Källa:

Efter vilka principer jorden var uppdelad, när den första kartläggningen ägde rum, är svårt att avgöra, då dessa kartor ej uppta tegarna. Att byarna vid storskiftet vanligen behölls i solskifte framgår bl.a. av anteckningar till kartorna över t.ex. Vasserud, Bergsby och Skalleby. Det heter där ”at ägorna them emmelan storskiftas måtte, på thet hwar och en må kunna undfå sin lott i rätta solskiffte och efter dess  tomts belägenhet” (R 22:26 1). *19 Att ett regelrätt solskifte är genomfört i många byar framgår av kartorna . Antalet tegar i detta skifte var vanligen ganska stort i såväl åker som ängsmark.

Härvidlag är det dock en betydande skillnad mellan Fryksdalsområdets och Älvdalsområdets byar. Vid storskiftet genomfördes ett tydligt tegskifte i så gott som samtliga byar i Klarälvsdalen. Antalet skiften i åkern eller röjningen varierade här mellan 3 till 8 per åbo, men 5 till 6 var vanligast. Mestadels var skiftena i ängen av ungefär lika stort antal eller något mindre. Man sökte dock lägga de största skiftena i centrum av byn och i samband med tomten, om detta var möjligt. Ämtbjörk, Norra Stöllet och Långav, för att ta några exempel från olika delar av dalen, hade tydliga tegskiften i åkern och ungefär lika många i ängen, men man kan spåra en strävan att låta åborna få ett större skifte vid sina tomter. *20 Detta är ett genomgående drag vid skiftet. I en del byar var detta dock omöjligt, t.ex. i sådana byar som Nore, där tomterna i radbyn lågo parallellt med tegarna i riktning mot älven. Tegarna kommo här i samma ordning som tomterna i byn. Detta gällde även ängsmarken.

Man kan på flertalet av dessa kartor med tegskifte se en strävan att söka få en uppdelning av olika åkertegar och ängar efter deras bördighet, vilket gjorde, att de olika tegarna spriddes över hela byn. Detta framträder tydligast i större byar.

I Fryksdalsområdet däremot var tegskiftet ej så vanligt. Här fick ofta varje åbo en sammanhängande del av byn, t.ex. i Fensbol, Kälkerud, Persby, Svenneby, Torsby och Killingerud. Det blev ett slags enskifte med den tilldelade arealen av byn samlad kring åbyggnaderna. Förutsättningarna för att en sådan delning skulle kunna äga rum var naturligtvis en spridd bebyggelse inom byn, såvida man ej ville flytta ut gårdar.

Att genomföra ett sådant skifte kunde ha sina svårigheter, och det framhålles även vid Vadje skifte (1760), att det var omöjligt att få ängsslåttern i samma skifte (R 22:24 2). Så skiftades en del av Vasserud 1797-98 i smala tegar, där flertalet av åborna fingo sin remsa förutom den egentliga lotten av byn. I åtskilliga byar dessutom erhöllo åborna flera lotter i byn, utan att den var uppdelad i egentliga tegar. Även här kan man skönja övergångsformer. I Rödbjörkeby fingo några av byns 13 åbor vardera en samlad del av byn, medan andra dessutom hade åker och äng i byns utkanter.

I de tegskiftade byarna var antalet skiften mindre än i Klarälvsdalen. Antalet skiften i åkern stannade vanligen vid 2 à 3 stycken och lika många i ängen.

Vad som här sagts om Fryksdalsområdets byar gäller även i stort byarna på lerområdena utanför själva dalen i Ekshärad. Enskifte förekom sällan här. Varje åbo erhöll flera delar av byn, och i de fall tegskifte var genomfört, fick varje åbo 3 till 4 skiften i åkern. Antalet  skiften eller tegar var även här genomgående mindre än i Klarälvsdalen.

Anledningen till denna skillnad mellan byarna i Klarälvsdalen och dem i de övriga delarna av undersökningsområdet kan vid sidan av den olika strukturen i själva bebyggelsen även vara olikhet i de topografiska förhållandena. En by, där åkerarealen ej var sammanhängande utan bestod av ett stort antal små spridda åkerstycken med ängsmark mellan, lämpade sig mindre för tegskifte än en by med mer sammanhängande åker och ängsmarker. I Klarälvsdalen funnos vanligen de senare förutsättningarna.

Ägare, som voro mindre bundna av traditionen i sin syn på bymarkens uppdelning, strävade efter en minskning av antalet skiften och önskade helst se byn uppdelad enligt enskiftets principer. Så begärde brukspatronen vid Vägsjöfors ”enträgit” vid Överbyns skifte 1759 att få brukets ägor i ett stycke. Jordägarna gingo så småningom med på detta:” ..., så må han för sig få utbrutit, af ägorne längst i norr et skifte både för sämre och bättre jord, men emellan oss öfrige jordägare anhålle wi, i anseende till jordmånernes olikhet, det 2:ne skiften måtte oss deraf tilldelas så, att hwar får sin hustomt uti hwart skifte så mycket möijeligt är, de öfrige lägges i den ordning, som de i byn bo från Norr till Söder, dock likwäl iacktages, det åt den som i det ena skiftet skulle få sin lott af swag och sidländ jord, i den andre få af den bättre jorden” (R 84:9 1). Samma fråga upptogs till diskussion även vid ett senare skifte, 1808, och även nu framhölls från jordägarna samma argument mot enskifte som vid det föregående skiftet: ”Jordmånens beskaffenhet äro af mycken skiljaktighet, och svårligen kunna med hvarandra jämföras”. De framhöllo även den stora svårigheten att få god skörd på nyupptagen åker och att stora orättvisor skulle uppstå, varför jordägarna ej ville vara med om ett enskifte. Efter en del tvister fick dock brukspatronen även nu enskifte på sin del av byn men måste flytta sin gård. (Man får genom detta skifte en uppfattning om vilka svårigheter som på många håll mötte, när sedan laga skiftet skulle genomföras, då man försökte att få åbons del av byn samlad till en enda del eller så få delar som möjligt.) Även när byn Råda i Ekshärad enskiftades 1818 var det en brukspatron med, som tydligen förde de nya idéernas talan. Här framhölls dock att inägorna voro tjänliga till enskifte (R 17:34 2). Byn Backa i Dalby undergick även enskifte (1825).

De storskiften, som äro av ett senare datum, ha vanligen ett mindre antal skiften i åkern men fortfarande många i ängen. Det hände även, att man försökte få till stånd ett nytt storskifte för att nedbringa antalet tegar per åbo. Det heter t.ex. i beskrivningen till 1823 års storskifteskarta över Norra Stöllet: ”Sedan ofvannämde Förordnande och Utslag blifvit för Jordägarne upläsne framgåve de Charta med Beskrifning öfver Inägorna uprättad 1797 af Andre Lantmätaren Herr Nils Bredsberg med tillkännagifvande det deras önskan nu vore få ägorna ånyo Taxerade, och derefter uti Laglige skiften fördelte, emedan 1797 års delning befinnes i anseende till dess många skiften, nu mera alldeles olämpelig, som uppkommit af jordägarnes okunnighet om fördelen af större skiften” (R 54:23 4). Ingen åbo bekom heller mer än 4 skiften denna gång. Även om det ej var så vanligt med flera storskiften i Älvdalsområdet som i Fryksdalsområdet, förekom det dock i några byar. Exempel härpå äro Solberg, Hara, Berga m.fl., och vid de senare storskiftena hade en minskning av antalet tegar per åbo ägt rum. Bönderna i Klarälvsdalen hade före det första storskiftet möjligen jorden i ännu fler tegar men vid detta första storskifte var tiden ännu ej mogen för alltför långt gående inskränkning. Anledningen till att så många byar i Fryksdalsområdet hade flera storskiften var som tidigare påpekats närmast den snabba uppodlingen i många byar. Nya marker utanför byn lades under plog liksom ängsmarken mellan åkerstyckena inom byn. Uppodlingen av denna ängsmark stimulerades genom skiftena. Åbon hade intresse av att så långt möjligt få sina åkerlappar sammanhängande och därmed ökad skörd. Tillkomsten av nya åbor t.ex. genom arvsskiften tvingade ibland fram nya skiften av hela byn.

Särskilt i Klarälvsdalen med dess ofta mycket smala tegar visade sig skiftets nackdelar. Åbon hade svårt att komma till sin teg vid skörden utan att skada grannarnas tegar. Vid skiftet över Västra Tönnet 1771 kom man överens om att man skulle få köra över varandras tegar. ”För övrigt får man kjöra öfver hvarsandras ägor, särdeles till grödans bergjande, dock at ej någon skada därigenom förorsakas” (R 17:43 2). Denna överenskommelse åstadkom tydligen svårigheter, ty vid ett senare storskifte (1808) heter det:” ... derföre de ock sökt och ärhållit wite, at ingen äger rättighet sin slotter förrätta innan alla derom bliwa ense, för hvilken ordsak nu begärdes det en väg skulle uttagas mitt igenom ängen, på det en hvar måtte vinna en obehindrad åtkomst af sin lott enär han den vill skörda” (R 17:43 6).

Tegarna sträckte sig alltid i markens lutningsriktning. I åkrarna vid Fryken sluttade tegarna ned mot sjön och i dalgångarna vanligen ned mot älvarna. Klarälvsdalens byar ligga nästan alltid på jämn mark, men även här sträckte sig tegarna i riktning mot älven. Undantag från denna regel utgjorde ibland byar på näsen i älven. Södra delen av dessa näs var vanligen lägst, varför tegarna här hade nord-sydlig riktning.

Skiftet på moränbygden var undantagslöst ett enskifte. Här voro naturligtvis även förutsättningarna goda för ett sådant skifte. Bebyggelsen var spridd över bymarken och kring gårdarna lågo de små åkerstyckena. Av allt att döma hade här skiftet endast till uppgift att konfirmera redan existerande förhållanden.

När ett så stort område som norra Värmland storskiftades, voro helt naturligt flera lantmätare verksamma. Kartornas utförande är därför rätt varierande och detta även beroende på vilken tidpunkt de utfördes. Man kan dock knappast påstå, att någon viss lantmätare mer än andra skulle gynna smala skiften vid byarnas uppdelning. Visserligen har lantmätare Nils Bredsberg genomgående smala tegar på sina kartor, men även andra lantmätare från samma tid ha liknande kartor. *21

I ett föregående kapitel har påpekats, att skogsmarken mycket tidigt var uppdelad mellan byarna eller grupper av byar. Det sistnämnda gällde då närmast den avlägset belägna skogen, utskogen. En karta över sådana gemensamma skogar, som ägdes av flera byar, finnes redan 1697, då den gemensamma skogen till Fastnäs, Segenäs, Norra och Södra Torp kartlades (R 54:9 2). *22 En annan sådan karta från 1721 av lantmätare Gillberg visar samskogen till Norra och Södra Loffstrand, Västra Tönnet och Hara. Den visar även hemskogen, som sträckte sig från byarna nere i dalen till bäcken, som går från Åtjärn till Grundsjön. Väster därom vidtog Mossbergs och Våles samskog (R 17:24 1). År 1807 delades denna samskog mellan byarna Norra och Södra Loffstrand, Stackerud och Hornäs. Tydligen hade en avsöndring redan skett, då Tönnet fått sin del av skogen. Dessa samskogar i norra Värmland kommo i samband med storskiftet under 1700-talet att uppdelas mellan de olika byarna och under 1800-talets början skiftades skogen mellan byarnas åbor.