Källa:

På moränområdet voro åkrarna små och utgjordes av spridda delstycken. Dessa voro även mångenstädes översållade av stenrös. *23 Det heter även i anteckningarna till 1755 års ”Gräntze Charta emillan Swerige och Norrige”: ”Såsom jordmånen merendels överallt är nog mager, bestående av fiellmylla och mojord emellan stenarna, så har det och kostat de första upptagarna mycken möda innan de fått uppodla någon ständig åkerjord, vilket intyga de i åkrarna varande stenhögar ibland till 4 à 5 alnars höjd, och som likväl äro så många att de intaga undertiden tredje delen och väl mer av åkerns areal”. Trots detta gav åkern på moränområdet ganska goda skördar. Enligt uppgifter på de geometriska kartorna var skörden här bättre än i Klarälvsdalen. Ugglehedens åker, som bestod av ”grof och rödaktig sand, något mullblandad, stenig” gav t.ex. fjärde kornet och åkern i Runnsjön uppskattades 1789 ända till 6, 5 1/2 och 5:te kornet. *24 I kartbeskrivningen till någon by även nere i dalen antecknas, att åkern gav 5:te kornet. Den bästa jorden i Västra Tönnet gav t.ex. 5:te kornet, medan den övriga delen av byns åkermark gav 3:dje kornet. Det var emellertid undantag, att man på den sandiga jorden i Klarälvsdalen fick så mycket. Ganska vanligt var, att åkrarna ej gåvo mera än 2:dra kornet och till och med därunder. *25 Åkrarna i Fryksdalen gåvo i genomsnitt större skörd på ytenhet än åkrarna i Klarälvsdalen. De flesta av byarna i det förstnämnda området skördade vid tiden för storskiftet 3:dje till 5 1/2 à 6:e kornet. Orsaken till denna skillnad är säkerligen sedimentens olika beskaffenhet. *26

En bidragande orsak till de låga skördesiffrorna för Klarälvsdalen var älvens översvämningar. Även om man först och främst uppodlade mark, som var skyddad för älven, togs även sådan mark i anspråk, som då och då översvämmades, detta beroende på att annan mark ej fanns att tillgå. *27 Storskifteskartorna liksom de geometriska tala ofta om dessa översvämningar. I beskrivningar till kartan över Långav heter det, att byn hade åkrar, som älven årligen översvämmade, emedan de voro mycket lågt belägna. *28 ”Förutom det att Elfven en stor del af åkeren nämlgn Figuren N:r 1 utbrutit så plägar hon detta hemmans ägor åhrligen överflöda och stor skada förorsaka”, heter det om Persby. *29 Liknande uppgifter finner man på kartorna över Transtrand, Gunneby, Brönäs, Branäs, Munkebol och Slättne m.fl.

Även i domböckerna möter man talrika anteckningar om sådana översvämningar. I domboken för Älvdals härad för den 3 mars 1636 omtalas, hur åborna i Norra och Södra Transtrand samt Slättne och Höljes i dåvarande Dalby klagade över att älven under några år avskurit och bortfört en god del av deras åker och äng, varför de begärde, att nämnden och tolv edsvurna män skulle hos ”överheten” tillstyrka förmedling i skatten. Den 20 mars 1651 meddelade häradsnämnden, att älven brutit bort så mycket av åker och äng från Öjenäs i Ekshärad, att det ej ens kunde göra skäl för ett halvt hemman.

Förutom jordens ringa bördighet och älvens översvämningar var även frosten en bidragande orsak till försämrat skörderesultat. Detta framhålles även av lantmätare Wallringh angående byarna Backa och Elindebol i Norra Ny, om vilka byar han yttrar, att ingen spannmål fanns till avyttring, utan man måste i stället köpa, ty säden tog skada av kölden. *30 Detta yttrande härstammar från 1697 men kan gälla även tiden för storskiftet. I synnerhet ledo finnhemmanen av frostens härjningar. *31 Landshövding Mörner säger i det förut citerade arbetet från 1762, att ”hela thenna orten är åhrligen i fara at om hösten förlora sin åhrswäxt genom nattfråster, innan den hunnit till mognad, hvilken olycka mäst hvarje åhr öfvergår åtminstone någon del af finnemarken". *32

Att med ledning av siffrorna på korntalet uträkna skörden är alltför vanskligt. De uppgifter, man på detta sätt kom fram till, hade ändå inte så mycket att säga angående norra Värmlands försörjning, då inga siffror från svedjorna, som nu spelade en mycket stor roll, kunna erhållas. Norra Värmland var emellertid fortfarande ett ”fattigt land på spannmål”. Landshövding Mörner säger i sin beskrivning: ”Säd  behöver man här ofta köpa men kan aldrig sälja”. Detta framgår även av ett yttrande i Värmlands hushållningssällskaps betänkande från 1805, enligt vilket norra Värmland tillhörde den del av landskapet, som varje år måste förses med spannmål. I Älvdalen köpte man då från Näs, Grums och Karlstads härader och i övre Fryksdalen från Västergötland. *33 Någon nämnvärd ökning av skörden i förhållande till folkmängden ägde antagligen ej rum i norra Värmland förrän efter 1840-talet, således ganska långt efter storskiftets genomförande. Denna anmärkning gäller även Värmland i övrigt, som i det avseendet ej gick så snabbt framåt som grannlandskapen (INGESTRÖM 1918 s. 238).

På åkrarna såddes nästan uteslutande havre och korn. Rågen skördades på svedjorna. Detta gäller både svenskbygd och finnbygd. I den förut citerade gränskartan mellan Sverige och Norge från 1755 meddelas, att ”Råg bruka de allenast på Swediwland, men åkeren besås med korn, blandkorn och hwithafra”. Först in på 1800-talet började råg i någon nämnvärd omfattning odlas på åkrarna. I Värmlands hushållningssällskaps betänkande av år 1805 påpekas, att allmogen i Värmland med undantag för Älvdalen och övre Fryksdalen besådde 1/6 eller 1/7 av åkerarealen med råg efter föregående trädning och gödning. I Älvdals härad ”besås nästan allt med havre, endast ringa del med råg och ännu mindre del med korn, för vilket sistnämnda sädesslag det gödes men sällan trädes. I Övre Fryksdalen nyttjas nästan endast havre och litet korn, då allmogen där liksom finnarna och de flesta invånarna i de skogrikaste trakterna så sin mesta råg i svedjefall. Korn odlas obetydligt”. *34 Ännu vid 1800-talets mitt, då svedjningen avsevärt avtagit i betydelse, säger landshövdingen i en rapport:”... och uti länets nordligaste trakter inom Elfdals och Fryksdals öfre tingslager har man länge endast odlat korn och hafre efter gödning, som merändels verkställes om hösten, men i senare tider börjat äfven använda höstråg”. *35 Den ringa odlingen av råg på åkrarna sammanhängde säkert med att rågen var det sädesslag, som gick bäst till på svedjor och därför odlades där. På åkrarna däremot gav den endast ringa skörd. Skötseln av jorden var nämligen ännu vid tiden för storskiftet mycket primitiv. På grund av åkrarnas ojämnhet samlades vattnet och blev stående, varigenom rågroten blev alldeles ”bortsyrd” (MÖRNER). I betänkandet från 1805 påpekas, att diken ansågos av allmogen som onödig kostnad, varigenom åkerarealen minskades. För att avleda vattnet lades åkrarna i smala, ofta ej mer än två alnar breda tegar, ”om nyttan hvaraf Allmogen är så öfvertygad, att all använd möda att söka förmå dem lägga sine åkrer rätt, förse dem med diken och borttaga vändvallar och dikesrenar vore ännu utan ändamål”. *36 

Redskapen oro även primitiva. FERNOW säger om förhållandena under 1700-talet, att plogar och harvar voro alldeles för små och dragarna om våren utmagrade och kraftlösa, vilket medförde, att åkern blev ”dåligt redd och sådd”. *37 På finnbygden användes ännu under 1700-talet den s.k. svedjeplogen även för åkrarna. Denna ”är nästan som tvänne sammansatta ristar med liten distance emillan”. *38

Av beskrivningen till 1755 års gränskarta att döma hade man dock redan under 1700-talets början begynt träda åkrarna. Eventuellt hade trädesbruk använts tidigare, men några uppgifter finnas ej därom. Några bestämda regler för detta trädesbruk följdes ej. I Norra Ny t.ex. varierade trädet från 1/6 av åkern (Ambjörby, Björby, Munkebol) till 1/14 (Norra Stöllet, Mjönäs). De flesta byarna inom socknen trädades till 1/8 av åkerarealen. Ännu mer varierade bruket inom Dalby. Visserligen heter det om Brönäs, att åkrarna ”trädas efter ortens sed till 1/6 årligen”, men i kartbeskrivningarna till kartorna över Bänteby, Hole, Slättne och Stommen meddelas, att åkern aldrig trädas. Å andra sidan heter det, att Viggen trädas till 1/3, Gunneby till 1/4, Uggleheden till 1/5 o.s.v.

Även om åkern trädades, var gödslingen för otillräcklig, för att skörden skulle nämnvärt ökas. Större delen av sommarhalvåret vistades kreaturen i sätrarna, varför gödseln hemma vid gården blev ganska ringa. Ett vanligt bruk i norra Värmland var att under den tid kreaturen betade på hemskogen instänga dem under natten i en inhägnad på åkrarna. Denna inhägnad flyttades, när marken inom den ansågs tillräckligt gödslad av kospillningen.