Källa:

Även om kreaturen svältföddes under vintern, behövdes stora mängder foder för att hålla dem vid liv, och en god del av allmogens sommar åtgick till insamlandet av vinterfoder. *50 Större delen av detta foder hämtades utanför den egentliga byn. På åkrarna odlades havre, korn och blandsäd. Halmen av dessa sädesslag användes till foder åt kreaturen men räckte naturligtvis ej långt. Först under 1800-talets förra del började foderväxter odlas på åkrarna i Värmland. Tidigare var det endast på renarna mellan åkrarna samt på ängar, som man skördade hö hemma vid byn.

En del byar hade mycket stora ängsmarker. Östmark var inom hela området den by, som vid strorskiftet (1770-71) hade största ängsmarken. Byn hade ej mindre än 204,4 hektar, vilket betydde 9,3 hektar per åbo och 2,9 per hektar åker (prästens åker och äng medräknad). Även egentliga lövängar förekommo. BROBERG (1945 s. 89 ff.) omnämner sådana från Rännebergets hyperitområde. Enligt en skildring från 1831 funnos då här stora ängsmarker.

Storskifteskartorna från Fryksdalsområdet ha endast ett fåtal uppgifter om myrhö och slogmyrar. De som finnas, tyda emellertid på att myrhöet spelade en stor roll för kreaturens vinterfoder. *51

Särskilt för befolkningen uppe på moränområdet kommo myrslogarna att vara av stor betydelse vid anskaffandet av kreatursfodret. Här äro även myrarna vanligen upptagna på storskifteskartorna och skörden ofta angiven. Så hade Arnsjön t.ex. år 1789 37 tld myrslogar. *52 Kartan över Mulltjärns skogsmark och utängar från storskiftet 1787 upptager såväl myrarnas areal som skörden på dessa. På något över 182,3 tld myrslått skördades 79 ½ lass myrhö. *53 Som byn endast hade 3 åbor, kom det stora arealer på var och en. Då man ej vet, hur mycket ett lass hö kan vara, kan man ej säga något exakt om mängden hö. Vid laga skiftet 1850 hade byn lador på sina myrslogar.

Även i Älvdalsområdet utgjorde myrhöet en stor del av det insamlade höet. I de byar, som i Norra Ny kartlades 1697, var myrhöet omkring 14 procent av hela skörden. På en del kartor från början av nästa århundrade är procenten ännu större. *54 I de 19 byar, som storskiftades i Dalby under början av 1700-talet, utgjorde myrhöet omkring ¼ eller 26 procent av höskörden.

Vid de senare storskiftena finnas ej liknande siffror på höskörden, varför några relationer mellan myrhöet och hela skörden ej kan angivas. Däremot omtalas myrslåttern ofta i samband med redogörelsen för tillvägagångssättet vid skiftet. Vid storskiftet över Lillbergsgården 1780 kom man överens om, att myrslåttern skulle sämjodelas. I Amnerud delades en myr (1802/1803), trots att denna delvis var oduglig. Vanligast var dock, att myrslogarna ej skiftades av lantmätaren utan de sämjodelades eller brukades efter gammal hävd. *55

Även inom Älvdalsbygden spelade myrslåttern största rollen på moränområdet. *56

För att bevara växtkraften på myrarna skördades dessa i regel endast vartannat år. *57 Vanligen hässjades höet på myren och kördes hem på vintern. Vid större myrar byggdes även lador för förvaring av höet. Det värdefulla myrhöet måste även skyddas för betande kreatur. Åborna kommo i en del byar överens om bestraffning för den, som lät sina kreatur skada slåttermyrarna. *58

Myrarna började troligen brukas på ett tidigt stadium i näringslivets utveckling och så tidigt, att skogsmarken ännu ej uppdelats mellan byarna eller grupper av byar. Detta gäller då den s.k. utskogen. Hemskogen eller skogen närmast byn kom nog att betraktas som byns egendom redan tidigt i byns utvecklingshistoria. När utskogen sedan tillfördes en bestämd by, brukades dock myrslogarna som förut och en överenskommelse träffades om dessa. Det heter vid ett storskifte över Ljusnäs skog 1827: ”Vidare anhöllo Jordägarna att underteknad ville genom Kungjörandet på Prädikostolen tillsäga delägarna af Hemmanen Nedre Värnäs, Munkebol och Ambjörby att under förrättningens förehafvande infinna sig i Ljusnäs och framvisa de Handlingar hvarmed de styrka sin äganderätt, till den myrängslått de begagna på Ljusnäs skogsmark Öster om Clara Elf; samt att nämnde myrängslått måtte blifva på Chartan upptagen” (R 54:13 3). *59

Förutom insamlandet av hö var även lövtäkten av vikt för kreaturens försörjning. Detta gällde särskilt får och getter. Man kan få en uppfattning om lövtäktens betydelse av en överenskommelse mellan åborna i Hole och Fläskremmen. Ingen fick bryta mer än 24 lass asplöv på Holes och 8 lass på Fläskremmens hemman årligen (Domb. 1793). Även tallbarr användes som foder åt getter och får (Allmogens ensk. besvär 1738 §9). När ett större antal jordägare 1752 lagsöktes för olaga ”getebarrstäkt” anfördes, att de i denna sädeslösa ort icke kunde ”bärga sig” utan att få taga sådan barr till sina kreaturs underhåll (Domb. 1752, BÄCKVALLs ant.).