Källa:

A Uppkomst och ålder. Att säterbruket redan tidigt kom att få stor betydelse för boskapsskötseln i norra Värmland, har redan påpekats. Tyvärr är sätrarna vanligen ej utsatta på storskifteskartorna, varför någon kartläggning av säterbebyggelsen vid tiden för storskiftet ej kan komma i fråga. Men med hänsyn till sätrarnas betydelse för näringslivet vid tiden för detta skifte lämnas här en redogörelse för dessa. *60

I Älvdalsområdet har de topografiska förhållandena i hög grad bidragit till uppkomsten av sätrar, och det är säkerligen först och främst de topografiska olikheterna mellan Klarälvsdalen och Fryksdalsområdet som orsakat säterbrukets olika utveckling i de båda områdena. De höga och branta dalsidor, som begränsar den koncentrerade bygden i Klarälvsdalen, utgjorde ett avsevärt hinder för kreaturen att med byn som utgångspunkt under samma dag nå längre bort belägna betesmarker. När kreaturens antal ökade, blev man dessutom alltmer beroende av betet uppe på platåerna. För att bättre kunna tillgodogöra sig detta måste kreaturen stanna däruppe under natten. Klättrandet upp för dalsidorna på morgonen liksom nedstigandet på kvällen var tidsödande och mödosamt. I varje fall kunde endast en ringa del av platåområdena på detta sätt utnyttjas. Sätrar voro med andra ord nödvändiga, för att befolkningen i Klarälvsdalen skulle kunna skaffa sommarbete åt sina kreatur, och det är därför helt naturligt, att många sådana anlades redan på ett tidigt stadium i bygdens utveckling. Sätrarnas betydelse redan på 1640-talet framgår med önskvärd tydlighet av en förordning, som stadfästes vid tinget 1646. *61 Denna innebar, att samtliga åbor i byn skulle på samma gång draga till sätern och ingen fick stanna hemma i byn med sina kreatur. Ej heller skulle någon få föra sin boskap hem före de andra. Brott mot förordningen straffades med böter.

I Fryksdalsområdet fanns vanligen ej sådana markerade dalsidor, varför kreaturen hade lättare att med byn som utgångspunkt under samma dag nå längre bort belägna betesmarker. Här fick ej heller säterbruket samma betydelse som i Älvdalsområdet. Sätrarna voro här ej på samma sätt nödvändiga för betesmarkernas utnyttjande.

Redan i ett föregående kapitel har vidrörts sätrarnas utbredning i norra Värmland vid tiden för finnarnas invandring. Att döma av den utbredning de då hade, måste man utgå från att sätrar varit i bruk redan under 1500-talet, men att ange någon bestämd tidpunkt för säterbrukets början är naturligtvis omöjligt. I de tvister om sätrar, som finns antecknade i domböcker från 1600-talet, återkommer ofta talet om urgammal hävd, vilket tyder på att sätrar redan då varit länge i bruk. *62

Att döma av de talrika anteckningarna i domböckerna om sätrar, vilka man ofta kan lokalisera, torde under 1600-talet och t.o.m. under dess förra hälft i stort sett hela det område varit i bruk inom Älvdalsbygden, som senare intensivt kom att användas som säterområde och för insamlande av vinterfoder. Det fick senare en allt tätare säterbebyggelse ända fram till säterbrukets kulmination på 1870-1880-talen. Fryksdalsområdet hade sin kulmination betydligt tidigare. Endast omkring 10 procent av byarna hade sätrar på 1640-talet enligt de geometriska kartorna. *63 Tyvärr är på dessa kartor inga stugor utsatta, men man får en uppfattning om säterns läge.

De flesta byarna i Fryksdalsområdet - naturligtvis med undantag av de unga byarna på moränområdet eller finnbygden - hade sätrar eller del i sådana vid tiden för storskiftet, alltså under 1700-talets senare årtionden och 1800-talets början. Här nedan lämnas en översikt över dessa sätrar enligt storskifteskartorna. *64 Redan vid de senaste storskiftena hade en del av sätrarna börjat övergå till permanent bygd. Mot århundradets slut hade sätrarna nere i Badaälvens dalgång samt vid Badasjön blivit torpställen. Till och med ännu tidigare hade tydligen någon enstaka säter fått fast bebyggelse. Enligt husförhörslängden för Fryksände 1730 fanns 11 personer upptagna på Sörmarkssätter, vars namn tyder på säterursprunget. Orsaken till denna utveckling inom Fryksdalsområdets säterbygd är ganska svår att fastställa, men de topografiska förhållandena spelade säkerligen härvidlag en stor roll. Det var betydligt lättare att komma till sätrarna här än i Älvdalsområdet med dess markerade dalsidor. Dessutom anlades sätrarna betydligt närmare den gamla bygden. Bygden utvecklades därjämte hastigare i Fryksdalsområdet under 1700-talet, vilket ej minst framgår av befolkningskurvans utveckling, och nyodlingsverksamheten var intensivare än i Älvdalsområdet.

I Älvdalsområdet hade säkerligen så gott som samtliga byar sätrar redan vid tiden för den första kartläggningen. Så var fallet med de byar, som kartlades i Norra Ny 1697, med undantag för Speckebol, som ännu var en liten by, samt Björby. Den senare hade dock enligt en karta från 1722 en säter, som gav ej mindre än 26 ryssar hö, vilket talar för att den var ganska stor och säkerligen upptagen åtskilliga år tidigare.

Av de byar i Dalby, som kartlades mellan 1719 och 1730, hade alla utom Baggerud, Fläskremmen, Kattstjärten och Brönäs sätrar, men dessa byar voro små och hade utom Kattstjärten förut brukats under andra byar. (jfr. s. 18 not 16) Möjligen hade åborna sina kreatur i närbelägna byars sätrar. Blott för ett fåtal byar är sätrarna utsatta på kartan, men däremot är höskörden från sätern vanligen angiven i lass eller parmar. Även på de senare storskifteskartorna äro ej alltid sätervallarna angivna. Det är först med hjälp av lagaskifteskartorna, som man kan kartlägga sätrarna och få en uppfattning om desammas storlek, när det gäller antalet byggnader. Det var även först vid tiden för laga skiftet och efter detta som säterrörelsen i Älvdalsområdet nådde sin högsta utveckling.

Från Ekshärad finnas endast ett fåtal kartor för 1700-talets förra del, men senare kartuppgifter talar för, att förhållandena i stort voro desamma som i Norra Ny och Dalby med avseende på säterbrukets utveckling och betydelse vid denna tid. I Ekshärad finnas några exempel på att sätrar blivit torp. På Önas mark öster om sjön Knon fanns 1803 ett torp på ena hälften av sätern Ögsjötorp vid Tjärfinnberg och likaså vid Snöresätern ett torp, som enligt storskifteskartan nyss blivit upptaget. Antagligen var det närheten till finnbygden i Gustav Adolf och finnbyn Näsberget, som påverkat uppkomsten av nämnda torp. LUNDHOLM (1942 s. 74) påpekar ett liknande förhållande i Säterstudier i västra Värmland.

B. Säterbrukets organisation. Samtliga sätrar i norra Värmland har med all sannolikhet varit primitiva eller äkta sätrar för att använda FRÖDINS terminologi. *65 Primitiva eller äkta sätrar är sådana, som anlagts enbart för extensiv boskapsskötsel. Sätrar, anlagda för brukning av jorden - ”moderna eller oäkta fäbodar” - , har nog ej existerat inom området.

Om sätrarna ursprungligen varit gemensamhetssätrar är svårt att fastställa, men det är möjligt, att så kan varit fallet. Med gemensamhetssätrar menas en säter, som tillhör säterlaget eller byalaget och användes gemensamt av detta. Den gamla byn var ju i hög grad en ekonomisk organisation, och även om byn var skiftad mellan de olika åborna, förvaltades skogsmarken av byn gemensamt. Det är därför troligt, att anläggandet av en sätervall ursprungligen varit en angelägenhet för hela byn eller eventuellt för en grupp av åbor och att den sköttes gemensamt. Men det är tydligt, att vallen dock ganska snart kom att delas och varje åbo byggde fähus och lada på sin del och snart även eget bostadshus (bua). *66

Det förekom dock, att även enstaka åbor anlade säter. Enligt domboken för år 1648 anklagades bland andra en åbo i Segenäs för att han anlagt säter på denna bys mark. *67 Det är svårt att få någon klar uppfattning om ägoförhållandena i sätrarna vid storskiftet, men jag har ej funnit något som skulle tala för att vallen då brukades gemensamt. Det är sant, att i många byar undantogs vallen från delningen, men å andra sidan finnas många exempel på att vallen ingick i skiftet. Det är tydligt, att i de fall sätervallen ej var med i skiftet, brukades den även i fortsättningen enligt gammal hävd. När byns gemensamma skog delades, avsattes runt vallen en säterskog till ”röjningsmark, beteshagar och bränsle”. Sätervallen kunde komma att ligga långt från de olika åbornas skogstegar, varför det var praktiskt att ha en bestämd skogsmark i närheten, där man kunde hämta bränsle och virke till gärdesgårdarna kring vallen och kring de olika lotterna på denna. I de sätrar som skiftades, delades ej vallen i lika lotter. Det heter t. ex. i skiftesbeskrivningen till Utterbyns karta, att sätrarna delades efter vars och ens ägande skatterättigheter, vilket tyder på att man där fick del i sätervallen i förhållande till sin andel i byn. I de skiftade sätrarna är också de olika lotterna av olika storlek. Även den odelade säterskogen ansåg man sig kunna bruka alltefter sin äganderätt i byn. Vid skiftet med Västra Tönnet 1808 begärde en åbo, som tydligen var nogräknad, att säterskogen, som avsatts vid skiftet 1794, skulle delas, så att han kunde inhägna sin del, då de ”smärre lottägarna” städse hävdade skogen över skattningen. (R 17:43 6) Senare vid laga skiftet delades säterskogen kring sätervallarna.

Vid storskiftet över Fryksdalsområdets byar ingick i skiftet endast de sätervallar, som hade åker. Så skiftades Åsteby säter vid västra stranden av Brocken 1780-81, där det fanns ett stort antal åkerstycken (R 84:8 1). Av byns 20 åbor fick 13 del i denna säter. Tydligt är att på många vallar, som då saknade åker, börjades uppodlingar strax efter tiden för storskiftet. Även detta talar för att vallen brukades individuellt. Var och en odlade på sin del av vallen. På grund av att så få sätrar utan åker skiftades i Fryksdalsområdet är det svårt att här få någon uppfattning om vallarnas betydelse för insamlandet av vinterfoder. Från Älvdalsområdet finnas däremot ett flertal uppgifter i synnerhet från åtskilliga av de senare storskiftena, som visa, att sätervallen lämnade en god del av fodret till kreaturens vinterförsörjning och att skörden per ytenhet var god. *68 Därtill bidrog bruket att på vallen breda ut den gödsel, som bildats i sätern under sommaren. *69 När Björkenässätern delades 1808, graderades vallen i lass hö per tunnland, och den gav ända till 4 lass. Arealen var 9 tunnland 17 3/4 kappland och delades mellan 7 åbor efter deras skattning. (R 54:6 2).

Sätrarna, särskilt i Älvdalsområdet, voro typiska bysätrar. Av storskifteskartorna kan man ej utläsa så mycket om detta, men lagaskifteskartorna anger det så mycket tydligare. Antalet stugor och övriga byggnader hade naturligtvis ökat på de flesta vallar i samma takt som byns åbor ökade, men av allt att döma funnos bysätrar på ett ganska tidigt stadium i utvecklingen. I ett senare kapitel skall lämnas en redogörelse för storleken av dessa sätrar. Med bysätrar menas en agglomeration av säterstugor av den typ, som FRÖDIN beskrivit från Övre Dalarna (1925 s. 86 ff. och 1927 s. 127). Samtliga åbyggnader - boningshus, fähus och lador - äro enskild egendom på en del av vallen, som också är enskild egendom och som utnyttjas som slog. Sätersamfälligheten hade dock länge en del uppgifter såsom vid flyttning och vallning av kreatur. *70

Fryksdalsområdets sätrar skilde sig från de nu nämnda därigenom att agglomerationerna voro mindre, och sätrar på en eller ett par stugor med fähus och lador voro vanliga.

Redan av storskifteshandlingarna framgår att samma åbo hade del i flera sätervallar och att en flyttning mellan olika vallar ägde rum. Även detta gäller endast Älvdalsområdet med dess mer utvecklade sätersystem. Vid storskifte t. ex. över Månäs 1799-1800 erhöllo samtliga 13 åbor del i Björnåssätern, 9 dessutom del i Nordgårdssätern, 4 i Mellangårdssätern och 3 i Västra Bergssätern. Samtliga åbor utom en blevo delägare i 2 sätervallar och 3 åbor dessutom i ytterligare en vall (R 54:17 1). Att döma av laga skifteskartan kommo dock högst 2 delar att användas.

Som redan framhållits var det vanligt, att det fanns åker på sätervallarna i Fryksdalsområdet. Den enda säter i Älvdalsområdet, som under äldre tider hade åker, var antagligen Björbysätern. Enligt domboken för 1638 besvärade sig åborna i Björby över att älven hade gjort dem stor skada och fört bort deras åker, varför de uppröjt åker i sätern för att ej lida för stor skada. Vid storskiftet 1798 delades åkern i sätern. Dessa odlingar gåvo sedan upphov till fast bebyggelse. Senare fick Skyllbäckssätern nere i dalen i norra delen av Dalby åkrar och övergick även den till fast bebyggelse.

Åtminstone i Älvdalsområdet reglerades tiderna för säterfärderna genom byförordningar, stadfästa av rätten. Redan 1646 stadfästes en sådan (jfr s. 116, not 61). Som tidigare påpekats, upprättades många sådana för olika byar. *71

Så sent som 1818 antogs en förordning för Transtrand, i vilken det bestämdes, att ingen vid vite av 10 riksdaler fick fara till eller från sätern, förrän alla voro ense därom. Ingen tilläts heller enligt denna förordning hålla mer boskap på sätern, än vad som tillkom vederbörande. Man fick således ej mottaga kreatur från andra gårdar till säterbetet. Ej heller hade man lov att ”hopa” annan boskap än getter hemma vid byn. Vanligt var, att endast en ko fick behållas hemma vid byn, men större jordägare kunde få ha två hemkor. Åtskilliga gånger utdömdes böter för förseelser mot sådana bestämmelser. *72

Att säterbruket vid tiden för storskiftet och långt tidigare var av stor betydelse för näringslivet, särskilt i Älvdalsområdet, är ställt utom allt tvivel. Redan har påpekats i samband med skildringen av finnarnas inflyttning, att säterområdet utgjorde ett nödvändigt ekonomiskt underlag för bygden. Bolbyarna skulle ej vara ”behåldne” utan sätrarna (jfr not s. 59 samt s. 60, 61). Uppgifter från storskifteskartorna, i synnerhet de äldre, framhäva sätervallarnas betydelse för kreaturens försörjning med vinterfoder. Samtidigt som nya sätrar upptogos under 1700-talet, utvidgades gamla för att därigenom öka slåttermarken.