Källa:

Några drag i byarnas utveckling under 1700-talet.

Under detta århundrade och ännu mera under nästa kunna vissa områden klarare differentieras än tidigare. Fortfarande är det två delområden, som främst kunna ställas mot  varandra och som i många avseenden ha olika utveckling, nämligen Fryksdalsbygden och Älvdalsområdet. Men nu börja mindre delområden inom dessa två huvudområden kunna särskiljas, vilket framträder klarare i 1800-talets utveckling och i 1900-talets bygd. Byarna nere vid Fryken i den centrala delen av Fryksdalsbygden, närmast motsvarande nuvarande Fryksände socken, och byarna uppe i Röjdåns och Ljusnans dalgångar, alltså inom nuvarande Östmarks och Vitsands socknar, fingo i många avseenden en annan utveckling och annan karaktär vad näringslivet beträffar än byarna uppe på moränområdet. Med tanke på den senare utvecklingen kan det även vara berättigat att redan nu tala om de centrala byarna - Fryken-byarna - som en grupp och de mera nordligt belägna dalbyarna som en annan.

Samma skillnad mellan den gamla bygdens byar och moränområdets unga bebyggelse framträder naturligtvis även inom Älvdalsbygden. Senare kunna även här andra delområden urskiljas. Så får Ekshärad delvis en annan karaktär och utveckling än bygden längre norrut i Klarälvsdalen.

Med ledning av mantalslängdernas uppgifter på rökar och mantalsskrivna kan man i stora drag följa de olika byarnas utveckling. Man bör då komma ihåg, att troligen en större procent av befolkningen återfinnes i dessa längder under århundradets senare del än under dess förra.

A. Byarna på sedimentområdena. Till Fryken-byarna räknas byarna söder om sjöarna Hänsjön och Velen. Dalbyarna utgöras av byarna norr om de nämnda sjöarna inom den gamla svenskbygden. Att döma av antalet rökar eller åbor utvecklades de båda grupperna ungefär lika, båda betydligt snabbare än Älvdalsområdets byar, där byarna utanför Klarälvsdalen i Ekshärad hade den kraftigaste ökningen. I den mera slättliknande och öppna delen av landskapet nere vid Fryken fanns antagligen den äldsta bebyggelsen med 9 byar redan 1540 och 22 byar med 49 åbor 100 år senare. Omkring 1640 tillkommo ytterligare två, Västanå och Edet, och 1730 hade antalet åbor ökat till 138 eller med omkring 180 procent.

Fryken-byarna kommo som redan påpekats i viss mån att i sin utveckling påverkas av bruksrörelsen (jfr s. 75). Bada var också under hela 1700-talet den största byn inom denna grupp. *4 Vid sjöns nordända däremot lågo byarna så tätt, att samtliga mer eller mindre berördes. Detta är nog en orsak till att t.ex. Oleby ej utvecklades fortare än sina grannar. Att smeder verkligen bodde i andra byar, framgår av mantalslängderna. För Mölnerud t.ex. redovisas 1760 en hammarsmed med tre mantalsskrivna.

Torsby har vid denna tid ännu ej utvecklats till en större agglomeration. Först under århundradets senare del kom byns förmånliga läge att inverka på utvecklingen. I och med att bygden växte och bruksrörelsen fick större betydelse, började sjöfarten på Fryken komma igång, och först nu gjorde sig behovet av ett handelscentrum gällande. Antalet mantalsskrivna mer än fördubblades mellan 1760 och 1800.

Även myndigheterna började nu inse byns utvecklingsmöjligheter och tänkte här anlägga en stad. Intressant är den utredning,som med anledning därav kom till stånd 1783. *5 I denna talade särskilt brukspatron Schröder mot planerna och framhöll, att ej tillräcklig mark för odling fanns att tillgå och att jordbruket lönade sig så dåligt, att livsmedel nästan årligen redan nu måste köpas från annat håll. Planen kom ej heller att realiseras.

Grannarna till Torsby i söder och sydväst, Västanvik och Västanå, hade under 1700-talet även utvecklats i raskt tempo, och Västanvik låg som nummer tre i storlek bland Fryken-byarna vid århundradets slut med 97 mantalsskrivna.

Dalbyarna inom Fryksdalsbygden utgjorde efter 1750-talet 17 stycken. Vid denna tid tillkom nämligen hemmanet Ganterud. Den största byn under hela århundradet var Östmark, som
redan 1760 hade över 100 mantalsskrivna och vid århundradets slut ej mindre än 162. Byn hade under ett århundrade ungefär sexdubblat antalet.

Senare skall visas att uppodlingen av byn gick i samma takt. Den viktigaste faktorn i byns utveckling var den goda tillgången på odlingsmark och slåttermark ner mot Röjdån. Dessutom blev byn en centralpunkt för den nu rätt täta moränbebyggelsen i denna del av området.

Byn Långeruds snabba utveckling har redan omtalats. Den anlades omkring 1640 och hade redan 1730 ej mindre än 10 åbor samt 1788 15 åbor och 65 mantalsskrivna. Att döma av uppgifter i domboken hade byn antagligen koloniserats från byn Östmark, som även enligt 1644 års karta hade ägor i Långerud.

Stora byar i Röjdåns dalgång voro även Millmark, Sörmark och Rådom. *6

I Ljusnans dalgång mellan Övre och Nedre Brocken hade Vägsjöfors manufakturverk privilegierats 1743. Detta bruks föregångare, Åsteby hammare, anlades redan på 1620-talet och bearbetade myrmalmsförekomsterna. Dessa togo emellertid slut ganska snart, varpå hammaren nedlades. Det dröjde sedan ett århundrade, innan bruksrörelsen åter kom igång i bygden. (FURUSKOG 1924 s. 224).

De största byarna i denna älvdal voro Fensbol, Vadje, Åsteby och Överbyn. *7

B. Moränområdets eller finnbygdens byar. Särskilt under 1700-talets senare del upptogs ett stort antal torp uppe på moränområdena. Många av dessa lågo på de gamla svenskbyarnas skogsmarker, och åtskilliga hade sannolikt upptagits av dessa byars innevånare. Det var således ej längre enbart finnbefolkning, som bodde på moränområdena, men som denna dock utgjorde huvudparten, användes fortfarande benämningen finnbygd. *8

Finnbygden hade av antalet mantalsskrivna att döma en betydligt snabbare utveckling än den övriga bygden. År 1710 fanns det här knappt 100 mantal men vid århundradets slut ej mindre än 1182. På närmare 100 år hade antalet mantal omkring tolvdubblats, en anmärkningsvärt stor ökning. Även om mindre procent av befolkningen återfinnes i mantalslängderna vid århundradets början än vid dess slut, måste en invandring ägt rum. Dalbyarnas upptagande av torp uppe på moränområdet innebar givetvis en sådan invandring. Moränområdenas kolonisation fortsatte således under 1700-talet och för övrigt ännu längre. Denna torpbebyggelse blev allt intensivare mot århundradets slut och förskjutningen av antalet mantalsskrivna till torpens förmån allt mera framträdande (jfr tab. 19). Många av dessa torp upptogos i zonen mellan svenskbygd och finnbygd, alltså i den gamla säterhävden.

Några egentliga storbyar hade under århundradet ej uppstått bland finnbyarna. *9

A. Byarna i Klarälvsdalen och på sedimentområdena utanför dalen i Ekshärad. Byarna på lerområdena utanför Klarälvsdalen hade utvecklats betydligt hastigare än byarna i själva dalen. Detta fortgick ända fram till omkring 1750 men torde varit mest framträdande under 1600-talets senare del. Efter 1750-talet blev befolkningsökningen större i de övriga byarna, trots att bruksrörelsen sedan 1750-talet borde betytt en del för lerområdets byar. En orsak till utomdalsbyarnas snabbare utveckling fram till 1700-talets mitt har redan nämnts. Det var den goda tillgången på odlingsbar mark.

År 1755 anlades strax söder om byn Råda Föskefors stångjärnshammare. Detta innebar egentligen ett överflyttande av smide från bruksbygderna i södra Värmland, där koltillgången börjat tryta, till de skogrika trakterna i norr. I närheten av stångjärnshammaren uppfördes 1774 ett manufakturverk, Abrahamsfors, som emellertid nedbrann på 1790-talet och sedan ej återuppbyggdes. (FURUSKOG 1924 s. 280).

Under senare delen av 1700-talet ökade antalet mantalsskrivna snabbare i byarna i själva Klarälvsdalen. Flera av byarna voro redan omkring 1770 ganska stora. Hornäs, Östra Tönnet, Gunnerud, Hara, Byn och Hallen hade vardera 11 åbor eller hemmansdelar, Näs och Bergsäng vardera 10. *10

I Norra Ny och Dalby voro byarna något mindre än i Ekshärad. *11

De största byarna i Norra Ny vid århundradets slut voro Månäs med 14 åbor och 44 mantalsskrivna, Kårebol med 9 och 41, Osebol med 10 och 36, Gravol med 12 och 40 samt Ljusnäs med 8 och 36.

Den nordligaste byn i dalen, Höljes , var omkring år 1800 en av de största byarna i dåvarande Dalby socken med 8 åbor och 39 mantalsskrivna. Likenäs var dock den största byn i socknen med 9 åbor och 51 mantalsskrivna. Backa hade 40, Södra Transtrand 36, Gunneby 33 och Södra Branäs 31 mantalsskrivna. Sistnämnda by hade dock endast 5 hemmansdelar.

B. Bebyggelsen på Älvdalens moränområde eller finnbygd. Redan 1730 fanns, som även i föregående kapitel omtalas, ett ganska stort antal byar spridda över moränområdet. Vid denna tidpunkt hade moränområdet knappast annan bebyggelse än finnbyarna. Senare uppstod även här en torpbebyggelse delvis genom nybyggare från den gamla bygden nere i dalen. Flertalet av dessa torp upptogs i landskapets nordligaste del inom nuvarande Norra Finnskoga socken. Några av torpen lågo på sluttningarna till själva Klarälvsdalen mellan Skyllbäck och Höljes. Längst i norr vid Klarälvens inflöde i dalen upptogs på 1760-talet  torpet Långflon under finnhemmanet Aspberget. Torpen på sluttningarna mot Klarälvsdalen liksom Långflon föras här till moränbebyggelsen. En del av torpen utvecklades under 1800-talet till ganska betydande byar. Till dessa hörde bl.a. Långflon. Uggleheden började även som ett torp omkring 1750. Det låg även på Aspbergets mark och hade år 1755 2 åbor och 4 mantalsskrivna.
 
En viss betydelse för bebyggelsen uppe på moränområdena i norr fick även bruksrörelsen. År 1729 privilegierades bruket Gunneby vid Letälven. Det kom sedan att heta Letafors. Bruket var det nordligaste i Värmland, mycket ödsligt beläget mellan Skyllbäck, som var den närmaste byn i dalen, och finnbyarna i väster. Som FURUSKOG framhåller (1924 s.283), kom hammaren att ligga inom säterzonen mellan finnbygd och svenskbygd. I synnerhet under århundradets senare del och under 1800-talet hade bruket en viss betydelse för torpbebyggelsen i dess omgivning.

Som kurvorna över de mantalsskrivna visa, gick moränbebyggelsen raskt framåt, särskilt efter 1750-talet. *12 

De största byarna inom moränområdet voro vid 1700-talets slut Aspberget och Järpliden längst i norr. Den förra hade 18 åbor och 76 mantalsskrivna år 1800 och den senare respektive 17 och 21. Dessa finnbyar voro således större än någon av dalbyarna i både Norra Ny och Dalby. *13 Bebyggelsen var dock ej lika koncentrerad inom byarna på finnbygden som nere i dalen. Här var avståndet ofta ganska stort mellan gårdarna.