Källa:

1. Skogsbruket. I det år 1805 från Hushållningssällskapet avgivna betänkandet angående Värmlands ekonomiska tillstånd framhålles, att huvudnäringarna utgöras av bergshantering, järntillverkning, åkerbruk och försäljning av de produkter, förädlade eller oförädlade, som skogarna medgiva ( Hs prot. o. handl. 1807 s. 42). Detta omdöme gäller naturligtvis i stort sett även 1700-talets senare del.

Av intresse är den betydelse järnhanteringen tillmätes för landskapet. Givet är dock att denna näringsgren överbetonas och att åkerbruket och boskapsskötseln - vilket även framgår av betänkandets fortsättning - voro de viktigaste inkomstkällorna för befolkningen. Att försäljning av skogsprodukter dessutom spelade en stor roll även under 1700-talet är dock obestridligt. Men tyvärr är det svårt att få något mått på skogens betydelse som inkomstkälla.

De många klagomålen på den stränga regleringen av timmerhandeln under 1700-talet visa, hur angelägen allmogen var att få avverka mer skog än bestämmelserna tilläto. *73 De stora beslagen på timmer, avsett för export till Norge, visar dessutom, att det rörde sig om förhållandevis stora kvantiteter virke. *74 Exporten av virke var så betydande, att flottningen redan kommit i gång i älvarna ned till Fryken under århundradets senare del (Värmlands skogsbruk 1929 s. 87). Även på Klarälven ägde flottning rum från norra delen av landskapet under detta århundrade. *75

Det framhålles i betänkandet från 1805 (Hs prot. o. handl. 1807 s. 66), att skogarna i södra delarna av landskapet och då även i nedre Fryksdalen voro hårt avverkade och att de bästa tillgångarna funnos i Nordmarks, Jösse, Älvdals, Övre Fryksdals härader samt i de skogiga delarna av Gillberga och att från dessa områden var omsättningen av spiror och timmer betydande. Det bästa furutimret kom dock från Övre Fryksdalen och Älvdalen. Det fanns även i dessa trakter rikligt med björkskog, som lämnade näver till export.

2. Bruksrörelsen. HECKSCHER (1936 s. 477) framhåller, att den politik, som främst kom att prägla bergshanteringen efter Gustav Adolfs död ända fram till liberalismens genombrott på bergslagstiftningens område omkring 1800-talets mitt (1838-59), gick ut på att motverka brukshanteringen eller åtminstone dess utbredning i Bergslagen. Denna politik jämte bränslebristen inom östra Värmlands gruvområden var en bidragande orsak till uppkomsten av bruksbygder inom undersökningsområdet. I samband med redogörelsen för de olika byarnas utveckling har järnbrukens uppkomst berörts.

För den svenska bruksrörelsen var 1700-talet i stort sett en tid av stillestånd och mognad (FURUSKOG 1924 s. 239). Men fram mot århundradets slut inträdde en förändring till en kraftigare expansion. ALMQUIST (1899 s. 244) menar, att med 1780-talet började en period, som kan betecknas som en av de lyckligaste Sveriges bergshantering genomlevt och som fortgick till århundradets slut. En orsak till denna utveckling var, att Englands behov av järn just då var stort (s. 243. Jfr även HECKSCHER 1941 s. 231 ff.). I norra Värmland ägde vid denna tid också flera utvidgningar vid bruken rum, vilket tyder på stor livaktighet även där. Men redan 1740 skedde en rätt betydande utökning av smidet genom detta års ”reparation”, som bruksägarna sinsemellan gjort som en följd av Kungl. Maj:ts förordning samma år. Torsby fick en ökning på 225 skp till 825 skp och ungefär lika stor blev genom denna överenskommelse produktionen i Bada och Letafors (Harmens register). Men fram mot århundradets slut (1786) fick Torsby tillstånd att anlägga manufaktursmedja med knipphammare och två spikhammare (Res. b. 1786) samt en plåthammare, vilken dock aldrig uppfördes (jfr FURUSKOG 1924 s. 285). Föskefors erhöll 1774 tillstånd att utvidga med manufakturverk (Res. b. 1774) och Abrahamsfors anlades 1782. Välsforsen privilegierades 1786. Sedan myrmalmen tagit slut, var det mycket långa frakter för tackjärnet - råvaran . Så fick Letafors manufakturverk längst i norr, som anlagts för att förse övre Klarälvsdalen med hästskor, söm och spik samt nödvändiga redskap, tillstånd att upphandla nödvändigt tackjärn ända från Gryhytte bergslag (Res. b. 1805 s. 167) *76 och Vägsjöfors erhöll 1752 tillåtelse att upphandla ytterligare 100 skp tackjärn från Leke- och Lerbecks bergslager ( Res. b. 1752 s. 82). Några år tidigare hade sistnämnda bruk fått tillstånd att årligen upphandla 150 skp från Värmlands eller Filipstads och Karlskoga bergslager (Res. b. 1745 s. 387).

Produktionen vid bruken i norra Värmland var även avsedd för export till Norge. Så var förhållandet med produktionen av bandjärn, plogbillar, spik, skyfflar och spadar m.m. (FURUSKOG 1924 s. 286). Kommerskollegium erhöll 1738 en rekommendation att låta Letafors bruksägare obehindrade mot erläggande av gränstull få till Norge avyttra både grövre och finare manufaktur (Harmens register).

Vid århundradets slut funnos i Fryksdalsbygden följande anläggningar: Torsby stångjärnshammare och manufakturverk, Välsforsens manufakturverk, Oleby stångjärnshammare, Vägsjöfors manufakturverk samt Bada stångjärnsverk. I Älvdalsbygden lågo Föskefors stångjärnshammare och Abrahamsfors manufakturverk, som dock nedlades redan 1809, samt längst i norr dessutom Letafors. *77 Söder om Älvdalsbygden funnos inom Norra Råda betydande bruksanläggningar, vilka voro av betydelse även för undersökningsområdet.