Källa:

Bygdens uppodling till och med tiden för Storskiftet.

Samtidigt med den snabba folkökningen skedde en betydande erövring av ny mark och en ökning av åkerarealen för att den växande folkmängden skulle få sin utkomst. Det följande århundradets snabba uppodling i vårt land började för norra Värmlands del redan under 1700-talet och särskilt under dess senare årtionden. Bygdens åkerareal ökade kraftigt på ängens och skogsmarkens bekostnad. Uppodlingen på moränbygden skedde till stor del i samband med upptagandet av nya torp och innebar en fortsättning på förra århundradets kolonisation.

För skildringen av bygdens uppodling och byarnas organisation är kartmaterialet den viktigaste källan. Tidigast äro 1640- och 1690-talens geometriska kartor och sedan komma de egentliga storskifteskartorna, vilka ibland finnas från olika tider för en och samma by, då byn i fråga undergått flera storskiften.

De geometriska kartorna ha redan behandlats i ett annat sammanhang. När det gäller storskifteskartorna, bruka dessa anses utgöra en värdefull källa för inhämtande av kunskap om en bygd och dess odlingsförhållanden. De ha också använts av flera forskare (jfr t.ex. WESTIN 1930, ENEQUIST 1937 och DAHL 1942). Men kartornas lämplighet som underlag för beräkning av åkerarealen har dock satts ifråga av WENNBERG (1946). Han kommer i sin diskussion om kartorna till slutsatsen, att storskifteskartornas arealuppgifter äro olämpliga för en beräkning av åkerarealen (s. 57). Han menar, att vid skiftet gällde det först och främst att få en rättvis jordfördelning och att det därför var viktigare, att jordens värdering gjordes rätt, än att man vid uppmätningen av åkern avräknade diken, bergskär o.s.v.

Vid jämförelse mellan det av WENNBERG behandlade kartmaterialet och norra Värmlands framträder dock en betydande skillnad. Samtliga storskifteskartor från norra Värmland ha tvenne uppgifter på arealen, den oförmedlade och den förmedlade. På flertalet kartor från norra Östergötland, t.ex. den av WENNBERG citerade kartan för Össby, finns endast den förmedlade arealen upptagen. Den oförmedlade arealen avser den verkliga ytan, och den förmedlade visar den uppskattade efter åkerns godhet. På norra Värmlands kartor är den oförmedlade arealen så gott som genomgående mycket noggrant angiven i delar av kappland. Men här gäller dock, att de tekniska hjälpmedlen ännu voro ganska ofullkomliga. Man får räkna med en viss felmarginal både vid återgivandet av arealen på kartan och uträkningen av den. Dessutom är det givet, att det under en period av snabb uppodling kan vara svårt att vid viss tidpunkt någorlunda exakt uträkna åkerarealen i en socken eller ett större område, då storskifteskartorna i regel äro från olika år. Men från detta konstaterande till att helt frånkänna storskifteskartorna värde för åkerarealens uträkning är steget långt. Flertalet av norra Värmlands storskifteskartor, nämligen de, vilka ha detaljerade uppgifter på åker, röjning och äng med de olika ägofigurerna på dessa ägoslag klart skilda, kunna utan tvivel användas för att ge en bild av byarnas åker- och ängsareal (och även röjning) samt ligga till grund för en jämförelse med arealuppgifter från andra tider. Tyvärr är sistnämnda förutsättning ej tillfinnandes för alla kartor från undersökningsområdet. För åtskilliga kartor ingå i statistiken både åker och äng för någon ägofigur på kartan. Även om man med tillhjälp av planimeter kunnat beräkna, hur stor del av ägofiguren som utgöres av åker, har jag ej använt dessa kartor, enär arbetet då blivit alltför  tidsödande. För en del byar saknas storskifteskartor. Detta gäller framför allt moränområdena, där storskiftet endast omfattar skogsmarken för en del byar. I tabellerna n:r 20-24 återfinnas därför långt ifrån alla byar i de olika delområdena.

A. Uppodlingen i Fryksdalsområdet. Sedimentområdena. För Fryksdalsområdet kan man för en stor procent av byarna jämföra den odlade jordens areal enligt 1644 års kartor med den vid tiden för storskiftet under 1700-talets senare hälft. Ökningen mellan dessa tidpunkter var anmärkningsvärt stor. Inom de 16 byar, från vilka fullständiga uppgifter finnas på åkerarealen och som storskiftades vid ungefär samma tidpunkt (1758-1773), hade denna areal ökat från 138,3 hektar år 1644 till 430,8 hektar vid nämnda skifte. Till dessa 430,8 hektar kommer en betydande areal röjningsmark, vilken åtminstone delvis nyttjades som åker. *14 På något mer än ett århundrade hade åkerarealen åtminstone tredubblats. Ökningen var säkert lika stor inom de byar, vilka här ej medtagits, enär som redan påpekats ängsmarken och någon gång även röjningsmarken ej skilts från åkern i statistiken.

En orsak till denna snabba uppodling i Fyksdalsbygden var utan tvivel som tidigare påpekats den goda tillgången på odlingsbar mark på bygdens sedimentområden. I Badaälvens dalgång längst i söder funnos goda möjligheter att bryta nya åkrar. Byn Badas åkerareal hade även ökat från 13,9 hektar 1644 till 46,5 år 1773, *15 och 1807 utgjordes åker, röjning och äng ej mindre än 649 hektar. Även vid Frykens nordända upp till Hänsjön samt söder om Torsby över Västanviks och Svennebys marker samt väster om Torsby fanns det fortfarande goda odlingsmöjligheter. Även dalbyarnas område ägde goda lerjordar, som väntade på odlaren. Särskilt gällde detta Ljusnans dalgång norr om Övre Brocken fram till Aspsjön samt söder om förstnämnda sjö inom Gunnsjögårdens, Överbyns och Åstebyns byområden. *16

Till arealen i den gamla bygden kommer sedan moränområdets. Åkerlapparna inom finnbyarna hade dock ännu ej så stora ytor. Inom 8 storskiftade finnbyar med fullständig kartstatistik utgjorde åkerarealen sammanlagt 62,5 hektar. Den största byn var här Mången med 19,8 hektar

B. Uppodlingen i Älvdalsområdet. Sedimentområdena. Endast för Dalby och Norra Ny kan man få en uppfattning om åkerarealens ökning under 1700-talet. För Ekshärad är kartmaterialet alltför knapphändigt. Då endast ett fåtal geometriska kartor finnes. Flertalet av
byarna i Norra Ny kartlades 1697 och skiftades på nytt vid 1700-talets slut. I Dalby kartlades 18 byar under 1720-talet, varav 10 år 1722. Även här undergick bygden storskifte omkring år 1800.

I de byar, som kartlades mellan 1796-1806, hade åkern ökat sedan 1697 med 68,6 hektar eller omkring 101 procent.

De byar, som 1697 hade den minsta åkerarealen, hade i allmänhet ökat mest. Mjönäs t.ex. hade 1697 endast omkring 4 hektar men vid storskiftet nära 17 hektar. Vid storskiftet hade Gravol största åkerarealen eller 49 hektar och därnäst N. Stöllet med 33. Ljusnäs hade 32 hektar, vartill kommer ej mindre än 55 hektar röjning. Många byar hade röjningsmark, och då denna delvis användes som åker, var åkerarealen egentligen större, än vad ovannämnda siffror visa.

En jämförelse mellan kartorna från 1720-talet och storskifteskartorna från tiden omkring 1800 ger en uppfattning om åkerarealens ökning i Dalby. Inom de jämförbara byarna hade åkerarealen ökat från 94 hektar till 160 mellan de båda skiftena (jfr tabell 22). Ökningen var procentuellt sett ej lika stor som för Norra Ny. Den största byn vid storskiftet var Uggenäs med 44 hektar åker och över 30 hektar äng. Stora åkerarealer hade även Likenäs, Södra Branäs, Backa och Ransby.I genomsnitt kom 3,1 hektar pr åbo i de i tabellen upptagna byarna.

C. Uppodlingen på moränområdena. Från moränområdena finnas blott ett fåtal kartor från 1700-talet med fullständiga arealuppgifter. Av de kartor, som upprättades över finnbyar inom Fryksdalsbygden under århundradets senare del (Vittjärn 1808), framgår, att inom dessa kom endast 1,5 hektar åker per åbo. Mången och Bredsjön voro de enda byar, som här hade någon större areal röjningsmark med resp. 18,4 och 26,4 hektar . Det är möjligt, att en del av denna utgjorde nyupptagen åker, som redan besåddes. Det talas även på kartan över Mången om ”röjningsmark till åker”.

Åkerarealen var således betydligt mindre här än i de gamla byarna på sedimentområdena. Så mycket större var däremot ängsarealen. Mången hade 162 hektar (per åbo 16,2) och Vittjärn 64,5 (per åbo 9,2). Man kan nog anta, att de karterade byarna i stort sett äro representativa för Fryksdalsområdets finnbygd.

Under 1700-talets förra del (1726) kom endast omkring 1 hektar åker per familj eller rök (jfr tab. 24) inom finnbyarna i Älvdalsbygden. Från århundradets senare del äro uppgifterna alltför få för att man skulle kunna få några säkra siffror på åkerarealen. Det framgår dock att odlingarna uppe på moränområdena fortfarande voro mycket små. Svedjefallen voro finnarnas förnämsta åker, varifrån de hämtade sin brödsäd. Däremot voro ängsmarkerna och myrslogarna mycket stora.