Källa:

Som svedjningen nådde sitt maximum under 1700-talet, kan det vara lämpligt att här lämna en närmare redogörelse för denna.

För finnbygden blev svedjningen av dominerande betydelse. Men som redan framhållits, kom den även att i hög grad bidraga till svenskbygdens försörjning med brödsäd. Även den animala produktionen ökade genom denna hantering, då svedjorna blevo goda betesmarker under några år, innan skogen på nytt erövrat marken. Man ansåg t.o.m. nödvändigt att enbart av denna orsak svedja. Mulbetet skulle eljest bli otillräckligt. Svedjandets betydelse för kreaturens försörjning framgår ur ett flertal uttalanden från denna tid och tidigare. *39 Det var även svedjningens betydelse för kreatursskötseln, som var en bidragande orsak till att svedjningen levde kvar så länge, som den gjorde. Ännu större betydelse härvidlag fingo svedjorna, sedan man börjat beså dem med timotej (jfr not 45 s. 110).

Det var först efter finnarnas invandring, som svedjningen blev vanlig inom svenskbygden. Finnarna kommo genom sitt intensiva svedjande att påverka svenskarna att upptaga det åtminstone delvis bortlagda bruket (jfr s. 41).

HECKSCHER (1936 s. 399) säger på tal om svedjningen: ”Det avgörande blev, hur man ställde sig till svedjandet. Utgångspunkten var att obetingat bejaka dess nytta. Denna ståndpunkt kom till uttryck i den grundläggande urkunden, hertig Karls brev till allmogen i Värmland 1587, där han ålade befolkningen att årligen fälla och röja så mycken skogsmark, att det i askfallet kunde sås en tunna råg. Här var alltså meningen, att finnarna skulle fara omkring från plats till plats, så ett eller annat år på ett svedjeland och därefter taga upp ett nytt”. *40 Det är tydligt, att myndigheterna åtminstone i början sågo finnarnas svedjande med blida ögon. Svenskbygdens befolkning ansåg emellertid detta som ett intrång på dess skogar och försökte ofta hindra både finnarnas svedjning och bosättning. Trots detta tog man snart efter finnarna och började svedja själv. När skogen begynte bli värdefull på grund av bergsbrukets ökade behov av kol och bränsle, intogo även myndigheterna en annan hållning. En hushållning med skogen blev av nöden, och den ohämmade svedjningen fick därför ej fortgå. Svedjningen blev reglerad genom ofta stränga lagar. *41 De många överträdelserna mot dessa vittna tydligt om svedjningens betydelse, särskilt för finnbygden. Redan 1665 dömdes många finnar för olaga fallhuggning. *42 Som svedjningen var ett livsvillkor för finnarna (jfr s. 60), blevo dessa mest lidande på de stränga förordningarna. Under 1600-talet är det mest finnar, som anklagas för olaga svedjning. *43

Svedjningens stora betydelse även för svenskbygden - särskilt under 1700-talet - framgår bl.a. av de många brotten mot de förordningar, som reglerade svedjningen. Vid det urtima tinget den 15/8 1775 bötfälldes åborna i Dalby svenskbygd för ej mindre än 140 fall (åbor på finnbygden för 58 fall). Bötessumman uppgick till 1530 daler silvermynt (domboken för Älvdals härad). År 1787 fingo 32 åbor inom samma område böta för olaga fallhuggning.

Ännu vid 1800-talets början hade svedjningen stor betydelse för befolkningens försörjning med brödsäd. Detta framgår bl.a. av ett yttrande av Värmlands Hushållningssällskap 1805. I detta betecknas svedjandet som absolut nödvändigt för skogsbygderna. Utan detta skulle befolkningen där helt enkelt ej kunna livnära sig. *44 Även under hela förra hälften av 1800-talet svedjades mycket i Norra Värmland liksom i Värmlands övriga skogsbygder. Landshövdingen säger i sin femårsberättelse för 1856/60 s. 12, att svedjande på skogarna äger rum varje år. De sista svedjorna i Älvdalen brändes i början av 1890-talet. *45 I Fryksdalsområdet svedjades ännu senare. Enligt BROMANDER (1902 s. 294) skulle svedjning förekommit i Östmark och Lekvattnet in på 1900-talet.

Skörden på svedjorna kunde vara ganska betydande. Enligt bouppteckning från den 29 mars 1669 efterlämnade den förste bebyggaren av Rattsjöberget i Vitsand ej mindre än 32 tunnor råg (rågtunnans storlek jfr not under tabell 9) (NORDMANN 1888 s. XXXIV och domboken för Fryksdals härad). Detta tyder på goda skördar på svedjorna. Man ansåg även, att dessa under medelmåttiga år gåvo 16:de till 20:de kornet, vilket var betydligt mer än åkrarna kunde ge i Värmlands bördigaste trakter (Hs prot. och handl. 1807 s. 54). Sex åbor i Fastnäs och Segenäs hade 1796 huggit och 1797 svedjat och besått ett fall, som gav 2000 snesar i skörd (Domb. 1799). *46 Särskilt under svedjningens sista tid tillvaratog man de stammar, som blevo kvar efter bränningen, och kolade dessa.