Glava, där fru Elsa och Emil med sin otvungna inställning till livet, på ett högst naturligt sätt, fick mig att trivas och koppla av i deras enkla, men fina hemmamiljö.

Skogsarbetaren

Av tidningspojken blev så småningom skogsarbetaren. När jag fyllt tretton år fick jag så mått börja hugga i skogen. Det var väl så på den tiden för många, och sen mitt 13:e levnadsår fick jag ensam klar min klädförsörjning. Och nog minns jag än i dag när jag första gången provade min bruna vadmalskostym, som jag tjänat ihop till.

Min första cykel var av märket Tellus. Den var begagnad och kostade 15 kronor, som jag betalade genom att plocka lingon och sälja. Knaggligt gick det väl i början med skogsarbetet, men krafterna och tekniken kom väl med åren. "Du ska börja i tid, om det ska bli något av dig" var min mors åsikt.

Inte riktigt som väntat, men …

Under min första tid som skogsarbetare, särskilt, hände någon gång saker, som inte var som väntat:

Vid Tåsan (Länsan)

Min bror och jag kom i vår tidigaste ungdom att hamna i ett huggarlag som bodde i flottarkojan vid länsan. Jag hade som kvällsmat ordnat till kolbullar i stekpannan. Måltiden var ganska snart klar, men okunnig som jag var i att grädda kolbulle, så blev det nog ibland lite väl hårdsmält.

Emellertid åto vi snabbt och med god aptit, upp anrättningen. När det gått en stund efter måltiden började också magen reagera. I samma vevan kom storjägaren Hjalmar Kjellberg med sin hund "Kling" till oss på besök.

Hunden lade sig genast makfullt tillrätta under britsen, för en välbehövlig vila.

Våra magar reagerade värre och värre och till sist gick det ej längre, utan en och annan försåtlig odör, spred sig i kojan. Reaktionen kom blixtsnabbt från Kjellberg: "Fy, Kling!" Ut kom hunden på nolltid, varpå Kjellberg återvände in i kojan, efter att ha vädrat frisk luft.

När han efter en stund har satt sig till ro, vänder han sig heltom åt vårt håll, luktar en gång till, sen: "Nej, för f-n. Kom in Kling!" Och in i kojvärmen kom hunden ganska snabbt tillbaka.

Tåsan (Elovsmon)

En vinter på 1930-talet arbetade vi, Mats Benktson och jag, som längdgivare åt ett tummarlag. Vi förde en ambulerande tillvaro och logerade i tillgängliga kojor vid virkesplatserna. Vi medförde skidor på vilka vi åkte genaste vägen mellan arbetsplatserna. En kväll blev vi tillsagda att åka från Elovsmon där vi logerade och ner till Digerfallet och avge ett telefonbud till en virkesägare, om virkesmätning dagen därpå. Tummarbasen räknade med en viss tid vi behövde på oss för att åka skidor fram och åter. Han satte in och stekte pannkaka i en långpanna. För att överraska oss med en stelnad och fin favoriträtt på bordet vid återkomsten, sattes långpannan ut på den obelysta yttertrappan för kort kylning då den var färdig.

Vad han inte visste var att vi efter ett kort stycke väg hittade varsin cykel vid en skogsväg. Cyklarna lånade vi, och på så vi var vi tillbaka på halv beräknad tid.

Klafs, och jag steg mitt i pannkakan, utan chans att hejda! Överraskningen var lika stor på båda sidor.

Jag åt själv upp pannkaksbiten med trelleborgsavtrycket i efter min gummistövel … Det smakade gott ändå.

Fageråsdammen

En förmiddag, efter att vi skidat från Grötvallan och just kommit fram till Fageråsdammen, där inmätning av virke skulle ske, upptäckte tummarbasen att tumboken av misstag kommit med en hästskjuts, som kört ned till Sysslebäck. Bilväg och telefon saknades tillfälligt, återstod bara en sak. Att hämta boken. Lottdragning företogs och lotten föll på Einar Persson, som jämte mig arbetade som längdgivare i tummarlaget.

Einar skulle åka genaste spåret mellan Ömtbergen och till Nedergården i Sysslebäck, där boken skulle finnas. En sträcka på cirka 30 km. Einar var knappt femton år gammal och hade aldrig färdats i den uppdragna åkterrängen, men tummarna garanterade att där fanns bara ett skidspår och att han skulle ta av vid Klar-Perfallet. Men dom direktiven skidade Einar i väg och samma dagen kom han åter till oss i skymningen med boken i ryggsäcken, efter 60-km åkningen. Det ska börjas i tid …

Vassgårda sommaren 1934

En vårdag mötte jag skräddaren mellan broarna nere i Slestäppan. Jag såg på avstånd att han nu verkade ha något viktigt att anförtro mig. "Du kan få resa till Vassgårda tillsammans med några andra pojkar. Ett kursläger för arbetslös ungdom". Skräddarn var van att bli åtlydd utav mig och när han nu dessutom som kommunal förtroendeman varit med och bedömt detta som lämpligt var det säkerligen klokt att ta honom på orden.

"Det är säkert nyttigt", fortfor skräddaren, "du kommer att få läsa engelska och så blir det en del intressant matematik och så får ni lite praktiska insikter i olika arbeten".

Skräddarn sträckte på sig och såg både lärd och övertygad ut och så gjorde vi upp på stående fot att så skulle det bli.

"Du får resa ner till Emil Larsson i Likenäs", fortsatte skräddarn, "och kvittera ut en kostym, som du skall ha med på resan". Sagt och gjort. Jag for ner till Emil Larsson. Denne alltid vänlige och förbindlige köpman tog artigt hand om mig, och vi enades om en ljusgrön kostym med dubbelknäppt kavaj. "Den sitter som gjuten", sade Emil, vek ihop kostymen med van hand och förpackade den i en fin kartong, varpå han på ett snyggt och diskret sätt lät mig attestera fakturan, som han sen skulle överlämna till "kungen i Dalby", Alfred Svanhult. Priset var åsatt kr. 40:–.

Den trivsammaste kostym jag burit, fastän den billigaste. Emil kunde sin sak.

En ljum försommarkväll anlände vi till herrgården i Vassgårda kronopark. Sista milen från Kristinehamns järnvägsstation fick vi åka i en sjusitsig volvodroska. Jag minns att ljuddämparen var trasig så det slog lock i öronen när bilen hårdkördes på direktväxeln.

Här mottogs vi ett fyrtiotal pojkar från Värmland, Bohuslän och Norrland av den högreste och grovvuxne kronojägaren L. Häggmark från Sveg, som tillsammans med vår blivande husmor fröken Bonnevier, visade oss tillrätta och anvisade oss våra rum, varefter vi fick äta.

Nästa morgon fick jag och två andra dalbypojkar börja med att snickra skåphyllor, ett stycke bort åt sjön Vilången till, i ett äldre bostadshus. Gösta Andersson "Gösta på Bio", som han kallades hemma i Sysslebäck, var son till snickarmästare Andersson därhemma, så han blev vår handledare när det gällde snickeriarbeten.

På eftermiddagarna gnuggades vi i engelska och matematik av en lärare Gösta Ekman från Stockholm. Det stod Fil. mag. på hans visitkort, anslaget på dörren till hans rum. Han hade lätt för att förmedla sina kunskaper.

Så förflöt sommaren med ungefär samma schema, men med varierande arbetsuppgifter på förmiddagarna. Vi fick 50 öre om dagen till fickpengar, varför vi ej fick råd med nöjen i någon större utsträckning. En av lägergrabbarna, Stig Sveder från Arvika, var svensk juniormästare i boxning och fick möjligen in någon krona extra, den vägen, till sina fickpengar. I varje fall bjöd han mig och två andra kamrater med på en teaterkväll i Tallundens Folkets Park i Kristinehamn, med taxiskjuts fram och åter. Vackert gjort av Stig, som sparade och gned, för att kunna ge oss denna överraskning.

Ivar Martinsson från Rännberg och jag blev också mycket goda kamrater. Inför uppbrottet före hemresan blev Ivar och jag vidtalade av lär. Ekman att om vi följde med honom till Stockholm, så skulle han, om vi skötte oss bra, ordna för vår framtida existens.

Ivar följde med honom till Stockholm.

Själv kunde jag inte förmå mig till att byta Dalby mot Stockholm. Ivar blev ingenjörsutbildad och sitter i en ansvarsfull ställning sedan många år hos ASEA.

Själv valde jag hembygden och fick bekräftat att jag valt rätt när jag som slutfas i hemresan, hade att passera hängbron över Klarälven, vid Näckån, och lät blicken svepa nedströms över Klarälven mot Branäsberget i blått sommardis. Där föll det definitiva avgörandet.

Om jag ångrat mig?

Nej!

Sandsätervägen i AK-regi år 1934.

Samma år vi fyllde 18 år fick fem ynglingar i egenskap av familjeförsörjare "förtur" att få börja arbeta på Sandsätervägen. Detta projekt drevs i statskommunal regi.

Timförtjänsten hade dittills gått upp till max. 50 öre i timmen. Arbetarna delades upp i arbetslag om fyra till fem man, varav en skulle fungera som lagbas.

Bland de yrkesvana vägarbetarna fanns lagbasar som var ovilliga att ta in oss ovana ynglingar i sina arbetslag. Dom trodde blint på riktigheten i AK-systemets ackordssystem. Ovana som vi var vid vägarbete, fruktade dom en ännu sämre arbetsförtjänst.

Den statskommunala arbetsledningen gav då order om att vi fem ynglingar skulle ställa upp oss i en backsluttning med front mot lagbasarna, så att en god överblick skulle ernås, hur vi såg ut. Så skulle vi tagas ut en och en, som när man delar upp till två lag i fotboll på träning.

Vilken nesa att vara 18 år och stå där i backen. Jag tänkte tillbaka på min mormors berättelser om forna tiders fattigauktioner. Likheten fanns. Jag trodde knappt mina öron när Ivar Dahlberg från Ransby, ropade mitt namn. Jag kände att han trodde på mig.

Ack, vilken talande kontrast utgör inte detta, av svältens hot, hetsade lagbasars, i samråd med AK-systemet, framkallade rekryteringssystem, jämfört i nutiden med vissa ordenssällskap och organisationer med lejon som förebild, där självgodheten och den drömde Hemannenrollen kanske oftast utgör drivfjädern.

Bild s 27 Arbetslag från Brönäsvägen 1932

Men, allting är relativt här i världen, heter det så vackert, och väl är väl det, i detta välmenande nivelleringens. men alltfort premierade rashatets tidevarv, betecknande nog, för det mesta förklädd i den s k hjälpsamhetens täckmantel inför allmänheten, och i populariserad form enligt känt försåtligt utländskt mönster.

Det var en känslig ålder detta och jag vet att jag alltid kommer att minnas Ivar Dahlberg som en kamrat och rese av ädlaste virke.

När vi arbetat i fyra månader tjänade vi för september månad 50 öre i timman. Vi hade kört ut ett räknat antal tippvagnar med fyllnadsmassor. Då föreslog Ivar att vi skulle prova ackordssystemets funktion genom att för oktober månad försöka klara av att köra ut 50 % större volym, då vi nått en gynnsammare skärning nu, men med samma ersättning per m3 .

Förslaget godtogs och målsättningen genomfördes i praktiken. Timförtjänsten visade sig när avräkningen förelåg för okt. månad ligga på 50,5 öre. Det var då som Ivar beslöt sig för att ge sig med detta arbete. Det var stål i hans blick när han tackade för gott samarbete. Lagets upplöstes. Vi tog farväl av varandra. Vi hade fått nog.

Det hade nu ljusnat när det gäller arbetstillfällen i skogen, varför de flesta av oss fortsatte med skogsarbete i fria marknaden.

Sommarhuggning

Åren 1935–1939 högg jag massaved i skogen, sommartid åt AB Mölnbacka-Trysil, som bolaget hette. Första sommarhuggningen högg jag västerut från Björnmyren, strax norr om Kalsåsen.

Vi bodde i den s k Kollekojan, den var uppförd alldeles intill Hästbäcken, på en tallås. Vi arbetade där från tidig vår till midsommar.

Vi arbetade även på lördagar förstås på den tiden och jag minns att lördagen före Pingst det året, föll snö så den låg i tio cm tjocka sjok i det nyutspruckna björklövet kring kojan.

Dagen före midsommarafton högg jag mig illa på vänstra knäets innersida, men jag tog mig, stödd på en kamrat, gående fram till bilväg där Johan Stiernlööw med sin taxi förde mig till läkare. Den dagen var 46 grader varmt i solen.

De två därpå följande somrarna högg jag åt samma arbetsgivare i Trugåsens västra bergsida från Näcksjön och upp till bergstoppen. Förtjänsten var måttlig, men livsviktig.

Sommarhuggning vid Hålidssätern 1937. När lördagsmiddag var inne och slitet över för veckan, kanske humorn tog sig olika uttryck.

Vi hade att gå till fots cirka 6 km dagligen, då vi bodde i Hålidsätern, så nog borde nattsömnen varit god. Någon hade dock ofta svårt att somna in på kvällen, då fötterna brände och sved efter en hel dag i gummistövlar och myrvatten i solvärmen. Året därpå högg vi norr om Acktjärnet. Där var vi några pojkar som kom på idén att vi skulle hugga ikapp en vecka. Vi högg och slet i sommarhettan och myggen. Törsten drev oss stundom att dricka vatten ur myrgölar, som såg inbjudande ut. Jag minns att veckan därpå några av kamraterna fick magsjuka, så någon måste stanna hemma över en vecka. Andra fick yrsel och huvudvärk. Själv blödde jag näsblod när jag skulle böja mig ned för att såga omkull ett träd med min Bredbysåg. En vansinnig tävlan.

Motorsågen och traktoreländet hade ännu inte trängt in i skogsbestånden, med all dess skadegörande inverkan, enligt mitt förstånd, på såväl människan, skogsbeståndet, markerna som djurlivet.

Skogsarbetet var ett friskt, fritt och härdande arbete, fast hårt och riskfyllt många gånger. Jag trivdes med detta arbete ändå.

Entjärnsdammen

Vintern 1936 högg jag timmer åt AB Mölnbacka-Trysil på Malungsskogen. Vi kom dit strax efter Trettonhelgen och vi stannade där till 1:a maj, då vi hade huggit av skiftet.

Denna vinter var mycket kall och snörik. Snödjupet var på sina håll omkring två meter, så vi fick lov att skotta oss ned till trädrötterna när vi skulle såga omkull träden. Kylan var vissa dagar ner till – 38 Co .

Vi bodde i en flottarbarack vid Entjärnsdammen vid Sjörisån. Vanligast var det att man sov med mössan pådragen och med öron- och nackskyddet nerfällt mot ev drag och kyla. En morgon när jag skulle lämna britsen, satt mössan emellertid kvar, fastfrusen i timmerskarven vid väggen. Men veden hade en strykande åtgång då det eldades friskt. Sedan arbetade jag i skogen både vinter och sommar fram till år 1939, då jag fick ett knä söndersparkat i fotboll, varefter det vrickades ur led upprepade gånger i skogen. Då blev jag av läkare rekommenderad omskolning.

Hösten 1939. – Uppbrottets tid

Den hösten blev här mycket tyst och stilla här uppe i Dalby. Merparten av den manliga ungdomen bereddes då arbeten, vanligen genom kommunalt initiativ, företrädesvis vid industrier som bl a Asea och Gustavsbergs fabriker.

Många äro kvar på sina resp. arbetsplatser än i dag. Några med högre utbildning inom sin industri. Få har återvänt. Det kom att verka som en emigration och det satte sina spår i bygden.

Utvecklingen tycks dock peka på att även detta initiativ, av en mycket framsynt kommunalman, med goda industrikontakter, synes ha varit det riktiga, såväl ur samhällsekonomisk som humanitär vinkling. Att under senare år den kommunala samhällsekonomiska planeringen har antagit för den näringsinriktade iakttagaren, andra och oförståeliga lönsamhetsfaktorer? Ja, det är att rikta strålkastaren mot skrymslen, som dock inte skall beröras i denna bok.

Omskolning

I början av april månad år 1940 for jag till verkstadsskolorna i Älvsbacka. Jag skulle genomgå en tvåårig kurs inom VVS-branschen. Knappt hade jag hunnit installera mig förrän jag blev militärinkallad till 6 månaders tjänst.

Återkommen efter denna tjänstgöring fick jag ny inkallelseorder efter att ha varit civil i elva dygn.

Tillbaka till verkstadsskolan kom jag dock så småningom och efter diverse turer mellan civilt och militärt liv, var jag klar med skolan till jul år 1943.

För att få en sammanhängande enhet i VVS-utbildningen läste jag jämsides med verkstadsskolans utbildning en korrespondenskurs från NKI-skolan utgörande utbildning till värme- och sanitetstekniker. Som denna kurs var synnerligen omfattande blev jag ej klar med slutskrivningen för denna utbildning förrän på hösten 1945.

Älvsbackatiden blev en synnerligen lycklig tid i mitt liv. Min lärare vid skolan, Holger Eriksson, var i besittning av just dessa egenskaper, som jag då var i stort behov av.

Lugn, saklig, tålmodig och outtröttlig som pedagog. Han är nu död sedan många år tillbaka, men jag har honom att tacka för mycket som han gav mig, kanske ibland omedvetet.

Det handlade förstås inte bara om utbildning. på fritiden hade vi mycket trevligt därnere med dans, idrott, egna aktiviteter o s v, varav jag beskriver en del under SSU i Sysslebäck och Älvsbacka.

IOGT-åren i mitt liv

Åren 1930–1940 var jag ansluten till IOGT-rörelsen. Jag vann inträde i ungdomslogen 1528 Snöflingan på våren 1930 vid ett möte i nösstugan i mangårdsbyggnaden i gården Sundhult, vilken var byggd med två separata ingångar på västra långsidan.

Min första uppgift i ungdomslogen minns jag var kaplanens. Vi fick också uppföra små sketcher och på olika sätt bidraga till underhållningen. Efter något år flyttades verksamheten till den s k Kongstugan på Sundhultmon.

Här intogs jag i grundlogen 1865 Wårblomman år 1932. I den lokalen hade vi mycket aktiviteter. Här övervar jag mången positiv ballottering och medlemsantalet ökade. I något fall vägrades även inträde i logen, men det har sin egen historia.

År 1933 byggdes ordenshuset ovanför Skyllbäck, där den s k skyttepaviljongen övertogs, tillbyggdes och reparerades. Vi medlemmar tecknade oss för fri-dagsverken. Edvin Andersson, numera sedan länge kilsbo, hade köpt det strax nedanför belägna f d hälsobadhuset, som jag f. ö. tidigare beskrivit, varifrån logen köpte en del virke, som vi själva fick riva ur huset. På så vis kom jag att egenhändigt medverka till denna byggnads rivning.

Detta hus, där barn jag lekt, skattade nu åt förgängelsen, med sina snirklade fönsterfoder och allt . . .

Förnyelse blev det däremot av f d skyttepaviljongen och snart hade nykterhetsfolket fått sin egen nya lokal färdig. Vi jobbade och trivdes och det ungdomliga inslaget av medlemmar ökade lovande.

Vi skaffade gamla timmerhus, som vi rev och flyttade till Askheden ovanför ordenshuset där IOGT iordningställde även en folkpark. Tre år i följd satt jag i styrelsen för logen, som sekreterare. År 1934 satt Edvin Andersson upp en teaterpjäs Fotboll, politik och kärlek, som krävde sex personers medverkan, varav jag blev en. Vi spelade den på någon plats även utanför Sysslebäck. Sålunda minns jag än när vi skulle framföra den i Kindsjöns ordenshus.

Innan vi skulle börja spela satt vi på huk, tre av oss och resonerade med ryggen mot den fördragna ridån och publiken, varvid jag råkade sätta baken i ett gräddfat, som högst tillfälligt placerats bakom ridån, osynligt för mig förstås. Grädden åts inte upp av mig sen, men jag vill minnas att det hela togs från den glada sidan.

Vi hade också utbyte med grannlogerna och jag skall återge ett kväde, som vi sjöng vid ett möte, efter ett sådant gästbesök:

Under mina år som medlem i IOGT-logen i Sysslebäck på 1930-talet, hade jag ibland den angenäma uppgiften att svara för underhållningsprogrammet.

Efter ett besök vi gjorde hos våra vänner i logen Bifrost i Brattmon, skrev jag följande kväde, som vi sedan sjöng på ett följande möte hemma i Sysslebäck.

(Logen i Brattmon hyrde den s k Tutstadsbyggningen i Skyllbäcksätern och det kunde väl bli lite si och så med uppvärmningen ibland på vintern, då man skulle elda upp till full värme i två rum från en vanlig vedspis i köket.)

Melodi: "Möte i Monsunen".

1. Vi tänkte sjunga en visa för er, som är så ny,

   att den ej hunnit att passera press.

   Men det gör detsamma, för vi har då ensamrätt, förty:

   ingen redaktör vill ha´t till tidningsdress.

2. Alltnog sugen den mista vi inte, skriv opp dä!

   Vi kan sjunga uti moll och även dur

   Som tenor nog N N helt visst sig skulle klä.

   Pianisten klinkar flinkt klaviatur.

    

3. Nu vi väntat och hoppats att få samkväm till jul

   och på risgrynsgröt, samt lite smått och gott.

   Ja, det är så klämmigt och så trevligt och så väldans kul,

   nu sen smaken vi därpå en gång har fått.

4. Ty vi minnas med mersmak aptiten sen i fjor.

   När vi från Brattmon hade "kokarmor",

   hur det smackades och käkades med glädje och med lust,

   tills nå´n strandade på mandelns hala kust.

5. Häromdagen vi fingo från överheten brev,

   att "Reformatorn" här på efterkälken blev.

   Frågan upptogs till behandling och vi alla tyckte så,

   att våra 5 ex. här på platsen var för få.

6. "Reformatorn" var så bra, någon här på mötet sa´

   att den måste vi väl alla ändå ha.

   Genast blev det uti salen så odrägligt tyst,

   att man ej kunde höra ett knyst.

7. Men det slutliga resultatet därav ändå blev,

   att vi 5 hål till i upplagsstegen klev,

   ty en man, optimist, och med efternamn Olsén,

   var ej rädd att prova på. Han var ej sen.

8. Tippningsflugan nu har, gripit alla och envar,

   som en tolvskilling uti sin börs har kvar.

   Man tippar ettor, tippar tvåor och kryss allt om vartann,

   och den ene bättre än den andre kan.

9. Innan på söndagskvällen man resultatet fått,

   på 12 rätt man kanske hoppats lite smått,

   men förhoppningarna grusas nog mest varenda gång

   och så får man höra denna klagosång:

10. Hade tvåorna på ettornas plats jag ändå satt,

    12 rätt hade jag då denna gången ha´tt.

    Man bespottar AIK för att nederlag det led,

    ofta slutar talet med en extra ed.

11. Nu man blockerar här och man blockerar där,

    arbetsgivare, som snålbetala lär.

    Och på en del håll det dryftas och i allmänhet det tro´s:

    Depressionen nu för evigt flytt sin kos.

12. Våra damer för "Bifrost-besök" har fått mani,

    fattat smak för Börjesson med kompani.

    Detta faktum är ty uti ur, liksom i skur

    de ordinarie dit upp sig tar en tur.

13. Nej, det klickar nog sällan att "Bifrost" får besök,

    av "Wårblommor" mitt uti sitt kaffestök.

    Si, de skäms ej, nej köksvägen tar dom ogenerat in,

    när dom kommer klivande med glättigt sinn.

14. Vi var några pojkar, som en novemberkväll,

    åkte dit, men höll då på och frös ihjäl.

    Börjesson han tände fyr, först när de klubban skulle slå.

    Eldningskommittén på mötet vägrat gå.

15. Ja, den ena utav dom var visserligen där,

    men han var nog i en annan atmosfär,

    ty med tandvärk han behäftats och den av sådan art,

    att han från sin bänk ej tog sig någon vart.

16. Där låg nu N N-son och vred sig som en mask,

    någon ville bju´ på något ur en ask.

    Men, han vägrade, och tackade nej, och tala om avsky.

    Kanske var han rädd att även börja spy.

17. Nej, nu börja vi, dån´ det från en kammare.

    Det var Börjesson som var högtalare.

    Djupt nerdragna mössor, vantar och så överplaggen på,

    det var synen som vi fick möta då.

18. Men en annan gång lova´ de ha det varmare,

    om vi ville komma som besökare.

    Och när detta skrives, flickor som pojkar varit dit.

    Om de eldat nå´t? Det får ej höra hit.

19. Och nu lämnar vi "Bifrost", allt med en hög honnör,

    för dess flickor som oss höga äran gör:

    Att till fots den långa vägen ner till Solhem1 sig bege.

    Den äkta godtemplarandan den är me´.

20. Men, nu tänkte vi avdunsta för ett litet tag.

Mel. "På blomsterklädd kulle"

1. Nu tänkte vi sjunga en välkänder sång,

1)=Sysslebäcks ordenshus

(1 dec. 1936)

År 1940 begärde jag och fick utträde ur IOGT.

SSU i Sysslebäck och Älvsbacka

Åren 1932 kom jag med i denna rörelse i Sysslebäck, enligt ett gammalt medlemsbevis. Vi höll till i Näsbyggnaden i Slättne, som hade omändrats till Folkets-Hus lokal, de första åren för att så småningom flytta mötesverksamheten till ordenshuset. Vi sysslade inte så överdrivet mycket med politik, som jag minns. Däremot minns jag många trevliga samkväm med dans och underhållning. En riksdagsman Olssons från Stockholm, goda råd, har jag lagt på minnet. Någon medlem beklagade sig för att ha så många styrelseuppdrag, men trots detta minskade intresset hos medlemmarna. Olsson varnade då för att det kan bli som med han som övergav föreningen, när han inte längre fick hyra ut sin loge och gaslampa till föreningens sammankomster.

Det låg en fara i menade han att inte fördela uppgifterna. Apropå samkväm med dans så var det vid ett sådant tillfälle som jag första gången lade märke till hur mina skolkamrater på flicksidan, från skoltiden, liksom hade hunnit före oss pojkar i utvecklingen. Småflickorna hade helt plötsligt, på något underligt sätt blivit liksom helt annorlunda och med helt nya och spännande idéer och infall. Ögonen talade på något sätt ett annat språk och kroppen hade antagit rundare och djärvare kurvor. Vi hade förstås bara 6 års skolgång på den tiden.

När jag sedan kom till Älvsbacka var det ganska naturligt att jag sökte mig till deras SSU-avdelning, som höll till i Östanås ordenshus. Folkan vanligen kallat. Här fanns förutsättningar för ett rikt föreningsliv och detta togs också tillvara.

Från verkstadsskolan var många pojkar anslutna och ungdomar mötte talrikt upp från kringliggande bygder. ”Arbetets söner”, ”Internationalen” eller ”Till seger” klingade friskt på mötena. Här fick vi då och då också höra goda politiska talare eller andra föredragshållare.

Jag minns bl a Sven Backlunds mycket intressanta tal från sitt arbete i Geneve. Andra talare som jag erinrar mig var Sven Aspling, K. G. Andersson och prosten Börjesson.

Efter mötet anordnades mestadels kaffeservering. Scenprogram där vi själva svarade för programmet kördes igång efter kaffepausen, varefter vi dansade tills lokalen skulle stängas. Här blev jag hedrad med att vara delaktig i programkommittén. Många trevliga kontakter fick jag härigenom.

Någon är numera borta från detta jordiska. Men, än kan jag i andanom höra Eder: Maja, Stina, Alice, Gunhild, Gunvor, Astrid, Ruth, ”Lappen”, Stig Rehnström, ”Malajen”, ”Staken”, ”Doggen”, Sjöman”, ”Öland”, Hjalmar och Gustav Persson. Måhända har jag glömt någon. Förlåt i så fall. Jobbigt hade vi ibland, men framförallt roligt, och jag hoppas att vi i någon mån roade även andra.

Stig Rehnström, Maj Tinglöv, ”Lappen”, ”Öland” och jag åkte då och då ut i Värmland med vår revy ”ABSALONS”, varvid vi gjorde bruksorterna osäkra i södra länsdelen och som längst i norr var vi i Överbyns Folkets Hus i Vägsjöfors februari månad 1943. 800 personer i lokalen. Stekhett inomhus. Svinkallt ute. Men, Finntorparns eller Sandbergs taxi förde oss alltid lika säkert hem till skolan igen.

En gång var jag så trött efter en sådan resa att jag, väl hemma i min säng, i en mardröm befann mig med Jussi Björling på Metropolitan. Scenen tycktes mig så stor att jag kände mig i en flugas storlek och min enda uppgift var att bära upp ett flera meter långt skört på Jussis frack. Den fick nämligen absolut inte få kontakt med golvets vita damm.

Alltnog någon månad senare, när jag var inkallad utanför Torsby, befann jag mig tillsammans med en militär komptrio, plötsligt inbokad till den traditionella Julimässan i Fensbols Folkets Park för ett sångprogram, inklämd mellan operasångaren Conny Söderström tisdag 10/7, Gunnar Jonsson onsdag 11/7, Alice Babs torsdag 12/7, Harry Brandelius fredag 13/7, som affischerna kungjorde det hela.

Kan man tala om föraning i drömmen -. Nåväl, framträdandet blev ingen mardröm, ej heller för publiken, som jag hoppas. 50 kronor upp fick vi i alla fall på gaget. Fryksdalingar är visst ofta snälla.
- - -
Ja, detta blev, kan det tyckas, stora utvikningar från föreningslivet i min ungdom, men kanske hör det ändå hemma här.

Det var inom IOGT och SSU det hela började, och sången och musiken har sedan följt mig livet igenom.

Visst har det väl utförts mycket frivilligt gratisarbete, särskilt förr, inom olika folkrörelseorganistioner. Men, hur mycken skolning och tillfredsställelse har inte också vederfarits dess medlemsskaror, särskilt ungdomen, tiderna igenom.

(Ett litet exempel på vår fritidssysselsättning.)

En lokal visa från ett program som framfördes i Östanås ordenshus, Älvsbacka vid ett SSU-möte där våren 1942.

Visan handlar om verkstadsskoleelever, som bodde på Fyrbo elevhem, ett renoverat f d ålderdomshem. (Varje elev hade sitt smeknamn.)

(Melodi: Ett dragspel på jorden . . .) text Gunnar Jonsson.

Bland hjonen som sutta omkring uppå Fyrbo,
så torde väl ”Biffen” få va´ numro ett.
När han tar till orda, det är vårt ”Dagens eko”,
hans syngoga skiner av glänsande fett.
Men han och hans kompis ha ej samma smak:
Vad ”Sjöman” har fram, det har Bifftusan bak.

Refr.: Med en skön bädd på Fyrbo
En matbit hos Husmor
Han önskar ej mera,
vad tror du min vän?

”Malajen” och Lis-Britt de älska varandra
och vandra i Tidafors parker omkring
Och ingen skall arme ”Malajen” väl klandra
om han köper henne en gyllene ring.
Men undras om tösungen brister i gråt,
om han drar på felan en trånande låt?

Refr.: som förut . . .

Och ”Harren” den kelgrisen, han är charmören,
men ännu för flickor han känner sig blyg.
En afton han råkade ut för malören:
En tösunge titta på honom i smyg.
Nu tänderna borstar han med Stomatol,
av tuben han köpte för billigt i fjol.

Refr.: som förut . . .

”Stampen”, som nyss kommit åter från lumpen,
har lärt sig en massa besynn´liga skutt.
Han är kavaljeren, som inte är trumpen
när ”Trio Syréne” drar swingtrudelutt.
En neger från Sulu, sig stått ganska slätt,
mot ”Stampen” och ”Koppom” på ”Folkans” parkett.

Refr.: som förut

Östman förälskad från huvud till tårna,
han svansar i Stensvikens nejder omkring.
Det hände i somras, han ömsade skorna,
och spelade därvid en ”Lowing as King”.
Nu spelar mot Eva han Adam så flott,
och kanske de kivas om äpplet så smått.

Refr.: som förut . . .

Bostadsbygge

År 1951 högg jag byggnadsvirke i skogen, framforslade detta och lät förädla detsamma vid bygdens dåvarande sågverk, varefter det forslades över till Sundhultmon och staplades i närheten av den tänkta byggnadsplatsen.

Ansökan om byggnadstillstånd hade ingått till myndigheterna redan året före, men tillstånd kunde ej beviljas meddelades det. Småningom utfärdades totalt byggnadsförbud för hela Sundhultmon. Byggnadstomter var mycket svårt att uppbringa, då som nu. Ett tiotal tomter såldes av kommunen i Slättne, Sysslebäcks centralaste del, men där ansågs ej lämpligt av Förmedlingsorganet att jag skulle bygga, ”då rörledningsfirman kräver utrymme för järnprofiler, rör och sot”, som man motiverade det hela.

Det staplade virket, liksom min egen min, mörknade med åren alltmer, eftersom tiden led. I det läget tog jag kontakt med Emil Bengtsson, en granne i Sundhultmon, som hjälpte mig genom att förhandla med sina föräldrar så att vi fick köpa en sammanhängande jordbruksegendom år 1955, som dessa ägde i centralare delen av Sysslebäck. Så löstes så småningom att mångårigt problem, efter att vi först fick hjälpa kommunen till ett markbyte, innan avstyckning kunde ske, så att parkeringsplats skulle kunna ordnas till Tandkliniken. År 1957 stod så bostadshuset färdigt, och därmed skedde inflyttningen.

Tre barn har vuxit upp i huset och lämnat hembygden. De arbetar i sina yrken på olika platser i mellansverige och har länge haft klart för sig att söka klara sin utkomst, eller också inkomst, om man så vill, utanför hemorten. Livet går vidare.

Firman Värme & Sanitet i Sysslebäck

Efter att ha arbetat ute på fältet en tid, startade vi, en kompanjon och jag rubricerade firma. Den inreg. till handelsregistret april månad 1944. Kompanjonskapet upphörde år 1946 och firman ändrades till bolagsform år 1962. Första året åkte vi cykel mellan arbetsplatserna, ofta med en verktygslåda bak på pakethållaren. Vid längre avstånd åkte vi buss och lejd lastbil, för materialtransporterna. Saknades bilväg, lejde vi hästtransport på utrustningen. Det var då under krigs- och efterkrigsåren problematiskt nog att driva installationsrörelse.

Långa tider fanns ej rör och rördelar att köpa. Vissa materialer måste vi söka licens för att få levererat. Grenrör och terör nödgas vi vanligen svetsa eller tillverka för hand.

Kvottilldelningen utföll ibland ”underligt”, så det kunde hända att barnrikefamiljer fick vänta 7 - 8 månader på värmeelement, medan vissa enskilda kunde få tilldelning redan efter 3 - 4 månader. Någon fick sig kopparrör tilldelat, andra inga alls.

Detta gjorde någon gång folk misstrogna mot firman, eller mot mig som entreprenör. Hände sig så vid ett tillfälle att en barnrikefader, som väntat länge på värmeelement, brast i sitt tålamod.

Tog saken i egna händer för att kolla mina uppgifter. Min kund gick in till närmaste handlande och bad denne ringa upp industrikommissionen för hans räkning. Det hela utvecklade sig emellertid lite tragikomiskt, då jag också händelsevis råkade komma in i butiken just som handlanden och min kund fick telefonkontakt med industrikommissionen.

Flickan i växeln begärde helt bestämt att få veta kundnumret, för att kunna lämna några uppgifter. Jag råkade komma så lyckligt så att det hela rullades upp och IK bad att få tala med mig, för att kunna ge besked, vilket besked dock min kund, på min inrådan fick sig till livs direkt i örat, medan jag avvaktade. Dagen var räddad för alla parter.

I ett annat misstänkt läge, där min kund fått vänta i sju månader på tilldelning av hydroforkärl, blev jag utmotad ur hans bygge, under mustiga eder om att detta måste vara bedrägeri. ”Jag kan ej fatta, du tycks ej liknas varken på far eller mor”! Därefter sopade han golvet rent där jag stått och vädrade ut huset grundligt, genom korsdrag, sedan han dessförinnan visat ut mig ur huset. Industrikommissionen skrev, på min inrådan, ett brev till min kund och förklarade kvotsystemets regler.

Denna kund visade ungefär ett år senare sitt rättspatos till min favör. En viss byggmästare hade då försökt föra en ledande kommunalman bakom ljuset beträffande ett anbud som vi lämnat till ett större kommunalt bygge. Min renluftsälskande, men rättssökande kund, då ingående i byggnadskommitén, fick nys om saken, krävde skriftliga uppgifter och sanningen segrade till slut. Han räddade ett vinterjobb åt oss den gången. En stridbar hedersman.

Det skulle vara mycket att berätta om från firmans snart 35-åriga verksamhet i denna bygd, skall dock inskränka mig till en återblick på hur verksamheten byggdes upp från början och några milstolpar genom åren.

Utöver vad som inledningsvis skildrats, så var en utökning av firmans personal nödvändig år 1947.

Jag kunde ha valt mina medhjälpare från i grannkommunerna utbildad, tillgänglig arbetskraft, men då intresse förelåg från i byggnadsbranschen arbetande fäder om att söka skaffa arbete åt sina söner, så gick jag in för att ge pojkar från bygden företräde.

Nybörjarstadiet krävde väl, som alltid, tid och arbete, men fick vägas mot att, bland några andra fördelar, vi därmed hade logifrågan löst, och - det vägde tungt - att kunna ge arbete åt ortens ungdom. Vi kunde med glädje konstatera att omsättningen ökade skapligt. Slitsamt blev det också förstås, då jag kom fram till år 1952, även arbetade med ute på fältet som montör, av och till.

Följden blev att kvällar och helger fingo utnyttjas för att allt skulle hinnas med. Fram till år 1950, innan konsultverksamheten tagit över det mesta, fick jag också, i många fall, även svara för ritningar och handlingars upprättande, även vid skolbyggen o dyl.

Detta tillsammans med anbudsräkning, löner, fakturering, inköp, försäljning, planering för byggen, lagerhållning, marknadsföring m m, gjorde att jag oftast fick utföra ritningar o dyl på sena kvällar, efter att ha kroppsarbetat hela dagen som montör.

Detta resulterade i , enligt läkaren, att jag redan vid 29 års ålder var i behov av glasögon. ”Men du skall vara tacksam”, sa han, ”att inget annat organ har kommit i kläm”.

Antalet anställda kulminerade på 1950-talet, då vi var 14 st anställda. Det har alltid varit roligt att arbeta. Det värsta är ovisshet och arbetslöshet, - även för en företagare.

Iakttagelser och perspektiv:
Det mesta har varit positivt.

Fram till år 1968 erfor vi medkänsla och intresse i hög grad från kommunens styresmän och byggnadsingenjörer, som ibland hörde sig för om sysselsättningsläget inom företaget, vilket kändes inspirerande och med tacksamhet noterades.

Med stor tacksamhet minns jag Er alla, som genom åren arbetat i firmans tjänst. De allra flesta av Eder har på ett ärligt och redbart sätt stått vid min sida och visat uppriktighet och fin samarbetsvilja. Dock - undantag har funnits även här.

Efter mitt snart fullbordade livsverk tycker jag det vara naturligt att blicka tillbaka och bringa er alla min tacksamhet, som genom åren har stött och gynnat företaget. Det betydde oerhört mycket för självförtroendet och för sysselsättningen att ni, som strax efter det vi startat verksamheten, trodde på oss och satte även större uppgifter i våra händer, både konstruktioner och entreprenader.

Vår första större uppgift, där vi fick äran att svara för allt, gällande vid nybyggnad av ett skolhus i Bastuknappen, Norra Finnskoga, där kommunens ”fäder” gav oss sitt fulla stöd och förtroende. Vi har sedan med tacksamhet genom åren, noterat hur vi haft förmånen få åtnjuta tillit hos såväl enskilda, kommuner, skogsbolag, statliga verk m fl vid arbetens bortsättande i entreprenad- eller serviceform.

Bland våra större uppdrag vill vi omnämna entreprenader på pensionärshem i Slättne, Bograngen, Stöllet, Ambjörby och Höljes. Kvistbergsskolan, Transtrands skola etapp I. Vårdhemmet Finnskogahemmet i Bograngen, Dalbygården och Bellmansgården i Ekshärad, (delad entreprenad). Temporära åldringsbostäder i Bograngen och Sysslebäck. Skyddad verkstad i Ambjörby och Sysslebäck. Gästis Hotell i Stöllet. Hotell Turisten i Sysslebäck. Folkets hus i Bograngen. Godtemplargården i Bjurberget. Lärarbostäder och skolbyggnad i Klaråsen, Bjurberget, Bograngen och Sysslebäck. Skogsstation i Klaråsen. Finnskoga Värdshus i Höljes. Vägverkets stationsbyggnader i Sysslebäck år 1956 och 1977. Simhall i Sysslebäck. Ransbysågen. Apoteksbyggnaden i Likenäs. Nitro Metall verkstäder och Telehus, Likenäs. Långbergets hotell.

Alla dessa arbeten har helt naturligt för oss varit av inspirerande natur, samtidigt med att det ställts krav på oss, och vi, förhoppningsvis, utfört uppgifterna till belåtenhet.

Dock, är inte allt positivt . . .

Negativt är ett nesligt handlingssätt, som företaget, i Finnskoga-Dalby kommuns namn utsattes för, som avsked inför sammanslagningen med Torsby kommun. Efter servicekontakter i cirka 25 års tid, upphörde dessa, så gott som helt, som över en natt, utan någon som helst föregående information. Annat att förtiga.

Detta är såpass verklighetsfrämmande för bygdens nedärvda kultur och traditioner, att här skall ej vidare ordas i denna sak. Glädjande är emellertid att i dessa dagar höra Torsby kommunstyrelse tala om socialt ansvar gentemot befintliga företag inom kommunen. Bra talat. Och låt det inte stanna vid en fras.

Låt det med tanke på kommande generationers kärlek till sin hembygd och deras vilja till arbetsinsatser i denna vackra miljö bli till en appell, eller ett klädsamt tema, modell Hilding Sunevall. Jag vill undvika att avsluta boken på ett tråkigt sätt. Min mor inpräntade i mig tidigt:

”Du skall försöka löna ont med gott här i livet. Du skall vara snäll mot djuren och du skall glädjas åt solen, blommorna och sången”!

Visst har väl sysselsättningsunderlaget minskat - här, som på andra håll, men stödet från bl a allmänheten förpliktar. Firman skall försöka hålla en nödvändig vvs-service i bygden.

- - -
Det är härligt att leva och bo i Värmland, och en stor tillgång är att där får man lov att vara nästan hur tokig som helst bland glada värmlänningar.

Vill till sist sluta med ett citat ur en av mina visor: ”och forsarna dånar i natten, från skogsälvens otämjda stup”.

Min vän, stanna till en stund, gärna i vårens tid, och lyssna till forsens brus, vid ex-vis Femtån, Likån; Ljusnan eller kanske Mangslidälven, det lönar sig!

Men det kanske brådskar . . .

I denna nedskräpningens, giftspridningens och halvkriminalitetens tidevarv, tycker jag denna kända delvis passar som slutord:

VÄRMLAND VÄRT ATT VÅRDA.